Nya former av misogyna terrordåd som skett det senaste decenniet har tydliga kopplingar till den internetbaserade så kallade Incelrörelsen.
Evelina Johansson Wilén diskuterar rörelsens samhälleliga grund.
På kvällen den 23 maj 2014 dödar den 22-årige amerikanen Elliot Rodger sex personer, samt skadar 14 andra allvarligt, i vad som senare ska kallas för ”Isla Vista massakern”. De första offren är Rodgers tre lägenhetskamrater, som en efter en dyker upp i det gemensamma boendet för att vid ankomst knivhuggas till döds av Rodger. Därefter åker Rodger till Saint Barbara universitets campusområde, där han skjuter mot tre kvinnliga studenter (varav två dör) och en manlig student. Vansinnesturen fortsätter sedan i en bil från vilken Rodger fortsätter skjuta mot, samt försöker köra på, förbipasserande. Även här med ett dödsoffer. Dådet avslutas med att Rodger skjuter ihjäl sig själv.
USA är förvisso ökänt för sina skolskjutningar, men det här dådet var speciellt. I förundersökningen visade det sig att Rodger innan sitt dåd hade lagt upp en video på Youtube med titeln ”Elliot Rodgers vedergällning” där han beskriver vad han ska komma att göra och förklarar de bakomliggande motiven till sitt dåd. Rodger säger att han vill straffa kvinnor för att de har avvisat honom sexuellt, samt straffa sexuellt aktiva män för att han avundas dem och deras framgång med kvinnor.
Förutom videon efterlämnar Rodger ett självbiografiskt manifest som han innan dådet skickar till 34 personer, däribland flera bekanta, sin terapeut och utvalda familjemedlemmar. Här beskriver han utförligt sitt hat mot kvinnor och kärlekspar (särskilt par över etnicitetsgränserna, eller vad som på engelska kallas för mixed couples). Utifrån det material som Rodger efterlämnar kommer hans dåd, även om offren både var kvinnor och män, att beskrivas som ett misogynt motiverat terrorattentat. Det är ett känt faktum att män i alla tider har utövat fysiskt våld mot kvinnor, eller mot andra män, i kampen om kvinnor. Men denna form av planerade terrordåd med misogyna motiv är någonting nytt.
Medan vissa beskrev Rodgers handlingar som ett uttryck för att han var en förtvivlad och psykiskt lidande individ (Rodger hade besökt ett otal psykologer redan från åtta års ålder), så menade andra att det var viktigt att förstå händelserna i ett större sammanhang bortom den enskilde gärningsmannen. För även om Rodger utförde dådet själv och hans psykologiska tillstånd givetvis är en viktig delförklaring, så var han långt ifrån ensam. För det första hade Rodger fört samtal med andra män som befann sig i liknande situation som honom på onlineforum tillhörande det som brukar kallas för ”manosfären”; en del av internet bestående av olika forum som bland annat samlar mansaktivister, manliga ofrivilliga singlar och alternativhögern. Manosfären präglas genomgående av ett kvinnofientligt och aggressivt språkbruk, där många män – påhejade av andra på forumen – uttrycker fantasier om, och planer på, att våldföra sig på kvinnor.
Det finns dokumentation på att Rodger berättat för andra män vad han tänkte göra, och i denna kommunikation uppmuntrades att utföra dådet. För det andra så var det inte alla som blev förskräckta över Rodgers handlingar. Istället har Rodgers attack kommit att inspirera andra terrordåd och forskning visar hur Rodger kommit att bli ett slags martyr och hjälte i den löst sammanhängande gruppering som brukar kallas för Incels (involuntary celibate men).1 Snarare än att förstå Rodger som en ensam galning, såsom Anders Behring Breivik ibland framställs, bör han istället ses som del av en stadigt växande kvinnofientlig rörelse – om än en relativt oorganiserad sådan – som vid fler än ett tillfälle har övertygat enskilda gärningsmän att angripa kvinnor, ofta med dödliga konsekvenser.2
I en svensk kontext kan incelrörelsen framstå som ett avlägset amerikanskt fenomen, särskilt då Sverige ännu inte har haft några liknande dåd. Faktum är emellertid att svenska män är med på topp fem-listan i unika besökare av internationella incelforum online. SÄPO har nyligen utpekat incels som ett reellt terrorhot i en svensk kontext och dessutom visar nya rapporter som har gjort statistiska mätningar på den europeiska befolkningens attityder och värderingar att Sverige står ut när det kommer till en misstro inför feminism.3 Incelrörelsen tycks med andra ord attrahera svenska män samtidigt som den generella attityden mot feminism i Sverige blir allt mer negativ. Statistik av det här slaget gör det politiskt befogat att fördjupa sig i vad som kännetecknar Incelrörelsen och – även om det rör sig om tentativa spekulationer – försöka ge några svar på varför rörelsen har uppkommit.
