– Klassen som skapat krisen är inte den som får betala
Ytligt sett kan det uppfattas som att coronapandemin drabbar såväl fattig som rik. Men i hur stämmer det med den faktiska verkligheten? Och vad är bakgrunden till den rådande situationen? Roya Hakimnia och Ståle Holgersen försöker att med hjälp av marxistiska verktyg ge en förståelse.
”Livet för en enskild mänsklig varelse är mer värt än världens rikaste mans alla tillgångar.”
– Dr. Ernesto ”Che” Guevara.
I takt med att covid-19 och dess medföljande ekonomisk kris sprider sig över världen, får allt fler människor upp ögonen för att detta handlar om klassförhållanden. Under loppet av nio veckor den här våren förlorade 38 miljoner amerikaner sina jobb. På exakt samma tid tjänade världens rikaste man Jeff Bezos 334 miljarder kronor – vilket är nästan en tredjedel av den svenska statsbudgeten.
Allt fler säger också att krisen handlar om klasskamp. Eftersom denna kris utspelar sig med hälsan i blickpunkten är det flera marxister som diskuterar den som kapitalet mot livet.1 Vi håller helt med. I denna text ska vi se närmare på vad detta kan betyda.
Med utgångspunkt i hälsa och klass ska vi studera coronakrisen utifrån tre i sig rätt olika perspektiv
1. Orsaker. Först betraktar vi djurens värld, där vi hittar reservoarer av virus som fortplantar sig med kapitalets hjälp runt om i hela världen.
2. Effekter. Sedan går vi till människorna: vilka drabbas?
3. Hantering och lösningar. Utifrån det tredje perspektivet kommenterar vi hur krisen tacklas under det rådande systemet.
Vi ska se att klass löper som en röd tråd genom alla punkter. Vad det betyder och har för implikationer, diskuterar vi i slutsatsen.
Några ord om klass
Hälsa har alltid varit nära relaterad till klass, men med covid-19 har (o)hälsa tydligt hamnat mitt i klasskampen. När en pandemi för första gången utlöser en internationell ekonomisk kris, ställer det förstås krav på såväl grundläggande marxistisk analys som förmåga till uppdateringar.
Marxismens klassanalys nöjer sig som bekant inte med att penetrera samhällets yta utan tar sitt avstamp i det ekonomiska livet och pekar på att några (som äger företag) anställer några andra (som inte äger) och genom exploatering och dominans skapas två huvudklasser: arbetarklass och kapitalistklass. Det är just i denna relation som vi hittar nyckeln till skapandet av mervärde, profit och tillväxt. Det är genom sitt ägarskap som kapitalistklassen kan ackumulera kapital.2 Detta för marxister grundläggande synsätt får dock inte landa i abstrakta och kontextlösa analyser av ”arbetare” och ”kapitalister”, eller i en fetischering av den manliga arbetaren på fabriken. Risken i så fall är att man missar den klasskamp som utspelar sig mitt framför våra ögon.
I skarp kontrast till marxismen, vill liberaler helst inte prata om klass överhuvudtaget. När det inte är kris får vi besked om att alla gynnas av tillväxt. Och när det är kris upplyses vi om att alla sitter i samma båt – nu måste vi samla oss bakom regeringen i denna svåra tid.
Men om liberaler ändå pratar klass är det socioekonomiska grupper som gäller, grupper som man bara ”råkar” tillhöra, utifrån hur mycket pengar och resurser man ”råkar” ha. Detta kan kallas stratifierings-approach. Något som är snäppet mer progressivt är att prata om yrkeskategorier. Här hoppar socialdemokrater gärna på tåget, ofta inspirerade av Max Weber diskuterar man hur några grupper med resurser kan exkludera andra – till exempel att läkare håller uppe sina löner och höga status, genom att Läkarförbundet aktivt arbetar för att antalet utbildade läkare ska hållas nere.3
Detta är också viktigt, men som vi ska se, otillräckligt. Marxister har länge påpekat att exploatering är av ondo och att arbetare ska kunna äga och kontrollera allt värde de skapar. Detta är lika viktigt i dag som någonsin. Men vi måste också – inte minst i dagens situation – se klass i ett bredare perspektiv.
