”Om de inte gick att 
föreställa sig ett alternativ till dagens värld, hur skulle vi då kunna förändra den?” Utopier är nödvändiga. Men de är otillräckliga, och inte bara det; de kan i en del versioner vara en del av det rådande systemets ideologi.
När bokförlaget Verso 2016 genom en återutgivning uppmärksammade 500-årsminnet av Thomas Mores bok Utopia – det verk som givit upphov till termen utopi – valde man följande text av China Miéville som inledning. Texten har tidigare varit publicerad i den brittiska tidskriften Salvage.
FN:s klimatpanel (IPCC) kräver en minskning av våra utsläpp med en tredjedel för att undvika total katastrof. Revisionsfirman KPMG pekar, med företagens powerpointska, blytunga pratsamhet, mot samma horisont. NASA delfinansierar en rapport som varnar för att civilisationens systemkollaps ”är svår att undvika”.
Vi kan fortsätta käbbla om modellerna, men inte om att det som vi alla egentligen borde diskutera är att slutet på alltihop kan skönjas.
Stanken och dånet från förgiftade städer, dystra underjordiska bunkrar, asklandskap… Förfallet är framstegens dåliga samvete, dystopier är tillrättavisningar, inneboende i den utopiska traditionen. Vår längtan, våra varningar, våra bästa drömmar och våra värsta står i vägen för vårt uppvaknande.
Om vi sabbar det här får vi en uttorkad, översvämmad, kall, het, död jord, fattar ni det? Det finns en hel ocean av tidiga drömmar om nya Edens lustgårdar, från Ursula LeGuin till Marge Piercy och otaliga andra, visioner ända tillbaka till det som kyrkofadern Lactantius i De gudomliga instituten för nästan två årtusenden sedan kallade den ”förnyade världen”.
”Jorden kommer att öppna sin fruktsamhet och själv frambringa de ymnigaste frukter; de steniga bergen kommer att drypa av honung; vin ska strömma i bäckar och floderna flöda av mjölk; kort sagt, själva världen kommer att fröjdas och hela naturen jubla, räddad och befriad från ondskans, gudlöshetens, skuldens och syndernas herravälde.”
Och det är aldrig enbart världen det handlar om; för Lactantius, liksom för alla de bästa utopierna, gäller det även mänskligheten. Världen kommer att fröjdas därför att vi äntligen kommer att få förmågan att leva i den, fria från ondskan, gudlösheten, skulden och synderna som vi har skövlat den med. Förhållandet mellan mänskligheten och det som vi numera kallar miljön kommer att läka.
Men detta rika arv har knappast hindrat otaliga ekologiska initiativ från att misslyckas, inte bara att förändra världen, utan även att ändra agendan för att förändra världen.
Vi som vill ha en annan, bättre jord är förståeligt stolta över att hålla alternativen levande i denna epok som kväver alla tankar om förändring. Vi behöver utopier. Det är närmast självklart när det gäller aktivism. Om de inte gick att föreställa sig ett alternativ till dagens värld, hur skulle vi då kunna förändra den?
Men utopin har sin begränsning – utopier kan vara giftiga. Vad är hopplöshetens pris egentligen? Och vad är hoppets?
1985 meddelade de styrande i Los Angeles att man skulle bygga en förbränningsanläggning för sopor i södra delen av den centrala staden. Detta var ett år efter att California Waste Management hade betalat en halv miljon dollar av skattemedel till konsultfirman Cerrell Associates för att den skulle föreslå en plats för en sådan kontroversiell, giftig anläggning. Cerrells rapport är en lathund, en checklista som beskriver egenskaperna för en ”minsta motståndets” personlighetsprofil. Sikta på de lågutbildade, lydde uppmaningen. På de gamla. ”Bostadsområden för medel- och höginkomsttagare”, skriver man, ”bör åtminstone inte ligga inom en radie om en till fem miles från det föreslagna läget”.
Sikta på de fattiga.
Att detta är strategin är inte förvånande. Det är att de erkänner som gör att man höjer på ögonbrynen. ”Vet ni om att vi kan höra er?”, vill man viska.
