Latinamerika i upprorens tid

Det senaste året har i hög grad karaktäriserats av folkliga uppror över stora delar av vår värld – i Sudan, Algeriet, Libanon, Iran och Irak, och inte minst i ett antal länder i Latinamerika. Det är protester med ett antal gemensamma nämnare: hög grad av spontanism, stort missnöje mot de styrande eliternas vanstyre och korruption samt att borttagna bränslesubventioner – eller andra för det breda folkflertalet kännbara försämringar – varit den tändande gnistan. Generellt har den dominerande nyliberala politiken hamnat i skottgluggen. I följande text tar Rolf Bergkvist med oss på en odyssé  över upprorens Latinamerika.

Sommaren 2019 blev historisk i Puerto Rico. Efter flera veckor av massiva gatudemonstrationer i juni-juli tvingades ”regeringschefen”, guvernören, Ricardo Rosselló, att avgå. För första gången i sin historia lyckades invånarna på den lilla ön – ”associerad” med USA – att med sin egen, kollektiva handling avsätta den korrupte guvernören.
De folkliga protesterna kom inom loppet av några veckor att växa till en lavin; från några hundratal demonstranter den 10 juli till tusentals den 14 juli. Dagen efter var mellan 20 000 och 30 000 ute på gatorna. Den 7 juli handlade det om runt 400 000. Och en knapp vecka senare hade proteststormen vuxit till omkring en miljon människor som krävde guvernörens omedelbara avgång – detta i ett land med 3,5 miljon invånare. Den 24 juli avgick Rosselló.
På ett sätt kan man kanske säga att guvernören lyckades med bedriften att ena hela folket mot sig själv. I juni greps sex regeringstjänstemän misstänkta för att ha lagt beslag på över 140 miljoner kronor, som skulle ha använts till återuppbyggnad efter orkanen Maria som raserade hus och vägar 2017. Det kom samtidigt fram att FBI efterlyste den tidigare ”utbildningsministern, Julia Keleher och chefen för sjukförsäkringarna, Ángela Ávila-Marrero.
Men det var inte bara de ”försvunna” pengarna som fick bägaren att rinna över. Droppen var vad som i vissa tidningar fått namnet ”Rickyleaks”. Det handlar om en chatt där Rosselló och elva andra personer inom samhällets ekonomiska och politiska toppskikt öppet uttrycker sitt (klass-)förakt och hånar kvinnor, homosexuella, fattiga och offren för orkanen Maria. Politiska motståndare önskar de livet ur. När de 889 chattsidorna började publiceras växte snabbt gatuprotesterna dag för dag. Också kända artister – Ricky Martin med flera – anslöt sig.

Folket skrev historia med sina gemensamma, massiva protester. På ett sätt var dessa – som det ofta är – spontana massaktioner, men där fanns även en mängd organisationer (kvinnosamordningar, fackföreningar, lokala kvartersråd), som fungerade likt motorer och initiativtagare utan att på något sätt monopolisera den segerrika kampen.

