Zombies, kapitalets våld och den bångstyriga kroppen

I den femte delen av Röda rummets serie Nutida marxistiska tänkare presenterar Johan Örestig den kanadensiske teoretikern och aktivisten David McNallys tänkande.

David McNally är professor i historia vid universitetet i Houston, USA, och har sedan slutet av 1980-talet publicerat sju böcker och över sextio vetenskapliga artiklar. Ursprungligen kommer han från Kanada där han förutom sitt akademiska arbete varit mångårig aktivist inom bland annat New Socialist Group. Hans gärning håller sig dock inte inom ramarna för något avgränsat vetenskapligt ämne eller forskningsområde. Genom åren har han behandlat ämnen som kapitalismens uppkomst, marknadssocialism, förhållandet mellan språk, kultur och kroppsarbete, finanskrisen år 2008 och frågan om hur vår fascination för monster, vampyrer och zombies är kopplade till kapitalismen. Spretigheten följer av att McNally i första hand betraktar sig som socialist och aktivist. Rörelser ställs ständigt inför nya situationer och problem. Det är då marxistens skyldighet att bistå i ansträngningarna att bringa teoretisk klarhet kring dessa problem. I ett inspelat tal under relesaefesten för hans bok Global Slump: The Economics and Politics of Crisis and Resistance (2010) konstaterar McNally att den dagliga markkontakten med fackliga aktivister eller rörelser som organiserar migrantarbetare gör att han går in i sitt skrivande både med ökad ödmjukhet och stärkt pliktkänsla. I rörelserna påminns han om den direkta länken mellan den kapitalism han och andra marxister analyserar och striderna, segrarna, gemenskapen, förlusterna, sorgerna och lidandet i det vardagliga motståndet.

För McNally är dialektik inte en fastslagen metod som kan sammanfattas i förenklande scheman som rörelsen mellan tes, antites och syntes. Dialektik innebär att teori utvecklas genom ”immanent kritik”. Svaret på frågor som vad kapitalism är måste sökas genom att studera studieobjektets egen rörelse. Det är därför som Marx inleder Kapitalet med en analys av varan. Vad är det första vi ser i ett kapitalistiskt system om inte ett överflöd av varor? Marx visar att detta svar inte är slutgiltigt utan att det bara väcker nya svåra frågor. Existensen av varor förutsätter en lång rad villkor, exempelvis förekomsten av bruksvärde, bytesvärde, lönearbete och pengar. Vart och ett av dessa villkor består av inbyggda motsättningar som gör det kapitalistiska systemet skakigt och krisbenäget.

Genom denna kritik visar Marx inte bara att varusamhället förutsätter exploatering av lönearbete. Han visar också att konstant rörelse är ett livsvillkor för kapitalism och att denna rörelse hotas av systemets inneboende motsättningar. En vara är ju värdelös om den inte säljs. För att den ska kunna säljas måste den produceras på sätt som i jämförelse med konkurrenter är billigare och effektivare. Detta förutsätter en lydig arbetskraft, tillgång till billiga råvaror, teknik, krediter och annat som vi ju av erfarenhet vet inte kommer som på beställning. Tvärtom uppstår, ur kapitalistens perspektiv, obalanser och störningar som slår ut enskilda företag, branscher och i samband med storskaliga kriser också hotar hela systemets fortlevnad. Dialektik blir i denna mening ett sätt att tänka och förstå rörelse, vilket är särskilt användbart i analyser av det kapitalistiska systemet som alltså förutsätter rörelse och expansion.

