Ur nr 1-2/2019

Venezuela

Vad blev det av ”socialismen för 21:a århundradet”?

Oavsett hur den närmaste framtiden kommer att gestalta sig i Venezuela, om den sittande Maduroregimen faller eller kan hålla sig kvar vid makten, är det uppenbart att det socialistiska projekt som lanserades av Hugo Chavez nu nått vägs ände. I detta läge är det nödvändigt att vi socialister försöker att tillägna oss en förståelse om varför det gick som det gick. Rolf Bergkvists artikel i detta nummer av Röda rummet är ett led i den strävan.

Det finns många skäl att kritiskt följa och försöka förstå de senaste årens utveckling i Venezuela. Ett är den positiva roll landet tidigare haft som exempel på en annan, alternativ politik. Under ett helt decennium – 2003 till 2013 – kom Latinamerika att framstå som ett positivt, praktiskt exempel på att en sådan politik faktiskt är fullt möjlig. Det var där, i Brasilianska Porto Alegre, de alternativa världsforumen började hållas. I samma stad lanserades en lokal form av ”deltagande demokrati”. I mitten av årtiondet avvisades det frihandelsavtal för hela den amerikanska kontinenten som USA:s storbolag försökte tvinga fram. Nya, regionala initiativ utanför USA-imperialismens kontroll lanserades: ALBA, Telesur, Bancosur. Och det var på det världsociala forumet i Porto Alegre 2005 som Venezuelas dåvarande president, Hugo Chavez, deklarerade att den ”Bolivarianska revolution” han initierat nu var en socialistisk revolution. Men inte en “socialism” av Sovjetunionens eller östeuropeisk typ utan en ny sorts socialism, ”det 21:a århundradets socialism” – med latinamerikanska kännetecken och anpassad till framväxande sociala krafter.

Det nya socialistiska Venezuela skulle, enligt Chávez, bli möjligt genom en gradvis övergång från kapitalismen genom byggande av folklig makt underifrån. Grundidén var att självständig makt baserad på solidaritet, arbetares självstyre och kooperation bit för bit skulle ta över funktionerna från den kapitalistiska statsapparaten tills denna slutligen blev överflödig. För första gången efter Berlinmurens fall förklarade en vald statschef att det enda alternativet till den nyliberala politiken och USA-imperialismen var socialism, så vad har då de senaste 20 årens faktiska klasskamp gett för resultat?

Det gröna guldet
Venezuela är ett land som lever av sin oljeproduktion. Det är inkomsterna från exporten av oljan som utgör basen för ekonomin. Det betyder att priset på världsmarknaden är avgörande för den ekonomiska utvecklingen. När Hugo Chavez tillträdde som president i början av 1999 fick Venezuela 8,50 dollar per fat olja som exporterades. Det var då den lägsta nivån på tolv år. Fram till 2003 kan man inte påstå att några sociala reformer genomfördes, men sedan började priset stiga. Vid sin höjdpunkt – strax före den internationella finanskrisen 2008-2009 – låg snittpriset på ett fat olja mellan 125 och 130 dollar. Och dagsproduktionen låg runt tre miljoner fat per dag.
År 2013 kom det kraftiga prisfallet; från omkring 100 dollar per fat i början av året till, som lägst, 24 dollar. Även om priset steg något de följande åren var det långt under rekordårens nivå, vilket för Venezuela förde med sig en kris som bara har förvärrats. Den har ingen motsvarighet i Latinamerika. Vänsterekonomen Manuel Sutherland beräknar att landets ekonomi har minskat med 50 procent de senaste åren. Per invånare har produktionen av varor och tjänster minskat med 60 procent. Det är bara i länder som befinner sig i krig som sådana siffror brukar förekomma. Sutherland beräknar att reallönerna minskat med häpnadsväckande 95 procent sedan 2013.