Incelrörelsens bakgrund och främsta kännetecken
Begreppet ”incel” myntades av en amerikansk kvinna vid namn Alena under 1990-talet. Alena, (som på grund av begreppets nuvarande konnotationer idag inte har velat att hennes efternamn publiceras i artiklar), hade själv erfarenhet av att under en längre period ofrivilligt leva ett liv utan romantisk kärlek eller sexuella relationer. Alena startade, motiverad av dessa erfarenheter, en enkel internetsida och mejllista där hon publicerade texter och teorier som kunde hjälpa människor att reflektera kring och ta sig ur sitt tillstånd av ofrivilligt celibat. Syftet var med andra ord att skapa ett stöttande sammanhang för människor med samma erfarenheter som henne, och forumet besöktes av människor av båda könen, med olika sexuell läggning och etnicitet. När Alena själv hade tagit sig ur sin oönskade situation lämnade hon över sajten till en person hon själv inte kände. Nästa gång hon stötte på ordet ”incel” var när hon läste om Rodgers terrordåd. Under de år som passerat hade sajten som hon en gång startat totalt ändrat karaktär, och den samlade nu (främst vita) väldigt aggressiva män. Kvinnor var (och är fortfarande) strikt förbjudna och språkbruket på sajten var grovt misogynt, rasistiskt och av våldsam karaktär.4 Idag är begreppet incel tydligt förbundet med vita män eller rasifierad män som föraktar sin egen etnicitet. Alltfler forum kom att bildas, och tillsammans samlar de idag fler hundratusen medlemmar, med närmare 20 000 mycket aktiva användare. Forumen har något olika karaktär. Vissa sajter är inriktade på livsstil och självförbättring och innehåller bland annat förlag på hur incels kan förbättra sina chanser att attrahera en partner genom fysiska aktiviteter, skönhetsoperationer och social träning. Andra – såsom incel.is (som är en av de tre största incelssajterna i världen) – präglas istället av ett närmast defaitistiskt språkbruk kombinerat med en nattsvart framtidssyn.
Incelrörelsen kännetecknas av en egen begreppsapparat, som innefattar ord som exempelvis ”Stacys” (hyperfeminina och attraktiva kvinnor), ”Beckys” (vanliga mindre attraktiva kvinnor), ”Chads” (attraktiva män som får ligga med Stacys) och ”femoider” (ett nedsättande och avhumaniserande ord för kvinnor). Incels beskrivs som män som haft otur i det biologiska lotteriet och som är biologiskt underlägsna ”Chads” och ”Stacys”. Tidigare betydde denna biologiska nitlott för män inte ett liv i ensamhet, då kvinnor (eller femoider) inte hade samma rätt att välja kärlek fritt. Kvinnor ses generellt som ointelligenta och fixerade vid makt, vilket enligt incelmännen innebär att de inte borde ges den frihet som de har i vår samtid. Inspirerade av filmen Matrix talas även om att ta ”det blå pillret”, och ”det röda pillret”. Medan att ”ta det blå pillret” symboliserar att man som man fortsätta leva i en illusion om att man någon gång kommer kunna ta sig ur sin situation genom att arbeta med sig själv, symboliserar att ”ta det röda pillret” en djupare insikt om hur världen ser ut som värjer sig för de illusioner som det blå pillret erbjuder. På forum som incel.is välkomnas inga anhängare av ”det blå pillret”- strategin. Ur ”de upplysta” incelmännens perspektiv finns ingen återvändo när man väl har tagit ”det röda pillret”: här är total resignation, mord alternativt självmord de enda lösningarna.5 Till terminologin lånad från Matrix har incelrörelsen även lagt till ”det svarta pillret”, vilket symboliserar hela den ideologi – kvinnohatet, rasismen och defaitismen – som incelrörelsen anknyter till.
