Kommunalarbetareförbundets strejk 2003, som varade i fem veckor, är den hittills mest omfattande strejken i Sverige under 2000-talet. Den följdes av stark intern kritik mot den uppgörelse Kommunals förbundsledning undertecknat, liksom mot att konflikten avblåstes innan de sympatiåtgärder Seko och Transport varslat om hade hunnit träda i kraft. Men hur upplevdes strejken bland de medlemmar som var direkt engagerade i konflikten? Kristin Linderoth pekar på andra effekter än de omedelbart mätbara resultaten av en arbetsmarknadskonflikt – hur de som kämpar utvecklas som individer och kollektiv.
På våren 2003 syntes de röda jackorna med texten ”Vi tar fajten!” runtom i Sverige, när undersköterskor, lokalvårdare, vaktmästare, vårdbiträden och många andra offentliganställda kommunalare fyllde det offentliga rummet med sin kamp för högre löner. Efter mycket diskussion internt hade Kommunal valt att använda möjligheten att i förtid säga upp det sista året på det avtal man hade med arbetsgivarna i Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet (idag SKR). Frustration och ilska över att alltid förväntas stå tillbaka hade vuxit hos kommunalarna i spåren av 1990-talets nedskärningar och den målsättning förbundet satt upp om att lönegapet mellan Kommunals yrkesgrupper och industriarbetarna skulle utraderas såg inte ut att kunna realiseras om inte Kommunal tog ett rejält kliv framåt. I förhandlingarna om ett nytt avtal krävde förbundet ett löneutrymme på 5,5 procent och höjda lägstalöner till 14 000 kronor i månaden. Arbetsgivarna avfärdade det som både orealistiskt och ansvarslöst – med argumentet att kommunernas och landstingens ekonomi redan var ansträngd – och flera LO-förbund kritiserade Kommunal offentligt. Kraven sågs som ett hot mot den modell där industrin sätter märket. Men trycket var hårt från kommunalarna på att förbundet inte skulle ge sig och 23 april bröt strejken ut.
I min doktorsavhandling, Kampen om välfärdsarbetets värde : Fackligt aktiva kommunalare minns strejken 2003 (Leopard förlag, 2020), har jag undersökt vad några av de fackligt aktiva kommunalare som själva var med tycker att konflikten handlade om, hur de ser tillbaka på strejkens vardag och vilka slutsatser och lärdomar de har dragit av sina strejkerfarenheter. Syftet är att utforska aspekter av arbetarrörelsens påverkan som inte handlar om utövandet av institutionell makt eller genomförandet av mätbara mål utan om klassformering – om vad som händer när ett arbetarkollektiv kämpar tillsammans.
Intervjupersonernas berättelser visar att kravet på höjda löner i allra högsta grad hade en materiell karaktär – mer pengar i plånboken betyder att man inte måste vända på varje krona och att man kan leva ett bättre liv – men att det också fanns en central dimension i lönekampen som handlade om erkännande. De vittnar om hur deras yrkesgrupper var osynliga på arbetsplatserna och i samhällsdebatten. Längtan efter att bli erkänd och synlig som utförare av ett samhällsnödvändigt arbete hade en avgörande betydelse för viljan att gå ut i strejk och för de förväntningar som ställdes till strejken. Det hade också strävan efter en uppvärdering av välfärden som samhällsmodell.
Medan det ekonomiska resultatet av konflikten inte blev vad kommunalarna hade hoppats på skapade själva strejkkampen en känsla av symbolisk återbetalning för den osynlighet och undervärdering de hade upplevt under en lång tid. Intervjupersonerna beskriver att de plötsligt blev sedda och erkända, inte bara som arbetare som upprätthåller viktiga välfärdstjänster, utan också som människor. Den ökade synligheten och positiva uppmärksamheten bidrog till en stärkt yrkesstolthet:
Vi upplevde att till stor del så var vi osynliga. Folk såg inte att vi fanns. […] Och det var väl också en viktig uppgift för strejken, att visa att vi fanns. Och det tror jag nog att folk blev varse. […] Lite kan man väl säga att det var en fråga om att få erkännande, och nån typ av yrkesstolthet också, som fanns med i det hela. Visa att utan kommunalare så stannar Sverige. (Anders, skötare och facklig företrädare på sektionsnivå)
Men det var inte bara erkännandet från andra som fick betydelse för den kollektiva självbilden – själva strejkarbetet och interaktionen kommunalarna emellan spelade en viktig roll. En ny form av solidaritet och sammanhållning växte fram och synen på den egna fackliga organisationen 
förändrades. Kommunalarna blev medvetna om sig själva som ett kämpande kollektiv. Aina, barnskötare och facklig företrädare på sektionsnivå, beskriver detta som det bästa med strejken och menar att det var olikt något hon tidigare upplevt:
Vi var så starka, det kändes att vi höll ihop på något sätt, på något konstigt sätt. Det har vi aldrig gjort innan. Då liksom var det skönt att vara kommunalare, alltså jag tillhörde , för att vi är så himla starka när vi är tillsammans, för stunden var det fint. […] Man har aldrig känt att barnskötarna var så starka tillsammans.
