Ur nr 1-2/2019

Världssystemet, arbetet och den politiska makten

Varje samtida politisk teori måste på ett eller annat sätt förhålla sig till kapitalismen som ett system med global omfattning – om inte annat genom analysens avgränsningar. För Immanuel Wallerstein är det själva den globala räckvidden som är analysens utgångspunkt. Carl Cassegård beskriver teorin om Världssystemet och dess historiska och idémässiga sammanhang i Röda rummets serie över samtida marxistiska teoretiker och aktivister.

Immanuel Wallerstein är en av dagens mest kända marxistiska tänkare, men kanske är det som världssystemteoretiker snarare än som marxist han är känd. Bland marxister betraktas han inte så sällan som heterodox och har ofta hamnat i debatt genom sin öppenhet för ickemarxistiska influenser. Han är född 1930 och var verksam som sociolog och Afrikaforskare innan han publicerade sitt magnum opus, The Modern World System, vars första band kom 1974. Med detta lanserades vad som snart blev känt som världssystemteori, en inriktning som han byggde upp med kollegor som bland andra Giovanni Arrighi, Samir Amin, Janet Abu-Lughod, och Beverly Silver. En grundtanke i denna teoribildning är att inga skeenden kan förstås isolerade från sin kontext och att denna kontext alltid måste inkludera världssystemet som sådant, den största enheten för ekonomiska utbyten. Världssystemteorin förkastar därmed tendensen inom marxistisk forskning och ekonomihistoria i stort att ta nationalstaten för given som analysenhet: det går helt enkelt inte att förstå ett lands ekonomiska utveckling enbart genom att fokusera på inhemska faktorer.
The Modern World System, som idag vuxit till ett verk i fyra band, beskriver och analyserar hur det kapitalistiska världssystemet genom kolonisation, krig och handel utvecklats och spridit sig över jorden från sent 1400-tal fram till 1900-talet. Detta världssystem är enligt Wallerstein kapitalistiskt eftersom det bygger på en ständigt fortgående ackumulation för ackumulationens egen skull. Det utgör ett system eftersom det kännetecknas av intern arbetsdelning och ömsesidigt beroende mellan delarna. En systematisk ojämlikhet är inbyggd i systemet genom att de mest profitabla ekonomiska processerna samlas i dess kärna medan de minst vinstgivande samlas i periferin. Att detta går på tvärs mot den ”moderniseringsteori” som länge var dominerande inom utvecklingsforskningen, enligt vilken alla länder skulle utvecklas ekonomiskt genom att imitera västvärlden och öppna upp sina marknader, är knappast något som behöver påpekas.

Kapitalism och marknad
Genom att lyfta fram två intellektuella rötter till världssystemteorin som jag menar förtjänar mer uppmärksamhet än de fått ska jag nu försöka belysa det samtidigt originella och kontroversiella hos Wallerstein. Till att börja med handlar det om att Wallerstein trots sin marxistiska bakgrund till stora delar inspirerats mer av den franske historikern Braudel än av Marx när han har utvecklat sin förståelse av kapitalismen. Braudel bidrog i sitt banbrytande verk Medelhavet och medelhavsvärlden på Filip II:s tid (1949) till ett nytt sätt att studera förändring över tid, framför allt genom att uppmärksamma långvariga, nästan orörliga strukturer. För Wallerstein är världssystemet just vad Braudel kallar en struktur med ”lång varaktighet”. Att Braudel bröt med den inom historieforskningen förhärskande nationalstatsramen låg även det väl i linje med Wallersteins holistiska angreppssätt.
Inflytandet från Braudel handlar också om själva definitionen av kapitalismen. Mot den vanliga uppfattningen om kapitalismen som en fri marknadsekonomi hävdar Braudel i sitt stora trebandsverk Civilisationer och kapitalism 1400-1800 (1967-1979) att kapitalism och marknad är två skilda ekonomiska sfärer som följer diametralt olika logik. Marknaden är en transparent värld, där varor cirkulerar på marknadsplatser och genom lokal handel mellan människor som är medvetna om vilka regler och normer som gäller och vilka priser som är rimliga. Kapitalismen är däremot en dunkel zon dominerad av finanshus, mäktiga köpmän och multinationella företag med täta band till den politiska makten. Braudel beskriver den som ”antimarknadens zon, där de stora rovdjuren strövar omkring”. Här sätter man reglerna snarare än att följa dem. Det är också här och inte i marknadens värld som de stora profiterna görs.
