Ur nr 1-2/2019

Kritik & kamp – Att tänka politisk gemenskap idag

Evelina Johansson Wilén diskuterar två nyutkomna böcker; av vänsterpopulisten Chantal Mouffe och det betydligt mer socialistiskt orienterade författarkollektivet bakom boken Feminism för de 99 procenten.

Det är många som under det senaste decenniet har talat om nyliberalismens sönderfall eller åtminstone pågående hegemoniska kris. Det framhålls hur den ekonomiska krisen 2008 – 2009 har skapat misstro gentemot det rådande ekonomiska och politiska systemets förmåga att skapa ett gott samhälle och en hållbar framtid. Istället för att fogligt acceptera status quo kräver allt fler människor politiska alternativ i form av av radikala förändringar. Samtidigt fortsätter politiker i mitten att upprätta koalitioner mellan traditionella arbetarpartier och högerpartier. Den gemensamma nämnaren som möjliggör dessa koalitioner är att ingen av de partier som försöker skapa dem på allvar motsätter sig den nyliberala ekonomi och politik som inom de folkliga lagren väcker allt mer ilska och missnöje. Medan väljarna tycks ha fått nog och sedan länge har varit beredda att begrava den nyliberala modellen tycks politikerna vara inneslutna i en bubbla där nyliberalism inte är ett val utan ett självklart villkor att anpassa sig efter.

Som valundersökningar har visat så har detta glapp mellan politikerna och väljarna bland annat kommit till uttryck genom att röstdeltagandet har gått ner i flera sociala grupper i många europeiska länder. Samtidigt har den strid mellan höger- och vänsterpolitik, som den tredje vägens socialdemokrati – med förespråkare som Anthony Giddens i förtruppen – deklarerade som hopplöst förlegad, kommit att bli allt mer framträdande. Utvecklingen har varit påtaglig under flera europeiska val det senaste decenniet där det är just de konservativa och främlingsfientliga partierna samt vänsterpartierna som har fått ökat stöd medan mittenpartierna förlorar väljare. Förändringen av det politiska landskapet – från en liberal konsensuspolitik i mitten till ökad politisk polarisering och antagonism – har skapat både hopp och oro inom politiskt progressiva läger. Samtidigt som det växande stödet för vänsterpolitik med socialistiska övertoner, med politiker som Jeremy Corbyn, Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez som tydliga symboler, är en välkommen utveckling så har även konservativa, högerextrema och främlingsfientliga partier samlat sina krafter. Och även om den nyliberala politiken har förlorat ideologisk hegemoni tycks den samtidigt upprätthållas ekonomiskt med hjälp av ett fortsatt starkt samarbete mellan etablissemangspolitiker och kapitalistiska intressen. Donald Trumps politiska kampanj, som på ett retoriskt plan var kritisk mot nyliberal politik och den globala ekonomin, har till exempel efter segern i preidentvalet tagit formen av en aggressiv nyliberal politik med konservativa förtecken.

Likväl kan mellanpartiernas politiska fästning förstås som hotad och en kamp mellan vänsterorienterade alternativ å ena sidan och rasistiska, konservativa och nationalistiska sådana å andra sidan pågår för fullt i stora delar av världen. Istället för att på håll betrakta denna kamp mellan olika mothegemoniska politiska krafter har flera politiska teoretiker som tidigare ägnat sig åt politiska analyser av samtiden nu kommit att aktivt intervenera i den. Upplevelsen av nödvändigheten att gå från analys till aktion kan förmodligen också till stor del förklaras av den pågående klimatkrisen. Att ändra den politiska inriktningen handlar idag inte enbart om att skapa grunden för ett gott samhälle, utan – som den samlade klimatforskningen visar – om att möjliggöra förekomsten av en gemensam framtid överhuvudtaget. Vi står alla med kniven mot strupen och någonting måste ske. För att åstadkomma dessa förändringar behövs ett starkt politiskt kollektiv mobiliseras som ställer transformativa krav.