Faktum är att lokalbefolkningen gjorde motstånd, och detta med framgång. Men de miljöorganisationer som ibland kallas Big Ten Greens – Sierra Club, Jordens vänner, National Resources Defense Council, Wilderness Society med flera – vägrade gå med i motståndet. För enligt dem rörde det sig inte om en miljöfråga utan om en lokal hälsofråga.
Big Greens svek. Om man utgår från begrepp som landsbygd mot tätort, natur mot samhälle, så blir man lätt medskyldig till förtryckarnas makt – eller ännu värre – medskyldig till miljöorättvisor, till rasism. Sådan förenklad, stadsfientlig utopism kan förena den mest konservativa nostalgikern som söker tröst i en nationalpark med den mest teknikfuturistiske ny-hippien som som vill sälja in sitt ekologiska startupbolag.
För Lactantius var det Gud som skulle läka en förstörd natur. Vi lever i en mer sekulär tidsålder. Men alla avvisar inte en sådan messianism – en del införlivar den med en ny, och på senare tid allt ihåligare, helhet.
1968 prydde Stewart Brand omslaget till den första Whole Earth Catalogue med en bild av den Blå Planeten, Rymdskeppet Jorden, en livbåt där vi alla kryper tätt tillsammans. Texten intill löd: ”Vi är gudar och kan lika gärna bli bra på att vara det”.
Här, säger bilden, är Moder Jords vackra helhet. Här, säger texten, är det ekologiska subjektet – ”Vi”. Vilket uppenbarligen lämnar Tontos fråga till Lone Ranger obesvarad – den berömda poängen i det svidande, obekväma skämtet: ”Vilka är ’vi’?”
Det finns en självbegränsande grön inställsamhet, en olycksbådande anpasslighet, som blir allt vanligare inför själva omfattningen av vad som är att vänta
Motiveringen är att ”någon form av åtgärder är bättre än inga alls”. Av detta följer lösningar för att locka med näringslivet och vädjanden om en ekologiskt anpassad ekonomisk rationalitet. Jonathan Porritt, en framstående brittisk miljöaktivist, förklarar för oss att kapitalismen är den enda vägen.
Och näringslivet anpassar sig utifrån sina egna prioriteringar. Oavsett gläfsandet från deras knähundar till förnekare, har alla oljebolagen avdelningar ägnade åt klimatförändring – mindre för att bekämpa förändringarna än för att planera hur man ska kunna tjäna på dem. Företagen invaderar nyöppnade kommersiella territorier. Som den korta boomen för biobränslen innan industrin och marknaden mattades efter att denna tänkta lösning av planetens problem visat sig leda till avskogning och matuppror. Den osynliga handen förväntas städa upp sin egen skit genom utsläppshandel och klimatkompensation. Möjligheterna och incitamenten för skumma affärer och uppblåsta tilldelningar av utsläppsrätter ökar, och detsamma gör obönhörligen utsläppen. EU:s utsläppsrätter förblir skräpobligationer. Nya finansiella instrument frodas: väderderivat som gör själva klimatkaoset lönsamt. Så kallade ”katastrofobligationer” byter ägare i väldiga kvantiteter eftersom ett av de sista av kapitalismens olycksoffer är skammen.
Medborgare grämer sig över sitt eget avfall, vilket vi absolut bör försöka minimera. Men i Storbritannien står hushållen bara för tio procent av soporna. Kom ihåg att själva begreppet ”litter”, skräp, uppfanns av den amerikanska förpackningsindustrin 1953, som ett svar på ett lokalt förbud mot engångsglas, för att lägga över ansvaret på konsumenterna. Den hinna av atomiserad och privatiserad skuld som omger klimat- och miljöfrågor och som vi förväntas hantera är verkligen en fråga om medveten vilseledning.
