Black Lives Matter!
Det amerikanska samhället skakas av stundtals våldsamma protester mot framförallt poliskårens systematiska rasism, som tog sig uttryck i mordet på George Floyd. Här publicerar vi ett uttalande om protesterna från redaktionskollektivet för den radikala tidskriften Spectre.
Spectres uttalande om Black Lives Matter utmynnade i en diskussion som ett flertal medlemmar i Socialistisk Politik har deltagit i. Genom att även publicera några inlägg från debatten vill vi öppna upp för en fortsatt diskussion och gemensam reflektion kring motstånd och strategi idag.
Vi ger vårt oförbehållsamma stöd till upproret mot polisen.
Vi är mot de våldsamma snutsvin som patrullerar gatorna, dessa terrorister som kväver och torterar svarta och färgade människor i tusental varje år, och som ingjuter skräck och utmattning i alla andra. Vi fördömer de brutala snutar som kidnappar migrantbarn och deras föräldrar, som får transsexuella att försvinna, och som lämnar döda utan namn i massgravar vid mexikanska gränsen. Vi är mot polisen och den kult av hjältedyrkan som ålägger oss att lovprisa dem vars uppgift är att hålla oss på plats. Vi fördömer ICE och gränspolisen som skjuter våra grannar i deras egna hem, jagar arbetare på fälten och arresterar studenter i våra skolor som om de vore villebråd i en iscensatt jakt. Vi är mot snuten i Minneapolis, Los Angeles, Louisville och Detroit, i Ferguson, Chicago, Houston, New Orleans och New York, Atlanta, Oakland, Philadelphia och Memphis, ja, i varenda stad och samhälle där det står dem fritt att skjuta och döda utan rättsliga följder, vilket sker överallt, hela tiden. Dessa krafter är och kommer alltid att vara arbetarklassens fiende över hela världen.
Vi fördömer de verkliga plundrarna.
Polisavdelningarna dränerar stads- och statsbudgetar med sina allt fler önskemål om vapen, radioapparater, stridsrustningar, övervakningsutrustning, stridsvagnar och teknik, allt medan de stryper obeväpnade män med sina bara händer och knän, stryper samhällsservicen och lämnar de kvarvarande utan bidrag, säkerhet eller stöd. Vi har inget annat alternativ än att slåss. Vi fördömer de plundrande chefer som utnyttjar denna desperation för att ta från oss det vi har skapat, som stjäl vår tid och vår energi, vår sömn och våra liv. Vi fördömer hyresvärdarna som gör anspråk på och kontrollerar de hus som migrantarbetare bygger och underhåller, som befäster rassegregation med hjälp av diskriminering, som kastar ut arbetare, familjer, och handikappade på gatan för att dö, och som försätter oss i konkurs och suger ut oss.
Vi är mot de som hindrar ambulanser och gör tryggheten omöjlig.
Det är de vinstdrivande försäkringsprogram som gör oss livrädda för att ringa efter ambulansen av rädsla för att bli utfattiga, som plundrar oss just när vi är som mest sårbara. Vi är mot den ”sjukvårdsindustri” som gör profit på att neka människor vård och på att avskeda arbetare, sjuksköterskor, läkare, fastighetsskötare och tekniker mitt under pandemin när – eller kanske just därför att? – det är just då vi som mest behöver hjälp. Vi fördömer ett sjukvårdssystem som rutinmässigt bortser från dem som behöver mest vård, ett system som skamlöst nedvärderar svartas liv. Vi fördömer det militariserade säkerhetssystem som kallas ”övervakning”, och som i bästa fall rycker på axlarna åt öppet folkmördande fascistiska medborgargarden, och när det är som ärligast samarbetar med dem, detta säkerhetssystem där en polisbricka utgör ett utfärdat tillstånd för att få lov att begå rasistiska mord, där en blå uniform ger straffrihet.
Vi stöder alla de demonstranter som fullt medvetna om faran ställer sig i frontlinjen.
