Ur nr 1-2/2019
Stalins värld
Synen på utvecklingen i Sovjetunionen har varit en stridsfråga inom den svenska vänstern, inte minst under 70-talet då detta ofta var en definierande fråga för skilda partibildningar. Men hur är läget idag när krutröken – dryga 25 år efter Sovjetunionens fall – i någon mån borde ha skingrats? En ny bok, skriven av Kommunistiska Partiets före detta ordförande Anders Carlsson, kastar visst ljus över frågan. Martin Fahlgren har läst den.
Boken Resa in i det okända, av Kommunistiska Partiets (KP) före detta ordförande Anders Carlsson (i fortsättningen AC), kom ut på Proletärkulturs förlag i början av innevarande år (2019).
Enligt baksidestexten var tanken att skriva en ”heltäckande bok” om Sovjetunionen, med stöd i den forskning som öppnandet av sovjetiska arkiv gjort möjlig. Vidare: ”Carlson räds inte de svåra frågorna. Med ett odogmatiskt förhållningssätt till socialistisk teori diskuterar han socialistisk demokrati, statlig repression och byråkratism”.
Stämmer detta? Ja, i viss mån. AC använder sig av källor som för några årtionden sedan skulle vara omöjliga för en person med rötterna i den stalinistiska traditionen. Han diskuterar också problem som tidigare var tabu i samma miljö.
Enligt förordet var syftet också att ”vaska fram några avgörande lärdomar för dagens och framtidens revolutionära arbetarrörelse”.
Med detta lyckas AC sämre, vilket främst beror på att han sitter fast i den tradition som han kommer ur, det vill säga den ”ny-stalinism” som så starkt kom att prägla flera av de vänstergrupper som uppstod i Sverige i slutet av 60-talet och som mest konsekvent företräddes av KPMLr, numera KP. Han hamnar hela tiden i positioner där det viktigaste inte är att reda ut de verkliga problemen utan att försvara gamla ”sanningar”, ärerädda Stalin och det stalinistiska Sovjet, samt hacka på de som kritiserat den väg som Sovjetunionen styrde in på under 20-talet. Det är först i bokens tre-fyra sista kapitel, som handlar om tiden efter Stalin, som AC i viss mån lyckas dumpa denna barlast – det är också bokens bästa del, vilket vi återkommer till nedan i det avslutande avsnittet ”Kapitalismens återupprättande”. Där diskuteras också vikten av att förstå varför ”det sovjetiska experimentet” slutade som det gjorde. För en seriös socialistisk rörelse är det utomordentligt viktigt att förstå varför revolutionen urartade och dra de nödvändiga lärdomarna för att kunna förhindra att ett system liknande det stalinistiska uppstår igen.
I fortsättningen ges flera exempel som illustrerar de problem som enligt min mening kännetecknar AC:s bok, men jag kommer ändå att försöka hålla mig kortfattad eftersom utrymmet är begränsat. Litteraturhänvisningar, liksom mer detaljerade redogörelser för olika aspekter får vi återkomma till i annat sammanhang.
Historiesynen
I förordet säger AC att han ”valt bort flertalet källor som representerar officiell sovjetisk historieskrivning … för att jag misstror all officiell historieskrivning”, men det hindrar honom tyvärr inte från att utnyttja lögner med ursprung i just den stalinistiska historieskrivningen.
Inte nog med det, man blir mycket betänksam när man läser vad han i kapitel 10, ”Några rader om Stalin”, har att säga om den beryktade stalinistiska SUKP(b):s historia Kortfattad kurs från 1938, som är nedlusad av historieförfalskningar och -förvanskningar. I stället för att ta itu med detta problem, försöker han smita undan:
”Denna ”korta kurs” framställs regelmässigt som ett försök att skriva om historien efter ”stalinistisk” fatabur, vilket är att helt missförstå ändamålet. Må vara att ”korta kursen” lägger historien till rätta, som all officiell historieskrivning, men syftet var inte att skriva historia, utan att ingjuta ett bolsjevikiskt tänkande och ett bolsjevikiskt sätt att vara i ett parti som tappat ideologiskt fotfäste i femårsplanernas administrativa hysteri. Studier skulle återföra partiet på rätt kurs.”