Wallerstein tar över Braudels distinktion mellan marknad och kapitalism. Det enda sättet för kapitalismen att säkra höga profitnivåer är enligt Wallerstein genom allianser med den politiska makten, som kan utverka privilegier åt företag och banker och ge dem monopolliknande tillgång till de mest lönsamma ekonomiska processerna. Politisk och militär makt – kanoner och flottor, tullar och handelsavtal – har spelat avgörande roll i att skapa och upprätthålla kapitalismen. I motsats till många ekonomhistoriker, som hävdat att det är den tydliga separationen mellan ekonomi och politik som möjliggjort västvärldens ekonomiska utveckling, framhåller Wallerstein – och får här medhåll av Braudel – att det tvärtom var de täta banden mellan ekonomiska och politiska aktörer som gav västvärlden en fördel framför exempelvis Kina, Indien och Mellanöstern, där det visserligen fanns blomstrande marknadsekonomier och handel men där denna sällan understöddes av kejsarmakten.
Här kan man jämföra med historikern Jürgen Kocka, som i sin bok Kapitalismens historia (2013) tar upp frågan varför industrikapitalismen utvecklades i Västeuropa snarare än i Östasien. Kocka hävdar att det varken i Europa eller Kina fanns en klar separation mellan ekonomi och stat. En avgörande skillnad var dock att det politiska systemet i Europa kännetecknades av fragmentering och mellanstatlig rivalitet. Tvånget att konkurrera gjorde att de europeiska härskarna intervenerade långt mer för att främja sina ekonomier än vad kejsarmakten gjorde i det centraliserade Kina. Det var alltså inte differentieringen mellan stat och ekonomi som hjälpte kapitalismen i Europa, utan tvärtom deras långtgående symbios. Liksom Braudel betonar alltså Kocka just det icke-marknadsmässiga beteendet hos storkapitalisterna som använder sina band till den politiska makten för att säkra en monopolliknande dominans i de mest lukrativa näringarna. Medan marknader var lika välutvecklade i Kina som i Europa var kapitalismen – i betydelsen ett system för kapitalackumulation understött av politisk och militär makt – Europas styrka, vilket förklarar skillnaderna mellan Europa och Östasien.
För Wallerstein existerar marknadsekonomin som en tendens som ständigt hotar att undergräva kapitalismen. Tillfälligt kan en monopolliknande ställning skapas åt kapitalistiska företag, exempelvis genom nya innovationer, men utan skyddande lagstiftning skulle dessa snabbt imiteras av andra och profiten sjunka. Enligt Wallerstein kan staten i längden inte skydda monopolen. Detta är en bidragande orsak till systemets periodiska vågrörelser, eller hegemoniska cykler – i vilka det skett en geografisk rörelse så att först Holland, sedan Storbritannien och till sist USA stigit fram som systemets dominerande makt. Inte ens i perioder av till synes liberaliserad världshandel fungerar kapitalismen genom en rent ekonomisk logik. Det som på ytan kan likna frihandel upprätthålls enligt Wallerstein i regel bara på toppen av en hegemonisk cykel och varar så länge den dominerande makten är stark nog att inte behöva frukta konkurrenter. Ett betydelsefullt faktum är att slutet på varje hegemonisk cykel, då möjligheterna till lönsamma investeringar inom produktion och handel blivit alltmer uttömda, kännetecknas av en dominans för finanskapitalet. Denna tanke har Giovanni Arrighi utvecklat långt mer utförligt än Wallerstein och ligger till grund för hans inflytelserika verk The Long Twentieth Century: Money, Power and the Origins of Our Times (1994). Braudel påpekar att en sådan dominans för finanskapitalet är ett ”hösttecken”.

