Fram för en ny livsnjutning fri från individualism och kommersiellt tvång. Filosofen Kate Soper menar att vägen ur krisen för klimatet, ekologin och ekonomin är att utveckla de sinnliga nöjena. Lars-Olov Olsson har läst hennes bok.
I slutet av oktober rapporterade Björn Djurberg, radions Kinakorrespondent, om ett försök med en ny sorts digitala pengar i Shenzhen. I ett jättelikt köpcentrum pratar han med två 25-åringar som är bland de 50 000 personer som har fått cirka 250 kr var att spendera i försöket, men de har ännu inte på sista dagen bestämt vad de ska köpa. De är ändå inte stressade för det. Det hela låter som en skola i konsumism, att köpa för köpandets egen skull.
Filosofen Kate Soper vill pröva något radikalt annorlunda, strunta i konsumtionsstereotypen om att lycka är att köpa och äga. En njutning som är individuell. – Nej, det måste finnas något annat att koncentrera sig på, något som ger ett mycket rikare liv – en alternativ hedonism är receptet enligt Soper. Livet måste förenas och handskas med utmaningarna för den mänskliga överlevnaden och jordens begränsade resurser. Detta nya liv måste börja organiseras i den rikare delen av världen, eftersom resurserna finns här. Men i Sopers försök till synvända ligger också att strunta i katastrofvarningar om klimatkrisen, och hon tar likaså avstånd från vad som skulle kunna beskrivas som ”den vanliga naturvurmen”, alltså varken tillbaka till naturen – att leva primitivt, eller ”vad mysigt det är att vandra i skogen”. Jag tolkar det som att hon menar att det varken behövs eller inte skulle locka så många.
I koncentrerad form lägger Soper fram sina tankar i boken Post-Growth Living: For an Alternative Hedonism (Verso 2020). Det är alltså som titeln anger inte bara fråga om njutningsbart liv, utan också med nödvändighet ett samhälle som inte är inriktat på tillväxt enligt den gängse kapitalistiska meningen.
Trots bokens vällovligt koncentrerade format ger den en relativt omfattande beskrivning av det många av oss känner som fel och brister som hänger samman med globalisering och marknadsfundamentalism. Hur det har lett teknikutvecklingen av varor och tjänster på villovägar, till förfång för vad som är praktiskt och hållbart.
Vi måste alltså gå över till ett annat levnadssätt . Bland skälen Soper anger finns förutom ojämlikheten, hetsen i arbetslivet och miljöförstöringen, rovdriften på naturtillgångar,fossilenergins katastrofala klimatpåverkan, och den ohållbara överkonsumtionen av varor. En viktig sådan komponent är enligt Soper konsumtionen av kläder, som är mycket miljöbelastande och som dessutom tillverkas i massupplagor under oacceptabla förhållanden. Soper vill visa att det är möjligt för folkflertalet att leva inom acceptabla ramar på ett lyckligt sätt, ett bättre liv än nu, som är drägligare för många fler än idag. Enligt Soper krävs det en kulturomställning och ett utomparlamentariskt engagemang som driver på politiken. Politiska åtgärder som kan hjälpa är att skapa mer fritid, fler rekreationsområden, prioritera konstutbildning och kulturell framställning av ett godare liv. Det är oundvikligt att man måste gå emot dagens individbaserade framgångsmodell.
När hon lyfter fram konkreta tendenser i riktning mot ett alternativt hedonistiskt levnadssätt känns det lite tunt. Hon pekar på delning av utrustning som den enskilde använder bara en mycket begränsad tid, såsom verktyg, men även bilen. Hon är inte heller främmande för att låta mer personliga ägodelar som kläder cirkulera och återanvändas av fler. Som politiska krafter bakom förändringarna sätter hon sitt hopp till Labourpartiet och Green Party och att medelklassen ska gå i täten. Men hon medger samtidigt att det är ett skakigt upplägg. Få företrädare för partierna har närmat sig dessa tankar hittills.
Visst har många reagerat på konsumismens avigsidor. Men hur ska även de som inte redan lever alternativt hedonistiskt börja med det? Det är ju nödvändigt för problemet är ju att det är för få som gör det. Hur ska de som inte vill övertygas börja leva alternativt hedonistiskt?
För att övertyga behövs nog därför en mer fullödigt beskriven hedonism, till på köpet utan tillväxt. Varför inte trots allt kryddad med lite krispanik, trots Kate Sopers ogillande?
Delar av Soper analys vilar på Frankfurtskolans kritiska teori som betonar vällust. Theodor Adorno betonade att individen utgör en del av konsumismens system och reproduceras av och tillsammans med systemet. Konsumenten är en del av det ekonomiska systemet och det går inte utan vidare att ta sig ur den knipan. Adornos motdrag var betoning på sinnlig njutning men att ändå försvara det enkla livet. I Sopers tappning blir det inte ett asketiskt liv, tvärtom mer social och ”miljönära” njutning, mer uteliv och mer generös vänlighet. Det betyder också att gå emot gällande satsa-på-dig-själv-mentalitet.
Soper nämner i sin analys också Michel Foucaults tankar om konsumtionens betydelse för identitetsskapande och status. Konsumenten – konsumerar som producent säger Foucault i sin kritik av nyliberalismen. ”Vad producerar han? Jo, sin egen tillfredsställelse.” Det är onekligen en av de mäktiga reproduktiva mekanismerna av konsumenterna och med dem av konsumismen.
Man kan fråga sig i vilken mån den förlorar sin 
kraft här och nu i den sociala distanseringens verklighet? Där människor mindre speglar sig i varandra som konsumenter helt enkelt för att vi träffar färre människor och där vi i mindre mån utsätts för den dagliga exponeringen av reklamens budskap.
Kate Soper må ha rätt i att krispanik inför klimat- och miljökatastroferna inte är en fruktbar jordmån för att hantera problemen. Men kanske är det denna typ av påtagliga, påtvingade inskränkningar i vårt levnadssätt, som pandemin givit upphov till, som kan vara en katalysator för ett annat sorts liv. Som gör att stora grupper av befolkningen bryter vanemönster och börjar fråga sig vad som är en fortsatt berättigad konsumtion. Och att man i förlängningen kräver det effektiva samhälle som kan se till att de smartaste nya lösningarna utvecklas för att fylla dessa behov och ge ett sinnligare liv.
Önsketänkande? Ja, kanske, men sannolikt behöver Kate Soper ”hjälp” att komma till det hedoniskt alternativa livet. Ett nytt sätt att leva kräver en ny värld. Det behövs en uppdatering av Adorno och Foucault med hänsyn till den galopperande konsumismen.
För dilemmat är ju: hur komma ifrån den ohöljda konsumismen, när kapitalismen som system är beroende av köpkraft? När till och med 1,4 miljarder kineser lär sig att konsumera som underhållning – även om de styrande säger att man i nästa femårsplan ska satsa på kvalitet snarare än kvantitet. <<
Artikelförfattare:
Lars-Olov Olsson
är pensionär som jobbat med miljövård, bland annat mot EU, i 40 respektive 25 år.
