I Polen kulminerade den heta politiska sommaren 1980 som präglats av en lång strejkvåg med att arbetarna på det väldiga Leninvarvet i Gdansk ockuperade anläggningen. Regeringen tvingades till förhandlingar med strejkledningen. Fackföreningen Solidarnosc erkändes och växte lavinartat. Dess medlemsantal uppgick vid årsskiftet till nio miljoner. Håkan Blomqvist guidar genom en berättelse av folklig kamp där drömmen om en socialism med mänskligt ansikte gavs tydliga konturer, men där slutet på många sätt blev bittert.
Den 27-åriga Henryka Krzywonos stannade bara helt sonika den spårvagn hon körde och bad alla passagerare att kliva av med uppmaning till total strejk i hela Gdansk. Samtidigt skyndade sig Alina Pienkowska, Leninvarvets unga sjuksköterska, och Anna Walentynowicz som redan fyllt femtio och nyss återfått jobbet, till den stora varvsporten och försökte dra igen den. Äldre arbetare hade börjat lämna varvet, strejken var över, företagsledningen hade tagit tillbaka avsked och även lovat lönehöjningar. ”Om ni slutar strejka nu säljer ni ut oss andra. Vi kommer att slås ihjäl som flugor!”, varnade elektrikern och strejkledaren Lech Walesa.
Ända sedan livsmedelspriserna höjts i början av juli hade stora strejker
rullat över Polen. Den 14 augusti lade sjuttontusen arbetare på Leninvarvet i Gdansk ner arbetet i protest mot att Walesa och Walentynowicz avskedats. Att de tillhörde den underjordiska fackförening som utgav tidningsbladet Kustens Arbetare och rapporterade om den polska strejkrörelsen var skäl nog för avskeden. Men bolagsledningen vek ner sig redan efter två dagar. Stiltjen varade dock bara några oroliga timmar tills varvsarbetarna hörsammade maningen att återuppta strejken. Den 17 augusti 1980 ockuperades det väldiga varvet, de tusentals arbetarna valde en gemensam strejkkommitté och budet gick till varvsarbetarna längs hela Östersjökusten. Att regimen snabbt stängde ner telefonlinjerna från Leninvarvet hjälpte inte. Telefonen vid Alina Pienkowskas klinik på arbetsplatsen glömdes bort och meddelandet spreds som en löpeld. Det nådde arbetare med hårda erfarenheter av tidigare strejkrörelser – och en regim som denna gång tvekade att sätta in militär.
Stalinistisk efterkrigstid
Edward Gierek, ordföranden i det Polska förenade arbetarpartiet, synonym för kommunistpartiet, hade varit med förr. Vid det stora arbetarupproret i Poznan i slutet av juni 1956 mot höjda livsmedelspriser tillhörde han den yngre partikader som med hjälp av ett par pansardivisioner lät krossa strejkerna och massakrera arbetarna från den stora Cegielskifabriken som samlats i stadens centrum. Med bortåt kanske hundra döda och nära tusen sårade glömdes katastrofen snart bort internationellt under intryck av det stora Ungernupproret i oktober samma år. Strejker och upplopp hade återkommande utmanat de stalinistiska diktaturer som upprättats i Östeuropa efter krigsslutet. Bara tre månader efter Stalins död 1953 gick Berlins byggnadsarbetare ut i strejk mot olidliga arbetsnormer, med påföljande generalstrejk i östzonen som blodigt slogs ned av sovjetisk militär. Avstaliniseringen efter Nikita Chrustjovs tal vid den sovjetiska tjugonde partikongressen i januari 1956 medförde förhoppningar om ”töväder” i hela östblocket. I Polen ersattes en del av det gamla stalinistiska gardet, bland annat ansvariga för repressionen i Poznan, av Wladislaw Gomulkas ledarskap. Några år av en ”polsk väg till socialismen” och lättnader i levnadsförhållanden följde – fram till slutet av 1960-talet. Liksom i övriga världen krävde en ny ungdomsgeneration ökade friheter, i Tjeckoslovakien med ”Pragvåren” 1968 och krav på en ”socialism med mänskligt ansikte”. Utvecklingen hade föregåtts av stormiga protester från studenter och intellektuella i Polen mot censur av en patriotisk teaterföreställning med demonstrationer och polisvåld som följd – det hela kulminerade under mars 1968 i ockupationen av universitet i Warszawa och massarresteringar. Partiledningen angrep de oppositionella för att utgöras av ”sionister”, i det polska sammanhanget en lätt omskrivning för ”judar”, och inledde en antisemitiskt präglad utrensningskampanj av judiska intellektuella och tjänstemän inom kulturvärlden, akademin, statsförvaltningen och partiet. Över tiotusen polacker med judisk bakgrund tvingades lämna landet. Och polsk militär utgjorde en central del av de styrkor från Warszawapakten som i augusti 1968 invaderade och krossade Pragvåren i Tjeckoslovakien.
