Den moderna kapitalismen gör gränserna mellan varor, producenter och konsumenter suddiga. Är det vi, framför våra skärmar, som är varan när information håller på att bli den dominerande produktivkraften? Eller är vi producenterna, och vem konsumerar i så fall? Johan Örestig försöker med hjälp av ett antal nya böcker i ämnet göra reda för kapitalismens utvecklingstendenser och dess samhälleliga konsekvenser.
Ett helt grundläggande antagande i den marxistiska traditionen är att kapitalismen är ett historiskt system. Det betyder att det hålls samman av vissa egenskaper. Framförallt att kapitalackumulation är det överordnade samhälleliga målet samt att värde bestäms av det som Marx kallade samhälleligt nödvändig arbetstid. Samtidigt tar sig dessa allmänna egenskaper vid olika historiska tidpunkter uttryck som olika faser, betecknade som till exempel monopolkapitalism, senkapitalism, kognitiv kapitalism och så vidare. Med historiematerialistisk terminologi kan man uttrycka det som att systemet utvecklas genom motsättningar inom och mellan produktivkrafter (arbetskraft och produktionsmedel, det vill säga den teknik som dominerar produktionen) och produktionsförhållanden (dominerande relationer mellan människor i produktionen samt mellan människor och produktionsmedel). Teknikutveckling inom produktion och kommunikation spelar en viktig roll. I Kommunistiska manifestet skildrar Karl Marx och Friedrich Engels övergången från feodalism till kapitalism:
Vi har alltså sett följande: de produktions- och kommunikationsmedel på vars grundval bourgeoisien växte fram föddes i det feodala samhället. På ett visst stadium i dessa produktions- och kommunikationsmedels utveckling motsvarade inte längre de förhållanden vari det feodala samhället producerade och bedrev utbyte, jordbrukets och manufakturens feodala organisation, kort sagt, de feodala egendomsförhållandena, de redan utvecklade produktivkrafterna. De hämmade produktionen, i stället för att befrämja den. De förvandlade sig till lika många fjättrar. De måste sprängas och de sprängdes.
Efter finanskrisen 2008 och inledningen på det som kallats den fjärde industriella revolutionen eller Industri 4.0. har en debatt om vart kapitalismen är på väg återigen blossat upp. Variationsrikedomen i svaren på denna fråga är enorm. För att bara ge några exempel så talas det om ”plattformskapitalism”, ”rentism”, ”kognitiv kapitalism”, ”fullt utvecklad AI-kapitalism” eller ”helautomatisk lyxkommunism”. Vissa ser övergången till en ny fas i kapitalismens historia medan andra skönjer konturerna till en ny ordning så väsensskild från kapitalismen att det är frågan om ett nytt ekonomiskt system. I grund och botten handlar det om vilken betydelse man tillskriver etableringen av information som dominerande produktivkraft. Några av de arbeten som jag finner särskilt intressanta i denna flora av alternativ är Nick Srniceks Platform Capitalism (2016), McKenzie Warks Capital is Dead: is this Something Worse? (2019) samt Nick Dyer-Witheford, Atle Mikkola Kjøsen och James Steinhoff Inhuman Power: Artificial Intelligence and the Future of Capitalism (2019). Gemensamt för dessa nyutgivna böcker är att de alla stimulerar ett marxistiskt intresse för framtiden, vilket inte så sällan saknas när kapitalismen ska kritiseras.
Plattformskapitalismen
Ett sätt att inleda en analys av vilka krafter som dominerar världen idag är att titta på vilka som befinner sig längst upp i näringskedjan och vad de ägnar sig åt. Varje år listar tidskriften Fortune Magazine USA:s 500 mäktigaste företag. De företag som inkluderades i 2020 års lista står för cirka två tredjedelar av hela den amerikanska ekonomin. Vilka företag är det då som toppar listan? Jo, det handlar om Walmart, Amazon, Exxon Mobil, Apple och CVS Health. Det rör sig om techbolag och giganter inom detaljhandeln, apoteksbranschen och olje- och gasbranschen. På artonde plats finner vi General Motors. På ytan verkar det som att dessa olika företag representerar väldigt olika typer av verksamheter. Men en gemensam nämnare är att en växande del av deras ekonomier på ett eller annat sätt bygger på utvecklande, kontrollerande och exploaterande av information. Information innefattar ett brett spektrum av fenomen som inte är helt enkelt att avgränsa. Det kan handla om att producera och sälja information i form av varor, om insamlandet, analyserandet och utnyttjandet av stora mängder data som vårdjournaler, om informationsbearbetning av typen dataprogrammering, om investeringar, försäkringar eller marknadsundersökningar eller distribution av information som andra producerat via olika plattformar.
