Vad vill Extinction Rebellion?

I de allt talrikare klimatmobiliseringarna har bland annat Extinction Rebellion märkt ut sig. Men vad vill Extinction Rebellion? Vad är det för organisation? Jacob Oscarsson, själv aktiv i den, ger oss en inblick.

År 1950 lanserade den amerikansk-italienska fysikern Enrico Fermi gåtan som går ut på att givet universums storlek borde det finnas enorma mängder teknologiska civilisationer. Trots det kan vi in till denna dag inte se en enda av dem. Frågan har inte blivit mindre aktuell i ljuset av de senaste decenniernas talrika fynd av planeter utanför vårt eget solsystem.
Många svarsförslag på gåtan har lagts fram men ett sticker ut: Det stora filtret. Denna deprimerande tanke antar att det inte är fysiskt möjligt att intelligenta varelser kan skapa sig själva ett högteknologiskt samhälle utan att orsaka sin egen utplåning. I mina mörkare stunder tänker jag mig att denna dödsdom är kapitalismen och att symptomet som kommer döda oss är klimatkrisen.

Om kapitalismen hade tagit faran på allvar för omkring 30 år sedan hade den kunnat överleva, men det är inte så kapitalism fungerar. Den har inget långsiktigt perspektiv, den är inte ett medvetet fenomen. Den är så att säga ”omedveten” om både sin egen och vår existens. Lika lite är den medveten om att den verkar i en värld med andra lagar än sina egna – naturlagarna. Lika lite som rabies-viruset ägnar den sig åt planering. Hur lång tid det än må ta så dödar den till slut både sig själv och ”värddjuret”.

I mina ögon går det inte att bekämpa klimatkrisen inom ramarna för kapitalismen, åtminstone inte en intakt sådan. Kapitalet har dock aldrig vikit sig en millimeter ens för att rädda sig självt så vi måste utgå från att det inte gör det självt, den här gången heller. Om vi antar att kapitalet har ett ”perspektiv” är det likt Lena Anderssons nyligen levererade appeller ”hellre död än röd”.
Klimatkrisen är den perfekta stormen om vi skall utplåna oss själva som art.
I detta läge träder två möjliga kritiska synsätt in:

Det defaitistiska/nihilistiska: vi skall nu acceptera att mänskligheten inte längre är räddningsbar och gå över från en kurativ (= syftar till att bota) politisk linje till en palliativ (= syftar till att lindra dödsprocessen) linje. Denna linje representeras av bland annat Roy Scranton och ”Dark Mountain” -rörelsen.

Den icke-kapitulerande: vi skall vara medvetna om att vi kanske inte överlever men vi skall kämpa till sista blodsdroppen. Alltså i praktisk politik fortsätta agera kurativt. Det är här den nya miljögruppen Extinction Rebellion (XR) gör sin entré.

Jag har själv valt att ägna mycket tid åt XR. Detta för all del med smärtsamma kompromisser mot bakgrund av min ganska renodlade marxistiska position. Eftersom vi tydligen har så svårt att tackla kapitalismen är vi dock så illa tvungna att försöka göra enstaka kompromisser med den. På en obeboelig planet finns ju varken kapitalism eller socialism, inte ens några fria marknader eller välfärdssamhällen – noll är alltid lika med noll.

Målsättningar
XR försöker bygga upp sig självt genom att hålla nere sina krav och mål till en minimal kombination. De kursiverade förklaringarna efter punkterna kommer från mig själv, inte XR:
1. Tala klarspråk — det så kallade ”klimatnödläget”. Deklarera ett krisläge utan några förskönande omskrivningar om hur situationen ser ut.

2. Agera nu — XR kräver att samhället skall ha netto-noll -utsläpp till 2025 som ett juridiskt bindande mål

3. Stärk demokratin — XR vill införa så kallade ”medborgarförsamlingar” vid sidan om det reguljära parlamentariska systemet. De skall hjälpa det redan existerande samhället med att se till att alla beslut syftar till att mänskligheten skall ha en framtid.

Planen är att om man utlyst klimatkris (första kravet) går det att påverka politiker att fatta ett beslut om att utsläppen skall vara netto-noll år X (XR kräver det extremt tuffa målet 2025). Detta måste i så fall vara ett juridiskt bindande/tvingande mål som mobiliserar samhällets verkliga muskler. I sista steget skapas så kallade medborgarförsamlingar. XR menar att det är dessa nya politiska entiteter som skall ta fram hur övergången går till konkret.
Medborgarförsamlingarna är tänkta att utses genom en demografiskt korrigerad lottning, som säkerställer att de representerar befolkningen som den faktiskt ser ut. Lottningen är till för att ledamöter skall kunna utarbeta lösningar utan att samtidigt behöva tänka på sina möjligheter att bli återvalda. På detta vis undkommer man de parlamentariska församlingarnas problem med kraven på återval och de förlamande svårigheterna att fatta ”impopulära” beslut. Bara så, menar XR, kan beslutsfattandet bli långsiktigt hållbart.
Det finns några fåtal platser i världen där medborgarförsamlingar redan verkar, exempelvis Kanada, Irland och Nederländerna.
De första kravet tycks i dagsläget ha en viss utsikt att lyckas. Det är inte heller ett budskap som i sig går i hård konflikt med fossilkapitalet. Både det brittiska parlamentet och nu också EU-parlamentet har utlyst ”klimatnödläge”, dock förblir det oklart om detta innebär något alls i praktiken.