Studenternas maning om stöd från arbetarklassen fick den gången liten respons men halvtannat år senare detonerade missnöjet. Återigen handlade det om höjda livsmedelspriser och levnadskostnader när strejkvågen i december 1970 svepte fram genom varvsstäderna vid Östersjökusten: Gdansk, Gdynia, Szczecin med flera. Säkerhetsstyrkor och arméenheter mejade ner demonstrerande varvsarbetare med kulsprutor och från helikoptrar. Gomulka tvingades avgå och ersattes av Gierek som hunnit närma sig femtio och lyckats slingra sig uppåt i nomenklaturan. En massiv satsning på ”konsumtionssocialism” inleddes med lånade pengar från Väst. Och några år av förbättrade ekonomiska levnadsvillkor för den polska arbetarbefolkningen följde – men få hade glömt.
Under regimens radar vävdes informations- och organisationsnät samman av arbetare och intellektuella som i praktiken bildade en liten underjordisk fackföreningsstruktur med fabriksblad som Robotnik, i Gdansk under namnet Kustens Arbetare. En av de aktiva var Lech Walesa som deltagit i strejken 1970. Bland de intellektuella fanns Jacek Kuron som redan 1964 tillsammans med Karol Modzelewski publicerat ett ”Öppet brev till polska arbetarpartiet” för demokratiska reformer, men uteslutits ur partiet och fängslats. I samband med nya strejker och rena upplopp 1976 bildade Kuron med flera KOR – Kommittén till arbetarnas försvar – för att stödja fängslade och misshandlade arbetare. Regimens framgångsrika splittring mellan arbetare och intellektuella skulle inte få återupprepas.
Arbetarkraven
Redan när strejken på Leninvarvet återupptogs och varvsområdet ockuperades den 17 juni 1980 stod det klart att det inte längre handlade om någon enkel lönestrejk. Strejkkommittén, som även inbegrep strejkande från Gdynia och Sopot på ett tjugotal företag med över hundratusen anställda, kungjorde omedelbart en lista på 21 krav som formade sig till ett helt samhällsprogram. Här var förstås omedelbara ekonomiska löneanspråk, som höjda grundlöner och kompensation för prisökningar samt lön under strejktiden. Men också bredare ekonomiska och sociala punkter som pension efter 35 års arbete och sänkt pensionsålder, tre års betald mödraledighet, daghemsplatser och lediga lördagar. Till det kom åtgärder mot privilegier för partiapparatens och säkerhetspolisens folk, mot kött- och fläskransonering med stopp för specialbutiker och försäljning till västvaluta. Och så, de övergripande demokratiska kraven: fria fackföreningar, garanterad strejkrätt, yttrande- och tryckfrihet plus återanställning av alla avskedade arbetare från strejkerna 1970 och 1976, liksom återinskrivning av relegerade studenter och frigivande av politiska fångar. Med full information om den samhälleliga krisen skulle alla yrkes- och samhällsgrupper ges möjlighet att delta i en diskussion om ett reformprogram för Polen.
