”Vi är inga maskiner”, det var gruvarbetarna på LKAB:s fältrop när de vid årsskiftet 1969-1970 lade ner arbetet. Därefter följde också en tid när kampen för arbetets innehåll var i blickpunkten. Men var befinner vi oss idag? Jan-Olov Carlsson kan se tillbaka på flera decennier av fackligt förtroendemannaskap på Volvo Lastvagnar i Umeå, en tidsperiod när det förhatliga löpande bandet såväl försvunnit som kommit tillbaka.
Det har alltid förts en kamp om villkoren i arbetet. Fokus har dock skiftat över tid. Det man först tänker på är arbetsmiljöfrågor, löner, arbetstider, semester och andra allmänna villkor. Sett över tid har också stora framgångar kunnat uppnås. Kollektivavtalets betydelse kan inte nog understrykas, som ett resultat av kollektiv kamp.
Jag tror tyvärr att självbilden om den svenska reformismens historiska framgångar underminerar den kamp som måste föras för att vidmakthålla och, i ännu högre grad, förstärka arbetarklassen position i samhället. Fortfarande sägs det att vi har en av världens starkaste och bäst organiserade fackföreningsrörelse. Ändå befinner vi oss på ett sluttande plan utan någon logisk slutpunkt. Det finns ingen botten som utgör en slags trygghet i form av ”hit, men inte längre”. Brutaliseringen av arbetets villkor är en del av marknadslogiken. Globaliseringen blir både förklaringen och ursäkten.
Den fråga som jag ska beröra ligger lite vid sidan om kampen för arbetets materiella villkor. Kampen för värdiga och humana villkor i arbetet är alltid aktuell, men har ingen naturlig plats i förhandlingsordningen eller partsrelationen. När dåvarande Metallindustriarbetarförbundet antog dokumentet om Det goda arbetet på kongressen 1985 var det som ett eko från gruvarbetarstrejken, skogsarbetarstrejken, sömmerskestrejken, städerskestrejken, och andra strider som pågick från 1969 till mitten av 1970-talet och som alla hade inslag av en kamp för människovärdet. LO-kongressen 1991 antog ett dokument om Det hållbara arbetet. Sedan kantrade utvecklingen åt ett annat håll. De offensiva föresatserna om ett bättre arbetsliv blev till en försvarskamp mot en våg av försämringar på arbetsmarknaden, inte minst kring otrygga anställningsformer. Den negativa utvecklingen har blivit så iögonfallande att LO-kongressen 2016 beslutade att ett program om ”det goda arbetet i en ny tid” ska tas fram.
Dokument och rapporter är en sak. Det är vad som har hänt som räknas. Jag har ingen bred kunskap kring detta. Jag vet vad som har hänt på den arbetsplats där jag tillbringat i princip hela mitt vuxna liv. Det innebär att det jag beskriver kommer att handla om arbetets villkor ur en relativt privilegierad klassposition. Villkoren för tillsvidareanställda arbetare inom exportindustrin är väsentligt annorlunda än för timanställda, inhyrda eller papperslösa vid sidan av den ordinarie reglerade arbetsmarknaden. Villkoren för alla med osäkra och otrygga anställningar är en av klasskampens akuta kärnfrågor idag. Om detta handlar inte min spaning; där finns det rapporter och reportage som beskriver en långt mer brutal verklighet än den vid löpande bandet inom bilindustrin. För den som inte kommit i kontakt med Ellinor Torps utmärka Vi, skuggorna, rekommenderas en läsning.
Likafullt handlar även min berättelse om makt och inflytande, om likabehandling och människovärde. En rimlig fråga man kan ställa sig är: går det att uppnå ”det goda arbetet” inom ramen för det kapitalistiska samhället? Är tanken på en humanisering av arbetet och ett kollektivt självförverkligande för stora delar av arbetarklassen bara en naiv illusion? Kort sagt, är det någon mening att ens försöka? Det är kring dessa frågor jag ska försöka föra ett högst subjektivt resonemang.
Mina erfarenheter består av drygt fyra decennier på samma arbetsplats. Hur representativ de är i förhållande till andra arbetsplatser inom industrin och likartade verksamheter har jag svårt att bedöma. Detta till trots tror jag ändå att de ger en del perspektiv kring vad som har hänt inom produktionssfären och hur frågor kring arbete och arbetets organisering förändrats över tid.