1) Kapitalet bakom viruset: Viral Vichy
När artikeln skrivs, nuddar de svenska siffrorna 4000 döda i covid-19. I hela världen rör det sig just nu om 340 000 döda människor. Men när ”naturen” dödar, så kommer den aldrig ensam, den kommer med ett samhällssystem. Döden är lika samhällelig som livet vi levt. Sjukdomar och hälsa, måste undersökas politiskt. Virussjukdomar är inga naturkatastrofer, de bär tydliga spår av kapitalackumulation.
Covid -19 visar inte bara på vikten av en socialmedicinsk analys utan också av ett ekologiskt perspektiv. Vi behöver tala om en ekosocialmedicin.
FN slår fast att de dominerande orsakerna till nya sjukdomar främst kommer från förändringar i markanvändning (31%), jordbruksindustri (15%), internationell handel och resor (11%), medicinsk industri (11%), krig och svält (7%) och klimatförändringar (6%). Ätandet av bushmeat, vilket ges en oproportionerlig stor del av uppmärksamheten, står för blygsamma tre procent.4
Den industriella djurhållningen ökar mångfaldigt risken för att sjukdomar ska spilla över från vilda djur till människan via boskapen. När djur hålls som boskap, minskar den genetiska diversiteten, vilket skapar så kallade monokulturer som är enkla för patogener att penetrera. Djuren har vidare dåligt immunförsvar på grund av höga stressnivåer. Den snabba omsättningen av djuren och tiden till slakt, selekterar de mest robusta patogenerna. Och en överanvändning av antibiotika i djurindustrin har skapat resistenta bakterier och minskat vår förmåga att bekämpa infektioner.5 Men vad och vem driver dessa förändringar? Som marxister måste vi gå till strukturerna, till makt och ägande. Den kommersiella djurhållningen drivs av behovet av profit i ett system som grundar sig på tillväxt. Det samma gäller för ökad avskogning, markanvändning och global handel. Det är inte grisarna själva som samlat sig i megastäder och lärt sig flyga tvärs över jorden.6 Med marxistiska historikern Peter Linebaughs ord: mikroparasiterna måste förstås tillsammans med makroparasiterna (samhället och ekonomin).7
Nästan alla fall av nya patogener föregås av en förändrad ekonomisk geografi, skriver den marxistiske evolutionsbiologen Rob Wallace: allt från Ebola och HIV, och influensa till covid-19. Många uppstår just vid gränserna för den kapitalistiska produktionens utvidgning. Den här gången var det inte direkt boskapsindustrin som orsakade pandemin. Spåren leder till vildmatsindustrin. Men, bortom orientalistiska bilder av kineser som äter konstiga djur, är vildmatsindustrin i Kina, formaliserad och lever sida vid sida med den konventionella matindustrin. Marknaden i Wuhan, är den största i området. När Kinas jordbruk intensifierades och liberaliserades på 1990- talet drevs de småskaliga jordbruken till att nischa in sig på att sälja vilda djur som lyxmatvaror. Detta uppmuntrades offentligt av den kapitalistiska kinesiska staten. De stora jordbruksföretagens beslagtagande av mark driver också bönderna allt närmare vildmarken och därmed närmare patogenerna hos vilda djur.8 En ”absolut geografi” tittar bara på var utbrotten äger rum. Men som marxister måste vi följa pengarna och makten och se på den ”relationella geografin” som sträcker sig mot städer som New York, London och Hongkong: kapitalets centrum.9 Till exempel har både Goldman Sachs och Deutsche Bank investerat tungt i djurindustrin nära Wuhan.10 Regimer runt om i hela världen, desamma som nu förklarar krig mot viruset, har i varje steg stöttat patogenens möjligheter att uppstå och föras vidare. Rob Wallace kallar det Viral-Vichy, en regim som samarbetar med ett virus.11
2) Covid-19: den stora klassdelaren
När covid-19 kom till Europa såg det först ut som att alla drabbades lika. Madonna, med en förmögenhet på 850 miljoner dollar, satt naken i ett badkar i ett viralt klipp och pratade om corona som ”the great equalizer”.12 Magnaten David Geffens ”självisolerade” sig på sin yacht ”Rising Sun”, som är värd sex miljarder kronor och twittrade: ”hoppas alla är trygga”.