Partiets reaktion
Det har diskuterats varför Gierek, som tjugofem år tidigare inte tvekat att bloda ner sina händer, dröjde. Redan efter en vecka stod militär redo att angripa Leninvarvet både till lands och sjöss. Kanske var det minnet av Gomulkas fall eller den djupa ekonomiska krisen. Huvuddelen av de polska exportinkomsterna gick direkt till betalning av räntor, 1970-talets konsumtionsunder byggde på krediter från Väst som lätt kunde stoppas. Eller kanske hade rentav förhoppningar om ett fredligare och mindre repressivt samhälle börjat slå rot.
Så svaret blev förhandlingar – inför öppen ridå. Den polska allmänheten kunde på bästa sändningstid se Lech Walesa klä av makthavarna på TV medan hundratusentals, efterhand miljoner strejkande befäste sina arbetsplatser och samhällspositioner. Redan den 30 augusti slöts avtalet, Gdansköverenskommelsen. Den Oberoende och självstyrande fackföreningen Solidaritet – NZZ Solidarnosc – erkändes och övriga krav skulle bejakas. Det hela var närmast ofattbart. Från Moskva skramlades med vapenmakt och hundratusen soldater med tjugotusen stridsvagnar gjordes redo medan den polska partiledningen försökte övertyga Brezjnev och de sovjetiska kamraterna att läget var under kontroll. Under tiden formligen exploderade anslutningen till Solidaritet med miljontals medlemmar månad efter månad för att kring årsskiftet passera nio miljoner, en fjärdedel av hela befolkningen.
På varje arbetsplats bildades Solidaritetsorganisationer för de anställda som höll stormöten och valde en ledning. De lokala Solidaritetsorganisationerna utsåg ombud till regionala samordningskommittéer – Miedzyzakladowy Komitet Zalozycielski, MKZ. Representanter för de regionala MKZ sammanstrålade till den nationella samordningskommittén, Krajowa Komisja Porozumiewawcza, KKP, som valde Lech Walesa till ordförande. ”I själva verket liknade Solidaritet ute i regionerna den typ av organisation som Lenin en gång i tiden förespråkat som revolutionärernas bästa vapen.” – alltså de ryska sovjeterna 1917. Det skriver journalisten Peter Johnsson i den läsvärda historiken Polen i Europa: en resa i historien 966-2005, som denna skildring inspirerats av.
Peter är för denna tidskrifts lite äldre läsare inte vem som helst. Under pseudonymen Peter Gunde hade han på Fjärde Internationalens uppdrag begivit sig till strejkernas Polen för att skildra kampen och bidra till utvecklingen av en socialistisk grupp i kontakt med världsorganisationen. För veckotidningen Internationalen författade Peter Gunde en strid ström av artiklar, som gjorde tidningen till den kanske bäst informerade i Sverige om arbetarkampen i Polen. Vecka efter vecka rapporterade han, eller Gert-Inge som han var mer känd som inom Socialistiska Partiet, från strejkerna med början bland de sjuttontusen verkstadsarbetarna på Ursus i Warszawa redan i inledningen av juli, varefter strejken på en vecka spred sig till stål-, bil-, varvs- och flygplansindustrin med över hundratusen strejkande. Den 16 juli, rapporterade Peter Gunde, deltog arbetare vid 17 olika företag i Lublin, bland annat vid fabriker för lastbilar och jordbruksmaskiner. Gierek kallade dit arméenheter men arbetarna vid järnvägen, buss- och spårvägstrafiken blockerade staden. I minst 18 stora städer genomfördes strejker under juli – och i augusti var det alltså dags för Leninvarvet.
Under de följande sexton månaderna efter Gdansköverenskommelsen pågick en kraftmätning mellan å ena sidan Solidaritet och dess miljontals medlemmar, inklusive Bondesolidaritet, studenternas självständiga organisering och hela det samhälle som anslöt sig till arbetarnas krav, och å den andra sidan vittrande partistaten som sökte rädda sitt skinn genom eftergifter, nya krediter från världsmarknaden och med hotet från Warszawapakten i ryggen. Medan säkerhetspolisen sökte infiltrera Solidaritets organisationer och genomföra provokationer – den värsta i Bydgoszcz i mars 1981 med en fyra timmars generalstrejk som svar – uppmanade kommunistpartiet sina medlemmar att ansluta sig för att ta över rörelsen inifrån. Men, citerar Peter Johnsson, en av den ledande politbyråns medlemmar: ”Är det partiet som finns i Solidaritet eller Solidaritet som håller på att äta upp partiet?” Hundratusen medlemmar övergav kommunistpartiet under året, några försökte reformera det men organisationsstrukturen började falla sönder.
