Under de senaste åren har massiva kvinnostrejker svept över världen. Kvinnor i bland annat Spanien, Argentina, Schweiz, Italien och Tyskland (och ett femtiotal andra länder) har samlats och protesterat mot frågor som berör inskränkt aborträtt, våld mot kvinnor, nedmontering av välfärden och kvinnors obetalda/underbetalda betalda arbete. Kvinnor som strejkar, samt kvinnostrejken som sådan – som präglas av att uttryckligen sätta kvinnans specifika roll i produktion och reproduktion i centrum – är emellertid inte någonting nytt. I texterna nedan möts tre ingångar till temat.
Svenska kvinnor som strejkar: ett historiskt perspektiv
Eva Schmitz diskuterar historiska fall av kvinnor som strejkar och pekar på hur kvinnor, trots antagandet om motsatsen, har varit synnerligen aktiva strejkare.
Strejk var ett av de viktigaste vapnen för det växande industriproletariatet i deras kamp för högre lön, kortare arbetstid, bättre arbetsvillkor och rätten att organisera sig i en fackförening när det kapitalistiska produktionssättet fick sitt genombrott i slutet av 1800-talet. Fackföreningsrörelsens uppkomst var ofta ett svar på arbetarnas spontana strejkorganisering. År 1928 antogs Kollektivavtalslagen som innebar att det blev förbjudet att strejka under en avtalsperiod. De strejkande kunde dömas till böter och fackföreningar fick inte stödja strejkande arbetare. Med 1970-talets så kallade vilda strejker skulle denna strejklag skärpas ytterligare.
De kvinnliga arbetarna utgjorde mellan 16 – 20 procent av industriproletariatet åren 1900-1930. På orter där textilindustrin dominerade kunde de utgöra cirka 50 procent av det totala antalet industriarbetare. Det var främst ogifta kvinnor som arbetade inom industrin men många av dessa var också mödrar och hade därmed ett försörjaransvar. Men ideologin om mannen som familjeförsörjare var dominerade och motiverade därmed kapitalet att betala lägre lön till de kvinnliga arbetarna. Som bryggeriarbeterskan Anna Johansson Visborg uttryckte saken: ”…vad som irriterade oss arbeterskor mer än några svårigheter och bekymmer, var att våra manliga kamrater skulle ha mer än dubbelt så mycket betalt som vi, fast vi gjorde precis samma arbete. De fick 16 kr i veckan, vi fick 7:50. Det var dock lika dyrt för oss att leva som för dem”.
Alexandra Kollontay
Trots dessa orättvisor så skapade nu för första gången i historien möjligheter för kvinnan att bli ekonomiskt oberoende. Den ryska bolsjeviken Alexandra Kollontay skrev att det som mest bidrog till att radikalt förändra familjevanorna ”var utan tvekan det allmänna spridandet av lönearbetet bland kvinnorna”. Historikern Elisabet Fox Genovese hävdar att ”det borgerliga samhället erbjöd kvinnorna inte bara en ny, individualistisk modell utan också förut otänkbara möjligheter till faktisk jämlikhet med männen”, samtidigt som hon betonar att den borgerliga ideologin och de kapitalistiska samhällsförhållandena reste få hinder för kvinnornas individuella utveckling. Istället samverkade en kombination av sedvänjor och modern vetenskap för att rättfärdiga kvinnornas underordning.
Strejken blev vapnet det kvinnliga industriproletariatet använde sig av i kampen för en ekonomisk självständighet. Den fackliga organiseringen bland dem var relativt låg kring förra sekelskiftet och många strejker utlöstes spontant utan att de fått godkänt från fackföreningen. En del utlöstes av att arbetarkvinnorna gick in i de fackliga organisationerna och krävde av dessa att driva kvinnornas krav i avtalsförhandlingar. När arbetsgivaren inte godkände deras förslag, beslutade arbeterskorna att gå ut i strejk. Kvinnorna strejkade både själva och tillsammans med sina manliga arbetskamrater. I några konflikter gick de ensamma ut i strejk medan de manliga arbetarna stannade kvar i fabriken.