Den ursprungliga ackumulationen
En annan intellektuell källa som förtjänar att uppmärksammas är Rosa Luxemburgs tänkande. Det hos Luxemburg som tydligast pekar fram mot världssystemteorin är hennes iakttagelse i Kapitalackumulationen (1913); att kapitalismen är det första ekonomiska produktionssätt ”som är inkapabelt att existera på egen hand, och som behöver andra ekonomiska system som medium och mylla”. Hon menar att Marx analys av hur mervärde utvinns ur relationen mellan kapital och arbete behöver kompletteras genom att uppmärksamma den så kallade ”ursprungliga ackumulationen” – tillägnandet av tillgångar som producerats utanför den kapitalistiska produktionsprocessen, inte minst genom kolonisation och andra former av markrofferi som inhägnadsrörelsen – som en systematisk, fortgående del i kapitalismen.
Enligt Marx spelade denna ursprungliga ackumulation en avgörande roll för kapitalismens uppkomst, inte minst genom att människor som berövats tillgången till produktionsmedel tvingades att sälja sin arbetskraft för sitt uppehälle. För Luxemburg var processen inte enbart knuten till kapitalismens uppkomsthistoria, utan en del av dess normala funktionssätt. Detta förklarade imperialismen och stormaktsrivaliteten i hennes tid, och betydde enligt henne också att kapitalismens dagar var räknade: i takt med att den kapitalistiska ekonomin tränger undan sina rivaler undergräver den också sig själv.
Hos många marxister finns idag ett nyvaknat intresse för den ursprungliga ackumulationen. Ett välkänt exempel är David Harvey, som använder termen ”ackumulering genom berövande” för att betona att det handlar om en fortgående process som rentav tilltagit under senare decennier. Den tydligaste skillnaden i förhållande till Luxemburg är att han betonar mångfalden av icke-kapitalistiskt skapade tillgångar (det vill säga tillgångar som inte producerats genom lönearbete) som genom politiska, rättsliga och militära maktmedel överförs i kapitalistiska händer. Det kan handla om omvandlingen av naturresurser och kunskap till varor på en marknad, välfärdsprivatiseringar eller länsandet av pensionsfonder. En gemensam nämnare hos de tänkare som idag betonar den ursprungliga ackumulationens fortgående roll är att de menar att denna process vunnit mark i takt med vändningen mot en nyliberal ekonomi under senare decennier. Kapitalismen, hävdar man, håller på att förlora kraften att återskapa sig genom det mervärde som skapas i lönearbetet. Som Harvey understryker innebär det att motståndet mot kapitalismen måste föras på två sätt: förutom den traditionella arbetarrörelsens kamp för lönearbetarnas intressen behövs även en kamp mot ackumulation genom berövande.
Luxemburgs tanke att kapital inte bara ackumuleras genom lönearbetarrelationen är central i världssystemanalysen. Som Wallerstein påpekar stämmer det inte att kapitalismen eftersträvar en fullständig ”proletarisering” (omvandling till lönearbete) av arbetskraften. Den förlitar sig gärna på obetalt hushållsarbete, liksom på andra oavlönade eller irreguljära arbetsformer. Livegenskap och slaveri har historiskt sett fungerat utmärkt inom ramen för ett kapitalistiskt världssystem. Såväl den östeuropeiska livegenskapen, vilken förstärktes med jordbruksexporten till Västeuropa, som bomullsslaveriet i Amerika är tydliga exempel. Så länge kapital kan ackumuleras spelar det inte någon större roll om det sker genom utsugningen av lönearbete eller inte.
