Konspiratorisk liberalism

Timothy Snyder – March 2019 – photo: Mogens Engelund

Timothy Snyder har med populärhistoriska böcker, som lagt fokus på fenomenen nazism och stalinism, nått ut till en bredare läsekrets. I hans senaste bok, Vägen till ofrihet, är det istället i de auktoritära högerpopulistiska tendenserna i vår samtid han tar avstamp. Jakob Sandberg har läst den.

Timothy Snyder är en amerikansk historiker vid Yale med Östeuropa som sin specialitet. Han har profilerat sig som en av samtidens stora ”offentliga intellektuella”, och beskrivs i media som en av få världsstjärnor som sitter inne på så gedigna kunskaper om det historiska fält han arbetar med. I sina första böcker behandlade han ofta någon framstående person mot bakgrund av en specifik historisk kontext. Med de två storverken Den blodiga jorden och Den svarta jorden skrev han om Europa under nazismens och

stalinismens ok. Sedan revolutionen i Ukraina 2014 och sedan Trump blev USA:s president har Snyder kommit att fokusera på samtidshistoria. Detta har nu utkristalliserats i hans senaste bok Vägen till Ofrihet som kom på svenska i början av året. Boken är ett försök att förklara de antidemokratiska politiska tendenser som syns överallt, från Orbans Ungern till Trumps USA. Boken ges ut på landets största förlag Bonniers, och har fått positivt mottagande med en panegyrisk recension på SVT, och på SvD skriver Martin Kragh att boken är angelägen om än inte invändningsfri. Snyder har i boken inte gjort avkall på sin vana att göra svepande men substanslösa antaganden; tvärtom har han renodlat denna tendens, och därför blir hans verk enligt mitt förmenande ett intellektuellt magplask av ofantliga mått. Med tanke på Snyders auktoritet och renommé som historiker är därför en genomlysning av hans påståenden i boken av stor vikt.

I bokens inledning etablerar Snyder ett begreppspar som han sammanlänkar med var sin politisk tendens: ofrånkomlighetspolitik och evighetspolitik. Den förstnämnda representeras av nyliberalismen i väst och marxismen i öst, och den andra av en framväxande fascism och totalitarism på bägge sidor av Atlanten, liksom en renässans för Stalins imperiedrömmar. Ofrånkomlighetspolitik är ekonomisk eller teknisk determinism; evighetspolitik är nationalismens cykliska berättelser om återfödsel och uppoffringar. Den bärande idén är att ofrånkomlighetspolitik genererar evighetspolitik. Botemedlet mot denna farsot är inte helt tydligt, men Snyders svar på dessa utmaningar är av utpräglad liberal karaktär – han talar i vaga ordalag om rättssamhället, historisk medvetenhet och individuellt ansvar. En bärande tanke för framväxten av evighetspolitik är ojämlikhet och frånvaro av ”social mobilitet” (vilket som bekant är en vacker omskrivning för klassresa).

Idéer har samma bärkraft på samhället som materiella omständigheter, och hos Snyder är det också en ideolog som ligger till grunden för det världsläge vi står inför idag: Ivan Iljin, en rysk reaktionär – hos Snyder betecknad som fascistisk – tänkare som landsförvisades av bolsjevikerna. Iljins idéer har enligt Snyder spridit sig som ett virus, och genom hela Vägen till Ofrihet får vi följa hur Putin och hans sammansvurna tjekister aktivt har exporterat denna ”evighetspolitik” genom att orsaka Brexit, Trump, Ukrainakriget, och snart sagt varje högerradikal rörelse i Europa sedan 2012. En av få ljuspunkter i mörkret är de ukrainare som vintern 2014 störtade Janukovitj; de fick betala ett högt pris för att vägra låta sig sållas in i Putins fålla.

Boken dras med en enorm metodologisk brist: Snyder har valt att frångå en traditionell notapparat, och har istället referenser i slutet som hänvisar till textstycken. Referenslistan framstår vid ett första ögonkast som mycket imponerande – Snyder har gedigna språkkunskaper, och hänvisar till källmaterial på engelska, ryska, ukrainska, polska, franska och tyska. Men referensernas mångfald döljer tankens enfald – Snyder drar slutsatser som sträcker sig milsvida bortom vad hans referensmaterial täcker upp för, och resonemangen är inte mer originella än vad en karikatyr på totalitarismbegreppet resulterar i. Frånvaron av notsystem gör att specifika kontroversiella påståenden är ytterst svåra att spåra, och referensapparaten blir snarare ett sätt att legitimera tvivelaktiga slutsatser, som annars hade varit svåra att hävda. Referenslistan fungerar som ett intellektuellt rättfärdigande och inte som ett genuint underlag, och en snabb titt på de språk jag själv förstår indikerar att Snyders anspråk inte bottnar i källorna; mer om det längre fram.