Kapitalismens våld
Borgerlig ideologi döljer relationen mellan arbete och exploatering å ena sidan och vinster och överflöd å den andra. Under de senaste decennierna har det talats om en teknologisk revolution som frigör människan från kroppsarbete. Men kapitalismens behov av att nyttja och flytta kroppar försvinner inte. Om någon tvivlade blev det tydligt när Coronaviruset bröt ut och fick hela samhällen att stanna upp. Den utmattning och psykiska ohälsa som följer av det som kallas emotionellt arbete är, trots att det handlar om tjänsteyrken, påtagligt kroppsliga erfarenheter av exploatering. Det är också kroppar som slits i de gruvor som bildar den materiella förutsättningen till högteknologisk produktion. Det är även de kroppar som under minutiös övervakning paketerar och flyttar varor i jätten Amazons lagerlokaler. Ett bärande tema i McNallys arbeten är avslöjandet av de kroppsliga erfarenheter som följer av att leva i ett kapitalistiskt samhälle. På det mest grundläggande planet har det att göra med att kapitalistisk produktion av värde förutsätter exploatering av mänskligt arbete. Kapitalismens historia handlar om att producera arbetskraft genom att beröva majoriteten av människor alla alternativa försörjningssätt förutom att sälja sitt arbete. Därmed blir kroppen och dess funktionsduglighet livsviktig. En människas kropp blir därmed inte bara den enskildas angelägenhet utan en vara som arbetsköpare och stat på olika sätt söker kontrollera och disciplinera. Liberala berättelser om kapitalismen tenderar att utesluta denna aspekt eller att framställa fall av grymma arbetsvillkor som undantag.

Denna liberalismens blindhet är temat för McNallys första bok, Political Economy and the Rise of Capitalism (1988). Boken, som är en vidareutveckling av hans doktorsavhandling, tar sig an frågan om kapitalismens uppkomst. I likhet med Marx börjar McNally sin analys med det vi har omedelbart framför oss. Här identifierar han ett förhärskande sätt att tänka som han kallar ”det liberala perspektivet”. Enligt detta perspektiv, som populärt kallas nyliberalism, så utvecklades kapitalismen ur hundratals år av konkurrens mellan köpmän och fabrikanter som agerade i enlighet med sina rationellt kalkylerade egenintressen. Över tid gav denna handel och produktion upphov till nya former av välstånd, en anhopning av resurser samt ideologiska och kulturella tänkesätt som gradvis eroderade den gamla feodala ordningen. Kapitalismens uppkomst förklaras därmed som ett slags urvalsprocess där konkurrensen vaskade fram de mest produktiva, rationella och progressiva sociala grupperna till historiens segrare. Genom denna lins betraktades den klassiska politiska ekonomin, med Adam Smith och David Ricardo som centralfigurer, som de som berättade historien om köpmännens och fabrikanternas segertåg och legitimerade deras klassintressen. I denna analys av nuet visar McNally att det liberala perspektivet inte bara bygger på föreställningar om hur kapitalismen faktiskt uppstod utan också handlar om att etablera en rak linje mellan den klassiska politiska ekonomin och den neoklassiska ekonomiska teori som blev förhärskande under 1900-talet. Historieskrivningen blir alltså ett slags skapelseberättelse som ger legitimitet åt den neoklassiska teori som bildade kärnan i det nyliberala politiska projektet.

I nästa steg av analysen visar McNally hur det liberala perspektivet bygger på allvarliga tankefel. I linje med bland andra historikern Robert Brenner vänder han blicken från städerna till den engelska landsbygden och de revolutionerande förändringarna av jordbruket. Enclosurerörelsen, som från ungefär 1450 och framåt drev igenom inhägnader av jordegendom, berövade stora grupper deras levebröd som bönder och tvingade in dem i städerna. Denna koncentrering av jordägande öppnade också för en kommersialisering av jordbruket som successivt övergick till att i huvudsak producera livsmedel för en marknad, inte minst för att föda den växande arbetarklass som saknade jordegendom. Utan denna oerhörda och djupgående förändring av jordbruket så hade handelsmäns och fabrikanters möjligheter stannat på en väldigt begränsad nivå. Poängen, enligt McNally, är att ingen social kategori i sig själv, hur fylld av begåvning den än är, har kraften att stöpa om samhället till ett nytt ekonomiskt system.