Om extremhögerns protester innebar att man agerade med rent förakt inför andra människors liv, så är det sociala uppror som nu sätter landet i brand en kollektiv kärlekshandling i ordets ädlaste bemärkelse. De kapitalistiska protesterna mot nedstängningen krävde att arbetare skulle offras på ekonomins altare. Men dagens uppror erinrar oss om Marx’ åtskillnad mellan ”att göra uppoffringar för samhället” och den motsatta driften mot att ”offra det faktiska samhället”. Att offra kapitalet istället för oss själva skulle således bli ”en gemensam sak för alla människor som har vuxit ur det borgerliga systemet, ett offer som de gör till sig själva”. Våra styrkor ställer sig frivilligt i frontlinjen, deras styrkor skulle gärna offra oss mot vår vilja: samhällsviktiga arbetare som ständigt utsätts för pandemin, de fattigaste arbetarna utan tak över huvudet eller tillräckligt med mat och omvårdnad. Deras krafter innefattar fascistiska medborgargarden, vilka öppet har firat att svarta människor har gått bort i Covid-19. De har angripit patienter och sjuksköterskor som vårdar dessa svarta, som kämpar för dem. Black Lives Matters-protesterna liknar inte alls protesterna mot nedstängningen. Dessa uppror, som drivs av samhällets mest sårbara, är en medveten kamp om att överleva. Att slå tillbaka är vårt enda försvar mot att dö av polisvåld, Covid-19 och kapitalet. Uppror är det viktigaste av alla arbeten.
Vi försvarar brännandet av polisstationer.
Polisstationer är förtruppen i det fängelseindustriella komplexet. De är befästningar på klasskrigets slagfält. Våra krafter tar över dem, utnyttjar dem och tömmer dem, delar sedan ut statens olagligt införskaffade vapenarsenal, och firar med att skjuta av fyrverkerier längs vägen innan vi bränner ner hela skiten till marken. Detta är ett uttryck för arbetarklassens alltid närvarande men vanligtvis dolda kraft att ta kontroll över sitt eget öde, trots den överväldigande styrka som ställs mot den, som ställs mot oss. Denna taktik förebådar det revolutionära krossandet av staten i sin helhet, och öppnar därmed en ny fri horisont som alla kan se framför sig. Vi stödjer aktionen när polisradion hackas och Fuck the Police spelas i alla hörlurar. Att driva med polisen undergräver inte bara deras känsla av rättfärdighet i brutaliteten, utan stör också deras kommunikationer, gör det svårare för dem att kontrollera oss, att skada, lemlästa och döda ännu fler personer än de redan har gjort. Störningar kan rädda liv och bejaka liv. Det är också ett viktigt arbete.
Vi välkomnar omfördelningen av varor till de mest behövande.
Det spelar ingen roll om dessa varor är mat, medicin, blöjor, kläder eller elektronik. Vi är övertygade om att de arbetare som gör plattskärms-TV inte invänder om deras produkt hamnar i händerna på folk som gör revolt mot statligt sanktionerade mord. Vi stöder Target-arbetarna som försvarade upploppen samtidigt som en Target-butik i Minneapolis brann ner till grunden. Target suger ut sin personal, har regelbundet och vårdslöst utsatt dem för viruset, och har uttryckt förakt mot deras liv. I denna speciella stad skänkte Target 300 000 dollar till stadens polisavdelning för att installera övervakningskameror i ett centralt område som omfattar 40 kvarter. De finansierade ett kriminaltekniskt laboratorium på sitt eget område för att få fram högupplösta bilder från övervakningsbilderna. Det är inte att undra på att våra styrkor jublade när byggnaden slukades av flammorna. De har satt i system att betala ut en alltför låg lön, de lämnar oss att klara oss själva, de stjäl vår arbetskraft och kallar det profit, och sedan har de fräckheten att ge dessa pengar till de som trakasserar oss, misshandlar oss, förföljer oss och dödar oss?
Fönster kommer att krossas. Det förväntar vi oss.
Det är inte våra fönster. Det är inte överraskande att de som tittar in genom fönstren utifrån gatan och kämpar för att ha råd med basala nödvändigheter och de torftiga nöjen som kapitalismen erbjuder vill bryta ner dessa hinder. Vi bombarderas konstant med bilder av varor ända tills vi aktivt önskar dem. Men trots att det är vi själva som producerar dem har vi inte råd med dem. De som tillbringar sina liv bakom dessa fönster med att för en minimilön sälja och packa dessa varor vill givetvis bryta ner dessa hinder. När folk utesluts från att gemensamt dela ut vad de producerar, så har de inget intresse av att skydda det som under så lång tid har stulits från dem. Skål för att slå sönder dessa hinder.
Vi kräver rättvisa.
Vi kräver rättvisa för George Floyd, Breonna Taylor, Atatiana Jefferson, Ahmaud Arbery, Mike Ramos, Tony McDade och de hundratals svarta som polisen har mördat bara i år, de många tusen som har mördats detta decennium och de många miljoner som har mördats sedan början av detta amerikanska projekt, som har sitt ursprung i plundring av jord och arbete. Vi vet att rättvisa inte kommer genom att låsa in en polis som har begått mord. Den kommer inte genom att låsa in alla poliser som begår mord. Rättvisa kommer när vi gör slut på polisbevakningen som sådan, och avskaffar systemet med privat äganderätt och utsugning som polisen har till uppgift att försvara.
