Skandinavien och Sverige har beskrivits som en testplats för marknadsanpassade styrformer. För omsorgsrelationer har nyliberaliseringen medfört att klass kommit att spela en allt större roll. Samtidigt som personer ur över- och medelklassen har resurser att köpa omsorgstjänster på RUT-marknaden ökar det obetalda omsorgsarbetet från familj och vänner inom arbetarklassen. Lina Palmqvist ger en inblick i hur denna storskaliga ekonomiska och politiska förändring har omvandlat omsorgsrelationer och hur den upplevs i vardagen.
Europa sägs befinna sig i en omsorgskris. Fler och fler uppnår hög ålder, vilket väntas leda till överskott på äldre hjälpbehövande och underskott på omsorgsarbetare. Tillsammans med återkommande ekonomiska kriser beskrivs förhållandet som en av de största utmaningarna för de europeiska staternas välfärdssystem. De danska sociologerna Annette Kamp och Helge Hvid (2012) menar emellertid att förkunnandet av den så kallade omsorgskrisen fungerat som ett argument för att förvandla äldreomsorgen i Skandinavien till en testplats för marknadsanpassade styrformer, en nyliberal social ingenjörskonst som gått allra längst i Sverige.
Den tydligaste förändringen mot en nyliberal välfärdsstat är öppnandet mot privata företag inom utbildning och omsorgsverksamhet som drivs utifrån ett vinstintresse. Men nyliberaliseringen av välfärden är också högst närvarande i statliga och kommunala verksamheter i form av New Public Management (NPM) – den marknadsinspirerade organisationsform vars främsta mål är att kostnadseffektivisera verksamheten. Högre effektivitet uppnås, enligt NPM, inom äldreomsorgen genom standardisering och fragmentering, där definitionen av omsorg skulle kunna formuleras som ”rätt person på rätt plats med rätt uppgift och på rätt tid”. Omsorgen styckats upp och tas om hand av flera olika enheter och företag för att sedan pusslas ihop till åtstramade scheman.
När den tidseffektiviserade äldreomsorgen inte räcker till har det blivit familj och vänner eller privata tjänster som fyller upp luckorna. Allt pekar mot att den här utvecklingen inneburit att tillgången till äldreomsorg kommit att bli en fråga om klass. Samtidigt som personer ur över- och medelklassen har ekonomiska medel att köpa omsorgstjänster på RUT-marknaden ökar det obetalda omsorgsarbetet från familj och vänner inom arbetarklassen. En del av nyliberaliseringen av äldreomsorgen kan på så vis sägas vara en klassmärkt refamiljisering, men den är också könad och det är kvinnor som axlar den största och tyngsta delen av det obetalda omsorgsarbetet (Szebehely & Ulmanen 2012).
Sverige som testplats för marknadsanpassade styrformer utgör inte bara en storskalig ekonomisk och social förändring som ritat om kartan över villkoren för omsorgsrelationer. Denna förändring präglar även vardagen. Den nyliberala kapitalismen upplevs, den är en levd erfarenhet.
Jag har i min forskning intervjuat äldre som tar ensamt ansvar för omsorgen till en partner eller make/maka med demenssjukdom. Till följd av bristen på äldreboenden och åtstramningen inom hemtjänst är detta en grupp som ökar. Anhörigvårdarna berättar om en vardag som handlar om omsorgsgivande dygnet runt. Förutom praktisk omsorg och hushållssysslor, består deras obetalda arbete av planering och organisering men också av att ge emotionellt stöd som att lyssna, prata, stötta och påminna. Samtliga som jag varit i kontakt med har på olika sätt försökt att få avlastning i sitt omsorgsansvar och de beskriver samstämmigt svårigheter med att få den typ av hjälp de och deras nära behöver. Ett citat från Kajsa 67 år kan illustrera detta.
Och just som du sa om hemtjänst så har biståndshandläggaren frågat mig också, om jag inte vill ha det. Vadå för? sa jag. Ja, för att städa och göra det du gör, förklarar hon då. Men det är ju inte det jag vill ha hjälp med, känner jag.
Liksom hos Kajsa finns bland andra anhörigvårdare en skepsis mot att anlita hemtjänst. De uppfattar att hemtjänsten, med dess avsaknad av helhetsperspektiv, inte kan avlasta dem i den intellektuella och emotionella omsorgen. Snarare beskriver de att hemtjänsten blir något ytterligare att administrera, organisera och anpassa sig till i en redan pressad vardag. I förhållande till hur livet med hemtjänst ser ut är anhörigvårdarnas skepsis inte ogrundad.
Jag har varit hemma hos äldre vid hemtjänstens besök och sett hur omsorgspraktiken utspelar sig. Jag har sett hur omsorgsanvändarna behöver ta på sig ett orimligt egenansvar för att fylla luckorna mellan de uppdelade och tidsbegränsade omsorgsinsatserna. Då inte omsorgen finns närvarande för att stödja de äldre tvingas de till exempel gå på toaletten själv med risk för att ramla på vägen. Jag har även pratat med hemtjänstanvändare som har hjälp för att laga mat, men eftersom hemtjänsten inte kommer när de är hungriga så blir det en limpsmörgås med kaffe istället. Många med hemtjänst har omfattande funktionsnedsättningar och kan inte välja att göra saker själva och de tvingas anpassa sig till hemtjänstens schema vad gäller båda ovan nämnda behov.