Ett helt centralt begrepp för att förstå denna nya ekonomi är plattformar, enkelt uttryckt en plats där information samlas och distribueras. I den korta men imponerande täta skriften Platform Capitalism argumenterar Nick Srnicek för att plattformar fått en så viktig ställning att den är definierande för vår tids kapitalism. Vägen hit gick enligt honom från den minskade lönsamhet och stegrande överproduktion inom tillverkningsindustrin som var en viktig underliggande orsak till 1970-talskrisen. Denna kris drev i sin tur på den efterföljande utveckling som kallats finansialisering: i jakt på lönsamhet riktades kapitalflödena från industrin till finansmarknaden. Förutom att yttra sig som valutaspekulation och bolånebubblor har investeringar ökat i den digitala sektorn. Genom låga räntor, inte minst efter finanskrisen 2008, skapades starka incitament för investerare att ta högre risker och satsa stora mängder kapital som ofta landade i techbranschen.
Det är detta inflöde av kapital i techbranschen som enligt Srncek gör det rimligt att tala om plattformskapitalism. Det är genom insamlandet, lagrandet och användandet av Big Data via olika typer av digitala plattformar som kapitalet ska få ett nytt uppsving. En första typ är vad som kan kallas marknadsföringsplattformar. Det handlar till exempel om sociala medier som ofta är kostnadsfria för användarna. Istället gör de pengar på att samla data om användarnas intressen, tidigare köp eller sociala nätverk, analysera och använda dem med hjälp av algoritmer för att skräddarsy riktade annonser för olika företag. En andra typ är molnplattformar. Dessa plattformar säljer IT-tjänster i form av lagringsutrymme. En tredje typ är industriella plattformar. De använder data insamlade via smarta enheter som mobiltelefoner för att kunna ställa om produktionen, till exempel genom att identifiera förändrade preferenser och köpmönster hos potentiella kunder eller ”ineffektiviteter” i produktionen. En fjärde typ är produktplattformar. Det handlar om plattformar som Spotify som mot prenumeration ger användare möjlighet att hyra produkter som ägs av plattformen eller upphovspersoner. Sist men inte minst finns det Lean-plattformar som Airbnb som är viktiga beståndsdelar i det som kallas Gig-ekonomin. Till skillnad från produktplattformar försöker dessa plattformar att så långt det är möjligt externalisera kostnader till andra aktörer. Dess enda produkt är att fungera som samordnare där köpare snabbt kan få tillgång till olika säljares erbjudanden.
Srnicek urskiljer fyra karaktärsdrag hos dessa typer av plattformar. För det första är de intermediära digitala infrastrukturer vilka möjliggör för olika grupper såsom kunder, reklamare, servicegivare och producenter att interagera. För det andra är de beroende av och frodas genom nätverkseffekter. Det betyder att ju fler användare som blir del av en plattform, desto mer data kan skrapas fram och generera värde genom dess användare och deras aktiviteter. För det tredje är de korssubventionerade, det vill säga de bygger på en affärsmodell där ett företag använder intäkter från en lönsam verksamhet för att finansiera en mindre lönsam verksamhet. För det fjärde bygger de på en strategi som kan kallas ständigt användarengagemang. Det handlar om att använda presentationstekniker och algoritmer som ser till att hålla plattformarna så underhållande att användarna inte lämnar den, i syfte att kunna extrahera mer data från användarna. En konsekvens av detta är att konsumenter i allt högre utsträckning också blir produkter: det är data om våra kontakter, värderingar, behov och preferenser som är varan som säljs. Genom samspelet av dessa fyra egenskaper kan plattformsföretag, efter sin initiala infrastruktursatsning, erhålla en monopolställning vad gäller att exploatera och dra fördelar av deras användares aktiviteter mot en relativt liten produktiv input. Uber är ett tydligt exempel på detta: verksamheten är inte särskilt lönsam initialt men genom att fortsätta pumpa in pengar och erbjuda tjänster till relativt låga kostnader så kan konkurrenter som anlitar fackligt anslutna chaufförer slås ut och möjliggöra för Uber att successivt öka priserna utan risk att förlora kunder till andra företag.
