Vad vilja reformisterna?

När Reformisterna lanserades för allmänheten i februari i år, som en partiförening inom socialdemokratin med målsättningen att radikalisera moderpartiet, väckte det berättigad uppmärksamhet. Men hur radikala är egentligen Reformisterna? Och vilken möjlighet har man att gå i land med sin uppgift? Kjell Östberg blickar ut över en tynande socialdemokrati i allvarlig kris.

När detta skrivs är socialdemokraterna nästan jämstora med sverigedemokraterna i opinionsundersökningarna. Inte sedan 1908, när tre fjärdedelar av den vuxna befolkningen saknade rösträtt, har så få röstat på socialdemokraterna. Allvarligaste är att partiets traditionella kärntrupper inom arbetarklassen också sviker, bland LOs medlemmar väger det idag jämt mellan s och sd.
Av alla förklaringar till denna partiella kollaps finns det en som framstår som central.
Socialdemokratin formulerade i mitten av 1900-talet den idé som mer än någon annan från vänster vunnit masstöd; att kunna erbjuda medborgarna skydd mot den ojämlikhet som den oreglerade marknaden skapar. Det var en idé nära kopplad till en reformistisk strategi som syftade till att stärka politiken på marknadens bekostnad. Socialdemokratins tillbakagång, som ju också är global, är knuten till att man kommit att överge denna politik.

Processen har pågått sedan början av 1980-talet när regeringen Palme började reträtten med att gradvis avreglera hindren för marknadskrafterna härjningar. Den fick en kraftig skjuts under 1990-talet när arbetslösheten sköt i höjden, en självständig riksbank och stränga budgetregler klavband politikernas möjligheter till sociala reformer och socialdemokratin accepterade, implementerade och tidvis drev på den utförsäljning av den offentliga sektorn som först introducerats av regeringen Bildt i början av decenniet.
Den skamlösa kapitulation inför en borgerlig politik som januariavtalet 2019 inneburit är bara en bekräftelse på att socialdemokraterna givit upp alla verktyg för att förhindra nedmonteringen av den solidariska välfärdsstaten. Det är därför inte förvånande att de som idag utmanar den socialdemokratiska partiledningen gärna blickar tillbaka till partiets gyllene år på 1960- och 70-talen.

För utomstående kan det synas obegripligt varför den socialdemokratiska ledningen i land efter land väljer att fortsätta den nyliberala utförsbacken mot avgrunden. De socialdemokratiska partierna har reducerats kraftigt i val, exempelvis med sex procent i de senaste valen i Frankrike och Nederländerna och i Tyskland slåss partiet om fjärdeplatsen med Alternativ för Tyskland. När partiet på några håll, som i Finland, Danmark eller Spanien, får bilda regeringen är orsaken vanligtvis de borgerliga partiernas svaghet i kombination med högerpopulistiska strömningars framgångar. I de sistnämnda länderna erövrade socialdemokraterna regeringsmakten trots att partierna gått tillbaka i de senaste valen.

Situationen är paradoxal också därför att partiets egna anhängare i betydande utsträckning underkänner den politik partierna för. En stor majoritet av socialdemokratins medlemmar och väljare är mot vinster i välfärden, liberaliseringen av hyresmarknaden eller avskaffandet av värnskatten, för att bara nämna några exempel, och deras protester hörs.

Den tilltagande kritiken avspeglar en annan aspekt av socialdemokratins kris: partistrukturens gradvisa erodering. Medlemssiffrorna har rasat, från en kvarts miljon alldeles efter att kollektivanslutningen avskaffades i början av 1990-talet till under 90 000 idag – och de flesta är dessutom över 60 år.
Basaktiviteten har minskat. Även tidigare stolta arbetarkommuner samlar idag bara en handfull medlemmar på sina föreningsmöten. I den andra änden av partiet styr en allt mindre politisk elit där allt fler är politiska broilers. Inte förvånande har de sammanhållande krafterna försvagats och förutsättningarna för att upprätthålla en strikt partidisciplin underminerats.

Nu är opposition trots allt en känslig sak inom socialdemokratin. Organiserade grupperingar har vanligtvis kastats ut med huvudet före. För 100 år sedan drevs en stor del av vänsteroppositionen kring ungdomsförbundet och Stormklockan ut ur partiet. Den nya vänster som i stor utsträckning kommit ur det socialdemokratiska studentförbundet i mitten av 1960-talet uteslöts när de ville samarbeta vänsterut.

