Kapitalismens uppkomst
Här publicerar vi det avslutande kapitlet ur boken The Origin of Capitalism (Kapitalismens ursprung), där Ellen Meiksins Wood sammanfattar sin syn på hur kapitalismen växte fram, som i väsentliga avseenden skiljer sig från de uppfattningar som dominerat innan dess. På webbplatsen marxistarkiv.se kommer senare fler utdrag ur denna viktiga bok att publiceras.
Denna bok har behandlat kapitalismens ursprung. Vad säger oss detta ursprung om systemets karaktär i sig? För det första påminner det oss om att kapitalismen inte är någon naturlig och oundviklig konsekvens av den mänskliga naturen, eller av den urgamla samhälleliga vanan att ”göra affärer och idka byteshandel”. Det är en sentida och lokal produkt av mycket specifika historiska förhållanden. Kapitalismens tendens till expansion, som idag blivit närmast universell, beror inte på att den skulle överensstämma med den mänskliga naturen eller med någon övergripande historisk lag, inte heller att den skulle vara ett uttryck för ”Västs” rasmässiga och kulturella överlägsenhet. Den är resultatet av sina egna historiskt specifika rörelselagar, sin unika förmåga till, men också unika behov av ständig expansion. Dessa rörelselagar fordrade omfattande samhälleliga förändringar och omvälvningar för att komma i rullning. De krävde en omvandling i människans metabolism med naturen, i själva livsnödvändigheternas uppkomst.
För det andra har kapitalismen från första början varit en ytterst motsägelsefull kraft. Det minsta man kan säga är att det kapitalistiska systemets unika förmåga och behov av kontinuerlig tillväxt aldrig har stått i motsats till regelbunden stagnation eller till ekonomiska nedgångar. Tvärtom är det just samma logik som driver systemet framåt som också gör att det också oundvikligen drabbas av ekonomisk instabilitet, vilket kräver ständiga ”utomekonomiska” ingripanden, om inte för att kontrollera den så i varje fall för att motverka de destruktiva sidorna.
Men systemets motsättningar har alltid sträckt sig långt utöver fluktuationerna i ekonomiska cykler. Vi behöver bara titta på de mest uppenbara effekterna av engelsk jordbrukskapitalism: förutsättningar för materiellt välstånd fanns inledningsvis i det moderna England i former som saknade motstycke i historien, och ändå skulle dessa förutsättningar uppnås till priset av omfattande utarmning och intensiv exploatering. Dessa nya förutsättningar skapade också grunden för och sådde frön till nya och mer effektiva former av kolonial expansion och imperialism i jakten på nya marknader, arbetskraft och naturtillgångar.
Sedan finns det naturliga följder av ”förbättring”: produktivitet och förmåga att föda en stor befolkning i relation till att alla andra överväganden underordnats kraven på profit. Detta innebär bland annat att folk som skulle kunna förses med mat ofta lämnas att svälta. I allmänhet föreligger en stor skillnad mellan kapitalismens produktiva kapacitet och den livskvalitet som den svarar för. ”Förbättringsetiken” i sin ursprungliga betydelse där produktion och profit är oskiljaktiga, är också en etik för exploatering, fattigdom och hemlöshet.
Ansvarslös markanvändning och miljöförstöring är också följderna av den etik som handlar om produktivitet för profit, vilket vi sett dramatiska exempel på i jordbruksskandaler på sistone. Kapitalismen föddes i själva kärnan av det mänskliga livet, i det samspel med naturen som livet i sig är beroende av, och att detta samspel omvandlades genom jordbrukskapitalismen avslöjade de inneboende destruktiva impulserna i ett system där själva existensens grundvalar underkastas kraven på profit. Med andra ord avslöjade kapitalismens ursprung kapitalismens egentliga hemlighet.
Kapitalismens expansion världen över har regelbundet reproducerat de effekter som den från början förde med sig i sitt hemland: fördrivningar, utplåning av traditionell egendomsrätt, tvångsinförande av marknadskrav och miljöförstöring. Dessa processer har utvidgat sin räckvidd från relationen mellan utsugare och utsugna till relationen mellan imperialistiska och underkuvade länder.