Synen på arbetet
Som enskild individ, arbetare eller tjänsteman, som forskare eller som debattör kan du utöva visst inflytande för att påverka arbetets utformning, men endast till en liten del. Avgörande är givetvis den fackliga organisationens förmåga att driva på och kämpa sig till en förändring mot de rådande förutsättningarna. Dessa förutsättningar varierar förstås över tid.
Taylorismen och Scientific Management innebar en dramatisk förändring av arbetets organisering. Den moderna arbetsdelningen hade slagit rot. Slöseriet med mänskligt arbete skulle upphöra, och produktivitetsvinsterna skulle även komma de arbetande tillgodo. Själva arbetsdelningen var i sig inget nytt. Redan Marx polemiserade på sin tid mot Adam Smith klassiska exempel på nåltillverkningen där ”En person drar ut metalltråden, en annan rätar ut den, en tredje skär av den, en fjärde vässar den, en femte slipar den vid toppen för att kunna sätta på huvudet…”
Nåltillverkning
Marx såg arbetsdelningens utbredning i produktionen som grundläggande för arbetarnas alienation: ”Proletärernas arbete har genom maskineriets utveckling och arbetsdelningen förlorat all självständig karaktär och därmed all lockelse för arbetaren”, heter det i Kommunistiska manifestet.
Men just genom att arbetsdelningen sattes i ett samhälleligt perspektiv, som en väg till utveckling och välstånd, blev den en viktig komponent i den svenska arbetarrörelsens politiska tänkande. Jag skrev för ett 20-tal år sedan en essä i Röda Rummet med titeln ”Det onda arbetet – om sökandet efter den goda utopin”. Där försökte jag undersöka hur arbetets ideologi format fackföreningsrörelsen kamp, eller kanske snarare brist på kamp, för värdiga villkor i arbetet. Baserat på de erfarenheter vi hade av en framgångsrik period av facklig arbetet kring frågan om arbetets organisering var essän ett uttryck för en optimistisk bedömning om möjligheterna att påverka arbetets autonomi. Det visade sig senare att det endast handlade om en kort parentes innan motreaktionen kom…
Arbetarrörelsens ideologi är präglad av arbetssamhällets lutherska moral att arbete är en plikt och samhällelig skyldighet. Arbetet är den viktigaste socialisationsprocessen som vuxen, det är där identiteten formas och utvecklas. Arbetet ger en klassbestämning. Det kan vara allt mellan ett nödvändigt ont till en arena för självförverkligande.
Margareta Ouidhus har i boken Vägen till jämlikhet analyserat den svenska arbetarrörelsens syn på dessa frågor under det förra seklet. Föga förvånande är det dominerande synsättet att meningen med arbetet är att producera effektivt och rationellt för att sedan fördela överskottet så jämnt som möjligt. Man kan kalla detta för produktivitetslinjen. Mot detta har det funnits en annan idétradition, en emancipatorisk idé om att arbetet också kan vara ett sätt för människor att förverkliga sig själva, att arbetet kan ha en vidare mening för arbetaren. Den idétraditionen har gjort sig gällande under perioder på 1900-talet: under 20-talet, 40-talet och från 60-talet och framåt. Den emancipatoriska traditionen har också varit betydligt mer framträdande inom arbetarrörelsens politiska gren än dess fackliga. Svensk fackföreningsrörelse har traditionellt varit produktivitetsivrare via teknikutveckling, strukturrationalisering och tidmätningssystem som MTM. Det har skapat ett förhandlingsutrymme för löneökningar och förbättringar av allmänna villkor i kollektivavtalen.
De stora arbetarstriderna i slutet av 60-talet och in på 70-talet, som jag nämnde inledningsvis, hade starka inslag av frigörelse och inflytande. Det var explosioner av vrede mot usla arbetsförhållanden och inhumana villkor. Dessa utbrott var impulsen till att den emancipatoriska idétraditionen åter hamnade i politikens fokus. Det var förhållandena på arbetsplatsen, vardagens slit för hundratusentals arbetare, som fick en avgörande betydelse för utvecklingen under några decennier.