Ny härskande klass?
Srncek placerar in plattformskapitalismen i en längre utvecklingslinje. Genom kapitalismens historia brottas kapitalet med en fallande profitkvot som tvingar fram omdirigeringar av investeringar i hopp om att etablera nya marknader med högre lönsamhet. Ackumulationens centrum förskjuts mot kapital som förmeras genom ränta snarare än industriproduktion. Men det finns de som hävdar att skillnaden mellan den nya ordningen och tidigare kapitalistiska faser är så stora att vi behöver en ny begreppsapparat för att rätt förstå den. I boken Capital is Dead: is this Something Worse? reser McKenzie Wark den retoriska frågan om det verkligen är något nytt att information har en central ställning i ekonomin. Hennes eget svar är att även om information alltid har varit betydelsefullt för kapitalismen är det skillnad mellan att information är en av många produktivkrafter och att den som idag är den dominerande produktivkraften. Ett tecken på att information är så dominerande är att de som kontrollerar information inte längre har något behov av att själva äga andra produktionsmedel. Exempelvis Amazon producerar ju inte själva ”sina” produkter. Istället äger företaget en enorm plattform – vad Wark kallar en vektor – som kapitalistiska aktörer är beroende av att köpa in sig på för att få tillgång till en global marknad.
Informationens dominerande ställning ger enligt Wark upphov till ett nytt produktionsförhållande. I likhet med Marx konstaterar hon att juridiken är ett viktigt område för att förstå vilka produktionsförhållanden som dominerar. I slutet av 1900-talet växte det område som kallas intellektuell egendomsrätt explosionsartat. Informationens gränslösa rörlighet tvingade fram försök att etablera ett transnationellt rättsligt ramverk som hindrade den från att spridas fritt. Precis som de förindustriella inhägnader av jordbruksmark som tvingade jordlösa att bli lönearbetare utvecklas intellektuell egendomsrätt till ett nytt produktionsförhållande. Det är abstraktare i meningen att det är information och inte mark, fabriker eller maskiner som ägs men de formar, menar Wark, lika fullt en klassrelation. Om jordegendom gav upphov till livegna och feodalherrar och kapitalet gav arbetare och kapitalister så ger förvandlingen av information till egendom oss hackers och vektorialister. Hackerklassen syftar på de som producerar ny information. Vad som är ny information avgörs av vad den intellektuella egendomsrätten erkänner som ny. Det är en märklig form av produktion. Medan småbrukaren odlar grödor enligt en säsongscykel och industriarbetaren producerar identiska varor om och om igen så tvingas hackern ständigt använda sin tid på olika sätt i försök att omvandla gammal information till ny. Denna produktion är inte begränsad inom ramen för en in- och utstämpling från fabriken utan sker närsomhelst under dygnet.
Wark argumenterar för att denna klassrelation är antagonistisk. Om hackerklassen skapar ny information så söker vektorialistklassen kontrollera och äga denna nya information. Det nya har enligt Wark att göra med informationens särskilda egenskaper. Huvudmotsättningen i denna relation skulle kunna formuleras på följande sätt: Hackerklassen producerar vad som potentiellt är ett överflöd av fritt tillgänglig information som kan kopieras och spridas blixtsnabbt och till minimala kostnader medan ett oligopol av techjättar, banker och regeringar försöker omvandla detta överflöd till något begränsat, privat och kommersiellt. Målet med verksamheten är att utvinna vad Wark kallar mer-information (jämför, mervärde) både från arbetare och konsumenter. Detta för att utveckla prediktiva modeller som gör det möjligt att inordna mer och mer aktivitet i vad som kan kallas informationens politiska ekonomi. Ta bara Amazons ”smarta enhet” Echo som är avsedd för konsumenters hem. Den kan, genom sina sju inbyggda mikrofoner, fånga upp familjemedlemmars frågor och beställningar men också samtal med andra familjemedlemmar, besökare eller telefonsamtal. Med utgångspunkt i vad som fångas upp och tidigare insamlad data om individens tycke och smak levereras förslag på nya produkter som kan tänkas ligga i deras intresse. Dessa enorma mängder information från konsumenter och anställda samlas i en vektor som med hjälp av algoritmer försöker arbeta fram ännu effektivare sätt att samla in och nyttja information. Hackers är den klass som har den för vektorialistklassen livsviktiga uppgiften att omvandla denna information till innovationer i form av ny hård- och mjukvara.