På ett högre plan försöker de mest medgörliga gröna organisationerna skyla över den härva av ekologiskt förfall, kapitalism och imperialism som de fastnat i. 2013 tilldelade den statliga miljöskyddsmyndigheten i USA (EPA) priset för nationellt klimatledarskap till Raytheon för att ha ”antagit klimatförändringarnas utmaning med sunt förnuft och praktiska kostnadsbesparande lösningar”. Det är oklart om Raytheons drönare kommer att prydas med symbolen för utmärkelsen, så att deras engagemang för hållbarhet kan glänsa som en stolt guldfiskfena när de låter döden regna över afghanska byar.
I profitens tjänst kan även skogsvård som antas motverka utsläpp visa sig vara våld. Långt värre än ett rent misslyckande, har FN-stödda skogsprojekt för klimatkompensation – kända under namnet REDD (Reducing emissions from deforestation and forest degradation) – legitimerat monokulturer och jordstölder i namn av omsorg om planeten, så att storföretagen kan fortsätta sina utsläpp. I Uganda har 22 000 bönder fördrivits för det av FN ackrediterade New Forests Companys räkning. I Kenya hotas Ogiek-folket av att kastas ut med våld från Mau-skogen i ett projekt som har FN:s välsignelse. Och om vi behöver en grov metafor för den här typen av upplägg: Guaraquecaba Climate Action Project i Brasilien, som finansieras av Chevron, General Motors och American Electric Power, stänger ute Guarani-folket från deras egen skog genom att använda väpnade vakter som kallas ”Força Verde” – Gröna Styrkan.
Detta är miljöpolitik som folkfördrivning, det som Indigenous Environmental Network kallar kol-kolonialism.
Och den tunga industrins aktier går upp. Den senaste rapporten från IPCC bekymrade inte finansmarknaden. Det värde marknaden fortsätter att tillskriva reserverna av olja, kol och gas ignorerar de internationella mål enligt vilka huvuddelen av dessa reserver ska lämnas under jord permanent. I kolbubblans värld är valet katastrof antingen för klimatet eller för ekonomin… Eller naturligtvis för båda.
Glöm varje skenbar mänsklig helhet. Det står en annan verklig och mycket farlig helhet på kommandobryggan, en som alltför många miljöaktivister har misslyckats att hantera. Som Jason Moore uttrycker det: ”Wall Street är ett sätt att organisera naturen”.
Själva termen ”antropocen”, som ger med ena handen och hävdar mänskliga drivkrafter för ekologisk förändring, vilseleder med ett förment ”vi”. När allt kommer omkring, vare sig det handlar om avskogningen av det som nu är Storbritannien, utrotningen av megafaunan i Nordamerika, eller något av otaliga andra exempel, så har Homo sapiens, anthropos, alltid återkopplat till –cen, den ekologi som den är en del av, och förändrat
världen. Och det som förändrades så att dessa tidigare ganska lokala effekter blev världsomfattande och så epokgörande att det motiverade en ny geo-kronologisk term, var inte den tunga industrins födelse (som alltför ofta beskrivits som mirakulös), utan en förändring i den politiska ekonomin vi lever under, ett accelererande kretslopp av profit och ackumulation.
Det är därför som Moore och andra vidhåller att denna potentiellt katastrofala epok inte är ”antropocen” utan ”kapitalocen”.
Utopier är nödvändiga. Men de är otillräckliga, och inte bara det; de kan i en del versioner vara en del av systemets ideologi, den dåliga helhet som organiserar oss, värmer klimatet och dömer miljoner till att bli soptipparnas slavar.
Utopin om att vi alla är tillsammans är en lögn. Klimaträttvisa kräver att man erkänner att det inte finns något ”hela jorden”, inget ”vi” utan något ”dom”. Att vi inte alla sitter i samma båt.
Vilket betyder att man måste ta strid mot det faktum att böter för giftiga utsläpp som sker i områden med vit befolkningsmajoritet är fem gånger så höga som i dem där minoriteterna dominerar. Det betyder att man måste erbjuda försörjning för folk som överlever genom att leta igenom giftigt avfall på soptippar, men också att man måste utmana avfallsimperialismen som skapade situationen, gå emot nyliberalismens avfallshantering som innebär att fattiga länder tävlar om att bli förvaringsplatser för skit.