I sina analyser av den ekonomiska utvecklingen har Sutherland visat att mycket av de växande oljeintäkterna – förutom att finansiera sociala reformer – gick till en kraftigt ökad import. År 2003 uppgick importkostnaden till 14 miljarder dollar. 2012 var samma siffra 78 miljarder dollar. Av denna senare summa ”antogs” 60 procent gå till investeringar, men detta reflekterades aldrig i någon ökad inhemsk produktion av kapital- och konsumtionsvaror. Snarare minskade produktionen i Venezuela – den växande inhemska konsumtionen täcktes helt av importökningen och allt mer av utländska lån. Men en hel del av denna ”import” har helt klart också bestått i att korrumperade statstjänstemän – i samarbete med privata (ofta helt fiktiva) företag – kanaliserat stora summor ut ur landet. Kapitalflykten från Venezuela har varit den mest omfattande i världen. År 2018 beräknades förmögna venezolaner ha över 400 miljarder dollar placerade på privata konton i utländska banker.

Imperialismens blockad: 40 000 döda
I våra traditionella medier framställs den djupa krisen enbart som ett resultat av den nuvarande regeringens politik. Det är en framställning som inte är sann. Utan att försvara eller bortförklara de felaktiga politiska beslut som tagits – och oftast har sin grund i byråkrati och korruption – finns det ytterligare en faktor som aldrig nämns: den omfattande blockad landet utsatts för. USA, Kanada och EU har under 2019 fortsätt att trappa upp det ekonomiska kriget mot Venezuela. I slutet av januari tillkännagav USAs regering att det statliga oljebolagets PDVSAs alla tillgångar i USA blockeras och att alla invånare i USA förbjuds att på något sätt handla med det venezolanska bolaget. Enligt USAs nationella säkerhetsrådgivare, John Bolton, kommer åtgärden att medföra en förlust på elva miljarder dollar av exportintäkter under 2019, och att tillgångar för sju miljarder blir låsta. Om Venezuela vill sälja olja till USA ska betalningar sättas in på bankkonton som den USA-stödda oppositionen har kontroll över. Det betyder att det raffinaderi, Citgo, som PDVSA har i USA, nu kontrolleras av oppositionen. Den utvidgade finansblockaden medförde att Venezuelas oljeproduktion i mars sjönk till 736 000 fat per dag – hälften av det som producerades i mars förra året. och inte ens en tredjedel av de tre miljoner fat per dag som producerades för 10 år sedan.

Snaran har därefter fortsatt att dras åt. Sanktioner riktades 11 mars mot Evrofinance Mosnarbank, en Rysk-Venezolansk affärsbank. Enligt Reuters undersökte USA samtidigt möjligheten att införa sanktioner som stoppar Visa, Mastercard och andra finansföretag från att utföra betalningar i Venezuela. Någon vecka senare förbjöds alla kontakter med den statliga sociala utvecklingsbanken, BANDES, och fyra andra banker som ägs av BANDES.
Sanktionerna har också tvingat två rederier – USA-ägda McQuilling Partners och tyska Bernhard Schulte Shipmanagement – med fyra respektive 15 oljetankers att avsluta sina transporter av venezuelansk olja. Även Trafigura, ett av världens största fraktbolag, har under våren slutat skeppa olja från Venezuela till Indien. De stora transnationella bankerna, bolag och regeringarna i EU har följt USAs beslut och låst banktillgångar Venezuela har utomlands. Ett av många exempel är den portugisiska banken Novo Banco som under våren fryst 1,7 miljarder dollar, pengar som skulle ha använts till import av mediciner och livsmedel.

Detta får förstås allvarliga konsekvenser för den dagliga överlevnaden. Det Washingtonbaserade Center for Economic and Policy Research (CEPR) publicerade i slutet av april en rapport, författad av ekonomerna Mark Weisbrot och Jeffrey Sachs, om konsekvenserna av den imperialistiska blockaden mot Venezuela. Den legala grunden lades av president Barack Obama 2015, med en exekutiv order som betecknade Venezuela som ett ”ovanligt och extraordinärt hot” mot USAs nationella säkerhet. En tydlig upptrappning kom i augusti 2017 då Venezuelas regering och det statliga oljebolaget PDVSA skars av från den internationella finansmarknaden. Åtgärderna medförde, enligt ekonomernas beräkning, ett bortfall på sex miljarder dollar de följande månaderna och var den viktigaste orsaken till den hyperinflation som startade i slutet av 2017 och fortsatt fram till början av 2019. (en ”hyperinflation” definieras som mer än 50 procents prisökning per månad). Sanktionerna trappades upp ännu mer efter Juan Guaido’s självutnämning till ”interimspresident”. USAs regering införde då ett oljeembargo som sänkte Venezuelas oljeexport till USA från ett genomsnitt av 586 000 fat per dag till inga fat alls i mars. Det motsvarar ett bortfall på ytterligare 6,8 miljarder dollar i exportintäkter.