Krav 2 går däremot i öppen konflikt mot fossilkapitalet. Varje politiskt bildad person ser tydligt att fossilkapitalet kommer ta till tyngsta möjliga artilleri för att stoppa eventuella krav på hårda mål för utsläppsminskning. Där kommer det att komma in en ej forcerbar vägg. Tanken är att om punkt 1 redan är genomförd skulle det vara för svårt för samhället rent politiskt att inte gå vidare till punkt 2. Om punkt 2 är genomförd, enligt bisatsen som ett juridiskt bindande mål, då skulle medborgarförsamlingarna ha mandat att faktiskt ta fram förslag för att nå utsläppsminskningarna som sedan det existerande parlamentariska systemet förväntas att genomföra.

Den springande punkten med krav 3 är att dessa medborgarförsamlingar inte kan få någon konkret effekt förrän det juridiskt bindande målet om netto-noll utsläpp redan är fattat inom det existerande systemet.
En fin tanke, men jag tvivlar ofta på realismen i den. Har verkligen de som utarbetat teorin insett vilka gigantiska resurser fossilkapitalet sätter in mot varje motståndare? Kapitalet har stått inför massor av utmanare, alla har besegrats – från de största (Sovjetunionen med flera) till de minsta (skandinaviska välfärdsstater).
Därför är det möjligt att ungdomarnas och barnens Fridays for Future trots allt är den rörelse som borde tilldelas mest aktivist-resurser, om man tänker som jag just beskrev: Kapitalet slår ihjäl alla motståndare som kommer i dess väg. Men: kommer kapitalets operatörer att tycka det är lika lätt att slå ihjäl sina egna barn?
Så långt så väl, men varför skulle församlingen göra annat än vad existerande församlingar redan gör? Där är det meningen att krav 2 skall uppnå ett juridiskt bindande kontrakt: att ta till alla tillgängliga medel för att hindra klimatkrisen.

Praktik
XR:s praktik har hittills mest handlat om att genomföra bilblockader, dramatiska manifestationer av gatuteatertyp och blockad på Riksbron i Stockholm. Vattenfall och Preem har också fått sina kontor blockerade.
XR:s aktioner använder sig av en uttänkt dramaturgi, koreografi och grafisk symbolik som kommer från Storbritannien. En form av aktion som gjorts vid några tillfällen där men aldrig i Sverige är aktioner där aktivister klistrar fast sig vid politiska mål.
Internationellt har rörelsen också gjort sig känd på grund av sina ”Red Rebell Brigade”. Detta är aktivister med anslående röda dräkter och ansiktsmålningar som också de genomför gatuteater-manifestationer. En liknande grupp finns inom XR i Sverige, men den har ännu inte lyckats synas i media med någon större spridning.
I teorin är metoden att XR skall ”störa samhället” och ”kasta grus i maskineriet”. Det som faktiskt varit störningar i Sverige har hittills hållit sig till bilblockader. XR har som teori att aktivister skall ägna sig åt civil olydnad, men i Sverige har ännu så länge ingen aktivist blivit fälld för något brott.
Faktisk styrka
I skrivande stund har XR funnits i Sverige i ett år, i Storbritannien något längre än så. Där lyckades XR skapa stor turbulens i London vid två olika kampanjer, en på våren och en under hösten 2019. Kampanjen oktober 2019 ledde till stora störningar, framför allt i trafiken.
Den svenska grenen har skaffat sig en hel del uppmärksamhet trots att den är relativt ny.
XR:s största faktiska styrka är att organisationen snabbt lyckats locka till sig många aktivister. Under 2018-2019 har XR spridit sig till 54 länder. Det är naturligtvis också en styrka att man på så kort tid blivit ett globalt omdiskuterat fenomen.
Ur mitt perspektiv är också rörelsens symbol en väldigt stor styrka. Sådant kan verka banalt men det är väldigt sällan det skapas nya symboler som är så enkla och starka som XR:s timglas är. Det betyder mycket för spridningen om i stor sett vem som helst enkelt kan rita rörelsens symbol med en spritpenna.
XR är fortfarande en alldeles ny rörelse och det finns självklart alltid mycket invändningar mot en sådan. Men givet klimatkrisens allvarliga läge (Sveriges utsläpp 2019 ökar med 3.4 procent) ser jag det som min plikt som marxist att engagera mig i den reellt existerande klimatrörelse som just nu har störst kraft och aktivistiska resurser. Klimatkrisen utspelas i verkligheten, vi kommer att se dess effekter allt tydligare och samla empiriska erfarenheter. Denna process, tror jag, kommer att utveckla XR och klimatrörelsen mot ett större rättvisefokus och klassanalys. XR bör stödjas men det behövs mer människor med politisk erfarenhet inom rörelsen. <<

Artikelförfattare
Jacob Oscarsson är till yrket programmerare.
Han är aktivist i Extinction Rebellion och medlem i Vänsterpartiet samt i Socialistisk Politik.