I denna klasskamp visade de kvinnliga arbetarna en militans och hängivenhet som kontrasterar mot många av deras fackförbunds uppfattning om arbeterskorna som ett problem – att de är svåra att organisera, att de är ointresserade och osolidariska. Perioden från 1890 till början av 1930-talet gick murarsmäckor (kvinnliga hantlangare till murare), textilarbeterskor, bryggeriarbeterskor, tobaksarbeterskor, bokbinderiarbeterskor, chokladarbeterskor, telefonister, butiksbiträden, gummiarbeterskor, sömmerskor med flera ut i en omfattande klasskamp. De flesta var ännu inte organiserade i fackföreningar, men fann snabbt en organisatorisk förmåga till att leda dessa strejker genom bildandet av ekonomiska kommittéer, strejk- och underhandlingskommittéer.
En av de första strejkerna bröt ut bland 400-500 väverskor vid flera textilfabriker i Norrköping år 1890. ”Vi strejka ej av lust utan av nöd. Vi kan aldrig återvända till arbetet på andra villkor än dem vi meddelat”. Efter tre veckors strejk fick de genom kravet på högre lön. Trakasserier från förmännen gentemot de kvinnliga textilarbetarna var vanliga och kvinnorna svarade ibland med strejk för att bli av med denne.
En strejk resulterade ofta i att de kvinnliga arbetarna började organisera sig i sin fackförening. Samtidigt som den också kunde bli en inspirationskälla för andra kvinnokollektiv att börja agera. Vid Chokladfabriken Sture i Stockholm gick 66 kvinnor år 1907 ut i en strejk efter att direktören vägrade skriva på det avtal som fackförbundet lämnat in gällande löner och arbetstid för de kvinnliga arbetarna. Strejken slutade i seger, trots att endast en av de manliga arbetarna anslöt sig till strejken. De oorganiserade arbeterskorna vid Sockerbolaget följde Sturekvinnornas strejk och bestämde sig för att gå med i facket efter segern. Arbetsgivaren meddelade då att kvinnorna kunde betrakta sig som avskedade om de inte gick ur fackföreningen. Inspirerad av chokladarbeterskornas kamp, lämnade 72 kvinnorna på Sockerbolaget in ett förslag till avtal och gick ut i strejk. Efter tre veckor vann de rätten att tillhöra en fackförening, högre lön och kortare arbetstid.
Kampen för rätten att organisera sig i en fackförening fortsatte in på 1920-talet. År 1922 gick 2 000 unga telefonister ut i strejk för rätten att vara organiserade i Telegrafmannaförbundet. De höll dagliga strejkmöten och organiserade strejkvakter. Efter en vecka fick de igenom sina krav. Klasskampen skärptes under 1920-talet när arbetsgivarna gick i offensiv mot arbetarna och krävde kraftiga lönesänkningar. En grupp som stack ut var sömmerskorna som strejkade återkommande runt om i Sverige under första delen av 1920-talet mot dessa attacker. En av de sista strejkerna bland kvinnliga arbetare under denna period var textilarbetarstrejken 1931. 34 000 textilarbetare var ute i strejk, därav 75 procent kvinnor, med krav på 25 procents löneförhöjning. Arbetsgivarna svarade med ett bud på 10 procent lönesänkning. Efter två månaders strejk skrev Textilarbetarförbundet på ett avtal som innebar lönesänkningar.
Klasskampen bland de kvinnliga arbetarna under perioden 1890 till början av 1930-talet hade stor betydelse för höjning av deras löner. Men behovet av kamp kvarstod och inte minst gällde det för de lågavlönade kvinnliga arbetarna. Åter blev strejken ett viktigt vapen och det blev ASAB-städerskorna som under mitten av 1970-talet gick i spetsen för dessa kvinnor följt av Brasonsömmerskornas strejk. Strejkerna handlade om rätten till en lön att leva på, att vara ekonomiskt oberoende och ett människovärde. ”Vi ska inte be våra män om vartenda öre utan kunna försörja oss själva.” Brasonsömmerskorna berättade att många av dem tvingades söka bidrag då det inte gick att leva på den låga lönen. ”Vilka karlar skulle acceptera denna lön. Men det är väl tack vare att det är kvinnor och vi varit tysta och inte vågat göra något”.
ASAB-städerskorna strejk var också en kamp mot byråkratin inom fackföreningsrörelsen som såg den pågående arbetarradikaliseringen som ett hot. Denna byråkrati var inte heller beredda på att deras kvinnliga medlemmar skulle ta initiativ, organisera sig självständigt och säga ifrån. Ombudsmännens och förbundsstyrelsernas agerande visade på en nedlåtande kvinnosyn. Trots decennier av kamp för kvinnors rättigheter var det nästan som tiden stått stilla hos deras förbund. Inez från Borlänge berättar om mötet med Fastighetsanställdas förbund: ”Vi talade om hur dåligt vi tjänade och då bemöttes vi av ett hånskratt. Han sa att om du tycker att du tjänar så dåligt så tycker jag att du ska sluta. De orden glömmer jag aldrig – och jag tänkte att detta ska vara facket”.