Rädda min kropp från kirurgerna
Ett inte så litet problem med det liberala perspektivet är att det våld och tvång som präglade kapitalismens framväxt osynliggörs. Det är antagligen svårt för oss idag, i ett samhälle där lönearbete tas för givet, att förstå vidden av det motstånd som följde av proletariseringen, inte minst från de hantverksskickliga arbetare som förlorade status, stolthet och frihet. Villkoren i de framväxande fabrikerna var fruktansvärda. I fabriker slets kroppar sönder i en omfattning som vi har svårt att ens föreställa oss. Arbetare som hade mage att komma sent eller inte arbeta i den takt som krävdes hotades med både böter och olika former av fysiska bestraffningar.

På vilka sätt är populärkultur uttryck för dessa erfarenheter? Detta är temat i boken Monsters of the Market: Vampires, Zombies and Global Capitalism (2011). I denna bok, som gav McNally Isaac Deutscher-priset år 2012, fördjupar sig författaren i det moderna samhällets fascination för monsterberättelser, i synnerhet vampyrer och zombies. En populär föreställning är att intresset för dessa berättelser har att göra antingen med en mänsklig natur programmerad för att känna skräck vid åsynen av hotfulla rovdjur eller med förmodern vidskepelse som trots upplysningen dröjer sig kvar. Även om McNally erkänner att dessa förklaringar har betydelse lyfter han istället fram hur materiella villkor under kapitalismen ger upphov till dessa berättelser. Ett återkommande tema i dessa monsterhistorier är stympade och deformerade kroppar. Han pekar bland annat på hur zombie-sagor i kolonier ofta inbegrep en figur som McNally kallar ”zombie-arbetaren”. Så kom exempelvis zombiehistorierna på Haiti att framställa monstren som rakt igenom reducerade till ting. De var levande döda arbetare berövade på allt det som vi förknippar med en personlighet: minne, identitet och förmågan till självständigt handlande. En särskilt intressant passage i boken består av en marxistisk läsning av Mary Shelleys bok Frankenstein, eller den moderne Prometheus. En vanlig tolkning av Shelleys roman är att den handlar om mänskligt storhetsvansinne i en historisk period då teknik och vetenskap möjliggör enorm ödeläggelse. Även om detta är ett centralt tema så förklarar det inte andra viktiga aspekter av romanen.

Frankenstein är också en berättelse om kapitalism och klass. McNally börjar med en analys av det faktum att doktor Frankenstein sätter samman sitt monster med kroppsdelar från olika människor. Han menar att detta är direkt kopplat till de historiska omständigheter under vilka Shelley skrev sin roman. Under denna tid växte inte bara städer och fabriker fram utan också den medicinska vetenskapen. Med läkekonsten växte också efterfrågan på kroppar och organ att obducera. Detta medförde bland annat att staten, i samband med offentliga avrättningar av brottslingar, överlämnade kroppen till läkare och studenter som inför publik obducerade den nyss avrättade människan. McNally förstår denna ritual som en hotfull och skräckinjagande maktdemonstration från de härskande klasserna riktad mot publiken, något som väckte vrede och avsky bland åskådarna. Det var inte ovanligt att folkmassor stormade avrättningsplatsen, tog kroppen och förde den utom räckhåll för läkarens skalpell. En annan företeelse under denna period var gravplundringar. Det ökade priset på organ ledde till att kroppar grävdes upp, styckades och såldes. Under en period av Shelleys liv plundrades så mycket som över tusen gravar i England och Skottland varje år. Rika människor hanterade detta genom kistor av svårforcerad metall och övervakade gravplatser. Men för de fattiga innebar det fasa och kanske framförallt den skymfande insikten om att inte ens när de är döda lämnas deras kroppar ifred av de härskande klasserna. Shelleys Frankenstein var därmed helt tidsenlig: ”Under en period då anatomi hade blivit en blixtbelysning av konflikter kring varufiering av livet och döden skulle denna fiktion om proletära kroppar som stals, styckades och sattes samman på monstruösa sätt bära på en stark symbolisk laddning”.