Ett avsnitt ur socialdemokraternas partiprogram från 1975 kan illustrera detta:
Varje människa har rätt till ett arbete som kan upplevas meningsfullt. Arbetet måste ingå i ett socialt sammanhang, där arbetets frukter används för att tillfredsställa individuella och gemensamma behov. Därför måste bestämmanderätten över produktionen läggas i hela folkets händer. Produktionen måste organiseras så att varje människa blir bemött med aktning och respekt för sitt arbete.
Denna emancipatoriska syn på arbetet understöddes av den arbetsrättsliga lagstiftningen inom en rad områden. Sett genom den tidens glasögon var de försiktiga och kompromissande, men idag känns de som oerhörda landvinningar.
Det känns avlägset. Det var ändå bara några år före jag börjande som montör av lastbilshytter på Volvo Lastvagnar i Umeå vid 70-talets slut. Om jag, utifrån mina egna erfarenheter, gör en bedömning av hur debatten om arbetets karaktär förändrats under de senaste fyra decennierna så landar det ungefär så här:
1980-talet: starkt influerat av den emancipatoriska idétraditionen, men med betydande inslag av produktivitetstänkande, det vill säga ett nytt sätt att organisera arbetet förutspåddes vara mer effektivt och rationellt.
90-talet: en gradvis men tydlig svängning till produktivitetslinjen genom Toyotismens och lean-konceptets utbredning inom svensk industri.
00-talet: Inom ramen för industriavtalet och med hänvisning till försvaret av svensk industris konkurrenskraft styrs frågan om makt och inflytande i arbetsorganisationsfrågor åt sidan.
10-talet: Kapitalets dominans över arbetets karaktär och utformning står ohotad. Ökad betoning av ”rätten att leda och fördela” och från fackföreningsrörelsen sida en individualisering i synen på arbetet med kompetensutveckling och anställningsbarhet i fokus.
Spaning för 20-talet: Den snabba teknikutvecklingen som brukar gå under beteckningen Industri 4.0, det vill säga den fjärde industriella revolutionen, kan innebära en förändrad syn på arbetsdelningen. De industriföretag som förmår att integrera kompetens som den nya tekniken förutsätter rakt in i produktionsprocessen kommer att få avsevärda fördelar. En sådan utveckling talar för en utvidgning av arbetsinnehåll och autonomi och därmed mot inhyrning av arbetskraft och andra temporära kontrakt som baseras på enkla och kompetensfattiga arbetsuppgifter. En ny dörr öppnas för offensiva fackliga initiativ.
Bilbranschen sätter trenderna
Trenderna inom industrin kring utveckling i arbetet sätts oftast av bilbranschen. I Sverige fick det sociotekniska synsättet ett viktigt avtryck när Volvo 1974 invigde Kalmarverken. Där frångicks det traditionella löpande bandet och istället flyttades bilarna på batteridrivna vagnar som styrdes av slingor i golvet. Fabriken byggdes med stora fönsterytor för maximalt ljusinsläpp. Arbetarna delades in i mindre grupper med ambition att man på så vis skulle kunna påverka hur arbetet bäst (mest rationellt!) skulle kunna utföras.
Sociotekniken hämtade inspiration ur en sammanjämkning mellan Human Relations-skolan och den mer teknikorienterade Scientific Management. Grundtesen är att människa och teknik måste samverka och industriella organisationer måste tillvarata människors kreativitet och tillgodose det mänskliga behovet av uppmuntran och motivation.
Ett steg längre gick Volvo under den korta tid som Uddevallaverken var igång och producerade personbilar. Med stöd från forskare ville man utveckla ett effektivt flöde med utgångspunkt från reflexiv produktion, god ergonomi och lärande i ett utvecklat lagarbete.
Det här var förstås inget unikt för Volvo. Många större industriföretag var sysselsatta med samma tankar. En rationell utgångspunkt var förstås arbetskraftsfrågan – hur skulle industrin kunna konkurrera om den framtida arbetskraften om unga människor såg fabriksarbetet som ont slit och utan framtid?
Det var också utgångspunkten för mitt eget engagemang i frågan från någon gång i mitten av 80-talet. Jag var då facklig gruppordförande på monteringen och influenserna av de diskussioner som fördes om ny arbetsorganisationen var märkbara i vårt fackliga arbete. Några år tidigare hade den mest elementära formen erövrats, arbetsrotation, utan att det var uttryck för något annat än att motverka tristessen att stå och göra samma arbete varje dag.