Weisbrot och Sachs påpekar att utöver de omedelbara effekterna med minskade exportinkomster är en bieffekt att finanstransaktioner för import av mat och mediciner försvåras. Risken att drabbas av USAs sanktioner har föranlett att ett växande antal banker vägrar befatta sig med finanstransaktioner som involverar Venezuelas regering eller statliga företag.
Med en rad olika studier som grundval beräknar rapporten att sanktionerna lett till 40 000 döda under 2017-2018 och att ytterligare 300 000 människor riskerar att dö på grund av brist på mediciner. Sanktionerna har även bidragit till att importen av livsmedel minskat från ett värde av 11,2 miljarder dollar 2013 till 2,46 miljarder dollar under 2018. Då vi från olika solidaritetsorganisationer idag kräver att USAs, EUs och de stora bankernas blockad måste upphöra handlar det bokstavligen om att försöka rädda människoliv.

Kuppförsöken
Den 23 januari trappade USAs regering upp hotet av en militär intervention genom att erkänna parlamentets nyvalde talman Juan Guaidó, som “tillfällig” president. Juan Guaidó, en 35-årig ingenjör, utbildad på det privata elituniversitetet Universidad Católica Andrés Bello och därefter studier på George Washington University i USA samt IESA, Venezuelas motsvarighet till Handelshögskolan, är en politisk figur skapad av USA. Han fick sin första “politiska” skolning som deltagare i en delegation av studentledare som besökte Belgrad i Serbien. Han har varit en av grundarna till det extrema högerpartiet Voluntad Popular (VP), som närmast skulle kunna jämföras med Nordiska Motståndsrörelsen här i Sverige. Att han aldrig ställt upp i något presidentval har inte bekymrat varken USA eller EU. För säkerhets skull har han helt enkelt utnämnt sig själv till den “interimspresident” som ska bilda en “övergångsregering” och utlysa “nyval”. Eftersom han inte har någon kontroll över landets territorium, vilket brukar vara ett villkor för att en regering ska erkännas av andra länder, uppmanade han landets militär att med våld avsätta den valde presidenten, Nicolas Maduro. Han tackade samtidigt USAs regering och utländska finansbolag för den närmast totala ekonomiska blockad som de organiserat de senaste två åren. Donald Trumps “erkännande” av den icke-valda, “tillfällige” presidenten, följdes omedelbart upp av en rad latinamerikanska högerregeringar (Brasilien, Colombia, Argentina, Peru, Chile) Hela försöket till statskupp har uppenbart förberetts på möten under december och januari med dessa regimer. Därtill har även Kanada erkänt Guaido.

30 april ledde Guaido ett totalt misslyckat kuppförsök. Tillsammans med en mindre grupp soldater framträdde han utanför flygbasen Carlota och hotade att med hjälp av armén marschera till presidentpalatset i Miraflores. Försvarsministern, liksom hela den militära ledningen, valde istället att offentligt uttala sin lojalitet till – om inte presidenten – nationen och konstitutionen. När kuppfiaskot blev uppenbart övergick Guaido till att vädja om ett militärt ingripande från USA.

Med hjälp av den norska regeringen har det hållits förhandlingar under maj mellan representanter för oppositionen och regeringen. De avslutades 29 maj utan någon överenskommelse. Den självutnämnde “interimspresidenten” Juan Guaido hävdade i ett uttalande – tydligen uppmanad av USAs vicepresident Mike Pence – att en överenskommelse måste inkludera Maduros avgång, formerandet av en “övergångsregering” och nya presidentval. Regeringen har redan från början avvisat detta som icke förhandlingsbart. Oppositionen upprepade även sin vädjan till militären att avsätta Maduro.