Frankensteins monster förstås också som en monstruös reinkarnation av styckade arbetares kroppar. ”I anatomikern Frankensteins sammansättning av monstret, återskapar Shelley på ett fantasifullt sätt den process genom vilken arbetarklassen skapades: först dissekerade (bortslitna från jord och byagemenskaper), sedan ihopsatta till en skräckinjagande kollektiv entitet”. Denna figur är skrämmande av åtminstone två skäl. Ur de arbetande klassernas perspektiv är det tanken på stympade kroppar som väcker fasa. I ett samhälle där majoriteten måste sälja sin arbetskraft blir en vanställd kropp lika med undergång. Ur de härskande klassernas perspektiv är detta monster en påminnelse om risken för att dessa av exploatering stympade kroppar sluter sig samman och kollektivt utkräver hämnd.

En sådan marxistisk läsning gör också att ett i boken helt centralt tema ges utrymme och förklaring. Boken om Frankensteins monster är nämligen inte rätt och slätt en skräcknovell utan en sorglig historia om främmandeskap och ensamhet. Monstret drivs av längtan efter erkännande och samhörighet. Detta visar sig inte bara i hans önskan om att Frankenstein ska skapa också ett kvinnligt monster. Efter de första morden söker monstret skydd i ett skjul intill en stuga i de djupa skogarna. Genom springor i väggarna följer monstret familjen De Laceys liv i hemlighet. Han utvecklar känslor för dem och börjar hjälpa dem om nätterna, till exempel genom att hämta ved. Det faktum att monstret hjälper familjen under natten är enligt McNally en allegori för tendensen att det arbete som ligger bakom framställningen av en vara är dolt för den som köper och säljer varan. Shelley låter faktiskt monstret använda ekonomen Adam Smiths uttryck om en hjälpande ”osynlig hand” för att peka ut hur familjen De Laceys drog fördel av en främlings arbete.

Kritik av idén om ett språk utan kroppar
Dessa berättelser från det tidiga industrisamhället kan verka avlägsna. Vår samtid är fylld av idéer om hur den tekniska utvecklingen gör att kroppen och dess begränsningar spelar allt mindre roll. Automatisering och datorkraft har föranlett profetior om ”postindustrialism”,”kunskapssamhället” eller ”kognitiv kapitalism”. I boken Bodies of Meaning: Langugage, Labor and Liberation (2000) talar McNally om ett ”bortglömmande av kroppen”. Det nu som analysen börjar i här är de strömningar som oprecist samlas under epitetet postmodern teori. Dessa strömningar, såsom poststrukturalism och postmarxism, förenas av att sätta språket i centrum för filosofin och den politiska teorin. Ett centralt arbete som föddes ur denna bredare rörelse är Ernesto Laclaus och Chantal Mouffes Hegemonin och den socialistiska strategin (1985). Inspirerade av Ludwig Wittgensteins senare arbeten menade de att sociala fenomen endast blir meningsfulla genom ”diskursiv artikulering”. Med det menas att inget fenomen är på förhand givet utan skapas i sociala praktiker där vi tillskriver det mening genom att tala om det. En huvuduppgift för vänstern blir då att, genom breda allianser med andra rörelser och krafter, utmana hegemonin i det borgerliga samhället, det vill säga den diskursiva ordning som konstruerar det rådande som något gott eller nödvändigt också för de som exploateras och förtrycks.

Till skillnad från många andra marxister avfärdar McNally inte postmodern teori rätt och slätt. Däremot landar han i att tänkare som Jacques Derrida behandlar frågan om vad språk är på ett brutalt sätt genom att inte på allvar undersöka hur språket är kopplat till kroppar och materiella förhållanden. Denna undanträngning av kroppen är, menar McNally, helt i linje med samtida idéer om att datorisering och informationsteknik innebär ”slutet för arbetet” eller att kroppens begränsningar överskridits. Ironiskt nog leder detta sätt att tänka till att postmodern teori, som ju skulle söka sig bortom ett eurocentriskt perspektiv, osynliggör det faktum att västerlandets frigörelse från kroppens begränsningar vilar på exploateringens intensifiering av kroppar och naturresurser om det så är de tonåriga flickor som blir blinda av att löda kretskort i Filippinerna eller förgiftningen av grundvattnet i Silicon Valley.