Och det betyder att stå upp mot militär makt och våld. Tre gånger så många miljöaktivister och förkämpar för rätten till jord mördades under 2012 jämfört med tio år tidigare. Klimaträttvisa betyder att utmana Shell, inte bara för att de omvandlat Nigerias Ogoniland till ett halllucinationsframkallande träsk, ett landskap av petrokemisk Ragnarök, utan också för att i åratal ha beväpnat den nigerianska staten, under och efter Sani Abachas regim.
Vapenhandel, diktatur och mord är miljöpolitik.
De som sparkar nedåt är beroende inte av passiviteten, utan av svagheten hos sina motståndare. Cerrellrapporten är tydlig: ”Alla socioekonomiska grupper tenderar att uppröras av bygget av större anläggningar i närområdet, men medelklass och högre samhällsskikt har bättre förutsättningar för en framgångsrik opposition.”
De fattiga ska med andra ord vara måltavlan, inte därför att de inte kommer att kämpa, utan på grund av att de är så fattiga så att de inte kommer att vinna. Kampen för klimaträttvisa är kampen för att visa att detta inte stämmer.
Så vi börjar med att ta avstånd från detta förment allomfattande ”vi”. Därifrån kan vi inte bara se vår uppgift utan också återvända till våra utopier för att leva upp till de bästa av dem.
Floderna av mjölk och vin ska inte längre vara överflöd. En sådan längtan är inte löjlig – den är en glimt i ögon blickande mot mänsklig befrielse, ett språng bort från nödvändigheten. Långt ifrån att vara bisarr blir den plötsligt ett element i en jordnära utopi som inbegriper politisk ekonomi, en längtan hos dem som kämpar utan att ha makten. I den medeltida bondeutopin Cockaigne regnar det ost. Charles Fourier föreställde sig hav omvandlade till lemonad. Eller den amerikanska folksången om luffarnas paradis, The Big Rock Candy Mountain. Detta är drömmar om njutningar utom räckhåll för de som drömmer, om minskad arbetsbörda, om en värld som tillåter den utmattade mänskligheten att vila ut.
Vi kan avfärda den mest banala kritiken av utopin. Att den inte övertygar som planritning – som om detta är allt den skulle kunna vara. Att den är dyster, tråkig, anonym, färglös och alltid likadan. Anklagelsen att den visionära strävan efter något bättre alltid gör saker och ting värre. Sådana falska beskyllningar är till för att behålla status quo.
Man kan rikta mer befogad kritik, för utopiernas egen skull och för att upprätthålla det ständiga ifrågasättande utan vilken de riskerar att bara bli – och detta är i sig själv en sådan typ av kritik – till säkerhetsventiler för att lätta på trycket.
Utopia har exempelvis aldrig varit förbehållet dem som kämpar för befrielse. Kolonisatörer och expropriatörer har i århundraden hävdat att de tar god hand om jorden, gentemot lata och oansvariga infödingar, när de förverkligat potentialen för jord som de lögnaktigt betecknat som öde, genom att få så kallade öknar att ”blomma”. Ekologiska utopier har rättfärdigat kolonisering och imperier långt före FN:s REDD-projekt. De har rättfärdigat mord.
Det finns en vision om världen som en hotad lustgård. Kvävd av förgiftande tillväxt. Trädgårdsskötsel som krig. Och uppgiften är att ”skoningslöst eliminera ogräset som berövar de bättre växterna näring, luft och solljus .”
De bättre växterna är arier. Ogräset är judar.
SS-Obergruppenführer och riksminister för jordbruk under Tredje riket, Walther Darré, sammansmälte vetenskapliga metoder för jordförbättring med nostalgi, hednisk kitsch, imperialism, jordbruksmystik och rashat, till en vision för grön förnyelse och jordförvaltning baserad på folkmord. Han var den mäktigaste teoretikern för Blut und Boden, ”Blod och jord”, en nazistisk eko-utopi byggd på ekologiskt jordbruk och återställda nordiska skogar, under beskydd av renrasiga bondesoldater.