Eftersom offentliganställdas strejker inte drabbar arbetsgivaren ekonomiskt blir de framförallt politiska maktkamper, där de som strejkar är beroende av att vinna sympati hos allmänheten. Det innebär att man måste vända sig utåt på olika sätt, för att skapa opinion. För kommunalarna karaktäriserades strejken därför av ett myller av lokala aktioner, som att bilda en mänsklig kedja genom staden, cykla stafett med en budkavle, manifestera med sambaorkester eller uppmana bilister att tuta för högre löner. Den blev en arena för kollektivt lärande; en slags snabbkurs i att vara ”facklig” och samtidigt en öppning mot praktiker som inte tillhör den fackliga vardagen. Lena, vårdbiträde och sektionsordförande, tycker att strejken i hennes sektion blev som en skola i facklig organisering, men också ett tillfälle att lära sig mer om hur det omgivande samhället fungerar:
[…] det blir en gigantisk lektion i samhällskunskap. Alltså det sporrar en till att- ja, dels så får man ju lära sig rent praktiskt vad en strejk innebär men sen blir man ju också intresserad av att läsa ”vad säger politikerna, vad tycker de?”, alltså det blir väldigt- jag tror att det blir en ganska hög kompetenshöjning på allmänbildningen, eller vad man ska säga, under en strejk.
De praktiska erfarenheterna från strejken skapade nya visioner om vad facket borde vara – en levande folkrörelse med stark sammanhållning som kämpar för ett tydligt och radikalt mål. Mer än ett decennium senare talar flera intervjupersoner fortfarande om strejken som ett ideal för facklig verksamhet och kontrasterar den stora uppslutning och kampanda som präglade konflikten mot vardagens mer tungrodda fackliga arbete.
Den starka sammanhållningen och ökade aktivitetsgraden under strejken kom inte från ingenstans– många jobbade intensivt med att hålla igång den grundläggande infrastruktur som gjorde att solidariteten kunde frodas. Aina berättar om hur strejkarbetet fyllde hela tillvaron och skapade känslan av att befinna sig i en annan värld:
Alltså man hamnade i en annan värld som man aldrig upplevt tidigare, det var så starkt, alla höll ihop och det bara flöt. […] Man var som i en stor bubbla, man såg bara det som var aktuellt för oss, jag vet inte – man glömde bort allt det övriga på nåt sätt. Alltså, när jag kom hem planerade jag hur jag skulle göra nästa dag, så det var det livet man levde. Det gör man inte annars, man har hundra saker i skallen som man ska göra, men på nåt sätt tog den [strejken, min anm.] så mycket plats.
Strejken innebar ett tydligt brott mot vardagliga rutiner; en övergång till helt andra former av social aktivitet än lönearbete och det vanliga fackliga arbetet.
När Kommunals förbundsstyrelse i slutet av maj – efter fem veckors konflikt och bara dagar innan sympatiåtgärder från Seko och Transport skulle ha trätt i kraft – valde att acceptera medlarnas bud och teckna ett nytt avtal blev besvikelsen stor bland medlemmar och lokala företrädare. Reaktionen handlade delvis om att det ekonomiska utfallet inte blev vad man hade hoppats på och kommit att uppfatta som möjligt att få igenom. Istället för 5,5 procent att fördela i de lokala förhandlingarna prioriterades stora yrkesgrupper i vård och omsorg, där bland andra undersköterskor fick 5 procent första året och barnskötare 5 procent andra året, medan övriga fick lägst 2,6 procent första året och 2 procent andra året. Lägstalönerna höjdes till 14 000 kronor i månader, men omfattade bara de som hade yrkesförberedande gymnasieutbildning och minst ett års sammanhängande erfarenhet i sitt yrke. Besvikelsen berodde dock inte bara på det nya avtalet. Den mer kollektivistiskt präglade tillvaron med ökat fackligt gräsrotsengagemang lämnade efter sig en tomhet och en känsla av saknad. Flera intervjupersoner beskriver hur luften gick ur dem och att det var svårt att förstå att livet nu skulle återgå till det normala.
Både i forskningen om arbetarrörelsen och i arbetarrörelsen själv tenderar mycket att kretsa kring rörelsens ”kroppsliga” former, så som organisationsstrukturer, parlamentarisk representation och medlemsantal. Men styrka och framgång hänger samman med rörelsens förmåga att frammana något som är större än detta – solidaritet. Känslan av solidaritet är det som kan lyfta en situation – ett möte, en flygbladsutdelning eller att bre smörgåsar till strejkvakter en tidig morgon – till en annan nivå; omvandla den till en nästan helig upplevelse. Dessa aspekter av organisering hamnar ofta i skymundan bakom sådan framgång som går enkelt att mäta, som en procentsats i avtalet eller ett antal mandat i valet. Men eftersom kollektiv styrka och solidaritet är själva grundförutsättningen för att kunna lyckas med det mätbara borde vi kanske intressera oss mer för det.
Kommunalarnas berättelser om våren 2003 visar att även om man inte lyckas driva igenom alla sina krav så finns det andra vinster som är värda att lyfta fram. En viktig lärdom är att när vi tar strid för någonting med andra så utvecklas vi som individer och kollektiv. Det betyder att man inte behöver vara fullärd, använda de rätta orden eller vara en särskild sorts människa för att kunna vara med. Det betyder också att vi inte måste vara likadana för att kunna göra saker tillsammans. I det kollektiva handlandet knyts nya band och solidaritet och gemenskap framträder därmed som en realitet, inte bara som en utopi.
Artikelförfattare: Kristin Linderoth är genusvetare och frilansar som föreläsare och skribent.
