Den senaste tiden har vi sett hur Hyresgästföreningen har fungerat som en arena för politiska strider och maktkamp. I Hannes Rolfs avhandling En fackförening för hemmen ges ett historiskt perspektiv på den kollektiva organiseringen bland hyresgäster i Stockholm och Göteborg. Mathias Krusell menar att avhandlingen ger en djupare förståelse för hyresgäströrelsens utveckling.
I ungefär ett år har Hyresgästföreningens Region västra Sverige saknat en ordinarie regionordförande efter att den tidigare ordföranden Kristoffer Lundberg blev utesluten ur Hyresgästföreningen. Lundberg själv menar att uteslutningen är en byråkratisk kupp rotad i att ett socialdemokratiskt etablissemang inte uppskattade den frigjorda och kämpande typ av hyresgästorganisation som framträtt de senaste tio åren i Göteborg. En ännu ej publicerad utredning från förbundsledningen anger dock allvarliga ekonomiska oegentligheter i form av beställda annonser som närmast fungerat som reklam för Lundbergs egen person och som, kanske framför allt, lett till ett grovt överskridande av en lokalförenings budget.
Pandemins utbrott innebar att en ny regionordförande inte kunde väljas under våren 2020, utan först i april 2021 blir det klart vem som blir ny regionordförande och vilken riktning 2020-talets hyresgästförening i Göteborgsområdet tar.
Det är svårt att inte ha den samtida hyresgästföreningspolitiken och spänningen mellan lokal mobilisering och rikspolitiskt inflytande som fond vid läsningen av den historiska undersökning Hannes Rolf utfört i sin avhandling En fackförening för hemmen – Kollektiv mobilisering, hyresgästorganisering och maktkamp på hyresmarknaden i Stockholm och Göteborg 1875-1942. Rolf har nämligen studerat och jämfört hur hyresgästföreningen som folkrörelse växte fram och formades på olika sätt i de respektive städerna, i syfte att förstå förutsättningarna för kollektiv mobilisering och organisering. Syftet är dessutom att utreda hur skillnaderna har påverkat maktförhållanden mellan hyresgäster och fastighetsägare. Hyresgäströrelsens tidiga aktiviteter beskrivs och analyseras utifrån deras repertoarer av så kallat kollektivt handlande, det vill säga aktiviteterna som ingick i verksamheten så som hyresstrejker, blockader, manifestationer och sociala sammankomster.
Att just mobilisering och organisering står i centrum för undersökningen innebär att Rolf fokuserat mer på vad de respektive hyresgästföreningsrörelserna i Stockholm och Göteborg inneburit för organiserade hyresgäster som social grupp snarare än för hyresgästföreningen som institution i den svenska bostadspolitiken. Det är i det avseendet som avhandlingen så angeläget knyter an till den rådande internpolitiska situationen i Hyresgästföreningen (både i Göteborg som och i landet som stort) i och med att den både bidrar med en historisk kontext samt klarlägger strategiska skillnader i olika repertoarer för kollektivt handlande.
I jämförelsen mellan hyresgästföreningarna i Stockholm respektive Göteborg går Rolf detaljerat igenom organiseringsförsöken med redogörelser för hur lokala organisationer startas, har initiala möten och allt som oftast läggs ner. Från 1875 till 1925 existerar, enligt Rolf, en kontinuitet av hyresgästorganisering av denna typ. Även om startade hyresgästföreningar ofta snabbt läggs ner så ersätts de av nya och i rörelsernas repertoarer ingick både mer konfrontativ verksamhet (mot hyresvärdar och fastighetsägare av olika slag) samt starka ambitioner för bostadskooperativa projekt (i syfte att bygga fler och bättre bostäder). I takt med att samarbetet med arbetarrörelsen växer sig starkt tillämpas nya former av aktiviteter i rörelsen repertoar, exempelvis blockader.
I den här utvecklingen kommer konfliktytorna mellan hyresgäster och fastighetsägare att integreras mer med ett klasskampsperspektiv, trots att hyreskonflikter inte alltid verkar i enligt med klasslinjerna. Rolf noterar hur det, särskilt i Göteborg, förekom fall där fastighetsägare var eller hade varit arbetare och ibland fortfarande var socialdemokrater eller var engagerade i fackföreningar.
Från 1920-talet och framåt blir skillnaderna mellan städernas rörelser mer tydliga. Hyresgästföreningen i Göteborg har ett ökande antal lokala föreningar och ett mer federalistiskt förhållande till sin centralorganisation medan de lokala föreningarna i Stockholm gradvis försvagas för att sedan uppgå i den centrala Stockholms Hyresgästförening. Städernas repertoar av aktivitet var snarlika men Hyresgästföreningarna i Göteborg präglades av en mer offensiv hållning i sina aktioner riktade mot att sänka hyror.
Över 1930-talet så menar Rolf att Hyresgästföreningarna i Göteborg vidhåller en mer obeveklig hållning i de specifika konflikterna med fastighetsägare medan rörelsen i Stockholm präglades mer av de täta relationer med det bostadskooperativa arbetet i Hyresgästernas Sparkassa och Byggnadsförening (HSB, som startades av Stockholms Hyresgästförening) och Hyresgästföreningarnas Riksförbund.