Covid-19 spreds förvisso först via relativt privilegierade skidturister i Alperna, och i Brasilien kallades krisen ”de rikas sjuka”, eftersom det i en tidig fas var flest rika som drabbades. Bolsonaro, Trump, Trudeau testades och Prins Charles hade sjukdomen. Ingen mindre än en brittisk premiärminister var till och med nära att dö. Det är förmodligen i ljuset av detta vi måste se Madonnas konstiga video: att många privilegierade också fruktade för sina liv.
Sedan visade det sig att Covid-19 inbegrep samma klasskaraktär som många tidigare pandemier. I Rio de Janeiro blev det 63 år gamla hembiträdet Cleonice Gonçalves smittad av sin arbetsgivare som hade varit på semester i Italien. Samma dag som han fick svar på sitt test att han hade covid-19, dog hon.13 I USA drabbas framförallt fattiga afroamerikaner.14
I Stockholm har Rinkeby-Kista de högsta dödstalen och högst antal smittade i hela regionen. Området har mer än fyra gånger fler döda än till exempel Danderyd. Några dagar innan sex svensksomalier avled i covid-19 hade Folkhälsomyndigheten slagit fast att vi inte hade någon smittspridning i samhället. Över hela världen är det fattiga, folk i fängelse, flyktingar och papperslösa som drabbas hårdast.
Mike Davis benämner det som två pandemier och två mänskligheter: en mänsklighet som är mätt och har tillgång till sjukvård – och en annan som är hungrig och saknar sjukvård.15 Två miljarder människor i det globala Syd är immunsvaga genom ständig hunger och utsatthet för andra infektionssjukdomar. Rent vatten och tvål, existerar bara för 15 procent av av befolkningen i länderna söder om Sahara. Kenya har 130 IVA platser och 200 sjuksköterskor inom intensivvården.16 I Jemen ökar covid-19 fallen i ett land med en totalt kollapsad sjukvård.17 ILO varnar att 1.6 miljarder arbetare i den informella ekonomin, vilket är hälften av den globala arbetskraften, befinner sig i direkt fara för att få sitt uppehälle helt raserat. Cirka 50 miljoner människor riskerar att dras ner i extrem fattigdom.18 Madonna tvingades radera sitt inlägg och Geffen tog bort hela sitt Instagram konto.19 Covid-19 är absolut ingen equalizer.
Forskning om influensavirus, hjälper oss förstå varför covid-19 slår hårdast mot (den rasifierade) arbetarklassen. Socioekonomiskt utsatta exponeras för ökad risk: man arbetar oftare inom kontaktyrken, har inte samma möjlighet till social distansering (att arbeta hemifrån, ta bilen, man lever i trångboddhet), att sjukskriva sig kan bli ordentligt dyrt. I nästa led handlar det om sårbarhet. Hälsotillståndet är allmänt sämre med fler kroniska sjukdomar i socialt utsatta grupper. Därutöver drabbas man ytterligare av kriskonsekvenserna såsom arbetslöshet och fattigdom.20 Att det är arbetarklassen som råkar illa ut medan delar av kapitalistklassen gynnas är vanligt vid ekonomiska och ekologiska kriser. När eurokrisen slog emot Grekland 2010 drabbades miljoner människor av fattigdom och lidande, samtidigt som bostadspriserna i London steg eftersom landets rika behövde någonstans ”safe” att investera. Vid jordbävningar dör folk primärt av att byggnaderna rasar samman och men också på grund av brist på rent vatten och mat samt sjukdomar. Efter jordbävningen i Guatemala 1976, där 23.000 människor dog och 1,5 miljoner blev hemlösa, framstod det så tydligt att problemen var lika mycket sociala och politiska som naturliga, att lokala överlevande började referera till händelsen som klassbävning.21 Många kapitalister kan självfallet också förlora mycket under en kris; såväl företag som investeringar kan försvinna. Men krisen slår kvalitativt annorlunda emot en arbetarklass som riskerar både jobb och liv.
