Den franska författaren Annie Ernaux har fått stor uppmärksamhet för sina
böcker som låter det självbiografiska perspektivet reflekteras i ett samhällsbiografiskt. Shabane Barot vägleder till Ernauxs författarskap och når fram till slutsatsen att diskussionen om socialistiskt strategi och organisering inte har råd att undvika själens historia
och socialismens inre liv.
I sitt nobeltal från 2015 beskriver författaren Svetlana Aleksijevitj hur hon i sitt författarskap velat skildra en epok – den sovjetiska – genom de vardagliga känslor, tankar och ord som varit i omlopp i det sovjetiska samhället. Hon skriver: ”själens
historia intresserar mig. Själens vardag. Sådant som den stora historien vanligtvis försummar och ringaktar”.
Hos den franska författaren Annie Ernaux finns en liknande ambition att skildra samhällets inre liv under en tidsperiod som sträcker sig från den egna födseln år 1940 till idag. Till skillnad från Aleksijevitj använder Ernaux det egna livet som författarskapets utgångspunkt. Hon lyfts ibland fram som en föregångare inom den autofiktiva litteraturen men betraktar själv sitt skrivande som en blandning av litteratur, sociologi och historia där de kollektiva levda erfarenheterna står i centrum.
Ernaux fick sitt stora genombrott i Frankrike med böckerna En far (1983) och Kvinnan (1988) där hon skildrar relationen till sina föräldrar. Fokus ligger på deras klasstillhörighet och hur den kom att kringskära deras möjligheter i livet. Ernaux återkommer ofta till sitt eget utträde från föräldrarnas arbetarvärld in i en medelklasstillvaro Åren (2008), som kom i svensk översättning i fjol (2020), är ett slags kollektiv självbiografi skriven omväxlande i tredje person singular (hon), första person plural (vi) och ett generaliserande ”man”. Ernaux blickar tillbaka på sitt liv mot bakgrund
av de historiska och politiska händelser som definierat det franska samhället: andra världskriget, Algerietkriget, rasismen, arbetarrörelsens och studentvänsterns uppgång och fall, högerns frammarsch. Ambitionen är att skildra hur historien med stort H bryts genom det lilla livet, att fånga den ”omfattande kollektiva känsla, i vilken hennes medvetande, hela hennes väsen är upptaget”. Boken lyckas dock inte riktigt fånga denna känsla, de ständiga skiftena mellan det partikulära och det allmänna gör den bitvis ofokuserad och repetitiv. Läst som en skildring av konsumtionssamhällets framväxt är Åren dock lysande. Ernaux beskriver hur ”varorna flyttar fram sina positioner” under efterkrigstiden när konsumtionen av olika produkter blir tätt förknippad, nästintill synonym, med att utvecklas som människa. I alla skeden av livet, från tonårstidens frihetslängtan via det sexuella uppvaknandet till tillvaron som hustru och mamma är konsumtion av kosmetika, populärkultur, hushållsartiklar och teknologi avgörande för identitetens utformning:
De dök upp som i sagorna, fantastiska, omöjliga att förutse. Det fanns något för alla, kulspetspennan Bic, pyramidformade engångsförpackningar med schampo, underduken Gulgomme, Gerflex vinylgolv, Tampax och krämer för oönskad hårväxt, plastburkar från Gilac, terylen, lysrör, mjölkchoklad med hasselnötter, Velosolex och tandkräm med klorofyll.
Om Åren tenderar att flyta ut i kanterna är den korta boken En flickas memoarer (2016, och på svenska 2021) desto mer intensiv. Här återvänder Ernaux till en händelse som ägde rum på ett sommarkollo år 1958, en traumatisk sexuell erfarenhet som var hennes första. Flickan i titeln är Annie Duschesne, Ernauxs artonåriga jag. Hon är kåt, upprymd och full av livslust när hon anländer till kollot. Annie blir snabbt uppraggad av en auktoritetsfigur bland lägerledarna och utsatt för ett brutalt sexuellt närmande. Hon underkastar sig situationen utan att ifrågasätta det som händer och de båda tillbringar en för Annie smärtsam natt ihop. Händelsen får katastrofala sociala följder, lägerledaren ignorerar henne under resten av sommaren och de andra ungdomarna betraktar Annie som ”lite av en hora” när hon försöker närma sig honom på nytt. Hon är med
andra killar utan att egentligen vilja det och blir trakasserad och kränkt av övriga ledare. Upplevelsen av att ha blivit utsatt för ett övergrepp på gränsen till våldtäkt och att sedan bli ratad och socialt förödmjukad får avgörande konsekvenser för Annie som utvecklar ätstörningar.
Ernaux närmar sig situationen i hela dess komplexa helhet. Hon synar flickans drivkrafter och beteenden utan att väja för de pinsamma och förnedrande inslagen. Händelseförloppet undersöks med nästintill forensisk precision och texten vibrerar av en slags saklig vrede. En flickas memoarer kan betraktas som en fallstudie över en ung kvinnas sexuella uppvaknande i ett samhälle där sexualiteten regleras av föreställningar om kvinnlig renhet kontra befläckelse och där manlig njutning är det överordnade målet medan den kvinnliga njutningen betraktas som skamlig om den överhuvudtaget betraktas.Sådana föreställningar är som bekant fortfarande i omlopp och de erfarenheter Ernaux skildrar är sannolikt oerhört vanliga bland kvinnor i olika åldrar, något som blev tydligt i och med de många vittnesmålen under #Metoo. Hon undviker skickligt förenklingar och rör sig utanför gängse offer-förövarekategorier utan att glida in i en relativiserande position: skulden för det som hände är inte Annies, men det blir varken utgångspunkt eller slutpunkt för boken. En flickas memoarer är inte en bok om att läka ett sår, resa sig från botten eller omvandla ett trauma till något konstruktivt. Texten tränger djupare än så och lyckas fånga något väsentligt om mänskligt handlande och känslomässig utveckling, något som ”kommer fram ur berättelsens spridda slingringar och som kan hjälpa en att förstå – och uthärda – det som händer och det man gör”.
Förståelsen för det Aleksijetvitj kallar själens historia, som hos Ernaux uttrycks som erfarenheternas sanning är central för alla oss som vill bygga en bred och progressiv politisk rörelse. Hur individer och grupper upplever politiska och sociala sammanhang är underteoretiserat vilket till viss del säkert beror på att det är svårfångat (och till viss del på ett bristande intresse). Aleksijevtij har kallat sitt litterära projekt för ett försök att fånga ”socialismens inre historia” och man kan använda samma uttryck för beskriva Ernauxs sätt att närma sig kapitalismen och det franska samhällets utveckling. För att lyckas organisera oss utanför den redan invigda kretsen är en förståelse av kapitalismens ”inre historia” nog nödvändig. Ernaux kan förstås inte erbjuda några svar på vänsterns strategiska frågor men kanske öppna en ny förståelsehorisont.
Artikelförfattare
Shabane Barot är läkare och skribent verksam i Stockholm. Hon är redaktionsmedlem för tidskrifterna Fronesis och Clarté.