Liksom Luxemburg styr alltså Wallerstein bort från Marx betoning på lönearbetet som centralt för ackumulationen. Till detta bidrar Braudels definition av kapitalismen, som ju handlar mer om möjligheten att upprätthålla monopol än om klassrelationer. Wallerstein går dock utöver Luxemburg och Braudel genom att arbeta fram en tydlig modell för hur kapitalismen under sin expansion även skapar en intern arbetsdelning, där olika klassrelationer och produktionssätt samexisterar, och där olika grupper av arbetare – inklusive slavar, livegna, hemmafruar – kan spelas ut mot varandra, och där ideologier som rasism och sexism spelar en viktig roll för att legitimera särbehandlingen av grupperna och för att hindra solidaritet från att uppstå mellan dem. Som Wallerstein påpekar i Race, Nation, Class (1988, skriven tillsammans med Étienne Balibar) så reproduceras och befästs kategorier som kön och ras eftersom de har en systemupprätthållande grund i kapitalismen.

Arbete och politisk makt
Att Wallerstein tonar ner lönearbetets roll i kapitalismen har väckt kritik. Som bekant är lönearbetet centralt i Marx modell över kapitalismen. Först genom lönearbetet skapas betingelserna för kapitalackumulationen, som sker genom att kapitalisten tillskansar sig det genom arbetskraften skapade mervärdet. Eftersom lönearbetet är den enda garanten för en stabil och förutsägbar kapitalackumulation utgör det också normen för det arbete som utförs i kapitalismen. Även om obetalda och irreguljära arbetsformer temporärt kan öka profiten för vissa kapitalister, kan de aldrig utgöra en pålitlig drivkraft för att generera mervärde i kapitalismen som helhet. Profit kan visserligen utvinnas på andra sätt än genom lönearbete, men det enda sätt på vilket en stabil, förutsägbar kapitalackumulation kan garanteras är genom lönearbetet. Exempelvis kunde det medeltida köpmannakapitalet inte generera en stabil kapitalackumulering. Trots att vinsterna från handeln kunde vara spektakulära, vanns de på ett osystematiskt sätt, genom att de förlitade sig på makt eller lyckosamma omständigheter.
Wallersteins svar på denna kritik är att maktförhållanden inte behöver vara osystematiska. Även om han inte förnekar arbetets roll i produktionen av mervärde menar han att kapitalackumulationen i världssystemets kärna bygger på en stabil och förutsägbar allians mellan kapital och politisk makt. Här handlar det visserligen inte om att nytt värde skapas, utan om en process som kan vara tillräckligt systematisk för att ge stabilitet åt systemet. För Wallerstein kommer alltså politisk makt, särskilt i form av staten, in som ett sätt att ge stadga åt ackumulationen. Världssystemet upprätthålls inte enbart av ekonomiska, utan också av politiska faktorer. Det handlar inte bara om makt i relation till stater och politiker, utan också om makt mellan starka och svaga företag, inom produktionskedjor, mellan sektorer i kapitalistklassen som finanskapital och annat kapital, eller mellan regioner i världen. Värdeöverföringen sker inom dessa nivåer genom en systematisk maktasymmetri som upprätthålls genom militär dominans, handelsavtal, tullar och lagstiftning. På så vis använder Wallerstein Braudels tanke om kapitalets symbios med den politiska makten för att visa att de ackumulationsprocesser Luxemburg pekat på mycket väl kan ha systematisk karaktär. Även om makten inte skapar värde i systemet som helhet har den en nyckelroll i den kapitalackumulation som sker i systemets kärna.

Kritik och debatter
Wallersteins idéer har även lett till en rad debatter. En av dessa har handlat om dateringen av det kapitalistiska världssystemets början. Exempelvis har Janet Abu Lughod pekat på existensen av ett Asien-centretat världssystem som blomstrade redan under 1200-talet, medan Andre Gunder Frank talat om ett 5000-årigt världssystem. Wallerstein gör sig enligt dessa kritiker skyldig till eurocentrism när han sätter systemets början till just den period då Europa börjar uppträda som dess kärna. Wallersteins svar har varit att peka på avsaknaden av ett system för ändlös kapitalackumulation före slutet av1400-talet. Han menar att det dessförinnan inte existerade något kapitalistiskt världssystem. Även om det förekom långväga handel var denna sporadisk och de regioner som handlade med varandra var knappast beroende av denna handel. Till skillnad från tidigare långväga handelsförbindelser utgör dagens kapitalistiska världssystem ett integrerat system med en tydlig hierarki, byggd på systemets interna arbetsdelning.