Marxismen gör anspråk på att vara en vetenskaplig teori om samhället, vilket kräver att man utgår från verkligheten som den faktiskt är, inte en vrångbild av densamma. Man måste bygga på fakta, och inte bortse från eller manipulera fakta.
AC inser att den ”korta kursen” inte uppfyller vetenskapliga kriterier, det vill säga att den är tillrättalagd, men han anser ändå att den är acceptabel, ty ”syftet var inte att skriva historia, utan att ingjuta ett bolsjevikiskt tänkande…”! Detta innebär att AC anser att det är tillåtet att förvränga historien för att rätta till ideologiska brister och ”återföra partiet på rätt kurs” Undertecknad accepterar inte en historiesyn där det är okej att ljuga för att ”ingjuta bolsjevikiskt tänkande”. Jag begriper inte heller hur en vrångbild skulle kunna bidra till att skola massorna eller partimedlemmarna på ett sätt som skulle gynna det socialistiska uppbygget.
Resonemanget innebär inte bara att AC bagatelliserar stalinistisk historieförfalskning, utan implicerar dessutom att han själv är beredd att ta till sådana knep om han tror att det gynnar den politiska strömning som han tillhör. Mot den bakgrunden är det kanske inte så märkligt att han intar en ambivalent hållning till stalinistisk historieförfalskning: han vidhåller vissa stalinistiska lögner, men undviker att upprepa en del av de grövsta, samtidigt som han avstår från att uttryckligt kritisera även sådan historieförfalskning som han uppenbarligen inte själv är beredd att backa upp.
Källorna
Innan vi ger exempel på hur AC behandlar historien, ska vi säga några ord om källorna som sådana.
AC använder sig flitigt av författare och historiker som räknas till ”den revisionistiska skolan” (J. Arch Getty, Sheila Fitzpatrick, Karl Schlögel med flera), vilka han ställer mot ”den totalitära skolan” (Robert Conquest, Richard Pipes med flera).
Även undertecknad anser att det är främst i den revisionistiska skolan som vi finner sovjetforskning värd att ta på allvar, inte minst därför att den kännetecknas av ett ”underifrån-perspektiv”, där sociala och andra frågor är viktiga, i motsats till den totalitära skolan, som främst sysslar med diktaturens former och för vilken klassmässiga, sociala och andra skillnader mellan olika slags diktaturer (fascism, nazism, stalinism) är ointressanta.
Men AC gör det enkelt för sig. För honom räcker det med att beteckna Stalins Sovjet som totalitärt, för att inkluderas i den totalitära skolan. Han glömmer därmed att även många representanter från den revisionistiska skolan anser att Sovjet var totalitärt.
Särskiljande för den totalitära skolan är inte att den betecknar Sovjet som totalitärt, utan att den i det stora hela struntar i allt annat. Det är också därför som den ser nazism/fascism och stalinism som två sidor av samma mynt.
AC ignorerar denna distinktion och klumpar ihop Trotskij och trotskister med den totalitära skolan. För att kunna göra det måste han blunda för att Trotskij (och andra trotskister) inte alls jämställer Sovjet och till exempel Nazityskland. Tvärtom betonade Trotskij de klassmässiga skillnaderna mellan arbetarstaten Sovjetunionen och de borgerliga styrena. Ovillkorligt stöd till Sovjetunionen mot imperialismen och andra kapitalistiska krafter var alltid Trotskijs paroll.
I motsats till den ”totalitära skolan”, och i likhet med den ”revisionistiska”, betonade Trotskij revolutionens framsteg – se kapitlet ”Vad har uträttats” i boken Den förrådda revolutionen (1936), som inte ens finns med i AC:s litteraturlista. För Trotskij var det viktigt att påvisa det motsägelsefulla i det sovjetiska samhället, att placera Trotskij i samma fack som reaktionären Richard Pipes är därför befängt.