Två exempel på politisk-teoretiska ingripanden som fokuserar på byggandet av kollektiva rörelser är de skrifter som kom ut på Tankekraft förlag under våren 2019. Den ena – Till vänsterpopulismens försvar – är skriven av postmarxisten Chantal Mouffe. Den andra boken – Feminism för de 99 procenten – är författad kollektivt av de marxistiska feministerna Cinzia Aruzza, Tithi Bhattacharya och Nancy Fraser. Det rör sig om böcker som i många avseenden liknar varandra. För det första är de skrivna av teoretiker som står nära olika politiska rörelser. Medan Mouffe har varit i aktiv dialog med Podemos främsta ledare har Aruzza, Bhattacharya och Fraser bland annat engagerat sig i de kvinnostrejker som ägt rum i USA, Italien och Spanien under 2017 och 2018. Båda består av ett inledande manifestlikande block som efterföljs av ett teoretiskt appendix, där de politiska övertygelserna som torgförs i det första blocket sedan förankras i en teoretisk diskussion. Dessutom delar skrifterna syftet att skapa grund för kollektiva mothegemoniska projekt mot nyliberal ekonomi och politisk samt mot konservativa/högerextrema och främlingsfientliga politiska alternativ till den rådande nyliberala politiken. I den här texten sammanfattar jag och jämför dessa två projekt och argumenterar för varför det som företräds av Aruzza, Bhattacharya och Fraser är att föredra.

Det gemensamma som en konstruktion
På de inledande sidorna av Till vänsterpopulismens försvar presenterar Mouffe sitt politiska projekt och de centrala argument som ligger till grund för hennes försvar av vänsterpopulism. Hon menar att vi lever i ett ”populistiskt ögonblick” och att vänstern behöver förstå vad detta innebär för att kunna utnyttja det faktum att nyliberalismen befinner sig i en kris. Att leva i ett populistiskt ögonblick betyder, enligt Mouffe, att ”den dominerande hegemonin börjar destabiliseras” och att det politiska fältet öppnats upp för nya alternativ som kan vinna makt genom att vinna folkets sympatier. Hon hävdar vidare att många socialistiska och socialdemokratiska partier håller fast vid en förståelse av politik som bygger på ”klassessentialism”, vilket hon beskriver som ett premierande av arbetarklassen som revolutionär klass framför andra grupper. Dessutom menar hon att de dras med tron på slutgiltig politisk harmoni där politiska konflikter är utraderade. Dessa två svagheter inom det som hon genomgående benämner som den ”traditionella vänstern” får förödande konsekvenser då det innebär att vänstern blir blind inför andra politiska kamper och politiska identiteter och – om de erkänner dem – ständigt försöker underordna dem sin egen politiska agenda där klass alltid står först. Sin stil trogen är Mouffe inte särskilt generös med referenser eller konkreta måltavlor, istället förblir den vänster hon kritiserar utan namngivna företrädare. Denna ”klassessentialism” innebär, enligt Mouffe, att vänstern blir oförmögen att bilda en bred vänsterpopulistisk rörelse, där olika grupper ryms och får möjlighet att definiera en samtida vänsterpolitik.

Istället för att utgå från en idé om förekomsten av objektiva politiska positioner eller intressen grundade i samhällets produktionsförhållanden argumenterar Mouffe för hur en gemensam politisk vilja snarare än en gemensam politisk position bör konstrueras och sedan ligga till grund för politiska gemenskaper. Detta kan uppnås genom vad hon beskriver som ”ekvivalenskedjor”, där olika gruppers krav artikuleras tillsammans. En ekvivalenskedja är som ett slags länk, där olika rörelser möter varandra och låter sig själva förändras i mötet med andra gruppers krav. Samtidigt betonar Mouffe hur denna gemensamma vilja aldrig kan bli total eller harmonisk, då den uppstår i samtalet mellan en mångfald av samhälleliga aktörer och måste härbärgera de konfliktlinjer som kan uppstå mellan dessa.