Efter denna kritiska läsning går McNally vidare till att skissera vad han kallar en sociomateriell förståelse av språk. Språket måste vävas samman med de materiella omständigheter och kroppsliga egenskaper som ger upphov till det. Det gör han genom att vända sig till tänkare som bland andra Marx, Charles Darwin, Sigmund Freud, Michail Bachtin och Walter Benjamin och till strömningar som feministisk materialism. Det dessa har gemensamt är att de alla på olika sätt bidragit till en förståelse om människor som ”historiska kroppar”. Darwin och evolutionsteorin visar hur människor är biologiska varelser som utvecklats genom en evolutionsprocess. Detta innebär att människor bär med sig behov och egenskaper som, även om de inte låter sig reduceras till en enkel ”mänsklig natur”, påverkar vilka vi är, vad vi begär och vad vi gör. Men även om våra kroppar på sätt och vis är evolverade biologiska maskiner så är de också ”platser för dynamiska sociala processer”. Marx och Freud förenas i att de erkänner betydelsen av människans biologiska egenskaper utan att för den skull landa i biologisk determinism. Det faktum att människan är en biologisk varelse får exempelvis en helt central betydelse under industrialiseringen genom att de arbetare som utför arbetet i de framväxande fabrikerna har behov av vila, mat, sex, umgänge och omväxling.
Men biologin bestämmer inte vilka vi är. Människor är historiska och sociala varelser som förändrar sina livsomständigheter, behov och förväntningar på sig själva, livet och samhället. Poängen här är att de föränderliga villkor som våra kroppar lever under påverkar vårt sätt att uppleva och tala om världen och oss själva. Språket kan inte förstås frikopplat från dessa villkor.

Men även om våra historiska kroppar är bundna till biologiska och historiska villkor så betyder det inte att dessa villkor kontrollerar oss. Tvärtom producerar kollisionen mellan biologiska, historiska, sociala och individuella faktorer ett slags bångstyrighet. Via språkforskare som Valentin Voloshinov och Michail Bachtin beskriver McNally kroppen som en plats för ”oförutsägbart meningsskapande”. Hur tvingande de biologiska, historiska och sociala villkoren än upplevs så föder de alltid motstånd. Begär som det rådande systemet inte kan tillgodose väcks, till exempel genom att arbetarklassen ser och längtar efter de härskande klassernas överflöd. Människor skapar platser för att ge utrymme för dessa begär och det kan, om det sprider sig, öppna upp för en kris för det kapitalistiska systemet som sådant. Men, menar McNally, i synnerhet Bachtin överskattade potentialen i dessa motrörelser. Med hjälp av Walter Benjamin visar han hur kapitalismen trots allt har en fantastisk förmåga att gång på gång kommersialisera dessa motrörelser så att de blir del av istället för ett alternativ till varusamhället.

En öppen marxism
Det ska sägas att McNally är orättvis i sin läsning, inte minst av den strömning som kallas poststrukturalism som ju på olika sätt intresserat sig för både kroppen och motståndspraktiker. Men det ska inte skymma sikten för det viktiga som McNally åstadkommer med sin dialektiska kritik. I Bodies of Meaning låter han faktiskt inte något begrepp eller någon teori stå kvar som ohotad segrare. Tvärtom visar han att varje tänkare och teori som presenteras i boken brottas med motsägelser och begränsningar som de inte kan lösa inom ramen för sitt eget system. Detta speglar en allmän egenskap hos McNallys marxism. Oavsett om studieobjektet är kapitalismens uppkomst, populärkulturella föreställningar om monster eller förhållandet mellan kroppsliga erfarenheter och språk så är vägen framåt ρ. Ett föränderligt studieobjekt som kapitalismen kräver att begreppen utsätts för ständig prövning av och jämförelse med andra teorier på sätt som tvingar tänkandet bortom sina egna gränser. Det förutsätter ödmjukhet, nyfikenhet och vägran att stelna i tvärsäker dogmatism. <<

Artikelförfattare
Johan Örestig är sociolog, lärare och aktiv inom den utomparlamentariska vänstern.