Kampen handlade också om strejkrätten. SAF försökte få ett stopp på vågen av vilda strejker och uppmanade sina medlemmar att anmäla strejkande arbetare inför Arbetsdomstolen. ASAB-städerskorna i Skövde blev avskedade och AD slog våren 1975 fast att ASAB hade rätt att avskeda dem då de vägrat gå tillbaks till jobbet. Opinionen för de strejkande var dock så stark att ASAB såg sig tvungna att återanställa de strejkande. Brasonstrejken i Gällivare fick aldrig lika stor uppmärksamhet. Företagsledningen valde att vänta ut domen mot städerskorna och när den kom avskedades de sömmerskor som strejkat i åtta veckor. I Bangladesh, Kambodja och andra länder fortsätter de lågavlönade textilarbeterskorna sin kamp idag. Att en strejk har betydelse, oavsett utgång, sammanfattas väl med några ord från Ines Arnesson från Borlänge:
Fast det var en vild strejk fick vi igenom våra krav. Men det var också en kamp för att visa att kvinnor, och i detta fall städerskor, hade ett eget värde och kunde ställa krav för bättre villkor. Strejken betydde mycket för många kvinnor. Att vi klarade upp det har också sin betydelse. Detta trots att vi hade dåligt stöd från facket. <<
Artikelförfattare: Eva Schmitz är före detta sociolog, telemontör och ungdomsvårdare. Hon har bland annat skrivit böckerna Kvinnor, Kamrater – kvinnans roll i arbetarrörelsens uppbygge till slutet av 1930-talet samt Systerskap som politisk handling: kvinnors organisering i Sverige 1968 till 1982.
De nya internationella kvinnostrejkerna – en introduktion
Evelina Johansson Wilén skisserar konturerna av dagens kvinnostrejker.
2016 mobiliserades en stor del av den polska befolkningen i protest mot det lagförslag som hade som syfte att göra den redan väldigt restriktiva abortlagstiftningen i landet till en lagstiftning som kort och gott innebar en nolltolerans för aborter. Ett upprop på Facebook resulterade i en lista med 240 000 namn som skickades in till det polska parlamentet. Den tredje oktober samma år anordnades en kvinnostrejk med över 150 000 deltagare. Strejken, som fick namnen ”Black Monday”, ägde rum i mer är 100 städer och var politiskt framgångsrik. Efter de massiva protesterna drog parlamentet tillbaka förslaget och i dag är synen på abort i Polen radikalt förändrad. Medan endast 37 procent av den polska befolkningen var för en mindre restriktiv aborträtt innan protesterna 2016, tycker nu hälften av befolkningen att abort ska vara fri för kvinnor, oavsett motiven till ingreppet. Samma år inspirerades kvinnor i Sydkorea av den polska rörelsen och protesterade mot abortlagstiftningen i landet under banderollen ”svarta protester”. Även i Mexiko och Argentina initierades stora protester. Strejkerna hade emellertid ett annat fokus än i Polen och Sydkorea, då de främst riktade uppmärksamhet mot de mord på kvinnor, som benämndes som feminicidio för att visa på det dödliga våldets könade karaktär, som dessa länder plågats av i decennier.
Inspirerade av Polen, Sydamerika och Sydeuropa började kvinnor från ett flertal länder att samarbeta och 2017 såg den första internationella feministiska kvinnostrejken ljuset. Strejkerna presenterades som sociala strejker, vilket innebar att de strejkande kvinnorna uppmanades att avstå från att utföra både lönearbete och hemarbete. Samtidigt öppnade organisatörerna upp för olika typer av strejkuttryck, grundat i medvetenheten om att strejk som vapen ofta är mindre tillgängligt för kvinnor som, i betydligt högre utsträckning än män, jobbar inom sårbara sektorer som vård och omsorg. Kraven var även fortsättningsvis delvis platsspecifika. I Schweiz handlade protester mot höjd pensionsålder för kvinnor och en kritik av skattelättnader för företag vilket ansågs slå särskilt hårt mot de statliga sektorer där kvinnor dominerar. I Chile ställdes alla de tidigare nämnda kraven, men frågor om rätten till utbildning, land och boende var också på agendan. I Italien, som fungerar om en transitplats för människor på flykt, har frågan om migranters situation uppmärksammats.