3) Behandlingen och krishantering: ekonomin och sjukvården
Krishantering genomsyras alltid av en viss klasskaraktär. Ska staten rädda bankerna, ägarna, små eller stora företag, eller vanligt folk och vården? Bör storföretagens ägare själva skjuta till kapital? Eller bör staten, som i Spanien nyligen, nationalisera sjukhusen?
Under 2008 års kris kunde alla se att det var den galna casino-kapitalismen själv som orsakat krisen. Nu står dock varenda kapitalist som ett oskyldigt barn och menar sig vara offer för en naturkatastrof. Att ekonomin var präglad av en mängd tecken på en kommande kris även före sammanbrottet verkar alla ha glömt: allt är virusets fel.
Den generella trenden efter coronakrisen har så här långt varit att rädda bankerna och företagsägarna, snarare än själva företagen eller jobben.22 I Sverige har ägare fått krisstöd samtidigt som de kunnat ge miljarder till aktieägarna (som till exempel SKF23). Danmark å andra sidan bestämde sig för att inte ge krishjälp till bolag baserade i skatteparadis (även om det kan visa sig vara svårt att genomföra detta).24
Debatten handlar alltså om något så absurt som huruvida kapitalister kan få pengar från staten samtidigt som de delar ut stora bonusar eller placerar pengarna i skatteparadis. Samtidigt får människor som tillhör riskgrupper men utan möjlighet till hemmakontor, ingen ersättning och tvingas arbeta. När detta skrivs, utreder regeringen fortfarande en sådan sjukpenning.25 Arbetare tvingas välja mellan sina liv eller löner, samtidigt som kapitalister badar i stöd utan motkompensation.
Med räddningspaketen ökar också statens skulder. När dessa en dag ska betalas är det stor risk att också detta läggs på arbetarklassens axlar.
Coronakrisen bär också med sig ett fenomen inom krishantering som vi knappast sett tidigare: hur löser vi den omedelbara hälsokrisen? Samtidigt som ekonomin ska räddas ska även liv räddas. Ska vi sätta hela kapitalismen på ”hold” för att få smittan att stanna av?
I England steg Boris Johnson upp från sin sjukhussäng och uppmanade alla som inte kunde arbeta hemifrån att återvända till jobbet. Detta betyder, som Owen Jones påpekade, att fabriksarbetare, men inte chefer; städare, men inte revisorer, måste åka till jobbet, ofta med kollektivtrafik och med risk för livet.26 Samma grupper som också redan är mer sårbara med fler kroniska sjukdomar.
En annan kanske mera oväntad hälsoeffekt av lock-down har varit att det i Japan i april registrerades 20 procent färre självmord jämfört med året innan, på grund av mindre jobb och skola, mindre pendling och mera tid med familj!27
Covid-19 har också bjudit på en del överraskningar, som att många politiker och ledarskribenter även på högerkanten har velat stänga ner sina länder och därmed påföra massiva ekonomiska kostnader för företag och samhället. Vad som inte har varit lika förvånande är att representanter för kapitalistklassen har varit de de främsta pådrivarna för att öppna upp igen. Som i Brasilien där Bolsonaro vägrar stänga ner ”för att rädda arbetsplatser”, och liknande argument har man hört från kapitalets representanter från USA till Sverige.28 Klasskonflikten kunde inte blivit tydligare när företag, som till exempel i den amerikanska köttindustrin, fortsätter hålla öppet även efter samhällets ”lockdown” för att säkra sin profit, trots att flera arbetare dött i massiva covidutbrott i köttfabrikerna.29 Karantänen har i sin tur slagit hårdast mot arbetarklassens barn när skolor stängts och fall av våld i nära relationer har ökat drastiskt.