Incelforumen fungerar på många sätt som ett motdiskurs till en feministisk förståelse av att kvinnor är systematiskt underordnade män, att vi lever i ett patriarkat och att kvinnor förtrycks ekonomiskt, politiskt och socialt. Istället beskrivs majoriteten av män som röstlösa och utestängda offer, som är underkastade kvinnor i en ordning som beskrivs som gynocentrisk (styrd av kvinnor). I en värld där kvinnor styr, kan de välja bort män med svaga ekonomiska eller biologiska resurser i förmån för ”Chads”. Feminismen ses som en rörelse som har omkullkastat den mer traditionella könsrelationen, och kvinnor har nu kommit att bli skoningslösa och omdömeslösa tyranner på vad man menar är en sorts intimitetens marknad.6 Hur ska då denna motdiskurs mot en feministisk analys förstås?
Männen och samtida rättvisekampers villkor
Somliga beskriver incelmännens bild av världen som djupt felaktig och som ett uttryck för en ovilja att släppa manlig makt.7 Här blir incelmännen en symbol för strävanden efter maskulin makt och överhöghet som drabbar samman med en allt starkare rörelse för kvinnlig frigörelse. Utan att helt och hållet avfärda denna förklaringsmodell, som beskriver incelsrörelsens framväxt som ett uttryck för en typ av backlash som uppkommer i och med kvinnors ökade krav på rättvisa, så menar jag att bilden kan och bör fördjupas. Jag tror, utan att för den skull hävda att detta på något vis ger något uttömmande svar, att incelfenomenet kan förstås bättre om vi också inkluderar en analys av möjliga/omöjliga vägar för rättvisa i vår tid samt de samhälleliga konflikter som dessa olika villkor för olika former av rättvisekamper skapar. Utifrån en sådan analys kan vi, utan att godta incelmännens djupt biologistiska, rasistiska och kvinnofientliga världsbild eller deras handlingar, ändå delvis acceptera deras bild av sig själva som offer. Även om deras tro att det är kvinnor som är deras fiender, och att kvinnorna har tagit makten, är felaktig – deras bild av den manliga strukturella underordningen i relation till kvinnor kan kontrasteras med det faktum att kvinnor utför tre fjärdedelar av allt obetalt hushållsarbete, tjänar mindre än män och att en av tre kvinnor utsätts för sexuellt eller annat fysiskt våld under sin livstid – så kan deras missnöje ändå förstås som grundat i en förändrad verklighet där många av de män som dras till forumen sällan drar det längsta strået.
I LO-rapporten Högerpopulismen och jämlikheten – En essä gör Anders Nilsson och Örjan Nyström en åtskillnad mellan vertikala och horisontella dimensioner av ojämlikhet för att beskriva hur vissa kamper lyckas få politiskt utrymme medan andra politiska dörrar till förändring är låsta eller åtminstone mycket svåra att öppna.8 Medan den vertikala orättvisan handlar om ekonomiska frågor kopplade till klasstillhörighet så innefattar den horisontella orättvisan istället icke-ekonomiska, statusorienterade aspekter, med fokus på en grupps erkännande. Det handlar alltså här om människors lika rätt och värde ifråga om könsroller, etnicitet, sexuell identitet och livsstilsval med mera. Medan den första formen av orättvisa (den vertikala), enligt Nilsson och Nyström, tycks bli allt djupare och de ekonomiska klyftorna stadigt växer har viktiga avancemang gjorts i kampen mot horisontella orättvisor inriktade mot erkännande (trots återkommande och allvarliga bakslag).
Den liberala delen av den feministiska rörelsen, som inte främst kräver ekonomisk omfördelning för kvinnor utan istället erkännande inom den rådande strukturen, har till exempel gjort stora framsteg i att krossa det patriarkala glastaket, och erkännande av HBTQ-politik har visat sig vara relativt lätt att kombinera med marknadskapitalism.
För att uttrycka det annorlunda, att tolerera HBTQ-personer eller lämna en plats åt en kvinna vid styrelsebordet kräver inga förändringar i den ekonomiska samhällsstrukturen. Andra grupper, till exempel arbetarklassmän, har haft svårare att få sina krav hörsammade samtidigt som de får höra att de i termer av att vara just män är privilegierade. Denna diskrepans mellan avsaknad av reellt maktinnehav och berättelsen om att män måste lära sig att ge sig ifrån just makt, kan enligt Nilsson och Nyström väcka förbittring. Vilken makt är det som de ska lämna ifrån sig? Upplevelsen blir att vissa grupper står kvar och stampar på samma plats och för var steg hamnar djupare ner i gyttjan medan andra människor – i feminismen eller HBTQ-politikens namn – tar plats i maktens rum. Samtidigt tenderar feminister och HBTQ-aktivister ofta att utmåla heterosexuella vita män som en homogen grupp som utgör ”maktens folk”.