Trädet kanske inte växte så som Darré hoppades, men dess rötter dog inte. En hel provkarta av fascistiska grupper världen över bedyrar fortfarande sin trohet mot ekologisk förnyelse, en grön värld, agiterar vitt och brett mot klimatförändring, föroreningar och utplundring, och tar ställning mot sådan förgiftning till förmån för en annan – raslogiken.
Naturligtvis anklagar apologeterna för de stora förorenarna rutinmässigt miljöaktivister för att vara fascister. Därmed inte sagt att miljöaktivister inte skoningslöst bör rensa ut varje sådant överlapp – definitivt tvärtom.
Man kan hitta aspekter av dålig utopism baserad på undanröjande bland mycket större grupper än hos självmedvetna högerextremister. Delar av det ekologiska tänkandet har fastnat i vaga, sentimentala utopier, det som ekofeministen Chaia Heller kallar ”Eco-la-la”. Korsad med en rå malthusianism, i den aggressiva variant som kallas djupekologi, kan denna visions gullighet förvandlas till brutalitet, enligt vilken problemet är överbefolkning, själva mänskligheten. I dess frejdigaste ytterlighet hittar vi Voluntary Human Extinction Movement, som förespråkar ett stopp för mänsklig reproduktion. Bland de mest illasinnade hittar vi uttalanden av David Foreman från ”Earth First!” som inför den etiopiska svältkatastrofen 1984 hävdade: ”Det värsta vi kunde göra i Etiopien vore att ge bistånd – det bästa vore att bara låta naturen hitta sin egen balans, att bara låta folket där svälta”.
Detta är en ekologisk utopi om massdöd. Vilket vi ju också kan benämna en apokalyps.
Apokalyps och utopi – alltings slut och hoppets horisont. Långt ifrån att vara motpoler har de alltid varit oskiljaktiga.
Ibland, som hos Lactantius, antas förhållandet mellan dem vara kronologiskt eller rent av bestå av orsak och verkan. Den ena, apokalypsen, när slöjan rivs undan på den yttersta dagen, bereder väg för den andra, tiden därbortom, en ny början.
Någonting har hänt – nu är de mer intimt överlappande än någonsin. Den kärve och pessimistiske filosofen Emil Cioran förklarar: ”Idag, när vi resignerat inför det fruktansvärda, ser vi att utopin smittas av apokalypsen… De båda genrerna… som tidigare verkade vara så väsensskilda, genomtränger varann och smetar av sig på varandra så att de kommer att bilda en ny”. En sådan uppgivenhet inför det fruktansvärda, en sådan genomträngning är intensivt levande i dessa djupekologers längtan efter en värld där det är människorna som huggits ner och bränts. Ödeläggelsen har blivit framtidsdrömmen.
Detta är inte riktigt en dystopi, det är en tredje form – en apokatopi, en utopalyps – och vi möter den överallt. Vi matas med en förstörelsekultur, drömmar om fallna ruinstäder, en avfolkad värld som utforskas av djuren. Vi känner igen klichéerna. Slingrande växter tar över Wall Street som om det tillhörde dem i stället för tvärtom; ofantliga mängder avfall, berg av sopor; den utskjutande ruinen efter någon väldig knappt identifierbar bro, som ett olycksbådande hopptorn ut i ett gapande tomrum. Etcetera.
Det är som om vi ännu längtar efter att hitta något bättre bortom spillrorna, men inte längre har kraften till det. Eller som ett samfällt försök att än en gång hävda ett ”vi”, fast nu negativt – ”vi” är problemet, och därför blir vi-lösheten en storslagen lösning. Melankolin är falsk. Det ligger entusiasm, en befrielse från ansvar i dessa förmenta varningar, dessa katastrofer. Apokalypsmånglarna lurar ingen. Redan långt innan Shelley föreställde sig dagen då ”Westminster Abbey ska stå som en formlös och namnlös ruin, mitt i ett avfolkat träsk”, har detta varit skönhetsupplevelser.