USAs militära ledning har för tillfället förhållit sig kallsinnigt till ett direkt militärt ingripande i Venezuela. Möjligt ligger de negativa erfarenheterna från krigen i Afghanistan, Irak och Libyen bakom den avvaktande hållningen. Kanske spelade det även in att Brasiliens högerpresident tidigt backade ur då det blev tydligt att Guaido vid sitt nästan teatrala kuppförsök i april saknade stöd inom Venezuelas krigsmakt. Men det betyder inte att risken för militär konflikt är utesluten. Dagen innan förhandlingarna i Oslo avslutades antog parlamentet – där oppositionen har majoritet – en motion om att stödja Venezuelas inträde i Inter-American Treaty of Reciprocal Assistance (TIAR) en ömsesidig försvarspakt som innefattar 16 länder i regionen. Det medlemskapet skulle kunna fungera som ett framtida juridiskt fikonlöv för en militär intervention från USA. Alla möjligheter ligger fortfarande på bordet, som president Donald Trump deklarerat.

Elbrist eller…
Bara drygt en månad efter det misslyckade kuppförsöket i januari försattes hela landet i totalt mörker. Den 7 mars bröts elen i 80 procent av landet. Det var inledningen på den värsta el-krisen på drygt tio år. För majoriteten av de större städerna har elavbrott varit ovanliga till i slutet av 2018. Flera mindre städer och orter utanför storstadsområdena har däremot fått utstå elransonering det senaste årtiondet. Och även om energiministern, general Motta Domínguez, bevisade sin “kompetens” genom att försäkra att avbrottet skulle vara avhjälpt inom tre timmar, tog det mer än 36 timmar innan elen kom tillbaka i den största delen av landet. I vissa delar tog det dessutom mer än 100 timmar.
Elsektorn i Venezuela är statlig sedan 2007 då sex privata elbolag togs över som en del i ett program för åternationalisering av strategiskt viktiga sektorer av samhällsekonomin. Motståndet från de sex bolagsledningarna var kompakt. Ett litet exempel på vad det betytt är den långa striden om ett nytt kollektivavtal som ännu inte är löst. Under de första 18 månaderna efter förstatligandet vägrade samtliga direktörer i de olika – fortfarande separata – företagen att skriva under ett nytt kollektivavtal som skulle ge alla elarbetare samma löner och anställningsvillkor. Det tog 14 månader av kamp från arbetarnas sida innan de, som en första delseger, tvingade det nya gemensamma bolagets verkställande direktör att avgå. Det kompakta motståndet mot varje förändring som ledningen visat upp har mötts med ett massiv kritik från arbetarna mot misskötsel och korruption.

President Nicolas Maduro förklarade att elavbrottet var resultatet av en cyberattack – ett “el-krig” – iscensatt av USAs regering. Både datorsystemet vid den stora Guri-dammen och den centrala elektroniska styrenheten i Caracas angreps enligt presidenten. Det är möjligt att det var så. Det kan inte uteslutas.
Vissa experter har dock öppet avvisat regeringens förklaring med hänvisning till att datorstyrningen är ett intranät som saknar någon som helst koppling till internet. Det skulle alltså vara omöjligt att komma åt datorerna som styr elsystemet “utifrån”.
En alternativ förklaring är en serie bränder i elverken i Guri a Malena och Malena-San Geronimo som bröt ut på grund av obefintligt underhåll av ledningsnätet. Arbetarna inom el-sektorn har upprepade gånger kritiserat denna brist, men blivit avvisade av regeringsanhängare som “förrädare” och till och med blivit bestraffade. Det mest omskrivna fallet är fackföreningsaktivisten (och anhängare till Hugo Chavez) Elio Palacios, som skarpt kritiserade frånvaron av investeringar och underhåll och förutsade risken av ett sammanbrott på elnätet. För detta greps och fängslades Palacios anklagad – av underrättelsetjänsten SEBIN – för att sprida “falsk information”.
Det bristfälliga underhållet av elnätet har två förklaringar. Dels brist på reservdelar – på grund av blockaden – dels brist på kompetens. Det senare handlar inte bara om den ansvarige (militäre) ministerns inkompetens. Elarbetarnas fackförening saknar dessutom sedan 2012 kollektivavtal med elbolagen. Detta – tillsammans med hyperinflationen – har medfört kraftigt sjunkande reallöner. Många av de mest kompetenta teknikerna har de senaste åren valt att emigrera. Av de 50 000 anställda, som tidigare arbetade, återstår idag omkring 30 000. Till en del är det de mindre erfarna som blivit kvar.