Reformisterna bildas
Lanseringen av föreningen Reformisterna under vinter-våren 2019 är ett försök att manövrera i denna komplicerade situation. Å ena sidan den tilltagande kritiken mot socialdemokratins politiska haveri. Å andra sidan det uppdämda behovet av forum för att kanalisera denna kritik. Initiativet har på många sätt blivit en stor framgång. Det mediala genomslaget har varit betydande. Medlemsantalet närmar sig 3 000. Särskilt föreningens goda kontakter med delar av fackföreningsrörelsen – genom reformisternas inflytande i personalunionen med tankesmedjan Katalys – har varit en god utgångspunkt.

Formellt är Reformisterna en partiförening inom Stockholms arbetarekommun. De traditionella geografiska basenheterna kompletteras idag inom socialdemokratin med andra lokala strukturer. I Stockholm har till och med jurister och PR-konsulter sina egna föreningar. Den något udda organisationsformen för en förening som rekryterar medlemmar från hela landet och som friskt blandar sig i den nationella politiska debatten ska nog också ses som ett försök att undvika att anklagas för att bedriva fraktionsverksamhet.
Samtidigt det är uppenbart att Reformisterna har större ambitioner. Det är nog inte en särskilt vågad gissning att initiativtagarna är inspirerade av Labours Momentum och tänker sig spela rollen av ett nav för en vänstervridning av socialdemokratin.

Politiskt knyter Reformisterna an till vad de upplever vara en traditionell socialdemokratisk politik med en aktiv omfördelande stat med jämlikhet som övergripande mål.
– Vi vill se en starkare socialdemokrati men vårt partis politik räcker inte för att möta samhällets stora utmaningar och framför allt den ojämlikhet som drar isär människorna.
Vi är besjälade av idén om ett samhälle och en ekonomi som sätter människors levnadsvillkor först. Vi tror på reformism som ett väldigt kraftfullt redskap för en positiv och progressiv samhällsutveckling heter det i en programförklaring. Men hur ser nu Reformisternas reformism ut?

Program
Tydligast framgår ambitionerna i Sju reformområden för ett bättre Sverige, en sammanhållen reformagenda bestående av sju delar: ekonomisk politik, nytt skattesystem, nytt pensionssystem, ny social bostadspolitik, demokratiserat arbetsliv ny välfärds- och regionalpolitik och grön reformism. Den har sedan preciserats i ett eget budgetförslag.

Många förslag kan verka radikala med dagens ögon men de är i själva verket i de flesta fall betydligt mindre långtgående än de som började genomföras redan för ett halvsekel sedan; en slags halva återställare om man så vill. 35-timmarsvecka ska införas inom en tioårsperiod heter det – då stod hela arbetarrörelsen bakom kravet på 6-timmars arbetsdag. Tak och golv inom a-kassan ska höjas. Skattesystemet ska fungera mer utjämnande genom att (åter)införa fastighets-, arvs-, gåvo- och på sikt förmögenhetsskatt samt höjda kapitalskatter. Rut, rot, jobbskatteavdrag och ränteavdrag fasas ut. Momsen höjs genomgående till 25 procent
”Utgångspunkten” skall vara att företag inom välfärden är icke-vinstdrivande. All samhällsviktig infrastruktur ägs och planeras gemensamt.
Urholkningen av pensionssystemet motverkas genom att de lägsta pensionerna höjs med 5 000 kronor. i månaden Dessutom förespråkas differentierad pensionsålder.

När det gäller den ekonomiska politiken ligger den i vissa stycken nära vad man kan höra borgerliga ekonomer förespråka idag. Överskottsmålet för statens finanser ska överges och en kraftig upplåning ske för offentliga investeringar i bostäder och infrastruktur. Balansmålet för det finanspolitiska ramverket ska finnas kvar, men avstäms över en konjunkturcykel.

En idé om hur föga samhällsomstörtande förslagen är på detta område får man när Reformisterna vill att regeringen inrättar ett finansmarknadsråd – med internationellt ledande forskare som ska hjälpa till att implementera politiken.

Reformkraven för en grön reformism är modesta. Utsläppsmålen uppgraderas.
En färdplan för utfasning av fossila bränslen och striktare miljökrav vid offentlig upphandling är några konkreta mål. Ett visst fokus läggs på konsumtionssidan och här krävs åtgärder som fokuserar på de övre samhällsskikten, samtidigt som grupper likt låginkomsttagare och glesbygdsbor kompenseras. Ett omställningsråd inrättas under statsministern liksom en statlig investeringsbank – för säkerhets skull understryks att den ska utformas i enlighet med EUs regler.