Det ska understrykas att Wark inte påstår att det inte längre finns kapitalister och arbetare. Hennes poäng är snarare att kapitalister fortsätter spela en central roll i världsekonomin men att vektorialisterna växer fram som ny härskande klass som använder kontrollen över vektorer för att dominera och utnyttja kapitalistklassen och de arbetande klasserna.
En ”fullt utvecklad AI-kapitalism”?
Ett problem som riskerar att reproduceras med Warks fokus på hackers och vektorialister är ett osynliggörande av andra typer av arbete som utvecklas genom dessa plattformar. Techföretagen vill ju gärna framställa sig själva som verksamheter fria från det monotona lågkvalificerade slit som är förknippat med industrisamhället. Detta är förstås en fantasi. Verksamheterna bärs upp av exploatering av naturresurser och okvalificerad arbetskraft. Det mest uppenbara är kanske exploateringen av billigt arbete i gruvor eller mikroelektronisk tillverkningsindustri. Men informationsexplosionen ger också upphov till nya former av okvalificerat arbete. I boken Ghost Work: How to Stop Silicon Valley from Building a New Global Underclass (2019) kallar Mary Gray och Siddharth Suri detta för ”spökarbete”. De enorma mängder data som samlas in genom smarta enheter som persondatorer och telefoner måste etiketteras, redigeras och sorteras. Någon måste till exempel verifiera att bilder som säger sig föreställa en viss restaurang faktiskt visar den restaurangen. Det speciella med denna typ av arbete är att det inte förutsätter någon arbetsplats utan kan utföras i princip av vem som helst var som helst där det finns en internetuppkoppling. Med termen ”spökarbete” vill Gray och Suri fånga hur okvalificerat arbete som bär upp techjättarnas verksamheter systematiskt osynliggörs. Utvecklingen tycks alltså inte gå i riktning mot en allmän nedgång för lågkvalificerat arbete. Det verkar rimligare att beskriva det som polarisering. Den teknik som i allmänhet skulle kunna designas för att befria oss från eller åtminstone minska okvalificerat monotont arbete blir istället till en motor för en polarisering där den hos vissa segment faktiskt har en viss befriande funktion medan den hos andra tvärtom blir en mardrömslik accentuering av stress, press och tristess.
Ett bekymmer med debatten om vad teknikutvecklingen kommer innebära är att den ofta handlar om teknik som ännu inte existerar annat än som scenarier. I Inhuman Power synliggör bokens författare, Dyer-Witheford, Kjøsen och Steinhoff, detta genom att skilja mellan ”reellt existerande AI” och ”fullt utvecklad AI-kapitalism”. Reellt existerande AI syftar på den form av artificiell intelligens som är utvecklad och i bruk medan fullt utvecklad AI-kapitalism förutsätter Artificiell Generell Intelligens (AGI) där mjukvara kan efterlikna mänsklig intelligens på vitt skilda områden och dessutom överföra lärdomar från ett område till ett annat. Den allmänna utvecklingsnivån hos tekniken ligger fortfarande på den nivå som kallas ”snäv AI”. Med detta menas mjukvara som visserligen har förmåga att lära genom maskininlärning men är begränsad till enskilda områden. Det betyder inte att AI på denna nivå saknar konsekvenser. De talar bland annat om nytaylorism och dataveillance där AI både används för, och utvecklas genom, minutiös övervakning. I vad som antagligen skulle framstå som en våt dröm för management-fadern F.W. Taylor används digital teknik för att i varje sekund registrera lagerarbetares, chaufförers eller hemtjänstpersonals rörelsemönster och tempo som rapporteras i form av data till både ledning och arbetare. Men användningen av AI på denna nivå är inte väsensskild från AGI utan snarare en förutsättning för att den ska kunna utvecklas. Detta har att göra med hur maskininlärning fungerar. För att mjukvara ska bli träffsäkrare och kunna överföra egenskaper från ett område till ett annat så måste den tränas genom att ständigt ta del av ny data. Varifrån kommer dessa data? Ofta kommer den från de enheter som används för att övervaka mänskliga arbetares beteenden.