Militärens ökade roll
Den viktigaste anledningen till att den militära ledningen hittills inte brytt sig om appellerna från den självutnämnde presidenten att avsätta den valde presidenten grundar sig i materiella intressen. Energiminister Motta är inte den ende militären i regeringen, ett faktum som kan förklara en del av den nuvarande situationen. En fjärdedel av alla ministrar är militärer, liksom drygt hälften av landets guvernörer och en del borgmästare. Militären kontrollerar dessutom importen och distributionen av livsmedel. Den har de senaste åren även tillägnat sig kontrollen över en rad företag, varav oljebolaget PDVSA är det viktigaste. Men det handlar också om byggbolag, textilföretag, en fabrik för sammansättning av bilar, eget TV-bolag och ett bolag som arbetar med utvinning av olja och mineraler (Camimpeg). Det är kontrollen av dessa ekonomiska resurser och de förmåner de för med sig för högre officerare – till ett numerär av mellan 1000 och 2000 – som är grunden för det militära stödet till Maduro. De har på senare år befordrats av Maduro i syfte att vinna deras lojalitet. De är de som sitter på viktiga politiska positioner, som leder statliga företag och som har möjlighet att berika sig legalt eller illegalt. Många av dem har egna företag, restauranter, verkstäder, butiker… Klassmässigt utgör de en del av den fraktion av kapitalistklassen – ”bolibourgeoisien” – som vuxit fram under de senaste 20 åren. Med Maduro kvar som president vet den här delen av borgarklassen vad de har – med en USA-stödd president är framtiden mer osäker

Kommunala råd
Att framhålla en privilegierad officerskast som regeringens enda stöd är inte helt riktigt. Om vi utgår från valsiffrorna de senaste åren – där även kandidater från oppositionen faktiskt deltagit – så gissar jag att det aktiva stödet för den nuvarande regeringen kan ligga någonstans mellan 20 och 30 procent, och då närmare den lägre siffran. Det bor trots allt en hel del fattiga människor i de över två miljoner nya bostäder som byggts. Och, trots att det är en otillräcklig åtgärd, delas det ut nödhjälp till fem, kanske sex miljoner människor varje vecka. Det är inte otänkbart att många bland dessa fattiga, trots att de tidigare sociala reformerna helt avstannat , stödjer den nuvarande regeringen inför hotet av en regering som på sitt uttalade program har en utförsäljning av deras hem till privata bostadsföretag.

För Hugo Chavez var kommuner – och de där ingående kommunala råden – en fundamental byggsten för att organisera en stat av självstyrande kommuner och med deltagande demokrati på basnivå. I städerna väljs råden i ett geografiskt område, som omfattar mellan 200 och 400 familjer, på landsbygden krävs minst 20 familjer och i urspungsfolkens samhällen tio familjer. Råden väljs av ett stormöte – som är högsta beslutande organ – där alla över 15 år får delta. Det väljs för en period av två år, men rådsmedlemmarna kan när som helst avsättas av befolkningen i området. Rådets uppgift är att besluta om konkreta utvecklingsprojekt. De ska hantera bostäder, sjuk- och hälsovård, skolor och tillgång till basservice. Beslut ska tas på stormöten där alla kan delta. I modellen har också – åtminstone tidigare – ingått att kommunerna ska bli självförsörjande genom företag ägda och styrda av kommunerna. Enligt regeringen finns det fortfarande 47 000 registrerade kommunala råd och 3 000 kommuner. Det är inte säkert att den “registrerade” siffran har något att göra med verkligheten. I den nödsituation som förvärrats de senaste åren verkar många av de kommunala råden ha upphört och ersatts av kommittéer för utdelning av nödhjälp. Var fjortonde dag delar de ut ett paket med ris, socker, matolja etc. Men de har ytterst lite med själstyrande, deltagande, direktdemokratiska råd att göra.
Vid ett av sina sista möten 2012 som president betonade en självkritisk (och döende) Hugo Chavez nödvändigheten av en kursändring. Han kritiserade den långsamma utvecklingen av kommuner/kommunala råd. Sex år efter hans död är det uppenbart att en “kursändring” har ägt rum. Men en kursändring åt höger.