Bostadssektorn måste regleras hårdare, bland annat genom markanvändningsplanering. En statlig investeringsbank och subventionerade lån för grönt byggande införs. Statlig regional markanvisning implementeras. Allmännyttan ska återigen ha samhällsnyttan som övergripande mål. Ett statligt bostadsbolag bildas med finansiering från, AP-fonderna. Allmännyttan stärks och Sveaskog ska ställa skogsmark till förfogande. Många viktiga och välbehövliga krav. Men hur reformistiskt är det?

Historisk exposé
Var och en definierar naturligtvis reformism efter eget skön. Som historiker är det viktigt att inte laborera med ”reformism” som något enhetligt begrepp, det är ett fenomen som måste analyseras i konkreta historiska situationer.
Begreppet dök upp inom Andra internationalen i början av 1900-talet. Det var en international som innehöll såväl ortodoxa marxister, reformister och revolutionärer och som hade såväl Branting och Bernstein som Lenin och Luxemburg som medlemmar. Socialismen var det självklara målet, vägen dit varierade: klasskamp eller revolution genom institutionerna och långsiktigt politiskt arbete.
I Sverige utvecklades en riktning som med Branting som förgrundsfigur förkunnade en ”evolutionär” väg till socialism. Genom gradvisa och pragmatiska reformer skulle arbetarklassen stegvis flytta fram sina positioner och socialismen nästan omärkligt födas inom kapitalismen, som efterhand skulle växa över i den nya samhällsformen – men visst var socialismen målet.

Under de turbulenta åren efter ryska revolutionen kom socialism att bli ett uttalat mål för alla delar av den internationella arbetarrörelsen. Också socialdemokratin var starkt påverkad av de omfattande diskussionerna om ekonomisk och industriell demokrati som fördes runt om i Europa. På partikongressen 1920 pläderade partisekreteraren Gustav Möller för den modell som utarbetats i Österrike medan Ernst Wigforss var djup inspirerad av den engelska gillesocialismen.

I det partiprogram som antog samma år återfinns de grundläggande socialistiska målen från tidigare program. Dessutom antogs ett handlingsprogram med krav på allt från sociala reformer till omfattande överförande i samhällets ägo av ”erforderliga naturrikedomar, industriföretag, kreditanstalter” med mera

Gradvis trappades socialdemokratins intresse för industriell demokrati ner. Istället kom socialdemokraterna under mellankrigstiden att inrikta sig på att, i Keynes anda, genom ökade statliga ingripanden reglera kapitalismen och på så sätt försöka upphäva och förebygga ekonomiska kriser. Lite förenklat kan man hävda att partiet fortsättningsvis följde den unge typografen Nils Karlebys ”funktionssocialistiska” väg. För honom var frågan om ägande av underordnad betydelse och marknadsekonomin inget hinder för arbetarklassen att öka sitt inflytande. Istället skulle arbetarrörelsen rikta in sig på att påverka och reglera marknadens och ägandets funktioner – men visst var socialismen målet.
Den tillfälliga radikalisering som svepte över världen i kölvattnet av andra världskrigets slut gjorde också avtryck i Sverige. Arbetarrörelsens efterkrigsprogram var ett försök att samspela med denna våg. Och fortfarande var målet att ”så omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation, att bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer … och den på ekonomiska klasser byggda samhällsordningen lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande medborgare” – men socialismen dröjde.

Under årtiondena efter andra världskriget avradikaliserades socialdemokratin: antikapitalismen försvann, marknadsekonomin accepterades, kraven på förstatliganden klingade av. Inte minst sjöng man – i kör tillsammans med det nationella kapitalet – den eviga tillväxtens evangelium.

Oväntat för många dök socialismen upp som ett självklart alternativ i det offentliga samtalet under 1960-och 70-talsradikaliseringen. Inte för bara den nya vänstern, även för den reformistiska arbetarrörelsen blev en socialistisk samhällsutveckling en återkommande referenspunkt och levande målsättning.
Under tryck av den mobilisering som ägde rum kring radikala krav om en kraftigt utbyggd välfärd och fördjupad demokrati skedde också omfattande reformer med potentialen att förskjuta makten från marknad till politik, framför allt knutna till en snabbt växande offentlig sektor. LO:s enhälliga uppslutning kring förslaget om löntagarfonder, som konkret ställde frågan om övergången till ett arbetarstyrt samhälle på dagordning, är ett mått på hur långt radikaliseringen spred sig även inom delar av den traditionella arbetarrörelsen.