Ett annat problem med AC:s ”revisionistiska skola” är att han i denna inbegriper historiker och författare av de mest olika slag:
(1) Seriösa forskare som Getty och Fitzpatrick, som försöker hålla sig ideologiskt någorlunda neutrala och redovisa fakta utan skygglappar;
(2) uttalade antikommunister som Stephen Kotkin som ser Stalins Sovjet som ett avskräckande exempel på vad socialism och marxism står för;
(3) fanatiska stalinister, som Grover Furr och Ludo Martens, vars enda intresse tycks vara att ”bevisa” att Stalin var felfri.
AC använder dessutom källorna på ett problematiskt sätt. I stället för att försöka följa författarnas resonemang, behandlar han källorna som kakor som det bara gäller att plocka åt sig russinen från. Särskilt attraktiva är citat som kan användas för att stödja gamla ståndpunkter och ställningstaganden, men eftersom citaten är tagna ur sitt sammanhang ges ofta en falsk bild av vad den citerade författaren verkligen anser. Dessutom är källkritiken frånvarande, nästan vilka källor som helst duger.
Exemplet Brest-Litovsk
En episod som länge ingått i den stalinistiska förfalskarskolan är de fredsförhandlingar som i början av 1918 fördes mellan den nybildade Sovjetstaten och Tyskland. Sovjetmakten, som upprättats med löfte om avsluta kriget som en av sina huvudparoller, stod inför ett svårlöst dilemma och bolsjevikpartiet var splittrat i hur frågan skulle lösas.
AC håller viss distans till den förljugna traditionella stalinistiska skolan. Således skiljer han mellan Trotskijs och ”vänsterkommunisternas” linjer, han nämner den intensiva debatt som fördes, att majoritetsförhållandena i partiledningen förändrades med mera. Framställningen blir därmed inte så grov som den i den SUKP(b):s historia Kortfattad kurs, men inte desto mindre är det en modifierad stalinistisk version som läsaren serveras:
”Som ledare för den nytillträdda sovjetmaktens delegation vid fredsförhandlingarna med Tyskland och dess allierade i Brest-Litovsk slungade Trotskij ur sig revolutionära paroller på löpande band, men något avtal undertecknade han inte, trots instruktioner om att göra det och trots att ett omedelbart avslutande av kriget, om nödvändigt genom ett separatavtal, var ett av oktoberrevolutionens viktigaste löften, om inte det viktigaste… Lenin blev rosenrasande över Trotskijs agerande och drev snabbt igenom ett nytt stilleståndsavtal och nya fredsförhandlingar, denna andra gång ställd inför ännu skamligare villkor från tysk sida.” (s 215)
Påståendena att Trotskij fått ”instruktioner” att underteckna ett avtal och att Lenin skulle ha blivit ”rosenrasande” över Trotskijs agerande saknar underlag. Som huvudkälla anges E H Carrs Den ryska revolutionens historia del 3, som innehåller ett kapitel om Brest-Litovsk-historien (kapitel 21) och där finns helt enkelt inget belägg för påståendena.
De enda ”instruktioner” som partiets CK beslutat om antogs 11/24 januari och gick ut på att dra ut på förhandlingarna så länge som möjligt (Carr s 48). Där nämns inte ett ord om att Trotskij fått direktiv om underteckna ett fredsavtal.
Sedan tyskarna (17 februari) återupptagit den militära offensiven, lyckades Lenin få med sig majoriteten av partiledningen (inklusive Trotskij) på att underteckna det av tyskarna nu skärpta fredsavtalet. Trotskij ville inte leda den delegation som skulle göra detta och begärde därför (redan 24 februari) att få avgå som utrikeskommissarie, men Lenin övertalade honom att stanna eller åtminstone inte bekantgöra sin avgång, vilken offentliggjordes först 16 mars, samtidigt som det meddelades att Trotskij utnämnts till krigskommissarie.
När AC redogör för detta (sid 128) skriver han att den nya sovjetiska förhandlingsdelegationen var ”ledd av Grigorij Sokolnikov, detta sedan Trotskij fått sparken” [min kurs.]. Således bibringas vi den felaktiga uppfattningen att Trotskij skulle ha avsatts i stället för att på egen begäran avgå (se Carr, s 78-79). Har verkligen AC läst boken som han anger som källa, eller handlar det om att denna version passar hans syften bättre?