I Sverige har stat och arbetsgivare tonat ned materialbrist och resursbrist och istället gett sken av vetenskaplighet bakom minskade krav på personlig skyddsutrustning. Den kanske största skandalen handlar just om klass, när SKR, Sveriges kommuner och regioner, en arbetsgivarorganisation, utövar påtryckningar på Arbetsmiljöverket att minska kraven på munskydd för äldreomsorgens arbetare.30 I USA och Tyskland har vi sett hur (tidvis beväpnade) högerradikala demonstranter har protesterat mot nedstängningen. Medan vänstern och arbetarrörelsen över hela världen generellt har argumenterat för att stänga ner oviktiga jobb och prioritera liv före profit, har den svenska vänsterns ståndpunkt avvikit genom ett exceptionellt stöd för regeringen och expertmyndigheterna. Vi har inte utrymme för att diskutera den svenska linjen i detalj, men vi anser att det står klart att den har varit otillräcklig på flera plan,31 och att en blind tillit till expertis döljer politiska konfliktlinjer som finns även inom medicin och folkhälsa.
En viktig faktor för krisens klasskaraktär är kapitalistklassens framflyttade positioner inom sjukvården och omsorgen de senaste decennierna. På grund av privatiseringar, New public management och nedskärningar gick sjukvården och omsorgen på knäna redan innan coronapandemin. Nio av tio kommuners budgetar gick inte ihop. Bara två av 21 regioner väntades klara budgeten 2019. På 27 år har antalet intensivvårdsplatser med respirator minskat från 4300 till under 600.32 Över 600 000 svenskar har privata sjukförsäkringar som de även mitt i en brinnande pandemi kunnat utnyttja.33 De har inte bara fått gå före, de har fått vård när alla andra tvingats vänta på att pandemin är över. Att vi har två parallella sjukvårdssystem har aldrig varit så tydligt: det offentliga tvingas hantera pandemin med 17-timmars pass på intensiven medan de privata vårdvalen kan skönhetsoperera.
De avskaffade beredskapslagren och just-in-time systemet, visade sig vara det sista man önskar sig vid en pandemi.
Äldreomsorgen är ett haveri, där 96 procent av kommunerna planerar att skära ned i år. Var fjärde anställd inom äldreomsorg är tillfälligt anställd och var femte timanställd, även Folkhälsomyndigheten har uppgett detta som en orsak till smittspridning.34
En sista aspekt vi vill nämna här är läkemedelsindustrins klasskaraktär. ”Big pharma” drivs av vinstintresset, och detta har medfört mindre intresse för att utveckla vacciner. År 2016 var ett team i USA nära ett genombrott för ett vaccin mot just coronavirus, som hade kunnat fungera även för covid-19. Då hade det redan gått 10 år sedan coronasjukdomen SARS bröt ut och minnet hade förbleknat. Ingen ville investera, så vaccinet befinner sig fortfarande i en frys i Texas.35 Över 90 procent av forskningen bakom nya läkemedel kommer från statliga medel, men vinsterna tas ut av läkemedelsföretagen.36 Kapitalistisk medicinproduktion är reaktiv, inte proaktiv. Att vara redo för nästa pandemi, och för säkerhets skull utveckla vacciner att ha i magasin, är oförenligt med kapitalistisk logik.37 Som Eric Cazdyn har påpekat, gör Big Pharma generellt mera pengar på att hjälpa oss när vi är (konstant) sjuka, snarare än att skapa mediciner som gör att vi inte blir sjuka.38
Krisens enkla och komplexa klasskaraktär
Från våra tre perspektiv ovan kan vi börja med två omedelbara observationer, nämligen att Coronakrisens klasskaraktär är komplex och att en avgränsad marxistisk analys om hur en kapitalist exploaterar en arbetare inte är tillräcklig för förklara allt detta.