För att ta ytterligare steg framåt bestämde vi tillsammans med ledningen för monteringen att starta ett större utvecklingsarbete. Det innefattade allt från att jag tillsammans med monteringschefen besökte skolor och diskuterade med eleverna om deras förväntningar på framtida arbete, till att besöka forskargruppen som var igång med att bidra till starten av Volvos Uddevallafabrik. Konkret blev det en serie olika idéer om att bryta ner den traditionella line-monteringen till fabriks- och arbetsplatsutformningar som gav möjlighet till ett väsentligt mycket större arbetsinnehåll än tidigare, och även försök till att ge grupparbete ett innehåll. Givetvis skedde samma utveckling på andra delar av fabriken utifrån de förutsättningar som pressning, svetsning och målning av lastbilshytter gav, men jag begränsar min beskrivning till den verksamhet jag själv befann mig i, nämligen montering av hytter.
De första spåren kring frågor om förändrad arbetsorganisation på fabriken hade blivit märkbara redan 1973. Då var det ett fackligt uppvaknande i dess mest elementära form. Sedan dess har många partssammansatta arbetsgrupper varit igång, många publikationer har författats, ett stort antal forskare har gjort besök, otaliga möten har diskuterat tusen och en detalj. Lite i skuggan av de mer välkända exemplen, som Volvo Uddevalla, lyckades metallklubben på Volvo Lastvagnar i Umeå gå ett steg längre i såväl praktiskt genomförande som tecknande av ett långtgående kollektivavtal om inflytande i den arbetsorganisatoriska utvecklingen. Ett avtal som också innefattade ett stödjande lönesystem.
Frihet på rastgården
Det viktiga i sammanhanget är förstås i vilken utsträckning detta faktiskt påverkade möjligheterna till utveckling i arbetets autonomi för dem som utförde produktionsarbetet. Går det att uppnå något annat än rent kosmetiska förändringar, eller går det rent av att uppnå väsentliga förändringar?
På den frågan svarar jag: jovisst går det att åstadkomma stora och viktiga förändringar i arbetssätt och produktionsupplägg lokalt på en fabrik, såvida man inte hotar det grundläggande villkoret att förbli konkurrenskraftig och främja en fortlöpande produktivitetsutveckling. Detta är något av frågans paradox. Fångade i den företagsekonomiska logikens fängelse finns det en relativt stor frihet på rastgården. Om, och när denna logik av kostnadseffektivisering och rationalisering inte följs, då upphör också friheten att utveckla arbetet.
I vårt fall pågick en intressant period under hela nittiotalet och några år in på det nya millenniet. Därefter blev det en radikalt annorlunda utvecklin
g på Volvos Umeåfabrik och som också motsvarades av de stora trenderna inom industrin. Men innan vi kommer dit, tillåter jag mig att saxa ur en essä som jag skrev 2003 till Arbetarens bilaga Radar om just denna period och som fångar en del av de framgångar vi faktiskt uppnått:
Arbetet är grupporganiserat där varje grupp tar ett helhetsansvar för sin produkt. Produktionslayouten är designad i kortflöden för att skapa förutsättningar till en alternativ monteringsfilosofi än det löpande bandet. Alla metallare har haft en avtalad rätt till att få utvecklas i att kunna montera en hel lastbilshytt med alla tillhörande justeringar och tester, kontroller och administrativa arbetsuppgifter. Det är ett avancerat arbete fjärran från löpande bandets temposlaveri, ett arbete där vanmakt ersatts av yrkesarbetets stolthet. Som stöd till denna utveckling har det funnits ett lönesystem som värderat utvecklingen i arbetet och som medfört att Volvoarbetarna i Umeå haft en bättre löneutveckling än de flesta andra industriarbetsplatser den senaste femårsperioden.
Det som varit på monteringen har i minst lika hög grad gällt för den övriga fabriken där lastbilshytterna pressas, svetsas och målas. Det är inget himmelrike – det är fortfarande en svensk industriarbetsplats med drygt tvåtusen metallarbetare som beskrivs. Men i jämförelse med många andra arbetsplatser finns det en större självaktning och starkare självkänsla bland metallarna. En del skulle nog också vilja påstå att det finns en styrka och okuvlighet som börjar bli ovanlig inom arbetarklassen. Resultatet har också blivit en arbetsplats med ett gott rykte av en kombination av faktorer som arbetsinnehåll, lön, utvecklingsmöjligheter, trygghet och arbetstider.