Snyder delar in sina kapitel i duala begreppspar som symboliserar en god och en ond sida; ”Individualism eller Totalitarism”; ”Nytänkande eller Evighet”; ”Sanning eller Lögner”. Varje kapitel avhandlar ett konkret tema, och i det första kapitlet ”Individualism eller Totalitarism” går Snyder igenom Ivan Iljin, och hur denne ska ha fungerat som Putins vägvisare. Snyder betraktar Iljin som samtidens i allmänhet – och i synnerhet Rysslands – onda genius, och ur honom härleder Snyder i princip allt elände som har sköljt över Europa sedan 2010. Iljin hörde till den så kallade ”vita emigrationen”, och efter landsförvisningen från Ryssland författade han reaktionära skrifter mot bolsjevismen. Huruvida han är fascist eller inte ska lämnas osagt, men desto mer betecknande är Snyders definition av fascism: ”den satte vilja och våld framför förnuft och lag; den förde fram ledare med ett mystiskt band till sitt folk; den betecknade globalisering som en konspiration och inte som en serie problem.” Ingenting om fascismen som instrument för att krossa arbetarklassen, om fascismen som ett fenomen med djupa rötter i civilsamhället, eller relationen mellan våldsmonopol och paramilitära grupper. I Snyders framställning träder fascismen fram bara som idéer, genom böckernas värld, och trollar sig in i huvudet på ondskefulla skurkar. Dess materiella och politiska betingelser är märkbart frånvarande.

Iljin är, skriver Snyder vidare, ”den viktigaste fascisten som har fått nytt liv i vårt århundrade”, och har ”förärats en så fullständig återuppståndelse som en stat kan skänka en filosof”. Enligt Marlene Laurelle – en av samtidens främsta experter på rysk extremhöger – ska Putin ha citerat Iljin fem [sic] gånger, och aldrig berättar Snyder vilka övriga tänkare Putin citerar. I en bisarr passage gör han ett försök att få det att framstå som om Lenin och Iljin stod varandra nära: den yttre likheten mellan männen, liksom att Lenin ska ha använt Iljin som pseudonym anförs som bevis, men viktigast är givetvis att ”liksom den marxistiska socialistiska utopin fordrade Iljins ’gudomliga totalitet’ våldsam revolution.”

Putin konsoliderade sin nya vision i Ryssland efter presidentvalet 2012, men det skulle dröja ett par år tills han skulle exportera den till västmakterna. Den stora skådeplatsen för detta blev Ukraina vintern 2014. I beskrivningen av den ukrainska revolutionen faller Snyder in i exakt samma manikeiska dualism av godhet och ondska som han anklagar Iljin för. Euromaidanupproret beskrivs som en revolution mot oligarkin, och då gör Snyder förstås rätt i att tiga still om att de faktiska makthavarna i Ukraina efter revolutionen var just oligarker, med Ihor Kolomojskyj som guvernör i Dnipropetrovsk (idag Dnipro), och landets rikaste man Petro Porosjenko på presidentposten. Det abstrakta ideal om historisk medvetenhet som Snyder ser i den Ukrainska revolutionen döljer dess verkliga nyliberala politiska innehåll, och följaktligen förbigår Snyder med tystnad hela den politiska strukturen i protesterna, med de stora oppositionspartierna i parlamentet som helt centrala aktörer i rörelsen. Att Ukraina till skillnad från Grekland böjde sig för IMFs och världsbankens krav efter revolutionen sägs det ingenting om; den ojämlikhet Snyder ser som konstituerande för ofrånkomlighetspolitik har aldrig med verklig kapitalism eller dess institutioner att göra. Den högerradikala närvaron i Kiev tonas ned, och talande är tystnaden om hyllandet av den högst verklige fascisten Stepan Bandera i Ukraina, en man som ledde en organisation ansvarig för mordet på upp till hundratusen civila polacker i Andra Världskrigets slutskede. Det postrevolutionära Ukraina har redan döpt ett tiotal gator efter honom.