När vi ser på vem krisen drabbar är det mer översiktligt med en statifieringsanalys baserad på inkomst, eller indelning baserad på yrken. Även inom arbetarklassen har folk väldigt olika möjligheter till social distansering. Arbetarklassen inom äldreomsorgen och sjukvården, som inte kan arbeta hemifrån, exponeras mer, samtidigt som de har fler sjukdomar i botten. Men å andra sidan riskerar de inte att hamna i arbetslöshet på samma sätt som till exempel restaurang- eller kulturarbetare.
Vidare formar rasism, migrationsstatus, genus, funktionsvariation och ålder tydligt utsatthet för såväl pandemi som ekonomisk kris, något vi inte har haft utrymme att gå in på i denna artikel.
Tittar vi på kapitalisterna, ser vi att klass kan vara komplext här också. De är i ständig konkurrens och olika sektorer kan ha olika omedelbara intressen. Det kan gå bra för vissa och sämre för andra. Kapitalisterna kan också delas in i olika grupper, baserad på sektor, storlek, klassfraktioner, organisationsform, etc. Vrider vi det ett varv till, kan ju också en småkapitalist som exploaterar fyra arbetare, ha mycket sämre hälsa än en exploaterad läkare i Danderyd.
Även statens roll i krishanteringen är komplex. Vi måste samtidigt undersöka både personliga och strukturella kopplingar mellan kapitalistklassen och staten, och samtidigt se staten som en (icke-neutral) plats för klasskamp. Så här långt är den generella trenden att staten primärt har räddat företagsägare och banker.
En liberal analys som stannar vid stratifiering kan kanske närma sig en översikt och skapa indignation över att kriserna drabbar så ojämlikt. Men sådana diskussioner äger ofta rum i ett vakuum, där det varken finns kontext eller en historisk geografi. Det är så klart ingen slump att arbetarklassen alltid hamnar under kapitalistklassen, oavsett om man stratifierar efter inkomst, förmögenhet eller hälsa. Marxister vill förstås ta ett steg vidare: vilka har orsakat stratifieringen, kriserna och ojämlikheten, och vilka äger botemedlen?
Detta är komplext. Men att konkludera med att något är komplext är varken intellektuellt utmanande eller politisk relevant. Om vi tar ett steg tillbaka och ser klass på samhällelig nivå, så kan vi dra en mycket enkel och generell slutsats ur all komplexitet.
Frågan om ägarskap och profit binder ihop pandemin på alla nivåer, från ökande kapitalintressen i kinesisk jordbruksindustri och utträngning av småbönder till vildmatsproduktion, till sjukvården och omsorgen som alltmer ligger hos privata ägare efter åratal av privatiseringar. Profitmotivet tvingar arbetare att gå och jobba även utan skyddsutrustning och även om de är sjuka. Jakten på profit ligger bakom såväl Big Food som Big Pharma som gör enorma vinster på vår ohälsa.39 Detta drivs av en klass, kapitalistklassen. Samma klass som i andra änden drabbas minst av själva pandemin (genom mindre grad av exponering, sårbarhet och inte minst genom privata försäkringar).
På andra sidan finner vi arbetarklassen som har minst ansvar för krisens orsaker, men som drabbas mest av dess konsekvenser. Trots komplexiteten ovan skönjs en generell trend att ju fattigare du är, ju sämre kommer du ur krisen.
Att arbetarklassen drabbas relativt olikt av pandemin, och att det också finns individuella kapitalister som förlorar, gör inte vår huvudkonklusion mindre relevant: den klass som orsakar problemen är inte den klass som får betala.
Kostnaden kommer denna gång tydligt också med sämre hälsa, särskilt för de i riskgrupper och de med hög biologisk ålder. Detta är kapitalet emot våra liv.