Volvos Lastvagnars hyttfabrik i Umeå har varit ett exempel på att det med medvetet fackligt arbete går att flytta fram positionerna när det gäller arbetssituationen, inflytande och egenkontroll i arbetet.
Nederlaget
Det som hände därefter var ett total omkullkastande, ett generalangrepp på det arbete som påbörjats för att skapa meningsfulla och utvecklande arbeten. Företaget hade förberett angreppet genom att säga upp de lokala avtal som bidragit till att uppnå bättre arbetsvillkor och inflytande. Avtalen sades upp eftersom Metallklubben inte accepterade de försämrade villkor som företaget ville få igenom på ”frivillig” väg.
Jag kommer mycket väl ihåg ett stort fackföreningsmöte från den här tiden. Vi hade kallat till möte i matsalen. Lokalen är sprängfylld. Packade som sillar trängde 500- 600 personer ihop sig. Resten fick stå utanför i korridoren där vi hade monterat upp högtalare. Företaget har just sagt upp det lokala avtalet om arbetsorganisation och lönesystem. Det rådde kampstämning. Informationen om att Metallklubbens förhandlare har tvingat in företaget i förhandlingsrummet togs emot entusiastiskt. Ännu var inte slaget förlorat. Från Metallförbundet har det kommit en ombudsman som i ett brandtal framhöll Metallklubbens framgångar som ett föredöme. Han betonade att den kanske sista utposten för Metalls vision om ”Det goda arbetet” inte fick falla. Applåder. Mötet beslutade att ge förhandlingarna en förnyad chans.
Det blev långa och utdragna förhandlingar. Nya arbetsgrupper tillsattes. Företaget hade strategin klar: hela produktionslayouten skulle förändras, arbetsorganisationen skulle i grunden stöpas om. Den nygamla tesen om det löpande bandets överlägsenhet förfäktades av diverse konsulter som sprang omkring och deltog i projektet. Efter några år var transformationen klar. Ett 20-tal kortflöden som var designade för lagarbete, maximal arbetsbreddning och stor arbetsutvidgning hade ersatts av flera hundra meter långt löpande band med ett 70-tal arbetsstationer. Objektet, lastbilshytten, rörde sig långsamt framåt och under en cykeltid på tre minuter skulle ett antal artiklar monteras.
Man ska inte underskatta hur en nednötningsprocess i ett utdraget förlopp över tid demoraliserar ett kollektiv. Den kollektiva kampkänslan som från början var stark på fabriken hade inga uttryck i kampmetoder som finns tillgängliga i det ordinarie fackliga arbetet. Fredsplikten, som instiftades med Saltsjöbadsavtalet 1939, fråntog den lokala fackliga organisationen möjligheter att vidta stridsåtgärder. Arbetsrätten är på arbetsgivarens sida. Även om Medbestämmandelagen föreskriver en skyldighet för arbetsgivare att förhandla gäller fortfarande arbetsgivarens oinskränkta makt att leda och fördela arbetet.
Hade striden om arbetets organisering skett några decennier tidigare skulle det sannolikt lett till en spontan arbetsnedläggelse eller liknande kamputtryck. Vi ska komma ihåg att när Medbestämmandelagen instiftades 1976 var det som en eftergift för den vrede och frustration som de ”vilda strejkernas” var uttryck för. Men i lika hög grad var lagen en tydlig reglering av fredsplikten och med sanktioner och böter för de arbetare som inte höll sig till reglerna. Bötesbeloppet som i början var 200 kronor är idag utan maxbelopp och dessutom har strejkrätten undergrävts ytterligare i ny lagstiftning.
Att endast förfoga över en knuten näve i fickan leder inte till fackliga segrar. Och när tiden går utan att det inte finns några exempel på fackliga strider som leder till framgång påverkar det klassmedvetandet och arbetarklassen kollektiva självförtroende. Det finns anledning att påminna sig Tage Erlanders uttalande om att ”Det kanske är så att arbetarrörelsen en gång per generation behöver en stor strid”.