Folkrörelsen utvecklades mer åt en central partsorganisation som yrkade på mer likriktning och centralisering. Rolf hittar ett särskilt representativt exempel på skillnaderna mellan de bägge städernas syn på organisering i de respektive föreningarnas stadgar från 1929. Hyresgästernas Centralförsamling i Göteborg uttryckte en önskan efter att “organisera alla i Göteborg med omnejd boende hyresgäster” medan Stockholms Hyresgästförening ville “sammansluta Stockholms hyresgäster i en organisation”.
De stora hyresstriderna i Göteborg, som den hårda konflikten i Olskroken 1936-1937, användes av Riksförbundet som varnande exempel, i syfte att få fastighetsägare att förhandla efter mer “rationella” principer. 
Fastän den “Stockholmska” linjen blev dominerande i Hyresgästföreningens fortsatta verksamhet så framhäver Rolf att hyresgäströrelsen blev stark genom de direkta konfrontationerna och hyresgästernas kollektiva mobilisering och organisering. Det var den här typen av verksamhet som skapade förutsättningar för bostadsprojekt, förhandlingar, allianser och inflytande över lagstiftning.
Avhandlingen ger alltså en ingående beskrivning av organiseringen och mobiliseringen i hyresgäströrelsen under främst 1900-talets första hälft. Jämförelsen mellan Stockholm och Göteborg speglar avspeglar skillnaden mellan den centraliserade och den mer federalistiska formen av hyresgäströrelsen, det vill säga skillnaden mellan att bygga en stark institution och en stark rörelse. Rolfs val att analysera de olika städernas hyresgäströrelser bidrar med en beaktansvärd skildring av konflikter på hyresmarknaden. De stora skillnaderna mellan de båda lokala rörelsernas förhållningssätt känns bekanta och väletablerade.
Avhandlingens stora bidrag till den större förståelsen av hyresgäströrelsens utveckling ligger dock i fastställandet av hur många fler konflikterna var i Göteborg jämfört med Stockholm.
När antalet blockerade adresser i de bägge städerna räknas för den ungefärliga tidsperioden 1923 till 1942 så finner Rolf att Göteborg hade ungefär tolv gånger så många blockader som Stockholm. Ett intressant mått på hyresgäströrelsens mobiliseringsstyrka i Göteborg.
Ett par perspektiv skulle dock kunna belysas lite tydligare, exempelvis är skildringen av Hyresgästföreningens motpart, de organiserade fastighetsägarna, stundtals lite dunkel. I redogörelsen för rörelsen i Göteborg beskrivs Fastighetsägarföreningen ofta ganska utförligt men för Stockholmsdelen och i skildringen av Riksförbundets verksamhet så berörs Fastighetsägarföreningen bara fläckvis. Inkluderingen av även denna rörelses historia hade garanterat svällt både avhandlingens omfång och syfte bortom reson men det finns helt klart en lucka i historien om striderna på den svenska hyresmarknaden här.
Sammantaget är dock avhandlingens fokus och resultat betydelsefullt och utgör en viktig bakgrund i den pågående kampen mot regeringens planerade införande av marknadshyror. Där blir frågan om Hyregäströrelsens styrka som förutsättning för Hyresgästföreningens inflytande över lagstiftningen återigen central, och återigen verkar det som att kampviljan och strävan att mobilisera medlemmarna är starkast i Göteborg.
En fackförening för hemmen: Kollektiv mobilisering, hyresgästorganisering och maktkamp på hyresmarknaden i Stockholm och Göteborg 1875-1942 (Ersta Sköndal Bräcke högskola, 2020)
Artikelförfattare: Mathias Krusell är doktorand i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet.
Faktaruta:
Hyresgästernas blockader
Olika former av blockader var de mest konfrontativa metoderna i hyresgäströrelsens repertoar av kampformer och var vanliga under några decennier under första halvan av 1900-talet. Särskilt vid tvister där fastighetsägaren inte ville förhandla eller var obenägna till tillräckliga eftergifter.
De handlade framför allt om uthyrningsblockader – där inflyttning, antingen i en enskild lägenhet eller i samtliga lägenheter i berörda fastigheter, förhindrades – främst genom sociala sanktioner mot blockadbrytare. Ibland kombinerades blockaderna med bojkott av fastighetsägarnas övriga affärsverksamhet. Då många fastighetsägare även ägde exempelvis livsmedelsaffärer kunde en blockad slå väldigt hårt. Det förekom också vräkningsblockader, där man fysiskt förhindrade vräkningar och riskerade direkt konfrontation med fastighetsägarnas anlitade personal och i förlängningen med ordningsmakten. Metoderna kräver mycket hög grad av lokal sammanhållning bland de kämpande för att vara effektiva
När förhandlingsordningen på bostadsmarknaden i början på 1940-talet genom lagstiftning institutionaliserades avtog användandet av kampformen och är numera en närmast bortglömd del av den svenska bostadsmarknadens historia.
Källa: Hannes Rolf, ”Hyresmarknadens bortglömda konfliktrepertoarer”, ur Johan A Lundin & Emma Hilborn (red) Mot ljuset – En antologi om arbete, arbetare och arbetarrörelse, Skrifter från Centrum för Arbetarhistoria 9, Malmö 2019.