Från alla de håll som kapitalistklassen attackerar våra liv, krävs ett ekosocialistisk motstånd. Vårt mål måste vara att stoppa pandemier, genom att stötta småskaligt jordbruk i samklang med miljön och djurens rätt, övervaka ekologiska nischer, stoppa den globala uppvärmningen, och återföra hälsan och omsorgen under demokratisk kontroll. Vi måste inte minst förstatliga produktion av läkemedel och vaccin. Hälsa och ekologi är centrala delar för klasskampen i vår tid.
Men ska vi ha en politik som sätter hälsan och liv i centrum kommer vi inte undan att konfrontera kapitalet – och därmed kapitalistklassen. I en hälsorapport från 2008 upprörde Världshälsoorganisationen (WHO) många konservativa och liberaler när de slog fast att ojämlikhet dödar i stor skala. Men enligt den spanska professorn i folkhälsa Vincente Navarro är det inte ojämlikheten som dödar: Det är människorna som producerar, reproducerar och tjänar på olikheten som dödar andra människor.40
Då kan klasskampen börja. <<
1 The Huffington Post (2020). Billionaires’ Net Worth Rises During Pandemic As Millions Go Unemployed: Report. Av: Sarah Ruiz-Grossman, 22 maj. (Siffran på nya arbetslösa inkluderar inte migrantarbetare och andra som inte kan registrera sig.)
2 The Marxist Feminist Collective (2020). On Social Reproduction and the Covid-19 Pandemic. Seven Theses. Spectre Journal, April 3, 2020. Tillgänglig på https://spectrejournal.com/seven-theses-on-social-reproduction-and-the-covid-19-pandemic/. För en bredare diskussion om hälsa och klass, se till exempel på arbeten till Howard Waitzkin, Vicente Navarro, Göran Dahlgren och Friedrich Engels.
3 För en analys av hur man kan börja med ägarskap, makt eller medvetenhet för att förstå klass, se Resnick, Stephen, and Richard Wolff. ”The diversity of class analyses: A critique of Erik Olin Wright and beyond.” Critical Sociology 29.1 (2003): 7-27.
4 För diskussioner om skillnader mellan Marxistisk, weberiansk och stratifieringsanalyser, se t.ex. Wright, Erik Olin (2015). Understanding Class. London: Verso; Crompton, Rosemary (2008). Class and stratification. Cambridge: Polity.; Bensaïd, Daniel (2002). Marx for our times: Adventures and misadventures of a critique. London: Verso; Choonara, Joseph (2017) A class act: Erik Olin Wright in perspective. International Socialism. Issue: 154. Tillgänglig på https://isj.org.uk/a-class-act-erik-olin-wright-in-perspective/#footnote-10080-49-backlink. Publicerat 5 april 2017.
5 United Nations Environment Programme (2016). Unep Frontiers 2016 Report. Tillgänglig på: https://environmentlive.unep.org/media/docs/assessments/UNEP_Frontiers_2016_report_emerging_issues_of_environmental_concern.pdf
6 Även FN pratar om boskapsrevolutionen som en fara för människans hälsa, se Unep Frontiers 2016 Report.
7 https://farmingpathogens.wordpress.com/2009/04/28/the-nafta-flu/
8 Against the Grain (2020) Peter Linebaugh on the Long History of Pandemics. Podcast. 04.08.20. Tillgänglig här: https://kpfa.org/episode/against-the-grain-april-8-2020/
9 Wallace, R., Liebman, A., Chavez, L. F., & Wallace, R. (2020). COVID-19 and Circuits of Capital. Monthly Review, 72. Tillgänglig på https://monthlyreview.org/2020/05/01/covid-19-and-circuits-of-capital/.
10 https://farmingpathogens.wordpress.com/2012/08/03/we-need-a-structural-one-health/
11 COVID-19 and Circuits of Capital, s. 8.
12 Wallace, Robert G. (2016). Big farms make big flu: dispatches on infectious disease, agribusiness, and the nature of science. New York: Monthly Review Press
13 CNN.com (2020) Coronavirus is ’the great equalizer,’ Madonna tells fans from her bathtub. Av Toyin Owoseje. https://edition.cnn.com/2020/03/23/entertainment/madonna-coronavirus-video-intl-scli/index.html. Publicerat 23 mars 2020.