Det är uppenbart att för den radikala delen av socialdemokratin har idén om ett annat samhälle, bortom kapitalismen, fram till dess varit en viktig målsättning. Visst, för partiledningen har det på sin höjd varit läpparnas bekännelse och den har duckat varje gång socialismen konkret stått på dagordningen, men begreppet fungerade för partivänstern som en riktgivare för en mer radikal politik.

Idag har dessa mål eroderat, inte bara i handling utan också i ord. För socialdemokratiska regeringar naturligtvis, som med gillande genomför EUs nyliberala agenda. För den socialdemokratiska partiledningen, också i högtidstalen. Och för vänstern. Inte ens Håkan Juholt vågade ta Palmes ”demokratisk socialist” i sin mun; det fick räcka med att vara ”social demokrat”.
Också hos Reformisterna får man förgäves leta efter s-(ocialist)ordet. Den reformism de uttrycker ryms i bästa fall inom den traditionella välfärdspolitik som sammanknippas med 1970-talet, men de samhällsomvandlande kraven lyser med sin frånvaro.
Den tidens socialdemokrati däremot var fullt av idéer om hur styrkeförhållandena mellan arbete och kapital skulle förändras. SSU krävde att makt skulle överföras från privatkapitalet till folkvalda organ, fackföreningar och kooperationen. För att angripa den hotade miljökrisen krävde broderskapsrörelsen en ekologisk socialism som krossar kapitalet. En central utgångspunkt för Socialdemokratiska kvinnoförbundet arbete för en socialistisk ekonomi var att det privata ägandet stod i motsättning till en god bostadspolitik. Marken och fastighetsägandet skulle socialiseras. Inga bostäder skulle kunna säljas som handelsvara och värdeökningar överföras till samhället. Och LO krävde som sagt var löntagarfonder.

Det är viktigt att förstå att utan trycket från en radikal arbetarrörelse med samhällsomvandlande ambitioner – och det samtidiga trycket från de ännu radikalare sociala rörelser som kännetecknar denna period, som Grupp 8, den antiimperialistiska rörelsen och den yttersta vänsterns marxistiska grupper – hade heller inte 1970-talets välfärdssamhälle fått samma djup och bredd.

Taktik till döds
Den som vill mäta det avgrundsdjup som skiljer dagens Reformister från tidigare vänsterströmningar inom socialdemokratin kan lämpligen jämföra detta med avsnittet ”Arbetslivet ska demokratiseras” i sjupunktsprogrammet.
I allmänna ordalag talas det här om att utreda möjligheterna till utökad arbetsplatsdemokrati och att öka medborgarnas demokratiska inflytande över den ojämna kapitalkoncentrationen. Men längre än att föreslå åtgärder som ska underlätta för anställda att kunna ta över sina företag, bland annat genom skattereduktion vid försäljning till de anställda och ”social loans” för kooperativa initiativ går man inte. Där finns inte ens en blinkning mot socialism och arbetarmakt.

Missförstå mig inte. Varje steg mot att driva på socialdemokratin mot en mer radikal politik måste bejakas. Att socialdemokrater på vänsterkanten söker utrymme för att formulera sin kritik mot partiets högervridning kritiseras bara av sekterister. Varje steril motsättning mellan reform och socialism måste avvisas. Och för att stoppa den nuvarande samhällsutvecklingen behövs också alla radikala socialdemokrater. Men samtidigt är det ett problem att den bäst organiserade vänsterströmningen inom socialdemokratin urholkar idén om det önskvärda – och nödvändiga – i att skapa ett annat samhälle som har varit en självklar del för den socialdemokratiska vänstern under 100 år.

Är det bara taktiska skäl som gör att Reformisterna inte törs använda s-ordet? Tror ledningen att de gradvis ska kunna utveckla debatten i allt mer radikal riktning för att vid rätt tidpunkt dra fram socialismen ur trollkarlens hatt? I så fall biter de sig själva i tummen. De åtgärder som krävs för att börja angripa klimatkrisen, garantera alla rätt till bostad eller minska samhällsklyftorna är redan idag av den omfattningen att de måste överskrida betydligt mer än budgetramar. De som tror att ett enkelt återknytande till Keynes skulle innebära någon lösning på dagens gigantiska utmaningar kommer att ställas inför ett bryskt uppvaknande av stundande klimat- och finanskriser. Den som vill bygga en rörelse för att förverkliga Reformisternas stolta målsättning att skapa ett samhälle och en ekonomi som sätter människors villkor främst och duckar för detta riskerar snart att förespråka ett program som är omsprunget av tiden.