Dateringen av dagens kapitalism till slutet av 1400-talet har också kritiserats från motsatt håll av de som hellre vill knyta kapitalismens genombrott till de politiska och industriella revolutioner som vid 1700-talets slut gjorde slut på resterna av det gamla feodala systemet. Wallerstein tillbakavisar denna ståndpunkt i tredje bandet av The Modern World-System som diskuterar den franska och den industriella revolutionens betydelse för världssystemet. Hans provokativa tes är att båda dessa revolutioners betydelse överdrivits och att ingen av dem var avgörande för kapitalismens genombrott. Uppfattningen om den franska revolutionen som en ”borgerlig revolution” som förde Frankrike från feodalism till kapitalism är ohållbar i ljuset av att landet alltsedan 1500-talet redan var del i det kapitalistiska världssystemet.
Den mest kända debatten är utan tvekan den med ekonomhistorikern Robert Brenner. Debatten var på många sätt en repris av den klassiska debatt om övergången från feodalism till kapitalism som förts bland marxister främst under 50-talet. I denna hade Paul Sweezy betonat vikten av det köpmannakapital som genererats genom Medelhavshandeln medan Maurice Dobb istället hade förklarat övergången med hänvisning till klassförhållandena mellan bönder och godsägare i England – en förklaring som i stora drag påminde om den som Brenner senare arbetade fram. I Wallersteins ögon gjorde sig både Dobb och Brenner skyldiga till ett metodologiskt misstag eftersom de tog nationalstatsramen för given som analysenhet och tycktes hävda att övergången repeterades i varje land för sig. Brenner kritiserade å sin sida Wallerstein för att vara en ”Smithiansk marxist”, som i Adam Smiths efterföljd missade klassrelationernas och produktionsprocessernas betydelse medan handel och regional arbetsdelning överbetonades. Debatten är intressant eftersom den tydligt illustrerar existensen av två olika strömningar inom marxismen: en som betonar arbete och klasskamp, ofta med nationalstaten som implicit analysram, och en annan, mer heterodox, som snarare betonar det utbyte som sker genom handel och kapitalflöden inom systemet som helhet.

Världssystemteorins relevans idag
Den kritiken som nämnts ovan pekar på svagheter hos Wallerstein – inte minst när det gäller vilken roll klassrelationer och klasskonflikter ska tillmätas i världssystemets utveckling – men pekar också på olösta frågor inom den marxistiska teoribildningen som sådan. Det är mot bakgrund av de senare som existensen av så vitt skilda ståndpunkter som Wallersteins och Brenners blir begripliga. Till stor del avspeglar debatterna skilda synsätt på förhållandet mellan kapitalismen som logisk modell å ena sidan, vars grunddrag frilagts av Marx och i vilken värdelagen är central, och som en komplex historisk verklighet som bara bitvis blev föremål för Marx undersökningar å andra sidan. Frågan blir brännande när vi närmar oss gränserna för den kapitalistiska logiken – exempelvis i relationen till förkapitalistiska samhällen, till stat och politisk makt, till naturen, eller till familj och reproduktion. En klargörande diskussion om detta förs av Nancy Fraser i den nyligen utkomna Capitalism: A Conversation in Critical Theory (2018, skriven tillsammans med Rahel Jaeggi, se även Evelina Johansson Wiléns introduktion till Nancy Frasers tänkande i förra numret av Röda rummet). Här påpekar hon att kapitalismens kriser inte bara handlar om den internt genererade konflikten mellan arbete och kapital, utan också om kriser som uppstår i relation till reproduktionssfären, naturen och staten. Samtidigt som kapitalismen definierar dessa sfärer som en ”utsida” som inte skapar värde, är den beroende av dem för sina existensbetingelser. Snarare än en genuin utsida fungerar de som vad Fraser kallar för en backstage som kapitalismen systematiskt förlitar sig på, samtidigt som den undergräver och destabiliserar dem. Frågan är i vilken grad de kriser som uppstår i relation till denna undanskymda backstage kan förklaras på ett fruktbart sätt med den modell som Marx frilägger i Kapitalet?