Men samtidigt som kapitalismens destruktiva följder ständigt reproducerats har dess positiva följder inte tillnärmelsevis varit lika utbredda sedan systemet uppstod. När kapitalismen väl etablerats i ett land, när den väl börjat expandera till övriga Europa, och slutligen hela världen, kunde dess utveckling på andra håll aldrig följa samma spår som den haft i sitt ursprungsland. Att ett enda kapitalistiskt samhälle existerade kom att omvandla alla andra samhällen, och det efterföljande ökandet av kapitalistiska krav förändrade ständigt villkoren för ekonomisk utveckling.
Det finns också en mer allmän lärdom att dra av erfarenheterna från jordbrukskapitalismen i England. Så fort marknadskraven ställt upp villkoren för social reproduktion utsattes alla ekonomiska aktörer – såväl expropriatörer som producenter, trots att de sistnämnda bibehöll äganderätten över produktionsmedlen – för kraven på konkurrens, ökad produktivitet, kapitalackumulation och intensiv exploatering av arbetskraften.
Inte ens när uppdelningen mellan expropriatörer och producenter uteblir finns det någon garanti för att man går fri. När marknaden väl etablerats som ekonomisk ”ordning” eller ”regulator”, när väl ekonomiska aktörer blivit beroende av marknaden som en förutsättning för sin egen reproduktion kommer även arbetare som äger produktionsmedlen – individuellt eller kollektivt – att tvingas svara på marknadskraven som konkurrens och ackumulation, ”icke konkurrenskraftiga” företags och deras anställdas undergång, och ömsesidig exploatering. Jordbrukskapitalismens historia och allt som följde av den borde göra det tydligt att överallt där marknadskrav reglerar ekonomin och styr den samhälleliga reproduktionen, är det omöjligt att undkomma exploatering. Det kan med andra ord inte finnas något sådant som en ”social” eller demokratisk marknad, än mindre en ”marknadssocialism”.
Trots att de historiska dagarna då kommunistblocket föll samman nu verkar mycket avlägsna har jag ett tydligt minne av hur idealistiska demokrater i det tidigare Sovjetunionen och Östeuropa reagerade på varningar från vänstern i väst (vid en tid då det fortfarande fanns något som liknade en marknadsfientlig vänster i väst och fortfarande vissa möjligheter till dialog mellan denna vänster och progressiva krafter i de tidigare kommunistländerna). När folk varnade för att marknad inte bara innebär snabbköp med stora kvantiteter och olika sorters konsumtionsvaror, utan också arbetslöshet, fattigdom, miljöförstöring, försämring av offentliga tjänster och kultur, brukade svaret lyda att ”jovisst, men det är ju inte det vi menar med marknad”. Tanken var att man kunde plocka åt sig och välja vad man ville på en självreglerande marknad. Marknaden kan reglera ekonomin bara i tillräcklig grad för att garantera någon form av rationalitet, något samband mellan vad folk vill ha och vad som produceras. Marknaden kan fungera som en signal, en informationskälla, en sorts kommunikation mellan konsumenter och producenter, och den kan se till att dåliga eller ineffektiva företag kommer att göra bättring eller sållas bort. Men de otäckare sidorna slipper vi.
Allt detta förefaller idag lika naivt för många ryssar och östeuropéer som det gjorde för en del västliga marxister då, men ironin är att många inom vänstern i väst idag är benägna att tro att man med marknaden som ekonomisk regulator kan välja mellan dess mer fördelaktiga sidor och dess mer destruktiva konsekvenser. Det är svårt att hitta någon annan förklaring till det självmotsägande begreppet ”marknadssocialism”, eller ens till det mindre utopiska begreppet ”social marknad”, där marknadens härjningar går att kontrollera via statliga regleringar och en utvidgning av de sociala rättigheterna.