Vi är fullt medvetna om att vi kan förlora slaget i kampen för att vinna kriget.
Men vi är förvissade om att den på samma gång samordnade och spontana aktivitet som har uppstått under denna kris – hundratals vilda strejker, tusentals människor på gatorna, miljoner i hyresstrejk – formar en solidaritet mellan raser och sektorer, samtidigt som den konkret visar vilken kraft som finns i arbetare som organiserar sig. Oavsett utgången är vi en del av en sjudande kamp, vars like vi inte har sett på flera generationer i USA. Som Rosa Luxemburg uttryckte det strax innan hon mördades: ”Denna motsättning mellan uppgiftens intensitet och de bristande förutsättningarna för att lösa den under den revolutionära utvecklingens begynnelsefas resulterar i att de aktuella revolutionsstriderna formellt sett slutar med nederlag. Men revolutionen är den enda form av ’krig’, där slutsegern endast kan vinnas genom en serie ’nederlag’, och även detta utgör en av revolutionens särpräglade livsbetingelser.”
Vi stöder livets oordning framför den kapitalistiska dödliga ordningen.
Mordet på George Floyd har tvingat fram ett dystert omkväde som Covid-19 bara har intensifierat: ”jag kan inte andas” har varit de sista orden från ett tyvärr oöverskådligt antal människor, även om vi aldrig slutar att räkna och alltid minns dem, vi har dem alltid i våra hjärtan. Upproret kommer inte att vara över förrän vi alla kan andas: inga kängor eller knän på halsar, inga sjukhus utan skyddsutrustning, ingen förorenad, cancerframkallande luft, ingen ska behöva hålla andan medan vi väntar på att höra från våra nära och kära och kamrater på gatorna, som är sjuka eller bara är på väg hem från arbetet eller är ute på en joggingtur.
Vi vet att det är farligt att slå tillbaka, men vi vet också att det är ännu farligare att inte göra det.
Vi har förstått att Nationalgardet tränger in i städer medan vi skriver detta. Vi vet att den enda vägen ut ur kapitalismens kris och den dödsfälla den har byggt för världens arbetarklass i och med Covid-19, är massrevolt, klasskamp, och den solidaritet som vi ser på gatorna när demonstranter delar ut masker, när busschaufförer vägrar hjälpa till med eller medverka till arresteringar eller transportera poliser, när vilda strejker stänger ner dödliga fabriker, när arbetare omvandlar sina verktyg för de uppgifter som nu står inför dem. När vi bestämmer oss för att det är vi som bestämmer, då skymtar en ny epok vid horisonten. Och vi måste bestämma oss snart, för vi har inte många generationer kvar för att avvärja en miljökatastrof som hotar att utrota alla jordens arter.
Vi tror att ”man kan aldrig veta”.
I C L R James dödsruna över sin adept Walter Rodney parafraserade han Lenin och citerade Marx. Dödsrunan var så skoningslös att den nästan verkade vara ett försök att i en gest av kritik väcka Rodney tillbaka till livet: ”Den 22 januari uttryckte Lenin oro för att han kanske inte skulle leva länge nog för att uppleva revolutionen. Men i mars skedde den. Jag undrar om ni förstår vad detta betyder. Det är vad som hände Lenin. Man kan aldrig veta. Marx uttryckte det så här: ’Revolutionen kommer som en tjuv om natten.’ Och Lenin hade ägnat hela sitt liv åt detta. Walter förstod aldrig riktigt detta, han var inte medveten om det.”
Vi vet att spöket, arbetarklassens makt, kommunismen, alltid är en ”tjuv om natten”.
Och inte bara en tjuv, det är också en plundrare, en upprorsmakare, en som strejkar olagligt, en illegal invandrare, en transperson, en sexarbetare, en papperslös eller någon som saknar bakgrund, en förrädare mot nationen, mot vitheten, mot makt, och mot privilegier. Hon är en häktad, en asylsökande, hon är på fel plats och från fel samhällsklass, respektlös mot rang och titel, en skam för all sorts anständighet. Vi vet att arbetarklassen bara gör revolution när den lever, andas och kämpar för att göra det, när den blir något nytt, under omständigheter som vi aldrig kommer att eller kan välja.