Fackföreningsrörelsens ledning, inte minst IF Metalls, har istället för att mobilisera till kamp, försökt ligga steget före i anpassningen till de nya villkoren i den globaliserade ekonomin. Vårt lokala fackliga nederlag sammanföll tidsmässigt med hur Industriavtalet befästes inom industrin. Dess mantra var ”I takt med Europa, det vill säga för att klara svensk industris konkurrenskraft måste löneutvecklingen växlas ner till den takt som konkurrentländerna har. I detta låg också en bekännelse till att produktivitetsutvecklingen måste upprättas jämfört med konkurrentländerna och då låg det nära till hands att intresset för Lean och Toyotismen blev starkt inom de fackliga ledningarna.
I välformulerade tal på fackliga kongresser uppmanas de lokala facken att gå ut och vinna kriget om det ”goda arbetet”. Dagen efter fortsätter generalstaben att förhandla om kapitulationsvillkoren. Demobiliseringen av den fackliga kampen har kommit att innebära att en hel generation av arbetare saknar egna och andras erfarenheter av kollektiv kamp.
Vi har befunnit oss på ett sluttande plan under en lång tid. Villkoren i arbetet har gradvis försämrats. De enkäter som har gjorts under de senaste decennierna kring industriarbetarnas upplevelse av utveckling i arbetet pekar på en låg grad av egenkontroll, starkt bundet och styrt arbete, högre förekomst av kortcykliga arbeten, avsaknad av kompetensutveckling, och så vidare. Att det sammanfaller med olika praktiska avtryck av lean-konceptet och en markant ökning av bemanningsanställda torde inte komma som någon överraskning. Denna negativa utveckling har varit som mest tydlig inom bil- och elektronikindustrin.
Det behöver inte betyda att allting blivit ett elände. Inom stora delar av industrin har den fysiska arbetsmiljön blivit avsevärt uppgraderad; ventilation, belysning, hjälpmedel och arbetsredskap har genomgått stora förbättringar under årens lopp. Inflytandet över arbetets organisering och möjligheterna att påverka sin egen arbetssituation har däremot nått till bottennivå. Egenmakten har minimerats genom standardiserade arbeten, regelstyrning och inte minst genom att logistikflöden har blivit bestämmande över mänsklig aktivitet. Utrymmet för engagemang och kreativitet är begränsat. Till den arbetsdelning som finns mellan traditionella arbetar- och tjänstemannafunktioner kan vi addera en liknande arbetsdelning inom arbetarkollektivet. Teamleaders, samordnare, kvalitetskoordinatörer, produktionstekniskt stöd och liknande funktioner och roller som fortfarande ligger inom industriarbetarnas avtalsområde dränerar arbetsinnehållet för majoriteten av arbetarna. För några blir det karriärvägar för att befria sig från själva produktionsarbetet. När arbetsorganisationen utgick från ett sociotekniskt synsätt var ambitionen att integrera sådana arbetsuppgifter i det direkta produktionsarbetet som ett sätt till arbetsberikning för all produktionspersonal.
Inom arbetslivsforskning, oavsett om den bedrivs inom sociologin, arbetspsykologin eller den kliniska medicinen råder det knappast någon oklarhet över att människor som har ett arbete med höga krav men med begränsade möjligheter att påverka sin arbetssituation har de sämsta psykosociala förutsättningarna och är i riskzonen för ohälsa och utslagning, arbetsmiljöförbättringar till trots. Vi ska komma ihåg att de löpande banden på 2020-talet i allt väsentligt är en mycket mer stressande arbetssituation än den monteringslina jag först ställde mig vid i slutet av 1970-talet. Decennier av jakt på det slöseri i form icke nödvändiga kroppsrörelser och steg, icke värdeskapande materialhantering etc och
som på ”leanspråk” kallas ”waist” har eliminerat de andhämtningspauser i form arbetstid som inte var belagd med arbete i de mindre effektiva line-uppläggen. Den tiden är förbi. Den totala belastningen i arbetet har ökat genom hårdare arbetstempo och ökade krav på resultat. Arbetet har blivit mer pressat och arbetaren mer stressad.