Detta innebär inte att en social marknad skulle vara lika dålig som okontrollerad marknadskapitalism. Inte heller innebär det att en del institutioner och verksamhet förknippad med marknaden inte skulle kunna överföras till en socialistisk ekonomi. Men vi kan inte ignorera de konsekvenser som följer på en av de nödvändiga förutsättningarna för att marknaden ska kunna fungera ekonomiskt: dess beroende av direkta producenter, och särskilt då dess mest extrema form, arbetskraftens förvandling till vara – ett förhållande som på starkast tänkbara sätt begränsar marknadens möjlighet till ”socialisering” och förmåga att anta ett mänskligt ansikte.1
Ingen kan förneka att kapitalismen fört med sig materiella framsteg utan historiskt motstycke. Men idag är det tydligare än någonsin att marknadens krav inte kommer att tillåta kapitalet att frodas, utan att pressa ner villkoren för stora massor människor och försämra miljön över hela världen. Vi har nu nått den punkt där kapitalismens destruktiva konsekvenser överträffar dess materiella vinster. Ingen ekonomi i ”utveckling”, som slår in på den kapitalistiska vägen idag kommer med någon sannolikhet att uppnå samma motsägelsefulla utveckling som den England upplevde. Det tryck i form av konkurrens, ackumulation och exploatering, som de mer utvecklade kapitalistiska ekonomierna utövar, och med de oundvikliga överproduktionskriser som den kapitalistiska konkurrensen ger upphov till kommer försöket att uppnå materiellt välstånd utifrån kapitalistiska principer i allt större utsträckning att föra med sig allt fler av den kapitalistiska motsättningens negativa aspekter samt dess utarmning och förstörelse, snarare än de materiella fördelarna – i varje fall för det stora flertalet.
Om något så råder det en växande diskrepans mellan de materiella möjligheter som kapitalismen skapat och den livskvalitet den kan tillhandahålla. Detta märks inte bara i den växande klyftan mellan rika och fattiga, utan också, exempelvis, i försämringen av offentlig sektor i just de länder – som USA och Storbritannien – där principen om den kapitalistiska marknaden är som mest oinskränkt. Det är sant att delar av det kontinentala Europa har bättre offentlig sektor, för att inte tala om deras ofta behagligare stadsmiljöer. Men dessa fördelar (som i vilket fall som helst är alltmer hotade) har mycket mer att göra med arvet från absolutismen eller förkapitalistiska borgerliga kulturer än med kapitalismens logik.2
Kapitalismen är också oförmögen att befordra en hållbar utveckling, inte på grund av att den uppmuntrar teknologiska framsteg som tär på jordens resurser, utan på grund av att syftet med kapitalistisk produktion är bytesvärde och inte bruksvärde, profit och inte människor. Detta leder å ena sidan till omfattande slöseri och å andra sidan till otillräcklig tillgång på grundläggande nödvändigheter som bostäder till rimligt pris. Kapitalismen kan förvisso producera och till och med dra nytta av energisnål teknik, men dess egen inneboende logik förhindrar systematiskt att denna teknik används på ett hållbart sätt. Precis som kraven på profit och kapitalackumulation oundvikligen driver produktionen bortom konsumtion och bortom gränserna för vad som är användbart, frambringar dessa krav också förstörelse långt innan möjligheterna till användning är uttömda. Vad kapitalismen än må företa sig för att möjliggöra effektiv resurshushållning kommer dess egna krav att driva den än längre bort. Utan att ständigt överträda gränserna för hushållning, utan att ständigt flytta gränsen framåt för slöseri och förstörelse kan det inte finnas någon kapitalackumulation.
När kapitalismen breder ut sig alltmer och tränger allt djupare in i varje aspekt av samhällslivet och den naturliga omgivningen kommer dess motsättningar alltmer att gäcka våra försök att kontrollera dem. Förhoppningen om att uppnå en human, verkligt demokratisk och ekologiskt hållbar kapitalism blir alltmer uppenbart orealistisk. Men om det alternativet inte står till buds kvarstår dock det verkliga alternativet – socialism.