Men trots att rörelserna var platsspecifika så fanns det en gemensam problemformulering där den pågående nedmonteringen av välfärdsstaten samt de konsekvenser som detta får för fattiga kvinnor, arbetarkvinnor och immigrantkvinnor stod i centrum. Genom denna gemensamma grund har de nya kvinnostrejkerna setts som en frontalattack mot den form av nyliberala ”bolagsfeminism” som har växt sig särskilt stark i USA och Västeuropa. Denna form av feminism beskriver feministisk kamp i termer av att ”krossa glastak”, att ha rätt till samma karriärsmöjligheter som män. Den nya feministiska rörelsen som uttrycks i de internationella kvinnostrejkerna vill istället återuppliva en socialistisk feminism, där man ”vägrar att krossa glastak, om det är andra kvinnor och grupper som måste sopa upp splittret”. Den nya kvinnorörelsen vill ”ändra allt”, som banderoller i Spanien deklarerade. Vi kan, skriver Aruzza, Bhattacharya och Fraser i Feminism för de 99 procenten, inte fortsätta verka under de ”jämlika möjligheternas herravälde” där vi ”i feminismens namn ska vara tacksamma över att det är en kvinna och inte en man som underminerar våra fackföreningar, dödar medborgare i drönarattacker eller låser in våra barn i en gränspostering”. Istället måste vi ”omdefiniera jämställdheten och ge den en antikapitalistisk form”. <<
Artikelförfattare: Evelina Johansson Wilén är lektor i genusvetenskap vid Örebro Universitet. Hon har skrivit en avhandling om feminism under nyliberala villkor och hon studerar nu samtida kvinnostrejker. Medlem i Socialistisk politik och ingår i Röda rummets redaktion.
Mytologiseringens kraft och risker – om politiska rörelsenarrativ i de gamla och nya kvinnostrejkerna
Valgerður Pálmadóttir presenterar historiska fall av symboliska kvinnostrejker och diskuterar hur samtida kvinnostrejker relaterar till de historiska föregångarna genom en form av politisk mytologisering och minnesarbete.
Den nya vågen av en-dags kvinnostrejker som vi har sett de senaste åren har historiska föregångare som har fungerat som inspirationskällor och politisk motivation för de samtida strejkerna. Till exempel har de kvinnostrejker som ägde rum på Island 1975 och i Schweiz 1991 flitigt referats till och hyllats av dagens strejkaktivister och sympatisörer. Strejkerna (både förr och nu) har till stor del varit symboliska i och med att de begränsas till en dag av aktioner, deltagandet har tagit olika former och kraven sträcker sig från att vara mer eller mindre abstrakta till att vara fullt ut konkreta. Deras symbolik befinner sig dock på flera plan, då den också involverar politiskt meningsskapande som sträcker sig över såväl tid som geografiska gränser. Inte minst valet av datum för dessa symboliska kvinnostrejker är symboliskt betydelsefullt. Genom att organisera kvinnostrejker på den internationella kvinnodagen den 8:e mars kopplas de samtida strejkerna till den historiska kvinnokampen och dess internationella karaktär. I de länder där kvinnostrejker har ägt rum på ett annat datum än den internationella kvinnodagen, som på Island och i Schweiz, så har det ändå varit historiskt eller politiskt betydelsemättade dagar. När strejkerna har upprepats så har datumen varit de samma och aktionerna har således i viss mån ritualiserats.
När dagens aktivister refererar till historiska exempel av politiska endagslånga kvinnostrejker som fått brett stöd och stor medial uppmärksamhet så fungerar det som en kraftig uppmuntran till handling. Samtidigt placeras de egna aktionerna i ett större historiskt narrativ och sammanhang genom hänvisningar till historien. De samtida aktionerna presenteras då inte som isolerade händelser eller strider, utan blir en del av en större kamp som sträcker sig bakåt i tiden. På liknande sätt kan hänvisningar till aktioner i andra länder och världsdelar ge styrka åt idén om kvinnoförtryckets gemensamma aspekter över gränser och därigenom påminna om feminismens transnationella relevans och behovet av internationell solidaritet. Vad som ofta följer är att de historiska aktionerna (eller exemplen från andra länder) som hyllas och mytologiseras när deras radikalitet eller spontanitet lyfts fram är att andra aspekter lämnas därhän. Rörelsenarrativ som sträcker sig genom historien liksom över geografiska gränser är inte ett särdrag för den feministiska rörelsen utan gäller även andra former av politiska protester och sociala rörelser. Rörelseforskare har således studerat hur narrativ om förflutna segrar och kamper upprepas och mytologiseras i form av ”minnesarbete” för att skapa mening, samhörighet i nuet och inte minst en kollektiv politisk identitet. På många sätt erbjuder denna mobilisering av historien i form av myter en kraft för rörelserna.