Leve Stalin
Den ”röda” (?) tråden i boken kan sammanfattas så här: Den stalinska politiken var i huvudsak riktig. Stalin var en stor revolutionär som på alla områden, i teori och praktik, hade rätt och handlade i revolutionens intresse, medan andra var skyldiga till det mesta som gick snett eller till överdrift.
Ett helt kapitel (nr 10, ”Några rader om Stalin!”) ägnas åt att försöka göra upp med ”nidbilden av Stalin”. Där får vi veta att Stalin inte alls var maktfullkomlig, att han fungerade som skiljedomare i konflikter mellan olika delar av statsapparaten och byråkratin, att han bekämpade byråkratin och var en stark förespråkare för demokrati, men att andra krafter satte käppar i hjulen för detta. Kvalificerat nonsens!
Enligt AC var inte alls Stalin pådrivande när det gäller terrorn mot verkliga eller påhittade politiska motståndare, tvärtom försökte han begränsa terrorn (vi återkommer till detta).
AC påstår vidare att Stalin var emot personkulten av sig själv. De skyldiga var andra, Stalin var bara ett ”offer”, och kulten ”något som han måste underkasta sig för partiets och sovjetmaktens skull”. (s 262)
AC hävdar dessutom att ”Lenins testamente”, där Lenin föreslår att Stalin ska avsättas som partiets generalsekreterare, är ett falsarium hopkokat av Lenins fru Krupskaja och Lenins sekreterare. Som stöd för detta hänvisar AC till antisocialisten Kotkin (s 201 och 250), vars övergripande syfte är att påvisa kontinuiteten mellan stalinismens förbrytelser och allt som kallas socialism och kommunism. Att ingen under Stalins levnad ifrågasatte äktheten av ”testamentet”, som han själv vid flera tillfällen citerade och hänvisade till, är tydligen oväsentligt.
Stalin som teoretiker
För marxister är marxismen ett verktyg för att analysera verkligheten, en vetenskaplig teori som ska fungera som vägledning till handling – det var just detta som gjorde denna lära överlägsen andra socialistiska idéströmningar. Det var aldrig tal om att se marxismen som en ideologi som man kunde manipulera för att motivera en viss politik.
Men Stalin övergav detta synsätt – han började använda ”marxismen-leninismen” för att just ideologiskt motivera politiken.
Ett exempel på detta är ”teorin om socialismen i ett enda land”. I sin analys av kapitalismen hade Marx kommit fram till att socialismen endast kunde fullbordas genom att segra i de viktigaste kapitalistiska länderna. Innan Stalin rådde inga meningsskiljaktigheter om detta i den socialistiska rörelsen.
Det vet AC, som skriver att föresatsen att ”bygga socialismen i ett enda land” var ”ett oortodoxt grepp”. (s. 52) Han besvarar dock inte frågan om den gamla uppfattningen var felaktig eller inte. I stället smiter han undan genom att påstå att det faktum att revolutionen bara segrat i Sovjet betydde att man måste ”bygga socialismen” i Sovjetunionen, eftersom alternativet var att kapitulera för kapitalismen (s 53). Och längre fram: ”Hans [Stalins] paroll om ’socialism i ett enda land’ var en ren hädelse i förhållande till ortodox marxism” (s 253), även för Lenin och i stort sett alla andra bolsjevikledare kan vi tillägga.
Hur förklarar AC denna brytning med ”ortodox marxism”? Jo, han menar att det inte fanns någon annan utväg, när man ”några år in på 1920-talet ställdes inför den i teorin omöjliga uppgiften att bygga socialism i ett enda land”. AC fortsätter: ”Men vad skulle de göra? När den förutsatta världsrevolutionen uteblev hade bolsjevikerna att välja mellan att ge upp eller att ge sig i kast med det till synes omöjliga.” (s 253-4)
Detta sätt att ställa frågan är demagogiskt, ty ingen av Stalins motståndare i partiet hävdade att man skulle ge upp – alla var överens om att man skulle bygga socialismens materiella grundvalar. Det man inte gick med på var att göra socialismen i Sovjet självtillräcklig, det vill säga lösgöra den ryska revolutionen från den socialistiska revolutionen i den utvecklade kapitalistiska världen. Socialismen kunde slutgiltigt segra enbart som en världsomfattande social och politisk förändring, vilket innebar att man måste stödja revolutioner utanför landets gränser.