Vi har alla med gapande munnar bläddrat bland bilderna från Tjernobyl, från den övergivna japanska ön Gunkanjima, från Detroits ruiner, scrollat genom tio-i-topplistan med klickbeten över de läskigaste övergivna platserna. Detta bör inte väcka skuldkänslor. Vår förfäran inför tragedierna och de brottsliga skeendena bakom sådana bilder är verklig – den känslan samexisterar med, snarare än ersätter våra skräckslagna flämtningar. Vi väljer inte vad som får oss att dra efter andan. Inte heller kan de bilder som fängslar oss reduceras till bestämda politiska ståndpunkter. Men visst kan den amoraliska skönheten hos våra apokatopier sammanfalla med något brutalt och illvilligt, en avsky – men blandad med drag av förstörelselusta.
Vi kan inte undgå att tolka sådana iögonfallande symptomatiska kulturella företeelser diagnostiskt. Hur skulle vi annars förstå syndafloden av filmer om syndafloden och anhopningarna – som ruinhögarna under Walter Benjamins Historiens Ängel – av texter där ruiner läggs över på ruiner?
Symptomen förändras med världen. En svala gör ingen sommar, oavsett hur stor budgeten är, men man behöver inte vara en skarpsinnig semiotiker för att diagnostisera ett kulturskifte när Idris Elba, i Guillermo Del Toros nya film Pacific Rim, ryter: ”– Idag ställer vi in apokalypsen!”. Kanske har vi fått nog av undergången, och styr med denna replik mot ett annat slags upplösning – apokalypsen som misslyckats. Vi är tillbaka, med ett kraftfullt nytt hopp.
Ett liknande skifte visar sig i lyftet för geoengineering, idéer som tidigare bara var gångbara inom science fiction och bland excentriker. Nu smids världsomfattande planer om att spruta ut syror i stratosfären för att skapa spegelmolekyler som reflekterar strålning, att tvätta bort koldioxid från atmosfären, att pumpa upp vatten från djupen för att kyla ner haven. Och dessa planer sätts samman av nobelpristagare, diskuteras i New Yorker och MIT Technology Review. Ett nytt hopp, en ny vi-kan-göra-det-attityd, den mänskliga handlingens återkomst, med uppkavlade ärmar för att lösa problemet. Med Vetenskapen.
Detta planethackande är dock ytterst spekulativt, kontroversiellt och – enligt aktuella studier från Helmholtz Centre i Tyskland – även enligt de mest optimistiska prognoserna fullkomligt otillräckligt för att förhindra klimatkaos. Utifrån alla rimliga kriterier är det absurt att sådana planer verkar mer förnuftiga än att genomföra de samhällsförändringar för att skära ner utsläppen som är möjliga nu, men som skulle kräva en omvandling av vårt politiska system.
Det är en vänsterkliché att förklara att i vår tid är det lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens. Andreas Malm pekar på att med pratet om geoengineering är det enklare att föreställa sig en medveten omvandling av hela planeten än av vår politiska ekonomi. Det som vid första anblicken kan verka som en ny kraftfull kreativitet är snarare en kapitulation, att ge upp inför status quo. Utopin innebär här ett erkännande av att maktens befästning är ointaglig, att erkänna den stopplinje som inte får överträdas.
Är detta det pris vi måste betala för att behålla hoppet?
Sjuttio procent av arbetsstyrkan vid Union Carbides, tillfälligt nedstängda, fabrik i Bhopal i Indien hade fått löneavdrag för att det vägrat bryta mot säkerhetsrutinerna. Bemanningen var otillräcklig, mätningar utfördes hälften så ofta som föreskrivet. Inget av de sex säkerhetssystemen fungerade som det skulle, eller också fungerade de inte alls. Fackföreningens protester hade ignorerats.
Den 3 december 1984 vällde 27 ton metylisocyanat ut från fabriken. Mellan 8 000 och 10 000 människor dog den natten; 25 000 har dött sedan dess. En halv miljon skadades, 70 000 av dem permanent och i förfärande grad. Andelen barn födda med missbildningar är enormt hög. Grundvattnet innehåller fortfarande gifter långt över säkra nivåer.