Vad gäller strejkvapnet så anses den för övrigt ha en specifik mytologisk aura – en egen symbolik. Själva idén om generalstrejk – ett totalt arbetsstopp som sträcker sig över flera av samhällets funktioner och produktioner – fungerar, menar filosofen Georges Sorel, som en kraftfull revolutionär myt. Möjligheten att med kollektiv organisering stoppa samhällsproduktionen och därmed med en form av våld tvinga makthavare till att ta de strejkandes krav på allvar är, enligt Sorel, socialismens själva essens. Detta eftersom generalstrejken som idé så starkt synliggör samhällets faktiska beroende av arbete och vad kollektiv organisering faktiskt kan åstadkomma. De symboliska kvinnostrejkerna har strävat efter att visa just detta, det vill säga, att uppmärksamma samhällets faktiska beroende av kvinnors arbetskraft, både betald och obetald. I vardagligt språk så brukar vi uppfatta begreppet myt som någonting som inte är sant eller aldrig egentligen har ägt rum, men Sorels förståelse av myt innebär inte att den skulle vara osann. Mytens falskhet eller sanning är inte det viktiga i sammanhanget, utan egenskapen att kunna fungera som en kraftfull och enande idé som berör och blir en inspiration till handling.
Mytologisering har som sagt en potentiell kraft att skapa större sammanhang och politisk mening, och därigenom ena människor i protest och inspirera till handling. Men det finns även negativa aspekter av mytologisering och romantisering av historiska proteströrelser och politiska aktioner. En risk är till exempel att tidigare framgångar lyfts fram och firas som tradition utan tydlig koppling till dagens orättvisor, kamper och politiska klimat. Dessutom kan vi se hur kamper för jämlikhet och rättvisa som går in i historien som lyckade ofta inkorporeras i allmänna framstegsberättelser. Som del av en berättelse om nationens, landets eller regionens framgångar kommer den att bli i allmän ägo och kan till och med användas emot dagsaktuella kamper. På så sätt kan berättelser av historiska kamper användas av makthavare i försöket att ge en storartad bild av nuet jämfört med det förflutna och för att försvara status quo.
Framstegsberättelser används även som del av en marknadsföring av det egna landet eller regionen i internationella sammanhang. Senaste årtionden har vi exempelvis bevittnat hur de nordiska länderna eller Norden som region har framställs som ”mest jämställda i världen” med hänvisning till olika internationella indexsiffror och historiska kamper och segrar. Internationella indexlistor fokuserar i sin tur i hög grad på politisk representation och antal kvinnor i lönearbete medan mindre fokus läggs på ojämlikheter och olika villkor bland olika grupper av kvinnor. I Sverige har vi till exempel bevittnat hur en politisk åtgärd som skatteavdrag för hushållsnära tjänster presenteras som en del av en jämställdhetspolitisk åtgärd för att öka jämställdheten i hemmet. Resultatet av denna politik är dock att det oundvikliga hushållsarbetet flyttas till en annan klass av kvinnor.
Parallellt med ritualiserat firande av gamla segrar, liberalfeministisk politik och ”jämställdhetsbranding” utåt kan makthavare och kvinnor som tillhör de mer privilegierade samhällsklasserna alltså blunda för aktuella orättvisor på hemmaplan. Rörelsenarrativ, med sin mytologisering och romantisering av förflutna kamper och segrar, är en form av historiebruk som alltid befinner sig i en betydelsebärande kontext och kan lika väl bli del av en avpolitisering som till en politisering av nuet (eller kan politiseras i olika ideologiska riktningar). Till stor del handlar detta om de politiska perspektiv och den analys som vi väljer att belysa vår värld med, i ett historiskt såväl som samtida perspektiv. <<
Artikelförfattare: Valgerður Pálmadóttir är doktor i idéhistoria vid Islands Universitet. Hennes avhandling handlar om kvinnotribunaler från 1970-talet till 1990-talet. Hon arbetar nu med ett projekt om kvinnostrejker på Island.