Om teknikutvecklingen tar språnget till generell artificiell intelligens tror författarna att AI i grunden kommer att förändra inte bara ekonomin och arbetslivet utan samhället i stort. De talar rentav om möjligheten till en ”kapitalism utan människor” där AI blivit så människolika i kroppsrörelser, perception, kognition och problemlösning att de kan fungera som arbetskraft som flyttas mellan olika branscher.
För en spekulativ marxism
En av marxismens mest slitna fraser är den om att vi ”inte ska skriva recept för framtidens soppkök”. Men vad betyder det egentligen? Det betyder inte att marxister ska låta bli att intressera sig för framtiden. Marx kommentar riktades istället mot det slags utopism som sprang ur historielöst drömmande utan förankring i nuet. Marxismens intresse för framtiden handlar istället om att genom att undersöka utvecklingstendenser i nuet identifiera frön till vad som vi mer eller mindre sannolikt har att vänta oss.
Men det är trots allt inte mer än tendenser. Utfallen hänger på samspelet mellan en oerhörd mängd faktorer kopplade till ekonomi, politik, kultur, ekologiska förhållanden, teknikutveckling och slump. Samtliga ovan refererade arbeten rör sig mellan analys av det som är och spekulation. Genom denna balansakt åstadkommer de två saker. Den första är ett brott mot vad man kan kalla ”presentism”, oförmågan att se på framtiden som något annat än en förlängning av nuet. Medan presentismen producerar deterministiska idéer om att allt kommer att gå åt helvete eller att tekniska innovationer kommer rädda oss i ett trollslag så politiserar dessa författare framtiden genom att ställa olika mer eller mindre tänkbara scenarier mot varandra. Den andra är ett brott mot vad som ironiskt nog är en konservativ tendens hos marxister. Av någon anledning har marxister lättare för att vara de som sablar ner andras försök att formulera vad som är kvalitativt nytt i samtiden med krassa konstateranden om att det ju bara är samma gamla kapitalism eller imperialism. Författarna till de verk jag refererat gör tvärtom: de sticker ut hakan genom att formulera var vi är och var vi kan vara på väg och tvingar oss andra att, efter att vi provocerats av deras fräckhet, själva börja formulera varför de har fel.
Och det saknas inte problem med dessa arbeten. Ett är att intresset för den revolutionära potentialen hos ny teknik riskerar osynliggöra och mystifiera hur denna high-tech-ekonomi är helt beroende av en exploatering av energikällor, mineraler, skogsmark och annat som driver på en klimat- och miljökris som bokstavligen hotar vår existens. Ett annat problem är, med undantag från Dyer-Witheford, att denna litteratur ofta ger frågan om klasskamp och organisering en perifer plats och stannar vid romantiska och abstrakta idéer om potentialen i arbetsvägran eller en frikoppling där producenterna gör sig oberoende av exploatörerna. Sist men inte minst är frågan om hur teknikutvecklingen kan demokratiseras och användas till annat än profit, övervakning och kontroll alldeles för frånvarande. Med dessa invändningar i åtanke så är Srnceks, Warks samt Dyer-Witheford, Kjøsen och Steinhoffs arbeten inte så mycket svar på var kapitalismen är på väg. Snarare är de att betrakta som utgångspunkter för en diskussion som bara har börjat. <<
Artikelförfattare: Johan Örestig är doktor i sociolog, lärare vid Umeå universitet och aktiv inom den utomparlamentariska vänstern. Han ingår i tidskriften Fronesis redaktionsråd.