För övrigt har vi ju fått facit: Sovjetunionen gick under – ”socialismen i ett land” visade sig vara en illusion.
Kollektiviseringen
Beskrivningen av den abrupta och brutala kollektiviseringen 1929-32 i kapitel 11 (”Den andra revolutionen”), innehåller en hel del matnyttigt, men blir ändå missvisande, eftersom AC inte ifrågasätter att politiken var korrekt, trots att den ledde till att stora delar av kreatursbeståndet försvann, massrevolter, omfattande förvisningar av ”kulaker” (sådana som motsatte sig kollektiviseringen) och massvält i viktiga jordbruksområden (såsom Ukraina och Kazakstan). Han erkänner att det gjordes fel och att överdrifter förekom, men de skylls på lokal kader, påtryckningar från arbetarna i städerna (läs: ”klasskamp”) och på överentusiasm hos ungkommunister som deltog i genomdrivandet av politiken.
AC har inte brytt sig om att sätta sig in i den alternativa jordbrukspolitik som vänsteroppositionen förespråkade. Inte heller har han tagit del av forskare som Moshé Lewin, vars pionjärarbete Russian Peasants and Soviet Power. A Study of Collectivization (1968) borde vara ett standardverk för alla som seriöst vill tränga in i hur kollektiviseringen motiverades, genomdrevs och genomfördes. AC hänvisar i förbigående till den mycket viktige ryska ”agrarhistoriska forskningens nestor” Viktor Danilov, men det är uppenbart att AC inte tagit del av vad denne skrivit: Danilov är utomordentligt kritisk till hur kollektiviseringen genomfördes.
Utrensningar i armén
I maj 1937 arresterades marskalk M. N. Tuchatjevskij och andra höga militärer. De anklagades för förräderi och konspiration med Nazityskland, i syfte att störta sovjetregeringen dömdes de till döden och sköts, allt i hemlighet. Därefter arresterades ytterligare 980 officerare och efter ett tag hade sammanlagt över 34 000 utrensats. Av dessa kom senare 11 500 att återfå sina positioner, men majoriteten avrättades eller dog i fängelse. De som råkade mest illa ut var de politiska kommissarierna av vilka tusentals miste livet. 
AC anser (kapitel 13, ”Demokrati och repression”, s 368, 382-83) att anklagelserna mot militärerna var riktiga. För att underbygga detta citerar AC Deutschers Stalin-biografi där denne skriver att ”alla icke-stalinistiska versioner” är överens om att ”generalerna planerade verkligen en statskupp”. Deutscher själv presenterar inga bevis, utan spekulerar på basis av rykten som var i svang i slutet av 30-talet och under 40-talet. Alla uppgifter som har kommit fram sedan dess tyder dock på att Deutscher hade fel. Inga bevis på kupplaner har framkommit, vare sig i de nazistiska dokument som erövrades under andra världskrigets slutskede eller i de öppnade sovjetiska arkiven.
Det enda som AC för övrigt har att komma med är citat från Molotov (i samtal med journalisten Felix Tjujev) och Dimitrovs dagbok (anteckningar från samtal med Stalin), som AC anser så betydelsefulla att han återger dem på två ställen (s 383 och 439). Men dessa vittnesmål saknar här fullständigt värde, eftersom de tillhörde den inre krets som var ansvarig för att militärerna fängslades och avrättades – är det rimligt att de skulle ha erkänt att deras offer var oskyldiga?
Moskvarättegångarna
För att nödtorftigt rättfärdiga Moskvarättegångarna försöker AC få det till att det konspirerades mot Stalin & Co. Han bygger då främst på uppgifter om ett ”oppositionsblock”, hämtade från den franske ”trotskistiske” historikern Pierre Broué (s. 375-379).