Till att börja med krävde den indiska regeringen 3,3 miljarder dollar i kompensation, vilket Union Carbide lade ner 50 miljoner dollar på att bestrida. 1989 betalade företaget vid en förlikning till slut 470 miljoner dollar, Femton procent av det ursprungliga beloppet. De överlevande erhöll som livstidskompensation mellan 300 och 500 dollar vardera. Enligt Dow-Carbides informationsansvariga Kathy Hunt 2002: ”500 dollar är väldigt bra för en indier”.
Varför återupprepa dessa förskräckliga och välkända fakta? Inte bara därför att Warren Anderson, Carbides tidigare VD, som bekant aldrig har utlämnats till det indiska rättsväsendet trots att en häktningsorder utfärdats. Inte därför att Carbide – och Dow Chemicals som köpte företaget 2001 – förnekat allt ansvar och vägrat att sanera området eller svara på indiska domstolskallelser. Det finns ett annat skäl.
1989 rapporterade Wall Street Journal att företagsledare i USA var extremt oroade över detta första större test av ett amerikanskt företags ansvar för en olycka i utvecklingsländerna. Slutligen, i oktober 1991, kom det kritiska ögonblicket för denna debatt – Indiens högsta domstol accepterade Carbides erbjudande, avvisade alla aktuella krav riktade mot företaget, och erbjöd därmed bolaget rättsligt beskydd. Och företagets aktiekurs slog genast i taket. För Wall Street insåg att dess viktigaste krav hade tillgodosetts. Att man var på säker mark.
En sammansmältning av apokalyps och utopi i verkliga världen. Apokalyps för de tusenden som drunknade i sina egna lungor. Och för företagen som nu fått bekräftat att de fattiga till skillnad från profiten verkligen var umbärliga? En vardagsutopi.
Detta är ännu en av utopins begränsningar. Vi lever i utopin – det är bara det att den inte är vår. Så vi lever i apokalypsen också.
Jorden – i väntan på ett avgörande. Utopi? Apokalyps? Är det värre att hoppas eller att förtvivla? På den frågan kan det bara finnas ett svar: ja. Det är värre att hoppas eller att förtvivla.
Dåligt hopp och dålig förtvivlan är ömsesidigt beroende. Kapitalismen vinner i båda fallen. ”Vi” kan lösa problemen som ”vi” skapat. Och när ”vi” geo-ingeniörer misslyckas så kan ”vi” överleva – viskar de till oss, till ”våra” dåliga survivalistsamveten, preppers som hamstrar konserverade bönor.
Finns det en bättre optimism? Och ett rätt sätt att förlora hoppet? Det beror på vem som hoppas, på vad och för vem – och mot vem. Vi måste lära oss att hoppas med vässade klor.
Vi ska inte låta oss hunsas av krav på egna byråkratiska förslag. Faktum är att det inte råder någon brist på modeller att diskutera, men den radikala kritiken av vardagen är giltig även i avsaknad av alternativ. Vi kan gå ännu längre – om vi tar utopin på allvar, som en total omvandling, så betyder själva omfattningen att vi inte kan föreställa oss den härifrån. Det är skapandeprocessen som kommer att tillåta oss att göra det. Det är troheten mot utopin som kan stötta vår vägran att gå in på detaljer eller att erbjuda någon färdkarta.
Vi borde drömma utopin så mycket vi kan. Jämsides med en mänsklighet vars potential fullbordats borde vi föreställa oss flygande öar, självorganiserade koralliknande bostadsområden, fotosyntetiserande bilar odlade av genmanipulerad benmärg. Big Rock Candy Mountains. För vi kommer aldrig att blanda ihop de drömmarna med planritningar, och inte heller med rena absurditeter.
Det utopier är, är nya rorschachtest. Vi häller ut våra bekymmer och idéer, och i drömmen viker vi papperet för att sedan öppna det igen och avslöja häpnadsväckande mönster. Vi kan hälla med en viss avsikt, men vad vi åstadkommer är bortom detaljplanering. Våra utopier ska avnjutas och beundras – de är skapade utifrån vår oro och vårt engagemang, och de säger något om vårt nuläge, om våra för-utopiska jag. De behöver tolkas. Och det gäller även våra fienders utopier.