Världssystemteorin har tagit itu med dessa frågor på ett tydligare sätt än många andra marxistiska strömningar. Ett tydligt exempel är naturen. Det är knappast en slump att en av de mest inflytelserika teorierna om kapitalismens förhållande till naturen och klimatet arbetats fram av en världssystemteoretiker, Jason Moore. Moore försöker i sin bok Capitalism in the Web of Life (2015) visa hur Marx’ värdelag är relaterad till det specifika sätt som kapitalismen drar nytta av “billig” natur – energi, föda och råmaterial – för att mildra sina kriser och upprätthålla systemets profitnivåer. Eftersom kapitalismens värdestandard sätts av mänskligt lönearbete framstår naturen som gratis, som värd något enbart i den mån den bearbetas. Men det betyder inte att kapitalismen inte behöver naturen som bruksvärde. Förutom utsugning av lönearbete vilar systemet också på en massiv appropriering av obetalt arbete, ”inklusive det obetalda arbete som utförs av utom-mänsklig natur”. Till skillnad från lönearbetet ger inte detta arbete direkt upphov till värde, men det bidrar ändå genom att producera förutsättningar för värdeskapandet. Moores argument om approprieringens betydelse för kapitalismen är ett direkt eko av Luxemburgs, Harveys och Wallersteins argument att ursprunglig ackumulation hela tiden samexisterar med utsugningen av lönearbetet. För Moore är dessa två spår sammanvävda, på så vis att naturen ofta approprieras just för att reducera lönekostnader, genom billigare föda, energi och råvaror. Kapitalismens beroende av approprieringsprocesser gör också att den måste vidmakthålla och förstärka dikotomin mellan natur och samhälle, som på så vis blir förhärskande i modern kultur. Moores argument att den ”billiga” naturen idag håller på att ta slut och att kapitalismen därför är på väg in i ett kroniskt kristillstånd är även det ett eko av Luxemburgs teori att kapitalismen, just genom att sprida sig som en löpeld, undergräver sina egna förutsättningar.
Jag avslutar med några ord om världssystemteorins syn på politisk makt. Åtminstone sedan Engels’ polemik mot Eugen Dühring har det varit kontroversiellt inom marxismen att analysera makt som en drivkraft bakom kapitalackumulationen. Detta beror delvis på att en sådan analys riskerar att rättfärdiga ekonomin. Hos Braudel är det lätt att hitta passager där skildringar av marknader och lokal handel får ett nostalgiskt skimmer. Finns det inte en risk att även världssystemteorin utmålar ekonomin som något vars orättvisor helt skulle försvinna om den bara befriades från monopol och maktmissbruk, och förbiser den i så fall inte att problemets kärna ligger i relationen mellan arbete och kapital? Wallerstein förnekar dock inte den utsugning som sker i denna relation. Han hävdar inte heller att resultatet om monopolen försvann skulle bli en välfungerande marknadsekonomi. Tvärtom menar han att systemet skulle bli instabilt och kaotiskt. Precis som lönearbetet behövs också de politiska, utomekonomiska påtryckningarna och maktförhållandena för att ge stabilitet åt kapitalackumulationen. Att avskaffa monopolen skulle inte leda till en rättvis, transparent marknad utan till en renodling av den rent ekonomiska utsugningen och en instabil, kaotisk ekonomi. Detta leder fram till Wallersteins samtidsdiagnos, vilken är att vi alltmer närmar oss ett sådant tillstånd. Med sjunkande profitnivåer i systemet under det sista halvseklet har instabiliteten och oförutsägbarheten i systemet ökat. Men när systemet är kaotiskt kan också små händelser få stora konsekvenser, vilket skapar öppningar för politisk handling, inte minst genom sociala rörelser. <<

Carl Cassegård är professor i sociologi, verksam vid Göteborgs universitet