Den progressiva nyliberalismen, där vissa grupper tillåts avancera i status, förbättra sina villkor och ”krossa glastak”, har – menar Nilsson och Nyström – alltså fungerat som en grogrund för ressentiment hos grupper vars villkor tycks bli sämre och sämre samtidigt som de får höra att de har makt som de måste släppa. Delar av den feministiska rörelsen, HBTQ-rörelsen och den antirasistiska rörelsen skapar således irritation hos de ”som blir kvar” när kvinnor, HBTQ-personer och rasifierade föreställs klättra uppåt på statusstegen i enad trupp. Istället för att rikta sin frustration mot de som erbjuder en stege åt vissa och gyttja åt andra, hamnar ljuset på de som klättrar upp på stegen. På så vis fördjupas misstänksamheten mellan två grupper, samtidigt som det ekonomiska systemets inskränkning av rättvisekamper hamnar i skymundan. Incelforumen fångar i hög grad män som upplever sig som misslyckade i samhället ögon och grupperna har, förmodligen inte av en slump, växt sig starkare i kölvattnet av den ekonomiska krisen 2008-2009.
Även om deras hat mot kvinnor givetvis bör ses som grundad i en misogyn kvinnosyn kan den frustration, förbittring och skam som präglar forumen samtidigt ses i relation till de samhälleliga konflikter som den progressiva nyliberalismen bäddar för och ständigt göder.9 Om den feministiska rörelsen ska lyckas i sin strävan att frigöra kvinnor och motarbeta att misogyni breder ut sig krävs alltså, vilket möjligtvis kan kännas något kontraintuitivt för en rörelse som i så hög grad har pekat på maktrelationen mellan kvinnor och män, ett erkännande av vissa grupper av mäns upplevda och reella maktlöshet. <<
Artikelförfattare Evelina Johansson Wilén är lektor i genusvetenskap vid Örebro Universitet. Hon har skrivit en avhandling om feminism under nyliberala villkor. Medlem i Socialistisk politik och ingår i Röda rummets redaktion.
1 Cottee, Simon (2020) ”Incel (E)motives: Resentment, shame, and revenge”. Studies in Confict and Terrorism, vol 44 (2).
2 Bates, Laura (2020) Men who Hate Women. From Incels to Pick-up Artists, the Truth about Extreme Misogyny and how it Affects us all. New York: Simon and schuster ldt: Mia, Eriksson (2016) Berättelser om Breivik. Affektiva läsningar av våld och terrorism. Göteborg: Göteborgs universitet.
3 ”Mäns hat mot kvinnor – ett växande terrorhot”, Sveriges Radio den 4 januari 2020 (nedladdad den 30 maj 2021), https://sverigesradio.se/artikel/7366942; State of Hate. Far Right Extremism in Europe 2021 (rapport av Hope not hate Charitable Trust, Expo och Amadeu Antonio Foundation).
4 Kassam, Ashifa (2018) ”Women behind ’incel’ says angry men hijacked her word ’as a weapon of war’”. The Guardian, 26 april 2018 (hämtat den 30 maj 2021), https://www.theguardian.com/world/2018/apr/25/woman-who-invented-incel-movement-interview-toronto-attack.
5 Fernquist, Johan et al (2020) Hope, Cope and Rope. Foi memo 7040. https://www.foi.se/rapportsammanfattning?reportNo=FOI%20Memo%207040
6 Ging, Debbie (2019) ”Alphas, betas, and incels: Theorizing the masculinites of the manosphere”. Men and Masculinities, vol 22 (4).
7 Bates 2020.
8 Nilsson, Anders och Nyström, Örjan (2018) Högerpopulismen och jämlikheten – En essä. LOs jämlikhetsutredning, Stockholm.
9 Fraser, Nancy (2016) ”Progressive Neoliberalism versus Reactionary Populism: A Choice that Feministst Should Refuse”. NORA, vol 24 (4).