Utförsäljning av naturresurser
Trots minskade inkomster från oljeexporten har Venezuelas regering fortsatt att betala av på landets utlandsskuld. De senaste sex åren har 15 miljarder dollar gått till främst kinesiska banker. För att kunna göra detta har importen av livsmedel, medicin, reservdelar skurits ned, delar av guldreserven sålts och statsägda tillgångar belånats.

Samtidigt har regeringen påbörjat vad som måste beskrivas som en utförsäljning av landets naturtillgångar. Det handlar om ett jättelikt område söder om Orinocofloden med stora mineraltillgångar av bland annat guld, diamanter, coltan, med landets rikaste ekosystem skyddat i ett flertal naturreservat. Stora delar av landets vattenreserver ligger därtill i området, liksom de vattenkraftverk som producerar 65 procent av landets elenergi. Ett dussintal ursprungsfolk lever i området. Men “Orinocos mineralbåge” är samtidigt skört och ekologer och miljöaktivister har kritiserat planerna på en omfattande exploatering av tillgångarna.

Här finns dock redan gruvor, de flesta av dem illegala. Över 150 000 människor arbetar i dem och där utvinns 20 procent av allt guld i Latinamerika. Men det Nicolas Maduro vill se har helt andra dimensioner. ”El arco minero de Orinoco” utgör en av de ”strategiska utvecklingszoner” som regeringen bildat i syfte att locka till sig utländska investeringar i joint-venture med statliga bolag. De som investerar inom dessa zoner får enastående fördelar – inga skatter, fritt vinstuttag, strejkförbud; i områden där venezuelansk lag inte gäller. Det är alltså för att kunna berika sig själv som militären förra året bildade aktiebolaget Camimpeg, för att exploatera mineraler, olja och gas.

Förra året hölls också ett möte i Caracas där 150 intresserade företag från 35 länder deltog. Trots försäkringar från regeringen att mötet var framgångsrikt har investeringarna ännu lyst med sin frånvaro. Den finansiella blockaden är naturligtvis en förklaring till detta. Den enda kända investeringen hittills är det kanadensiska gruvbolaget Barrick Gold Reserves satsning på en guldgruva. Det ger också en tydlig bild av den kursändring som skett. Företagets tillgångar i Venezuela exproprierades faktiskt av Hugo Chavez. För att nu ”komma tillbaks” krävde det multinationella bolaget ersättning för den gruva man blivit av med samt extrakostnader som man påstod sig ha haft som en följd av exproprieringen. Det har Venezuelas regering gått med på. Barrick är alltså därmed det första utländska företag som lovat investera i ”el arco minero de Orinoco”. Det paradoxala med USA/EUs blockad är att de naturtillgångar som Maduro är beredd att sälja ut istället kan komma att säljas till ryskt, kinesiskt och turkiskt kapital.

En döende revolution
Den ”bolivarianska revolution” som skulle lägga grunden till en socialism för det 21:a århundradet är idag död. Även om den nuvarande regeringen lyckas sitta kvar med kapital från – och ett ökat beroende av – Kina och Ryssland har den ingenting med någon socialism att göra.
På ett sätt bekräftas kanske det Marx och Engels efter Pariskommunens nederlag 1871 konstaterade: arbetarklassen kommer aldrig på ett enkelt sätt bara kunna ta över den borgerliga statsapparaten för att bygga ett nytt samhälle. De självstyrande kommunala råd och kommuner som Chavez skisserade i sin ”modell” skulle kanske haft en viktig roll i att bygga ett betydligt mer demokratiskt styrt samhälle än i den reellt existerande kapitalismen. De borgerliga tjänstemännen på viktiga poster inom statsapparaten och regeringspartiet, PSUV, var i allians med de delar av kapitalistklassen, som kom att gynnas av reformpolitiken, och satte effektivt stopp för försöken att utveckla och utvidga demokratin. Resultatet av klasskampen blev istället en återgång till en starkt centraliserad och toppstyrd statsapparat med den privilegierade officerskåren som den hårda, styrande kärnan. <<

Rolf Bergkvist är latinamerikakännare och mångårig medarbetare i Röda rummet.