Det är samtidigt viktigt att påpeka att Reformisterna ingalunda är den enda vänsterströmningen inom partiet, något som deras proklamatoriska sätt lätt kan ge intryck av. I SSU och studentförbundet samt inom vissa partidistrikt går det att hitta ideologiskt mer spännande och radikala tendenser.

Att ge Reformisterna formen av en socialdemokratisk partiförening är naturligtvis också taktik, ett sätt att betyga partiledningen sin lojalitet – och att inte riskera att uteslutas eller isoleras för illojalt arbete. Den socialdemokratiska partiledningen är som bekant känd för att inte tveka att ta till hårda nypor för att kväsa intern opposition.
Men den tid när det socialdemokratiska partiet ensamt kunde gå i spetsen i kampen för en solidarisk välfärdsstat ligger långt bort. Hela tanken bakom brittiska Momentum var ju att skapa en plattform som kunde mobilisera en bred vänster bakom ett radikalt program och bygga lokala gräsrotsrörelser. På samma sätt kan de krav som Reformisterna reser bara få genomslag genom en bred samhällelig mobilisering av fackföreningar och vänsterströmningar, långt utanför vad en krympande och misskrediterad socialdemokrati isolerat skulle kunna bära fram. Istället bygger Reformisterna höga murar kring sin förening – vi ska personligen se till att kasta ut alla som är organiserade längre till vänster om de försöker bli medlemmar hos oss, har ledningen stolt deklarerat.

Taktiken är antagligen också missriktad i ett mer begränsat partiperspektiv; att ta över det socialdemokratiska partiet är inte som att försöka vinna majoritet i vilken trädgådsodlarförening som helst. Partiet leds av en byråkrati som sedan ett sekel förklarat sin grundläggande lojalitet till det kapitalistiska samhället, som med tusen trådar är integrerad i och beroende av detta samhälle och som har apparaten i ett fast grepp. Mikael Damberg, Magdalena Andersson eller Ardalan Shekarabi skulle inte tveka ett ögonblick att splittra partiet hellre än att överlämna ledningen till grupperingar som utmanar deras positioner. Den stora majoriteten av aktiva medlemmar, också de som är kritiska mot partiets högergir, är samtidigt knutna till denna apparat. Många skulle tveka att bita den hand som föder dem. Och de ärrade gamla partimedlemmar som sorgset ställer frågan ” Hur har det kunnat gå så illa med vårt parti?” är ofta samma personer som i årtionden på partikongress efter partikongress givit partiledningen sitt stöd för den allt mer nyliberala politiken, eller som i kommunerna varit med att genomföra den.

Hur svårt det är att på allvar utmana partiledningen har partivänstern demonstrerat många gånger. Vid den förr-förra partikongressen var frågan om vinster i välfärden det stora huvudnumret. Många motioner krävde att partiet skulle kräva stopp för den privata verksamheten, opinionsundersökningar visade att en stor majoritet av partiets medlemmar stödde kravet och gissningsvis delade de flesta av ombuden den uppfattningen. Men när det blev skarpt läge på kongressen lade lika förbaskat vänstern ned sina vapen och röstade enhälligt för en till intet förpliktande kompromiss dikterad av partiledningen.

För tio år sedan skrev några företrädare för unga socialdemokrater i protest mot partiets vridning mot mitten och ideologiska förflackning att ”snart går vi utan er”. Sedan dess har partiets högervridning löpt amok – och initiativtagaren till boken, ja han har just startat en ny socialdemokratisk partiförening.

Troligtvis tänker sig partiledningen att även denna revoltunge kommer att kunna fångas in. Kanske hoppas de kunna rekrytera några av de duktiga kritikerna till lämpliga poster i kanslihuset, om nu partiet lyckas hålla sig kvar i regeringskorridorerna. Låt oss hoppas att ett nytt uppsving i klasskampen ger öppningar för radikala socialdemokrater att bli en nödvändig del i den kampen istället, så de slipper detta nesliga öde. <<

Artikelförfattare
Kjell Östberg är professor i historia och har under flera decennier specialstuderat socialdemokratin. Medlem i Socialistisk Politik och i redaktionen för tidskriften Tidsignal.