Det som Pierre Broué hade kommit fram till var att det 1932 fanns en gryende organiserad opposition och att denna kontaktade Trotskij. Dessa kontakter, som snart skulle bryta samman helt, får i AC:s fantasi (med understöd av sådana som tokstalinisten Grover Furr) mycket olycksbådande proportioner. Det kan därför vara på sin plats att titta lite närmare på saken.
Åren 1930-1932 stod Sovjet vid randen till sammanbrott. Tvångskollektiviseringarna hade lett till svält i vissa regioner och på landsbygden rådde nästan inbördeskrig. Under dessa omständigheter började gamla oppositionella röra på sig, samtidigt som opposition även växte fram i kretsar som tidigare hade varit trogna Stalin. Kontakter togs mellan oppositionella och sommaren 1932 upprättade flera av dem (däribland Zinovjev och Kamenev) ett slags ”block”, som i september kontaktade Trotskijs son Sedov i Berlin.
Det rörde sig inte om ”terroristiska kontakter” eller ett ”terroristiskt block”, vilket hävdades under Moskvarättegångarna, inte heller lyckades man upprätta någon fastare organisation. Det enda som åstadkoms var att man kom överens om informationsutbyte. Förmodligen skulle kontakterna ha kunnat utvecklas vidare, men alla sådana förhoppningar gick om intet , dels därför att de oppositionella i Sovjetunionen stod under ständig bevakning, men i synnerhet därför att flera av huvudfigurerna råkade i klistret redan samma höst: Zinovjev och Kamenev uteslöts ur kommunistpartiet i oktober, samt arresterades och förvisades kort därefter (de släpptes fria sommaren 1933, efter att ha gjort avbön, de hölls dock under övervakning och arresterades på nytt efter Kirov-mordet); en medlem i Smirnovs grupp av trotskister arresterades redan i september 1932, medan Smirnov själv greps i januari 1933 (och dömdes till tio års fängelse).
Men här inställer sig en principiell fråga: Vari ligger det brottsliga i att förena sig för att försöka avsätta en regering, i detta fall Stalins? Detta borde väl snarast ses som en skyldighet om man anser att den förda politiken är gravt felaktig. Det är riktigt att Stalin och hans närmaste krets såg all opposition som förberedelse för grova brott och agerade i enlighet därmed. Men att samla oppositionella borde vara helt legitimt, och en grundläggande rättighet. Det insåg Stalin & Co också. Det var därför som de beskyllde de oppositionella för att vara terrorister, mördare, agenter för fientliga utländska makter och liknande för därigenom kunde man hantera dem polisiärt i stället för politiskt.
När AC använder blotta existensen av kontakter mellan Trotskij och oppositionella i Sovjet som ett indicium på att anklagelserna i Moskvarättegångarna var riktiga, då gör han verkligen en höna av en fjäder. Det finns inga som helst belägg för att det skulle ha rört sig om ”terroristiska konspirationer” med utländska makter. I ett verkligt brottsmål skulle detta ha räckt för att lägga ned fallet, men AC ger sig inte. Det faktum att det saknades bevis kan ju bero på att alla inblandade var tillräckligt smarta för att göra sig av med allt som kunde tyda på terrorism. Att så kunde vara fallet skulle alltså vara tillräckligt för att döma dem till döden?
AC avslutar sin genomgång med en brasklapp: ”Om man betraktar Moskvarättegångarna som ett förebyggande motangrepp blir skeendet begripligt, oavsett hur man ställer sig till anklagelsernas och bekännelsernas riktighet.” (s 378)
Uppenbarligen är inte AC beredd att göra gällande att de åtalade var skyldiga till det som de anklagades för, det vill säga gå i god för att Moskvarättegångarna inte var skenrättegångar. Men å andra sidan accepterar han rättegångarna som ”förebyggande motangrepp”! Minst sagt hårresande.