Solidaritets program
Och i september och oktober samlades Solidaritet till sin första landsomfattande kongress i Gdansk. Företrädare för miljontals arbetare diskuterade långtifrån bara fackliga frågor i snävare mening, kongressen utgjorde snarare ett arbetarparlament för att möte den polska samhällskrisen i hela dess vidd; alltifrån politiska och fackliga fri- och rättigheter, socialpolitik och rättssystem till ekonomisk politik, utbildningsväsende och arbetarstyre stod på dagordningen. I 37 antagna teser utvecklades programmet för ett solidariskt samhälle och en ”självstyrande republik”. Här återfanns de vanliga demokratiska punkterna om yttrande-, tryck- och organisationsfrihet tillsammans med likhet inför lagen, självständigt rättsväsende och slut på åsiktsförföljelse. Men också medborgerlig kontroll av media och polis – plus pluralism på alla områden med självständigt organisationsliv och ”införandet av löntagarnas autentiska självstyre där de anställda får rätt att styra företagen.” Ja, en andra kammare kunde införas i det polska parlamentet Sejmen som uttryck för arbetarnas självstyre. Kongressen protesterade också mot att regimen försökte strypa framväxten av arbetarråd med rätt att styra de statliga företagen och såväl utse som avsätta direktörer. Här föreslogs folkomröstning om arbetarrådens befogenheter. I annat fall skulle Solidaritet genomföra en egen omröstning och handla enligt den. Under kongressen underströks att Solidaritets krav inte ”riktar sig mot systemets socialistiska grundvalar utan mot de element i systemet som utgör motsatsen till socialism.”
Solidaritets kongress 1981 (Bild: Janne Hägglöf)
Men programmet uttryckte ingen rosenskimrande utopism. Den polska ekonomin befann sig i fritt fall, under 1981 minskade BNP med 12 procent efter en nedgång även året innan. Hyllorna i livsmedelsbutikerna gapade tomma och under sommaren ägde rena hungerprotester rum. Kongressen avhölls under den kanske djupaste krisen i Polens efterkrigshistoria. Det speglades av diskussionerna om den ekonomiska politiken där den gamla byråkratiska kommandoekonomin måste ge plats åt samhällets skapande initiativ och krafter; att den dramatiska minskningen av produktionen måste hejdas och balans i ekonomin mellan köpkraft och varuutbud uppnås var en utgångspunkt. Inflationsurholkade papperszlotys stimulerade varken produktion eller konsumtion. De självägande bönderna måste få utökade möjligheter på statsjordbrukens bekostnad, marknadsmekanismer inte korrumperas av byråkratins prisbeslut och subsidier. Samtidigt kunde inte prishöjningar på livsmedel, gas och kol med mera få drabba arbetarbefolkningen som tidigare. Progressiv beskattning, förmögenhetsskatt och skatt på lyxvaror hoppades kongressen kunde användas för stöd åt utsatta och fattiga.
Om än i helt annan skala och av delvis andra orsaker uttryckte den polska krisen liknande strukturproblem som samtidigt hemsökte även den kapitalistiska västvärlden. Just årsskiftet 1980-81 utgjorde det världspolitiska genombrottet för monetaristen Milton Friedmans marknadsrevolution och ombuden på Solidaritetskongressen brottades med liknande frågor som socialdemokratin i väst; relationen mellan marknad och planering, statsintervention eller privata initiativ – om än med andra ord och som en slags olöst ekvation mellan solidariskt ansvar och behovet av anpassning till den reala ekonomins läge som förutsättning för att renovera den. Lösningar som förespråkades, inte minst som svar på kommunistpartiets utsvältningsprogram; att Solidaritets medlemmar skulle ta ansvar för ökade produktionsansträngningar på företagen, att arbetslösa skulle omskolas till kolgruvearbetare, ja att ökad kolproduktion förstods som en av lösningarna, känns idag avlägsna.