Haiti
Den 25 september i år, efter tio dagar av våldsamma sammandrabbningar, höll president Jovenel Moïse ett kort TV-framträdande med maning till ”nationell enighet”. Det kan ifrågasättas hur seriöst det framträdandet var. Det hölls klockan två på natten då de flesta av landets invånare sover. Elen var dessutom avstängd vid den tiden på dygnet i flera städer och på landsbygden. Men det största problemet för trovärdigheten var att de som anklagas för att stå bakom det brutalaste våldet var medlemmar i presidentens eget parti. Bara två dagar före den nattliga maningen till ”enighet” sköt senatorn Jean-Marie Ralph Fethière skarpt i området utanför parlamentsbyggnaden och skottskadade två personer, den ena fotograf för nyhetsbyrån AP. Det finns även misstankar att personer med nära kontakter till de politiska makthavarna låg bakom en blodig massaker 10 november förra året då 73 personer mördades.
Den allt djupare krisen har emellertid en längre historia. Den började redan i juli 2018 då regeringen annonserade att subventionerna på bensin och diesel skulle avskaffas. Bakom beslutet fanns ett krav från Internationella valutafonden, IMF. För att få ett lån på nästan 100 miljoner dollar krävde fonden slut på subventionerna. Det medförde prishöjningar på nästan 50 procent. Och detta i Latinamerikas fattigaste land där mer är hälften av befolkningen lider av kronisk undernäring. Höjningen av bränslepriserna blev detonatorn som utlöste vågen av protester.
President Jovenel Moïse är på flera sätt det internationella kapitalets man i Haiti. Själv är han en rik exportör av bananer. Som politiker har han skapat en frihandelszon i landet, som medfört att utländska storföretag kunnat utvidga sin dominans i regionen. Men medan hans popularitet inom kapitalistklassen är tydlig har han inget förtroende bland majoriteten av befolkningen. I valet i november 2016 fick han – trots utbrett valfusk – bara 21 procent av rösterna. Moïse’s servila tjänstvillighet åt IMF ledde till en nästan total bensinbrist i augusti då den senaste protestvågen startade. Sedan dess har massdemonstrationer vecka efter vecka fyllt landets gator, plus omfattande strejker inom flera branscher.
Den 3 oktober publicerade människorättsorganisationer en första rapport över de brutala övergrepp som regeringen gjort sig skyldig till. Under de två veckorna från 16 till 30 september hade minst 17 personer dödats och ytterligare minst 189 skadats. För att slå ned de folkliga protesterna, som tilltagit i styrka, har polisen använt skarpa skott, tårgas och kört över människor med bilar. Någon månad senare hade dödssiffran stigit till 42, inklusive en journalist
Men bränslepriset är inte den enda anledningen till massprotesterna. I januari kom en rapport som förstärkte ursinnet. Det rapporten beskrev har allmänt kommit att kallas ”århundradets rån”. År 2005 lanserade Venezuelas dåvarande president Hugo Chavez ett massivt stödprogram för de fattiga öarna i Karibien, ”PetroCaribe”. Projektet innebar att Haiti och de andra öarna i Karibien kunde köpa olja till ett subventionerat pris av Venezuela. Den såldes sedan vidare till privata bensinstationer med ett mindre påslag. På det sättet kunde finansministeriet tillgodogöra sig mer än 2,5 miljarder dollar mellan 2008 och 2016. Den enda haken var att enligt avtalet med Venezuela skulle de här pengarna användas till sociala insatser i Haiti: byggande av hus, vårdcentraler etc. Så blev det inte alls. De resurser som skulle gått till att återuppbygga landet, bland annat efter det fruktansvärda jordbävningen 2010 då uppskattningsvis 250 000 människor dog och landets infrastruktur pulveriserades – har istället hamnat hos dem som minst behöver det. Efter flera utredningar av landets senat och internationella myndigheter kom då, som tidigare nämnts, en lång rapport om vad som hänt med de försvunna pengarna. I den namnges ett tiotal ministrar, ett antal parlamentsledamöter, borgmästare och välbeställda privatföretagare, bland de namngivna finns president Jovenel Moïse. Genom sitt privata företag har han bland annat dubbelfakturerat reparationen av en motorväg. Till yttermera visso framgår det av rapporten att någon reparation av vägen aldrig gjorts. Den 31 maj kom ytterligare en uppföljande rapport som än mer utförligt belyser korruptionen på den politiska toppnivån.
Kraven i demonstrationerna handlar om ett slut på bensinbristen, bestraffning av de korrupta politiker som stulit från folket, slut på IMF-avtal, slut på åtstramningspolitiken och – naturligtvis – presidentens avgång.