AC vill inte försvara massterrorn under åren 1937-38 (som ledde till över 680 000 dödsdomar). Men som vanligt vill han friskriva Stalin från ansvaret:
”Helt klart är dock att det inte var Stalin och politbyrån som drev på för den utomrättsliga massaktion som sattes igång 2 juli 1937 och som utmynnade i den s.k. jezjovsinan, partiledningen var tvärtom en tillbakahållande kraft och den fortsatte att hålla tillbaka…” (s 384)
Historiker som forskat i dessa frågor är dock samstämmiga. Således konstaterar Arch Getty och Naumov i förordet till boken The Road to Terror (s. xiii):
”Vi kan nu se hans [Stalins] fingeravtryck överallt i arkiven. Fastän han godkände förslag och dokumentutkast från andra lika ofta som han lanserade sina egna initiativ, spelade han en ledande roll i terrorn.”
I Stalin, Waiting for Hitler (not 35, sid 982) ironiserar Kotkin, en av AC:s favorithistoriker, över försöken att rentvå Stalin från ansvar för terrorn: ”Utan att skämmas har [stalinisten] Jurij Zjukov påstått att terrorn påtvingades en motvillig Stalin av regionala tjänstemän och gjorde Stalin till ett offer (under tiden kremerades alla som påstods ha tvingat honom).”
Kapitalismens återupprättande
De avslutande kapitlen som behandlar tiden efter Stalins tid fram till Sovjetunionens sammanbrott (kapitlen 17-20), är bokens intressantaste, inte därför att man alltid är beredd att hålla med vad som sägs (och inte sägs), utan därför att AC här inte är lika hämmad av den självpåtagna tvångströja som är så tydlig i resten av boken och som yttrar sig i att han ständigt försöker hitta argument för att försvara i synnerhet Stalin.
Huvudinriktningen i de avslutande kapitlen är att visa hur Sovjet alltmer byråkratiserades och stagnerade ekonomiskt. Därvid tillför AC pusselbitar som behövs för att förstå utvecklingen.
Men tyvärr blir det inte så mycket mer än just spridda pusselbitar, fragment av verkligheten, som inte bildar ett komplett pussel, eftersom han saknar viktiga pusselbitar. Detta beror återigen på att AC inte vill ifrågasätta Stalinepoken, ty det är där rötterna till den senare utvecklingen står att finna.
Redan i bokens första kapitel (s 15) avvisar AC ”uppfattningen att någon form av kapitalism återinfördes i Sovjetunionen redan under 1960-talet”, och slår fast att ”den mogna socialismen var stagnerande, byråkratiserad och korrupt, men den utgjorde fortfarande en utmaning mot kapitalismen, om än alltmer impotent”. Helt riktigt, även om beteckningen ”mogen socialism” är missvisande. Som en konsekvens av detta förkastar AC den stolliga maoistiska ”teorin” enligt vilken Chrusjtjov 1956 återupprättade kapitalismen genom en statskupp (s. 509), en teori som KP:s föregångare KFml, KFml(r) och KPml(r) en gång i tiden stod bakom.
Varför gick det då åt skogen? Varför slutade det med kapitalismens återupprättande? Detta är den viktigaste frågan att besvara om man vill kunna dra ”avgörande lärdomar för dagens och framtidens revolutionära arbetarrörelse”. Och för att kunna göra det måste man, som AC själv skriver, ”blottlägga de krafter som verkar i den historiska processen” (s 603), men det misslyckas han med.
AC nämner omständigheter som från allra första början försvårade det socialistiska uppbygget. Han nämner också misstag som begicks under Stalin-epoken – de flesta skylls dock på andra än Stalin. För AC var politiken under Stalin-epoken i det stora hela korrekt, medan den i själva verket underminerade det socialistiska uppbygget.
AC framställer Stalin som en garant för socialismen av enorm betydelse: Stalin fungerade som proppen som (med repressiva medel) höll kvar anden (=byråkratin) i flaskan. När Stalin dog och ”det repressiva trycket lättade exploderade sjukdomen” (s 623) och byråkratin kunde påbörja sin frigörelse som några årtionden senare skulle leda till ”kontrarevolution ovanifrån”.