De flesta hemtjänstanvändare utför vad jag menar är ett administrativt arbete som handlar om att dagligen ”ringa och tjata” om att få rätt hjälp när den behövs, av arbetare som man känner och litar på. De officiella siffrorna säger att en hemtjänstanvändare i Sverige i dag träffar 16 olika omsorgsarbetare under två veckor (Socialstyrelsen 2019). Vad de äldre själva önskar är istället större kontinuitet och sammanhållen omsorg. Samtidigt som det krävs att omsorgsanvändarna är aktiva på detta sätt krävs också att de tar ansvar för ett emotionellt arbete som handlar om att finna sig i sin situation och inte vara ”en sådan där som klagar hela tiden” och att uppvisa tacksamhet mot omsorgsarbetarna. Självansvaret för den administrativa och emotionella omsorgen är alltså en balansakt, där kravställande måste vägas mot tacksamhet, för att upprätthålla goda omsorgsrelationer. I förhållande till tidsåtstramningen, som hemtjänstanvändarna inte kan påverka, tar många på sig ansvaret för att inom dessa knappa förutsättningar upprätthålla goda omsorgsrelationer. Att uppfattas som besvärlig kan innebära att man missgynnas i omsorgsarbetarnas tidsjonglerande för att få den snäva tidsekonomin att gå ihop. Ett skarvande och pusslande som av nödvändighet ofta handlar om att ”ta tid från en för att ge till en annan” (Andersson 2007).
Det påtvingade ansvar som hemtjänstanvändarna axlar för att förhandla sina fragmenterade omsorgsnätverk, kan förstås som ett sätt att uppnå kontroll, eller känslan av att ha kontroll, över den egna livssituationen. Men det individualiserade ansvaret hänger också ihop med att omsorgsanvändare allt mer kommit att ses som kunder på en marknad. Samtidigt som staten drar sig tillbaka från en rad olika ansvarsområden, uppmanas vi att ta mer ansvar för vår hälsa och vårt behov av hjälp och agera som aktiva kunder på en marknad av omsorgstjänster. Utifrån en sådan nyliberal definition av omsorg, som en tjänst vi beställer eller köper, lämnas vi också med ansvaret för vårt val. Om en hemtjänstanvändare inte är nöjd med en utförare ska hen vända sig till någon annan utförare. Den här typen av exit-lösningar rimmar inte bara illa med äldres önskemål om kontinuitet. Min studie visar även att det ansvar som läggs på omsorgsanvändaren riskerar att försvåra möjligheten att klaga eller framföra kritik om insatsen inte lever upp till god omsorg. Här behöver vi reda ut vad omsorg egentligen är och vad den syftar till.
Inom socialtjänstlagen, som reglerar omsorgen för personer över 65 år, är målet att ”äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande (och) möjlighet att leva och bo självständigt under trygga förhållanden” (SoL). Ingen kan motsätta sig denna beskrivning, men vad betyder den egentligen i praktiken? Som andra forskare pekat på är luddigheten i beskrivningen ett problem, men också att äldre skiljs ut som en separat samhällsgrupp med särskilda krav, eller snarare, sänkta krav (Harnett & Jönson 2016). Detta blir tydligt i jämförelse med hur lagen som reglerar omsorgen för personer under 65 år är formulerad. Lagen om stöd för vissa funktionshindrade (LSS) har som målsättning att ”främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet”.
Samhället lever idag varken upp till intentionerna i SoL eller LSS och det gemensamma hotet är den nyliberala omdefinitionen av omsorg, där flexibilitet, effektivitet och valfrihet i slutändan alltid ser ut att handla om att slå vakt om organisationens och företagens ständiga jakt på att minska kostnader. Värdegrunder och rättighetslagar sätts ur spel i ett samhälle där den fria marknadens utbredning är målet framför allt.
För att slå vakt om rättvis omsorg för alla oavsett ålder behöver vi för det första insistera på en syn på omsorgsbehov som varierande och oförutsedda och inte möjliga att inrätta i tidseffektiviserade scheman. Personer vars liv präglas av dessa belägenheter behöver omsorgsrelationer som är tillgängliga när behoven uppstår för att kunna leva fullgoda liv i jämlikt deltagande med andra. För det andra behöver omsorg definieras som ett arbete som kostar, där anhöriga, främst yngre och äldre kvinnor ur arbetarklassen, upphör vara reservarbetskraft i den underminerade välfärdens skugga. Omsorg som möjliggörande för fullt deltagande i samhället för både användare och omsorgsgivare är något som den nyliberala kapitalismen inte kan erkänna. Om vi vill hålla fast vid dessa krav, och försöka få dem tillgodosedda, måste vi insistera på en annan politisk ordning. <<
Artikelförfattare:
Lina Palmqvist är fil Dr i genusvetenskap, verksam som lektor vid Högskolan i Borås. Hon disputerade 2020 med avhandlingen Ålderdom, omsorg och makt. Gamlas situation och omsorgsrelationer i nyliberala tider.
Referenser:
Andersson, Katarina (2007). Omsorg under förhandling: om tid, behov och kön
i en föränderlig hemtjänstverksamhet. Diss. Umeå : Umeå universitet, 2007
Harnett, Tove, Jönson, Håkan (2016). Normalisering och rättigheter. I Johansson,
Stina & Taghizadeh Larsson, Annika (red.) Förändringsperspektiv på
äldreomsorg: att leva som andra. Malmö: Gleerup, 49-60
Kamp, Annette & Hvid, Helge (red.) (2012). Elderly care in transition: management,
meaning and identity at work : a Scandinavian perspective. 1. ed.
Frederiksberg: Copenhagen Business School Press (Szebehely & Ulmanen 2012).
Socialstyrelsen (2019a). Öppna jämförelser 2018 –Vård och omsorg om äldre.
Jämförelser mellan kommuner och län. Stockholm: Socialstyrelsen