Ecuador
För två år sedan efterträdde Lenin Moreno den tidigare presidenten Rafael Correa, en av de ledare som brukade räknas till den ”rosa vågen” av radikala sydamerikanska regeringschefer. Den gångna hösten i Ecuador har dock snarare präglats av rött, folkligt raseri över den nu förda politiken. Det började redan 29 mars i år då IMF offentliggjorde ett kreditavtal med den ecuadorianska regeringen om drygt tio miljarder dollar. För att få lånemöjligheten förband sig Morenos regering att vidta snabba och drakoniska åtgärder för att reducera landets underskott i statsfinanserna inom loppet av två år.
De förste oktober kom den första åtgärden med ”dekret 883” som bland annat föreskrev att subventionerna på bränsle skulle tas bort. Men paketet innehöll även nedragningar av de offentliga utgifterna, en minskning av de betalda semesterdagarna från 30 till 15 för offentliganställda, en tjugoprocentig lönesänkning för visstidsanställda, en plan för massavskedanden inom den statliga sektorn och försämringar av anställningstryggheten.
Att avskaffa bränslesubventionerna skulle medföra en prisökningen på mellan 60 procent vad gäller bensin och 200 procent för diesel, och med det skulle följa prisökningar på i princip alla varor och tjänster. De första som omedelbart började mobilisera mot ”paketet” var småbrukare på höglandet. De insåg snabbt vilka konsekvenser prishöjningarna skulle få för deras redan svåra situation
Fattigdomen i Ecuador har ökat de senaste åren. På landsbygden från 38,2 procent i december 2016 till 43,8 procent i juni 2019. Även den extrema fattigdomen ökade under samma period.
I kontrast till det steg bankernas vinster; från 396 miljoner dollar 2017 till 554 miljoner dollar 2018. Det är alltså inte alla sektorer som drabbas av den ekonomiska tillbakagången. Det ekonomiska paket, som regeringen kommit överens med Internationella Valutafonden om, innebär inte heller några bördor för bankerna eller de största företagen. De är konsekvent riktade mot samhällets sämre ställda.
Torsdagen den 3 oktober kallade ursprungsfolkens paraplyorganisation CONAIE – tillsammans med de fackliga organisationerna – till en nationell strejk för att stoppa den dekreterade prishöjningen på bränsle. Det betydde starten på en serie mobiliseringar runt om i landet – i synnerhet i regioner med stor andel ursprungsfolk. Inom några dagar var omkring 300 vägar i landet blockerade och CONAIE förklarade att förhandlingar med regeringen inte var aktuella.
Följande vecka anlände grupp efter grupp av indianer till huvudstaden och även till Guayaquil, landets andra största stad. I de mer folkliga kvarteren hälsades grupperna från ursprungsfolken välkomna med olika solidaritetsakter. Detta trots den kampanj av rykten och öppen rasism som höger-borgerliga opinionsbildare bedrev i sociala medier.
Vid niotiden på kvällen den 7 oktober kom så president Lenin Morenos TV-tal. Vid hans vänstra sida satt vicepresidenten, på den högra försvarsministern och cheferna från de olika vapenslagen. Moreno förklarade att det ecuadorianska folket var utsatt för ett kuppförsök med utländsk inblandning. ”Satrapen Maduro har tillsammans med Correa aktiverat en destabiliseringsplan”, förklarade Moreno en aning högtravande. (Liten ordförklaring: en satrap är en despotisk person, Maduro är Venezuelas president och Correa är alltså Ecuadors tidigare president). Moreno förkunnade även att något steg tillbaka var omöjligt. Till invånarnas förvåning – får man väl anta – sändes presskonferensen inte från presidentpalatset utan från Guayaquil.
Att presidenten valde att lämna presidentpalatset tillsammans med militärledningen kan ha en enkel historisk förklaring. Ursprungsbefolkningen i Ecuador har – i samarbete med andra folkrörelser – vid andra tillfällen avsatt landets president. Åren 1997, 2000 och 2005 fälldes presidenter då de försökte genomdriva nyliberala program som IMF föreskrivit. Också vid de tillfällena spelade CONAIE en central roll. Efter nästan två veckors gatustrider, strejker och massdemonstrationer tvingades så presidenten att ta det steg tillbaka som ”inte var möjligt”. Den 15 oktober avslutades förhandlingarna mellan regeringen och CONAIE med att dekret 883 annullerades. Ett nytt dekret ska enligt överenskommelsen skrivas gemensamt av regeringen och representanter för ursprungsfolken. Slutsumman av den statliga repressionen mot ursprungsfolken och folkrörelserna: åtta döda, 1340 skadade och 1152 anhållna.

Chile
Protesterna i Chile började med att regeringen 4 oktober höjde avgifterna inom kollektivtrafiken. Bara ett par dagar senare inledde studenterna en massiv plankningskampanj, vägrade betala biljettpriserna och tog sig in på bussar och tåg utan att betala. Efter en vecka hade studenternas tändande gnista utvecklats till en mer allmän plankning och regeringen började stänga tunnelbanestationerna. Den 18 oktober gick polis och regeringstrupper till direkt angrepp mot de som protesterade. Samma dag utlyste president Sebastian Piñera undantagstillstånd. Men istället för att stoppa studenternas protester ledde de militära stridsvagnarna på gatorna (som framkallade minnen från åren av diktatur under Augusto Pinochet) till att protesterna spred sig. Samma dag gick även hamnarbetarna i strejk.
De följande veckorna kom Chile att präglas av de största folkliga protesterna sedan militärdiktaturens fall, men också av en våldsam repression från regeringens sida. Enligt Chiles nationella institut för mänskliga rättigheter tog sjukhusen emot 1574 skadade på bara 15 dagar. Institutet gjorde 179 anmälningar om övergrepp, inklusive fem mord och 18 sexuella trakasserier, däribland våldtäkter. Redan då uppgavs 42 dödade och 141 försvunna. 4271 människor runt om i landet hade dessutom fängslats. Siffrorna antyder brutaliteten som regimen använde för att krossa proteströrelsen, men det lyckade inte. Protesterna växte snarare i styrka. 23-24 oktober genomfördes en generalstrejk, följt av en demonstration 1 november. Efter 50 dagars kamp hade 230 personer fått ett eller två ögon bortskjutna av karabinjärernas gummikulor, och omkring 30 hade skjutits till döds av polisen.
24 november slöt regeringen och de politiska partierna i parlamentet – med undantag för Kommunistpartiet – ett ”Avtal för social fred och ny konstitution”. Enligt överenskommelsen ska en folkomröstning hållas i april kommande år. Chilenarna ska då först besvara frågan om de vill ha en ny konstitution. Och, om det blir ett Ja på den frågan, vilken typ av ”konstituerande organ” man vill ska författa den nya konstitutionen. Här finns två alternativ enligt regeringen och de andra partierna. Antingen ett ”blandat organ” där hälften av ledamöterna väljs i val och hälften utgörs av de nuvarande parlamentarikerna, eller en mer traditionell variant där alla ledamöter väljs. Avtalet mellan partierna fick genast stöd från de stora massmedieföretagen och företagarföreningarna.
Kommunistpartiet menade att överenskommelsen främst handlar om att garantera överlevnaden för Piñeras högerregering. Även de sociala rörelser som på många håll varit motor i mobiliseringarna har kritiserat avtalet. Ingen representant för de hundratusentals, eller miljoner, som under mer än 50 dagar krävt regeringens avgång och att den gällande grundlagen från diktaturtiden ska ersättas har blivit inbjuden eller fått delta i några diskussioner. Här finns en skillnad gentemot utvecklingen i Ecuador. I Chile är det den regering som är ansvarig för dödandet och våldet som – med stöd från den parlamentariska oppositionen där bland annat de socialdemokratiska och kristdemokratiska partierna ingår – ska ha kontrollen över den nya grundlagens utarbetande.