14 Gotaas Torvik, Yngvild (2020) Fra Madonna Til Rinkeby. Klassekampen, 20 maj, s 18-19.
15 https://www.theguardian.com/world/2020/may/20/black-americans-death-rate-covid-19-coronavirus
16 Se https://www.dn.se/sthlm/sa-fick-svensksomalierna-skulden-for-sin-egen-dod/. https://progressive.international/blueprint/34da398a-af05-43bb-9778-c27023932630-la-lutte-finale/en
17 ibid.
18 http://www.mynewsdesk.com/se/lakare_utan_granser/pressreleases/covid-19-jemen-omedelbara-insatser-kraevs-foer-att-hantera-spridning-i-soedra-jemen-3001375
19….
20. Klassekampen, Formuene eser ut i krisa onsdag 6 maj, 2020, s. 14-15. Av Pål Velo.
21 https://www.youtube.com/watch?v=N-EZlaHzUhA
22 O’Keefe, Phil, Ken Westgate och Ben Wisner (1976) Taking the naturalness out of natural disasters. Nature 260, April 15 1976: 556-567. Se också Smith, Neil (2006) There’s No Such Thing as a Natural Disaster. Publicerat på https://items.ssrc.org/understanding-katrina/theres-no-such-thing-as-a-natural-disaster/. Publicerat 11 juni 2006, tillgänglig 26 mars 2020.
23 Detta behandlas bra i podcasten Pengar och Politik sitt program ”Coronahanteringen avgör våra barns framtid” från maj 2020.
24 https://www.svt.se/nyheter/inrikes/storforetag-ger-miljarder-till-aktieagare-vill-anda-ha-statligt-stod?fbclid=IwAR3oKZC8TA52DpoGCXivOdgBmyeES6peInBej_W0e25caiCgXHtn6cPOBpo
25 https://agendamagasin.no/debatt/krisepakkene-gjores-skatteparadisfrie/ .
26 https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/8mMBew/alexandra-32-kan-do-om-hon-far-corona–tvingas-ga-till-jobbet?fbclid=IwAR2y5hKrfnudTft1V3OEe5C0tTbL4vJBr_MP3BxXLGWgAPVOk4wtbKCNmTI
27 Jones, Owen (2020) Boris Johnson’s message to the working class: good luck out there. https://www.theguardian.com/commentisfree/2020/may/12/boris-johnson-working-class-good-luck. Publicerat 12 maj 2020.
28 Gavin Blair (2020) Japan suicides decline as Covid-19 lockdown causes shift in stress factors. https://www.theguardian.com/world/2020/may/14/japan-suicides-fall-sharply-as-covid-19-lockdown-causes-shift-in-stress-factors. Publicerat 14 maj.
29 Om Bolsenaro, se https://www.nrk.no/urix/president-bolsonaro-mener-koronakrisen-er-lureri-fra-mediene-1.14958952 Kerstin Hessius, vd för Tredje AP-fonden, sa i en TV debatt redan 22 mars, när det var helt oklart vilken väg något skulle ta, att Sverige behövde ett datum för när allt var vid det normala igen.”STV (2020) Pensionsfonds-vd: Vi måste ha en plan. Svt.se. https://www.svt.se/nyheter/ekonomi/hur-lange-klarar-den-svenska-ekonomin-trycket-fran-corona-pandemin. Publicerat 22 mars, uppdaterat 23 mars. Av Johan Wicklén och Anders Fjellström.
30 https://www.leftvoice.org/800-workers-at-a-pork-pl
Artikelförfattare Roya Hakimnia & Ståle Holgersen Roya är läkare och Ståle är forskare i ämnet kulturgeografi. Båda är medlemmar i Vänsterpartiet samt Socialistisk Politik.