På våra sidor kommer vi att ge utrymme för att dokumentera, tänka igenom och kämpa jämte alla kämpar och organisatörer, aktivister och ledare, trender, teoretiker och läsare som räknar med att förvandla farliga tider till en ny epok, där svarta liv inte bara kommer att betyda något, utan också frodas, där polisen bara är ett dammigt tittskåp i ett museum av historiska tragedier. Vi förbinder oss att vara kamrater med ärliga aktivister som strider för ett framtida fritt samhälle, och att vara solidariska inför allt som komma skall. <<
Ur Spectre, 2 juni 2020
spectrejournal.com
Översättning från engelska: Göran Källqvist
ARTIKELFÖRFATTARE Spectre Spectre’s redaktion – Cinzia Arruzza, Tithi Bhattacharya, Kate Doyle Griffiths, Zachary Levenson, Holly Lewis, David McNally, Charlie Post, Ashley Smithoch Vanessa Wills.
Kommentarer till Teser om upproret
Kommentar I
Lars Henriksson
Jag ser en del problem med Spectres teser. Självklart inte stödet till protesterna mot det rasistiska våldet. Inte heller försvaret av att någon polisstation bränts ner i vreden över åratal av trakasserier från en militariserad poliskår. Däremot när de entusiastiskt beskriver detta som en taktik som förebådar det ”revolutionära krossandet av staten i sin helhet”. Jag är ingen USA-expert men jag betvivlar starkt att denna ”taktik” förebådar ett krossande av den borgerliga staten. Jag är tveksam till att ens kalla det ”taktik” – alltså hur de som kämpar på bästa sätt använder sina styrkor i ett givet läge. Detta är inte detsamma som vredesutbrott. Historien utvecklas ofta i språng och kast, inte sällan bryter revolter fram när vi minst anar det, men det är inte troligt att ett sådant revolutionärt medvetande skulle uppstå i stora kretsar i en arbetarklass som bara i undantagsfall har förmått göra effektivt motstånd i de mest näraliggande och enande frågorna och där den fackliga organisationsgraden har backat till 1800-talsnivå.
När författarna menar att sådana aktioner ”öppnar en ny fri horisont som alla kan se framför sig” tror jag de förväxlar sina egna förhoppningar med den nivå av medvetande och organisering som finns i den breda arbetarklassen. Det blir en ultravänsteristisk syn på kamp där ”de mest radikala” genomför ”exemplariska aktioner” som ska ”väcka massorna”. En anarkistisk dröm som idealiserar alla konfrontationer utan att analysera läget eller vilka metoder och krav som kan skapa den enhet som för rörelsen framåt och verkligen utmanar makten.
Vi ska inte falla i motståndarens fälla. Debatten ska inte handla om de få fallen av plundring, förstörelse och andra uttryck för den berättigade vreden. Även om sådant troligen försvårar breda mobiliseringar står de helt i skuggan av det dagliga statliga våldet. Men författarnas bild av plundring som ”omfördelning av varor till de människor som behöver dem” skulle vara en rimlig beskrivning av bröduppror men blir snarast patetisk när det gäller elektronikaffärer.
Socialister behöver hålla huvudet kallt, i synnerhet när det hettar till. Det finns inga färdiga mallar, att stötta dem som kämpar och själva delta är alltid den första regeln. Men vi är också skyldiga att, ödmjukt lyssnande, försöka använda de arbetandes historiska erfarenheter i dagens strider. Olika typer av våldsamma uppror har kantat de förtrycktas kamp och har lett till olika resultat. Jag tänker inte sitta i tryggheten framför min dator i Sverige och säga vad som ska göras på Minneapolis gator, men vrede är inte taktik och ”exemplariska aktioner” är en dålig strategi.
Kommentar II
Ståle Holgersen
I en tid då vänstern ofta är rätt akademisk och ängslig för att inte göra något fel, är det förfriskande att läsa en text som inte drunknar i försiktighetsåtgärder. Jag tycker texten är fantastisk: skriven av lärda teoretiker, men den ligger i sin form någonstans mellan en politisk intervention och en dikt av Athena Farrokhzad.
Det finns mycket att säga om innehållet. Några delar skulle jag själv skrivit annorlunda; till exempel skulle jag betona att klasskampen, inte minst på grund av klimatförändringarna, måste ske både utanför och inom staten. Här vill jag bara kort lyfta två spänningar som texten och upproren i USA tvingar oss att reflektera över, och som jag menar vänstern måste lära sig att leva med – snarare än att undertrycka.
1) Spänningen mellan klass på och utanför arbetsplatsen. Motståndet mot den härskande klassen kan börja på väldigt olika sätt: ena dagen tar fransmän på sig gula västar och stoppar trafiken, andra dagen är det kamp emot fossilgas, tredje dagen Black Lives Matter. Detta är så klart tre olika exempel med sina egna historier, men allt motstånd som har potential att bli samhällsförändrande kommer från sådana specifika platser. Organisering på arbetsplatser kommer alltid vara helt centralt för den socialistiska kampen, men ska vi lyckas vinna måste vi se klasskamp också när den ligger inbäddad i andra frågor. Både klassreduktionism (allt handlar enbart om klass) och identitetspolitik (allt handlar enbart om mig) måste förkastas.