Att förstå våra motståndare betyder också att respektera dem. Jorden blir inte misshandlad därför att plundrarna är korkade eller irrationella eller gör ett misstag eller har otillräckliga data. Vi behöver slåss för vår sak så enträget som vi kan, och vinna diskussionen, men vi ska inte bedra oss själva; oavsett självbedrägeri, skuldkänslor eller eventuella tårar från direktörerna så är det i profitmaximeringens värld rationellt för de samhällsbevarande institutionerna att göra vad de gör. Individer och ibland även organisationer kan motsätta sig detta i vissa fall, men bara genom att bortse från systemets logik. Vilket själva systemet förstås inte kan.
Kampen för ekologisk rättvisa betyder en kamp mot detta system, eftersom det finns väldiga profiter att göra på orättvisan. Den kampen kommer inte alltid att gälla katastrofala klimatförändringar eller jordexpropriering. Under nyliberalismen kan även kamp kring tillfälliga lokala miljöfrågor ytterst handla om makten. Protesterna som skakade Turkiet 2013 startade kring regeringens planer på att bebygga Geziparken, ett av stadens sista grönområden.
Snarare än att hylla samhörigheten så kämpar vi bäst genom att främja vår icke-samhörighet. Det faktum att det finns olika sidor. Som bekant närmar vi oss en global brytpunkt. Snarare än att hoppas på sammanhållning ligger vårt främsta hopp i konflikt. Som en aspekt av vår utopism bör vi sikta på denna strategi för motsättningar.
Det finns dålig pessimism såväl som dålig optimism. Gentemot den surmulna uppgivenheten hos exempelvis James Lovelock så finns det goda vetenskapliga skäl till att anta att vi ännu inte slutgiltigt nått en punkt utan återvändo. Och i vilket fall som helst, även en trasig värld är värd att kämpa för
Vi behöver föra kampen till en annan brytpunkt, mot oåterkallelig social förändring, och det kräver en annan form av pessimism, en kompromisslös insikt om hur illa läget är.
Pessimism har dåligt rykte bland aktivister som är rädda för kapitulation. Men aktivism utan den pessimism som det hårda allvaret borde framkalla är ren sentimentalitet.
Det finns hopp. Men för att det ska bli verkligt och skarpt och härdat till ett vapen, kan vi inte bara plocka upp det i den form som det kommer till oss. Vi måste testa det, utsätta det för tyngden från en rimlig misstro som gränsar till förtvivlan. Vi behöver utopin, men att försöka tänka utopiskt i den här världen utan raseri, utan ursinne, är en lyx vi inte kan unna oss. Inför vad som händer kan vi inte tänka utopiskt utan att hata.
Till och med våra visioner om världens undergång är för inskränkta. Skippa samhällsapokalypserna – alltid med vårt eget land i centrum – och hylla i stället den paradoxbemängda, hädiska utopin. Ett hopp som förkastar hoppet hos dem som har makten.
Det är de förment förnuftiga kritikerna som är de mest komplett orealistiska. Som Joel Kovel säger, ”vi kan välja kapitalackumulation, och vi kan välja ekologisk hållbarhet , men vi kan inte ha båda tillsammans”. Att tro något annat vore bekvämt, om det inte vore så farligt.
2003 sa William Stavropoulos, verkställande direktör för Dow – som vi minns inte har något ansvar för de kemiskt stympade offren i Bhopal – i ett pressmeddelande: ”Att visa miljöansvar är bra för affärerna”.
Och det är, i negativ bemärkelse, den mest absurda utopin av alla.
Artikelförfattare: China Mièville är fantasy- och science fictionförfattare och politisk aktivist. Han har förutom sina skönlitterära böcker givit ut Between Equal Rights: A Marxist Theory of International Law (2005), hans doktorsavhandling i internationell rätt. Han är medlem i redaktionskollektivet för tidskriften Salvage.
Översättning: Jan Czajkowski & Peter Jervelycke Belfrage