Colombia
Historia skrivs på många olika sätt; ibland spontant av kollektivt ursinne, ibland organiserat, men av samma kollektiva ursinne. I Colombia genomfördes den största och mest omfattande generalstrejken på 42 år den 21 november i år, något som inte alls rapporterats om i internationell media. Strejken stoppade all aktivitet i landet. Från början var den riktad mot det paket av försämringar som högerregeringen under president Ivan Duque presenterat. Paketet innehåller en förändring av arbetsmarknadslagarna till förmån för företagsägarna. Bland annat ska ungdomar i fortsättningen bara få 75 procent av den lagstadgade minimilön (ett förslag från landets bankförening, ANIF), men också en försämring av pensionssystemet och en massiv nedskärning av utbildningsbudgeten. Den största strejken sedan 1977 – med massiva demonstrationer i varenda stad och större orter – möttes från regeringen av repression och hotelser. Men liksom i de andra länderna som skildrats tände det bara protestbrasan än mer. Till de fackliga organisationerna, som nog inte riktigt räknat med den omfattning strejken fick, anslöt sig organisationer för ursprungsfolken, kvinnogrupper, studenter, de afrikanska organisationerna och miljögrupper. Det blev en gemensam protest mot det mesta den impopulära regeringen står för. Enligt de senaste undersökningarna – före strejken – är 69 procent av befolkningen motståndare till regeringen.

Som svar på hoten och repressionen kom spontana förslag på en fortsättning av strejken nästa dag, så protesterna fortsatte och regeringen militariserade huvudstaden Bogota och införde utegångsförbud i alla större städer. Men trots att regeringen stoppade busstrafiken kunde den inte förhindra att människor – framför allt ungdomar – tog sig genom de av polis och militär upprättade avspärrningarna och in till de centrala stadsdelarna där de möttes av repression av det tyngre slaget.
Sedan Duque blev president i augusti 2018 har 135 personer ur ursprungsfolken dödats. Människorättsgruppen ”Somos Defensores” har rapporterat att 591 angrepp mot människorättsaktivister genomförts mellan januari och juni i år – det är en ökning jämfört med förra året.
Men utöver det kollektiva ursinnet och klasshatet tror jag att det finns ytterligare en ”nationell” förändring, som kan ha bidragit till strejkens storlek. En strejk kräver trots allt organisering av många människor. Efter många års förhandlingar slöts 2016 ett fredsavtal mellan regeringen och den största, och bäst beväpnade gerillan, FARC. Trots att regeringen bevisligen inte följt det avtal som ingåtts, och trots den fortsatta, brutala repressionen blir det svårt för regeringen att fortsätta ”motivera” övergreppen mot oppositionella med ”kriget mot gerillan”. För folkrörelserna är kanske resultatet av fredsavtalet att ett tidigare stängt utrymme för kollektiv organisering och kamp sedan några år öppnats. <<

Artikelförfattare
Rolf Bergkvist är Latinamerikakännare och flitig medarbetare i Röda rummet. Han är medlem i Socialistisk Politik.