Militärkuppen
Programmet hann emellertid aldrig sjösättas. Under samma oktober utsågs inrikesministern och generalen Wojciech Jaruzelski till kommunistpartiets ordförande. Gierek hade då sedan ett år tillbaka inte bara sparkats från sin post utan även uteslutits ur partiet för sina eftergifter till Solidaritet. I syfte att föregripa hotet om en sovjetisk invasion – åtminstone enligt sin egen efterhandsförklaring – utlyste Jaruzelski militärt krigstillstånd natten till den 13 december 1981. Solidaritets ledare häktades, tusentals aktivister greps och organisationerna förbjöds. Strejker och fabriksockupationer möttes av militära specialstyrkor med dödsoffer som följd – allt tycktes vara över när diktaturen åter tog kommandot.
Men denna gång utan att lyckas stampa ut glöden. Bland de miljontals medlemmarna fanns alltid de som återknöt förbindelserna och upprätthöll sambanden. Samhället kunde bara tystas på ytan, inte på djupet. Och länkarna sträckte sig långt utanför Polens gränser, inte minst genom arbetarsolidariteten. Fackföreningsrörelser i västvärlden protesterade, stöttade och hjälpte. Svenska LO finansierade ett informationskontor för Solidaritet i Stockholm och kanaliserade materiella resurser i form av tryckeriutrustning och annat till det underjordiska motståndet. Här spelade också den socialistiska världsorganisationen Fjärde Internationalen en inte helt obetydlig roll liksom dess svenska gren Socialistiska Partiet och dess föregångare KAF. Tuva-Stina Lindén kunde vid SP:s femtioårsjubileum hösten 2019 ge glimtar från solidaritetsarbetet:
När Solidarnosc bildades i augusti 1980 var vi väl förberedda och startade föreningen Polensolidaritet. Alla som är tillräckligt gamla minns de ikoniska bilderna från Leninvarvet, hur man byggde upp en arbetardemokrati nerifrån, monterade upp högtalare så att alla kunde följa med förhandlingarna, man sov i provisoriska tält inne på varvsområdet. Strejkerna spred sig snabbt över hela Polen, miljoner människor var indragna i att forma egna krav för sin framtid. Men den 13 december 1981 inträffade det fruktade bakslaget, inte som man hela tiden varit rädd för genom en sovjetisk ockupation, utan genom att general Jaruzelski tog över och införde krigstillstånd.
Vad gjorde vi i Polensolidaritet? Det vanliga man gör i stödgrupper. Vi samlade in pengar, ordnade bokbord, demonstrerade. Men Polensolidaritet skiljde sig lite från till exempel solidaritetsarbetet i Chilekommittén, de flesta medlemmarna hade någon anknytning till Polen, släkt, vänner och var personligt motiverade, många kom med egna förslag och initiativ. De var också mycket konkreta, den 13 december när krigstillståndet infördes bodde den polska regissören Agnieska Holland hemma hos oss, det första hon sa var att nu måste vi skicka varma kläder och skor. Det gjorde vi. På Dramaten spelades den polske regissören Mrozehs pjäs Ambassadören och två tjejer satte upp ett bord med bössor och material under pausen. Första maj gick några solidaritetsaktivister i den internationella delen av tåget där somliga latinamerikaner kallade dem imperialistiska agenter. Till de märkligare som dök upp på våra möten var folk från iranska mujahedin, de pratade inte med oss och deltog inte i våra aktiviteter men satt tysta och lyssnade.
Internationell solidaritet är inte så enkelt!