Riktigt frånstötande är dock Snyders syn på självständig handlingsförmåga hos befolkningen i östra Ukraina. Utöver de goda majdananhängarna agerar de över huvud taget inte, förutom de som låter sig manipuleras av Sauron-Putin i Kreml och hans fascistiska underhuggare, som den hårdföre ryske befälhavaren Igor Girkin. I bokens vämjeligaste passage hävdar Snyder att Odessamassakern den 2 maj 2014 – en avgörande händelse för det påföljande kriget – var resultatet av Rysslands ”försök att hetsa till intern revolt i Ukraina”. Han hävdar vidare på fullaste allvar att ”Ryssland tackade för hjälpen [från amerikanska vitmaktledare] genom att införa en efterbildning av sydstaternas stridsflagga som emblem för de områden de ockuperade i sydöstra Ukraina”. Det konspiratoriska anslaget (”tackade för hjälpen”) är hårresande nog, men Snyder har också fel i sak: det faktum att Pavel Gubarev – en av ledarna för det pro-ryska upproret – i sin bok Novorossijas fackla uttryckligen har sagt att den ryska örlogsflaggan utgör inspirationen för den fana som valdes till upprorsemblem tycks inte bekymra Snyder.

Många långa sidor ägnas åt att detaljerat gå igenom hur Kreml ligger bakom den framväxande högerpopulismen i EU, liksom Trumps presidentskap. Utan tillstymmelsen till ironi hävdar Snyder att Putins regim direkt orsakat flyktingkrisen 2015, när Merkel annonserade att Tyskland skulle ta emot en halv miljon flyktingar: ”det var ingen tillfällighet att Ryssland började bomba Syrien tre veckor senare […]. Ryssland skulle bomba Syrien för att generera flyktingar och sedan se till att européerna greps av panik. Detta skulle hjälpa AfD och därmed göra Europa mer likt Ryssland […] Om Merkel vill ha flyktingar ska vi ordna så att hon får dem, sade ryssarna sinsemellan och utnyttjade hela saken till att rasera hennes regering och den tyska demokratin. Ryssland levererade inte bara flyktingarna själva utan också bilden av dem som terrorister och våldtäktsmän”. Att ett sådant kausalt samband är närmast omöjligt att upprätta bekymrar inte Snyder. Överallt finns glidningar i texten; han hävdar utan minsta stöd i källorna att Putin ska ha haft som direkt mål att upplösa den ukrainska staten, att han ska ha rekommenderat utnyttjandet av civila som måltavlor när rebellerna i östra Ukraina tog skydd i städerna, att han aktivt arbetar för att krossa EU, etc. Evighetspolitiken tar sin början där faktualitet slutar, hävdar Snyder. Hans egen bok kvalificerar sig helt och hållet in i denna självdefinierade evighetspolitik.

Denna konspiratoriska världsbild är bokens sammanhållande kitt. Snyder argumenterar emellanåt för ojämlikhet som en bidragande faktor och de enda passagerna värda att läsa är också de sidor mot slutet där han tar upp dess påverkan på det amerikanska samhället. Detta drunknar dock i den konspiratoriska röta som har greppat boken i övrigt. Han nämner inte med ett ord den enorma fattigdom som följde på Sovjetunionens fall, med effekter som att medelåldern på sina håll sjönk med tio år, och med nästan tre miljoner för tidigt döda bara i Ryssland. Inte heller omnämns de strukturella förändringar som skedde i världen i Världsbankens och IMFs regim – långt innan Putin kom till makten – inte bara i det forna Sovjet, utan globalt. Istället ligger förklaringen i en rysk intellektuell som Putin ska ha citerat vid fem tillfällen.

I slutändan blir Timothy Snyders bok inte en informativ upplysning över vår tid, så som den förmodligen var tänkt att vara, utan ett sorgligt monument över liberalismens konspiratoriska sida. Rehabiliteringen av Iljin som filosof, som i allt väsentligt är ett symptom för reaktionära tendenser i det samtida Ryssland blir hos Snyder dess orsak, och de bredare implikationerna av hans resonemang visar på en förbluffande kunskapsteoretisk okunskap. Snyders förklaringsmodeller liknar till förväxling de krafter han säger sig kämpa mot – ojämlikheten i världen är inte resultatet av bredare materiella och ekonomiska historiska tendenser, utan av ett aktivt ingripande från en illvillig rysk regim. Likt polismannen i Beckets Molloy som alltmer liknar den skurk han skuggar, liknar Snyders tankefigurer de konspirationer som basuneras ut i de miljöer han säger sig bestrida. Den vetgirige läsaren får vända sig någon annanstans för att söka svar i samtidens politiska landskap.

Jakob Sandberg är översättare från ryska och persiska, har en masterexamen i Internationella relationer och är medlem i Röda rummet redaktion.