Den amerikanska arbetarklassen har successivt förlorat i decennier – den svarta delen mera än vita och latinos. Vissa socialister väntade tålmodigt på att klassmedvetandet skulle återkomma och att traditionella fackföreningar återigen skulle ta ledningen i kampen. Men responsen kom att artikuleras på ett helt annat sätt: mot det mördande rasistiska polisvåldet. Klass och rasism samverkar, och visar att dialektik inte (bara) är teori – det är också verklighet.
2) Spänningen mellan det spontana och det organiserade. Så länge den härskande klassen förtrycker människor i alla världens hörn, kommer responsen underifrån alltid att ta form av både organiserad, systematisk kamp och vilda uppror, spontana protester, galna kravaller. Kapitalismen producerar till exempel absurda mängder med varor och reklam, och samtidigt också fattigdom och arbetslöshet. Från detta skriver socialister sina analyser om överproduktion, men när fenomenen också möts fysisk och konkret i samma städer hade det varit väldigt konstigt om det inte också blev plundring av shoppingcentra.
Det spontana skapar egna dynamiker som måste erkännas snarare än stoppas. Den energin, solidariteten och politiska medvetenheten som kan komma ur sådana – lagliga och olagliga – demonstrationer som vi har sett både i USA och Sverige, kan som bekant inte skapas genom tusentals seminarier på ABF-huset. Huruvida det leder till faktiska framgångar beror i stor grad på om rörelsen kan hitta kontaktytor till andra rörelser, radikaliseras på vägen och gå i en konstruktiv riktning. Det spontana och det organiserade måste finna varandra. Jag läser texten i Spectre som en medveten intervention precis här.
Kommentar III
Rut Elliot Blomqvist
I de politiska sammanhang där jag är aktiv präglas debatter ofta av etablerade ståndpunkter om strategi – ståndpunkter som bygger på de teorier om vad som driver historisk förändring som politiska rörelser tidigare utvecklat. När jag tagit del av olika reaktioner på den här texten har också den tendensen blivit tydlig. För att uttrycka det polemiskt finns det en rad käpphästar som de som är skeptiska till Spectres teser tar för givna. De handlar om sådant som ickevåld som överordnad metod, fackföreningsorganisering som huvudsaklig politisk bas eller skepsis inför den frihetliga vänstern. Medan alla sådana ståndpunkter har poänger och kommer ur erfarenheter som det är viktigt att idag lära av, kan de också vara enögda och okänsliga för vad som är nytt i dagens situation. Här vill jag återknyta till något som kom upp i ett samtal med några kamrater för ett tag sedan kopplat till uppror i Chile: en utgångspunkt måste vara att vi inte vet hur revolutionära krafter kan komma att mobiliseras idag.Att många trots det invänder mot en text som denna med att ta upp sina vanliga positioner visar på att det finns ett behov inom all vänsterorganisering av att aktivt utveckla nya perspektiv och skapa nya breda forum för folkbildning och diskussion (bortanför det hopplösa klimat som råder på sociala medier). Ett sådant arbete kräver en respektfull attityd gentemot så kallade ”nya sociala rörelser” från 60- och 70-talen fram till idag och ett intresse för allt ifrån autonoma marxistiska och anarkistiska teorier och taktiker till våldsanvändning till det som ofta avfärdas som identitetspolitik.
Jag uppfattar det som att Spectres text befinner sig i en möjlig sådan debatt. Utifrån mina relationer till aktivister i USA skulle jag säga att författarna vare sig är en organisk del i den politiska mobilisering som pågår eller är utan förankring i den, utan någonting mittemellan. Att skildra alla dimensioner av upproren som taktiska kan vara ett medvetet grepp för att få människor att tänka på det de gör som politiskt meningsfullt och inte ”bara” utlopp för ilska. Men det går likaså att läsa detta som en självförhärligande retorik: att författarna stoltserar med sitt mod att uttrycka radikala perspektiv. Oavsett vilket kan texten uppmuntra oss att tänka på hur organiseringsgraden i samhället kan öka i den här historiska situationen och att förstå att en bas för motmakt kan byggas genom sådant som ömsesidig hjälp, grannskaps- och boendenätverk, ockupationer av mark eller byggnader, blockader av extraktiv industri – och spontana upplopp med inslag av våld och plundring.