Internationell solidaritet
Tuva-Stina Lindén berättade också om den hemliga verksamheten som SP, menade hon, kunde vara mycket stolt över. Den handlade om smuggling av framför allt tryckeriutrustning. Två kamrater satt tre månader fängslade i Polen för den aktiviteten. Smugglingen skedde genom biltransporter med dubbla bagageutrymmen men också på annat sätt. ”Min bror Sebastian seglade över från Gotland med tryckpressar.”
Att SP och dess föregångare så starkt skilde sig från övrig svensk vänster hade att göra med dess samhörighet med Fjärde Internationalen som uppfattade den stalinistiska ordningen i Östeuropa som lika förkastlig som kapitalismen i Väst och imperialismen mot Syd. ”Proletärer i alla länder, förena er!” gällde också gentemot arbetarna i östblocket. Kommunismens ursprungliga idéer om arbetarklassens frigörelse från klassamhället hade ingenting att göra med de diktaturer som stulit beteckningen. För SP:s föregångare utgjorde därför solidariteten med de polska varvsarbetare som 1970 reste sig mot förtrycket en av de allra första aktionerna. Det var därför ”vi var väl förberedda” 1980. Så här berättade Tuva-Stina Lindén om de polska varvsarbetarnas uppror 1970:
Det här hände i ett grannland på andra sidan Östersjön, men i Sverige var intresset för händelserna måttligt. För oss som just höll på att bilda (SP:s föregångare) RMF var det viktigt, vi var antistalinister, hade läst Trotskijs Den förrådda revolutionen och utvecklingen i Östeuropa både angick och intresserade oss. Den 20 december, på FNL:s födelsedag hölls en stor Vietnamdemonstration i Stockholm med tusentals deltagare. Vi deltog förstås och hade gjort vårt första gemensamma flygblad där vi uppmanade till en demonstration mot polska ambassaden senare på kvällen. Det var mörkt och iskallt och vi var en mycket liten skara som samlades i Humlegården. Poliserna som var frustrerade efter att inte ha fått ingripa i den stora Vietnamdemonstrationen tog igen det genom att vara ovanligt aggressiva, rev sönder plakat och grep ganska många som placerades i arrest. Jag gick mitt i röran och viftade med en liten gul bok, Kuron och Modzelewskis öppna brev till polska kommunistpartiet. Det var vår första aktion.
Engagemanget för solidariteten med de polska arbetarnas kamp mot diktaturen markerade klyftan som åtskilde olika krafter inom vänstern. År 1970 hade svenska Vänsterpartiet Kommunisterna, VPK, ingenting att säga i protest mot de polska kamraternas massakrer. Och 1980, när bittra strejker mot förtrycket födde Solidaritet, frotterade sig VPK:s ungdomsförbund KU – Kommunistisk Ungdom – ännu fryntligt med sina polska partikamrater på plats – vilket ännu 2003 betraktades som en muntration i Ung Vänsters jubileumsbok Hundra år av gemenskap – i kamp för socialism och människovärde. Ett människovärde som uppenbarligen inte gällde de polska arbetarna.
Efterspelet
I central mening misslyckades förstås Jaruzelski kapitalt. Solidaritet kunde inte krossas och det polska samhället inte längre styras som tidigare. Lech Walesa frigavs redan 1982 och undantagstillståndet hävdes året efter varpå flera års dragkamp mellan regimen och Solidaritet inleddes. Den nya strejkvågen 1988 framtvingande en legalisering av Solidaritet, som genom de så kallade rundabordssamtalen drev fram det första fria valet 1989 med jordskredsseger för Solidaritets kandidater – som dock inte utgjorde något politiskt parti. Året därefter valdes Walesa till Polens president – som i en solskenshistoria.