Enligt AC fanns vid Stalins död inte någon i högsta partiledningen som kunde förhindra den utvecklingen: Chrusjtjov, Malenkov, Molotov, Kaganovitj … alla var inkompetenta. (s. 494ff) Må så vara! Men: Hur kan det komma sig att det var så tunt med revolutionärer, trots att man byggt socialismen i över 35 år?
Inte nog med det, ännu absurdare är uppfattningen att socialismens framtid – i ett land där arbetarklassen skulle ha makten – kunde vara så till den grad beroende av en liten klick i kommunistpartiets högsta ledning. Om det nu var så, då borde AC ställa sig frågan om socialismen överhuvudtaget är möjlig: Är socialismen verkligen så skör att den beror på en liten klicks göranden och låtanden? Naturligtvis inte! Redan detta visar att Stalins variant av ”socialism” var missbildad.
Stalinepoken åstadkom förvisso snabb ekonomisk tillväxt, höjd levnadsstandard med mera, men också en social skiktning (med stora löneskillnader), hård politisk diktatur, arbetsläger …. Detta motsägelsefulla samhälle beskriver Trotskij utförligt i Den förrådda revolutionen.
AC kan givetvis kontra med att det trots allt dröjde ytterligare drygt 35 år innan Sovjetunionen (och hela Östblocket) fullständigt bröt samman, men det är ett dåligt argument, inte minst därför att i stort sett alla ”socialistiska” länder uppvisat en liknande utveckling.
I Kina återupprättades kapitalismen med kommunistpartiet fortfarande vid makten, och i Albanien föll den kommunistiska regimen 1992, bara sju år efter det att den stenhårde stalinisten Enver Hoxha dött. Det enda land där socialismens idé fortfarande lever (under svåra förhållanden) är Kuba, det minst stalinistiska av ”realsocialismens länder” (om nu inte AC vill dras en lans för Nordkorea, som närmast liknar en arvsmonarki). Borde inte också det fungera som en tankeställare?
Vilken blir då slutsatsen av AC:s resonemang? Den logiska slutsatsen blir att det enda som kunde ha räddat socialismen var om Stalin ersatts av en diktator av den egna kalibern, som med stenhårda nypor sett till att sopa undan alla vacklande och inkompetenta opportunister och karriärister! Detta är kvalificerat nonsens. Socialismen kan aldrig byggas på det sättet.
Om man inte fullständigt ska kapitulera för konspirationstänkande eller dra slutsatsen att socialismen är omöjlig, då måste orsakerna stå att finna i hur det sovjetiska samhället utvecklades efter 1917. Det vill säga det handlar om att finna de objektiva och subjektiva faktorer som undergrävde revolutionen och till slut ledde till sammanbrottet. Och detta betyder att man utan skygglappar måste studera det samhälle som tog form under stalinepoken, skingra de ideologiska dimridåerna och frilägga det verkliga skeendet. Endast så kan man lära av historien och få en förståelse varför det gick åt skogen.
Att reda ut dessa frågor är också nödvändigt för att göra socialismen och kommunismens idé trovärdig, ty stalinismens partidiktatur, massterror, censur, historieförfalskning och så vidare, har skadat socialismens och kommunismens sak på ett mycket genomgripande sätt. Om man idag vill bygga en revolutionär socialistisk rörelse, då måste denna kräftsvulst opereras bort. Att, som “nystalinister”, hävda att man måste försvara Stalin eftersom ”reaktionärernas hets mot Stalin används för att bekämpa socialismen”, är inte hållbart. Många av de brott som tillskrivs stalinismen har faktiskt inträffat och det är bara dumt att försöka bortförklara dem. Det är enbart om vi kan analysera det skedda, förklara hur det kunde ske och hur det kan undvikas i framtiden, som vi kan utarbeta en revolutionär strategi och taktik som leder framåt.
Tyvärr misslyckas AC med att bidra till att reda ut de frågor som krävs för att socialismens och kommunismens idé ska kunna bli trovärdig. <<
Martin Fahlgren ingår i Röda rummets redaktion.Han driver sajten www.marxistarkiv.se