Alla försök att uppnå motivation, laganda, ägarskap eller vad det för stunden kallas är dömda till att bli små uppflammande irrbloss som snabbt slocknar om strukturerna kring arbetets organisering och arbetsledning förblir intakta.
Utifrån ett sådant resonemang skulle varje försök att förbättra de dagliga villkoren genom exempelvis olika initiativ kring inflytande och autonomi kunna avfärdas som meningslösa aktiviteter. Men då glömmer man en väsentlig del i formerandet av klassmedvetande: ökad egenmakt i arbetet kan ge upphov till stärkt självkänsla och positiv självbild på individuell, men framför allt på kollektiv, nivå. Erfarenheter av fackliga aktiviteter som stärker arbetets position i förhållande till kapitalet är en nödvändig förutsättning för att på allvar utmana de bestående maktstrukturerna. Det är kring denna utgångspunkt den fackliga strategin måste utvecklas.
I den fackliga byråkratins idévärld utgår inte maktperspektivet från klassbegreppet, från sociala och politiska rörelser. Den subjektiva faktorn, arbetarklassen, har förlorat sin betydelse. All vikt läggs vid de skenbart objektiva faktorerna, till exempel ny teknik, och därför blir ”kompetensfrågor” och ”kompetensutveckling” fackliga mantra som upprepas i tid och otid.
En som har satt fingret på det nödvändiga är den franske filosofen och marxisten Jacques Bidet:
Men från samma dag man ger upp tanken på att handla utifrån ett radikalt annorlunda mål riskerar man att sudda ut den exakta gränsen mellan vad som är en nödvändig omvandling av det kapitalistiska samhället och vad som bara är en anpassning till de nya villkoren i den kapitalistiska konkurrensen.
Framtidsspaning
Utvecklingen går inte rätlinjigt mot avgrunden. På samma sätt som det är viktigt att se de stora dragen och tendenserna, måste man också kunna se var det skapas fönster för en utveckling i delvis annorlunda riktning och där arbetets autonomi har betydelse.
För några år sedan startades ett utvecklingsarbete på några av Volvos fabriker i Sverige. Jag blev tidigt inblandad i detta eftersom det ursprungligen byggde på en förhandling på koncernnivå. Vi ställde krav på åtgärder för att förändra arbetssituationen för våra medlemmar. Våra egna undersökningar och enkäter pekade entydigt i riktning att utarmningen av arbetsinnehåll nått en kritisk punkt.
Det sammanföll i tid med att företaget själv börjat intressera sig för vad som krävs för att produktionsprocessen ska kunna tillägna sig den snabba utvecklingen kring automation, elektrifiering, digitalisering, AI, Internet of Things, och annat i det teknikskifte som förknippas med Industri 4.0. Det är lätt att uppfatta att utvecklingen kring den nya tekniken är något som endast påverkar varor och tjänster. Det är inte lika uppenbart att det också kommer att få stor betydelse för produktionsprocesserna, det vill säga hur vårt arbete kan och ska utföras. Exempelvis innebär möjligheten att få information i realtid om vad som händer i produktionsprocessen en påverkan på hur arbetet ska utföras, att automation kräver nya kompetenser även bland operatörer och så vidare.
Kring dessa så olika utgångspunkter kunde ett spännande arbete påbörjas för att undersöka hur ett lag av operatörer i produktionen kan uppnå autonomi, det vill säga utföra arbetet fritt från stödfunktioner. Vad krävs för att uppnå detta? Går det att skapa förutsättningar? Arbetet har pågått några år och kan inte sägas vara avslutat. En slutsats som delas av båda parter är att den traditionella arbetsdelningen med nödvändighet måste upphävas. Mycket mer skulle kunna sägas kring detta, men jag nöjer mig med att konstatera att vi, ur ett fackligt perspektiv, aldrig kan avträda vår roll i dessa frågor. Även om inte heller detta arbete handlar om att ändra den grundläggande maktrelationen mellan arbete och kapital, är det en nödvändig förutsättning för att stärka arbetarnas position i det dagliga arbetet.
Frihetens rike
Kampen för värdiga villkor i arbetet är en uppgift som är större än enskilda förhandlingsfrågor kring löner, pensionsavsättningar eller arbetstidsförläggning. Det handlar om helheten, om klassens position, men också att som individ mötas av respekt för det kunnande och de arbetsuppgifter som utförs.