Men Jaruzelski hade lyckats i en annan mening. Den fruktade sovjetiska invasionen uteblev och när regimen verkligen föll i bitar 1988 var allt förändrat. Brezjnev var borta sedan länge, det hopplösa kriget i Afghanistan slukade ofattbara resurser och den nye sovjetiske partiledaren Michail Gorbatjov, som proklamerat glasnost och perestrojka, hade inte för avsikt att ingripa. Därtill hade undantagstillståndet sammanfallit med världens vändning på andra sätt. 1980-talet utgjorde Reagans och Thatchers decennium av inte bara skärpt kallt krig utan också av nyliberal ”Reaganomics” och den så kallade Washington-consensus med massiva privatiseringar, avregleringar och marknadslösningar som villkor för stöd från IMF och Världsbanken. Programmet om demokratiskt arbetarstyre från Solidaritets kongress 1980 begravdes under den nyliberalt präglade omstöpning som kom att prägla Polens, liksom andra länders, 1990-tal. Den väldiga fackföreningsrörelsen hade innefattat en ideologisk solfjäder av alltifrån demokratiska arbetarvänster till religiösa och konservativa högeruppfattningar. Här bör dock understrykas att den katolska kyrkan, som många arbetare tillhörde, under den här perioden inte, som idag, spelade en reaktionär roll utan understödde den demokratiska kampen. Den polske påven Johannes Paulus II:s reaktionära värderingar om homosexualitet, preventivmedel och abort skulle emellertid inte undgå att sätta avtryck. På partiplanet skildes Solidaritets solfjäder åt i över tjugo partier under Polens kaotiska 90-tal.
Vägen till dagens yttersta högerreaktion har även den skildrats av Peter Johnsson som efterhand lämnade Fjärde Internationalen, verkade som journalist i Polen för Svenska Dagbladet och författade flera böcker om den polska och centraleuropeiska utvecklingen. Polen! Quo vadis? Om Polen i dagens Europa från 2017, ger en överblick av den process som ledde till Lag & Rättvisas ”illiberala demokrati” i dagens oroande Polen – så avlägset från den första fria fackföreningsrörelsens visioner från 1980.
Sjuksköterskan Alina Pienkowska, som från klinikens telefon larmade omvärlden om strejken på Leninvarvet och ingick i Solidaritets ledning, valdes in i det polska parlamentets senat 1991 och Gdansks stadsfullmäktige 1998 där hon engagerade sig i hälsofrågor. Hon avled vid femtio års ålder i cancer. Anna Walentynowicz som återanställts efter den första strejken på varvet och manade till fortsatt kamp, blev alltmer kritisk mot Lech Walesas och Solidaritets utveckling under 1980-talet och vägrade delta i firanden av rörelsen som hon ansåg urartat under en ny elit. ”De 21 krav vi ställde upp 1980 är fortfarande relevanta, ingenting har tillgodosetts. Människor måste fortfarande kämpa för att bli behandlade med värdighet. Det är skandalöst!”, ansåg hon tjugo år efter Solidaritets bildande. Hon omkom vid 81 års ålder i den flygolycka vid Smolensk 2010 som också krävde den polske presidentens och flera polska ledares liv. Henryka Krzywonos, som stoppade sin spårvagn och manade till strejk, blev ordförande för Solidaritets transportfack i Gdansk. Gravid under strejken misshandlades hon av polis och förlorade sitt barn. Hon bildade ett familjehem för föräldralösa barn och adopterade tolv av dem. Hon lever idag, 67 år gammal.
Artikelförfattare:Håkan Blomqvist är arbetarhistoriker med en rad utgivna böcker på sitt konto. Medlem av Socialistisk Politik och Vänsterpartiet.
Litteraturtips:
Solidaritet & diplomati : Svenskt facklig och diplomatiskt stöd till Polens demokratisering under 1980-talet, Klaus Misgeld, Karl Molin & Pawel Jaworski Södertörns högskola, Huddinge 2015
Dokument från Solidaritets kongress, översatta och redigerade av Maria Borowska, Institutet för social forskning, Stockholms universitet 1981
Kamp för demokrati : Artiklar och ställningstaganden från den polska demokratiska rörelsen, Maria Borowska & Jakub Swiecicki (red), Tidens förlag, Stockholm 1979
Polen i Europa: en resa i historien 1966-2005, Peter Johnsson Carlsson bokförlag, Stockholm 2005
Polen! Quo vadis? Om Polen i dagens Europa, Peter Johnsson, Carlsson bokförlag, Stockholm 2017