Kortsiktighetens princip, det otåliga kapitalets avkastningskrav, är förödande för arbetet. Jakten på kortsiktiga och gynnsamma placeringar driver utvecklingen av arbetslivet mer än all sammantagen forskning och kunskap om vad som borde göras. Det finns ett starkt och omedelbart samband mellan den globaliserade hyperkapitalism och arbetets ofrihet. Kampen för värdiga villkor i arbetet måste till sin karaktär också vara systemkritisk.
Marx skrev om frihetens rike och nödvändighetens rike också med anspelning på arbetes karaktär och inte bara som en metafor för socialismen och kapitalismen. I Martin Hägglunds omtalade bok Vårt enda liv – om sekulär tro och andlig frihet finns ett resonemang som lyfter detta som det kanske mest betydelsefulla i Marx arbeten, och med större innebörd och betydelse än exempelvis värdeläran. Hägglund menar att Marx, till skillnad från vad de flesta ansett, inte bekänner sig till allmän arbetsvärdeslära som förutsätter att arbetet är den nödvändiga källan till all rikedom. Hägglund menar vidare att en utveckling av Marx kritik av det kapitalistiska måttet på värde krävs en omvärdering av måttet på värde.
Det skadar inte att reflektera över arbetets karaktär, kring vad som är ett socialt nödvändigt arbete och vad som kan vara en arena av självförverkligande. När vi mekaniskt upprepar allas rätt till arbete i kampen mot arbetslösheten är det egentligen allas rätt till en anställning och inkomst vi menar. Lönearbetet har ett totalt grepp över de flesta människors tid. Ett sätt att underminera detta grepp är att kämpa för kortare arbetstid så att lönearbetet inte blir den socialt dominerande tiden. Att försvaga lönearbetets konturer är att försvaga själva kapitalismen. Genom att verka för aktiviteter och uttryck som ingår i frihetens rike – sociala samarbeten, föreningsliv, skapande och självförverkligande aktiviteter – bidrar vi till att vidga klyftan mellan samhälle och kapitalism.
Ett perspektiv på fackligt arbete
Kring millennieskiftet hade LO en ambition att påverka idédebatten. Olle Sahlström anställdes som ombudsman för LO-idédebatt, intressanta seminarier och debatter anordnades och en ambitiös utgivning av en skriftserie pågick under några år. I det första numret av skriftserien skrev Olle Sahlström en mycket tänkvärd essä om karaktären på fackföreningsrörelsen.
Han gjorde en åtskillnad mellan facklig organisation och facklig rörelse utifrån ett perspektiv om maktutövande eller makterövrande.
Den fackliga organisationen är maktutövande: demokratisynen blir teknisk, formell och målrationell – representativ, effektiv, beslutsför, centraliserad. Demokrati blir ett nyttovärde.
Den fackliga rörelsen är makterövrande: demokratisynen blir delaktighet, direktdemokrati och mer värderationell ut ett frihetsperspektiv. Demokrati blir en frihetskraft. En maktutövande fackförening använder honnörsord som tillväxt och fördelningspolitik. En makterövrande fackförening har honnörsord som frigörelse och människovärde. Om den maktutövande fackföreningen säger att medlemmen är maktlös för att hon är fattig, säger den makterövrande fackföreningen att medlemmen är fattig för hon saknar makt.
Det är en nyttig kontrastering. Organisation och rörelse förutsätter varandra – men det finns konfliktytor. Idag handlar det om vilket av dessa vi ska betona, organisation eller rörelse. För min del är svaret tveklöst rörelse. I allt det jag försökt beskriva i fråga om kampen för värdiga villkor i arbetet, det som jag under större delen av mitt fackliga arbete förknippat med Det goda arbetet, handlar om makterövring, om att öka egenmakt och autonomi för arbetare i produktionen. Det går att sammanfatta i den ledstjärna som jag har verkat efter som fackligt förtroendevald: ”Obrottsligt lojal med arbetet, inte nödvändigtvis med arbetsgivaren”.
Det har inte blivit en framgångssaga. Det har varit ett fackligt liv.
Artikelförfattare: Jan-Olov Carlsson är facklig ordförande på Volvo Lastvagnar i Umeå. Medlem i Vänsterpartiet och Socialistisk Politik.