För Mouffe är inte det slutgiltiga målet socialism utan istället vad hon, tillsammans med den teoretiska parhästen Ernesto Laclau, har kallat för en radikal och pluralistisk demokrati. Centralt för denna form av demokrati är att konflikt och politiska samtal mellan olika politiska positioner utgör politikens livsnerv. Genom att upprätthålla denna scen för konflikt menar Mouffe att vi kan undvika den postpolitiska, postdemokratiska och byråkratiska politik som hon förknippar med vår tid, som genom att sakna tydlig ideologisk förankring och framställa sig som samhällsförvaltare snarare än övertygade ideologer får människor att misstro politiken och avfärda alla politiker som av samma skrot och korn. Vi måste med andra ord stärka konfliktperspektivet och skapa grund för det som Mouffe genomgående benämner som en ”agonistisk debatt”. Här skiljer Mouffe på begreppet antagonism, som hon menar är ett uttryck för en destruktiv vilja att förinta sin motståndare, medan den agonistiska politiken snarare respekterar men samtidigt skapar en tydlig skiljelinje mellan sig själv och sin politiska fiende.

Det vi, enligt Mouffe, behöver är alltså fler politiska skiljelinjer och hon menar att den populistiska politiken är den som är bäst lämpad för att skapa sådana politiskt produktiva skiljelinjer. Mouffe vill emellertid inte skapa denna skiljelinje utifrån distinktionen mellan höger och vänster, utan istället utifrån distinktionen mellan ”folket” och ”oligarkin”. Mouffe vill frigöra sig från en socialistisk tradition som lyfter fram specifika samhällspositioner och menar istället att vi måste kombinera kampen hos miljörörelser, feministiska rörelser, anti-rasistiska rörelser, med flera för att etablera en gränsöverskridande och stark mothegemoni.

Mouffe har haft stort inflytande inom delar av den samtida vänstern. De ledande politikerna inom Podemos hade till exempel redan läst Mouffe (och Laclau) från pärm till pärm innan de presenterade sitt politiska projekt som – i likhet med Mouffes tänkande – ville frigöra sig från vänsterns ”daterade språk” och tala till folket behov och önskemål snarare än att nyttja en förlegad vänsterretorik. Samtidigt har Mouffe stött på hård kritik, bland annat från svenska politiska debattörer. Journalisten Kajsa Ekis Ekman kritiserar bland annat Mouffe för att uttrycka relativt självklara tankar men klädda i en högtravande, och ofta elitistisk, språkdräkt (Aftonbladet 19/3 201. Att människor misstror politiker och att denna misstro bli allt starkare ju mer lika dessa politiker blir varandra är inte en nyhet, och det blir inte mer tankeväckande bara för att det uttrycks på ett otillgängligt sätt. Ekis Ekman pekar även på hur Mouffe inte gör någon tydlig skillnad mellan populism och folkrörelser, vilket innebär att det blir svårt för Mouffe att förklara varför det är just populism vi behöver och hur den skulle skilja sig från tidigare politiska folkrörelser.

Även om jag instämmer i Ekis Ekman kritik så menar jag att skon klämmer betydligt mer besvärande i relation till andra delar av Mouffes politiska projekt. För det första så tenderar Mouffe, som själv tar spjärn mot vad hon kallar för det postpolitiska tillståndet, som inte tillåter politiska alternativ utan framhäver status quo som det enda möjliga, att själv bli en ofrivillig förespråkare av detta perspektiv. Mouffe beskriver en fungerande demokrati i termer av ett utrymme för debatt, diskussion och konflikt och möjligheten att välja mellan olika politiska positioner. Det är, menar Mouffe, viktigt att det finns plats för politisk diskussion mellan tydligt skilda politiska alternativ, annars riskerar konflikter mellan människor att ta mer destruktiva uttryck. Samtidigt förknippar Mouffe denna diskussion helt och hållet med den liberala demokratin, som enligt henne bör fördjupas men inte upphävas. Här avfärdar hon kritik av relationen mellan den liberala demokrati och kapitalism som ett uttryck för vänsterextremism. Ett särmärke för den liberaldemokratiska regimen är, enligt Mouffe, att den tillåter en agonostisk förhandling mellan höger och vänster. Mouffe framställer alltså en tydligt avgränsad period (som inom en svensk kontext brukar kallas för rekordåren) – då kapitalistiska intressen kunde samverka relativt väl med välfärdssamhället – som ett exempel på den liberala demokratins väsen. Att detta utrymme för progressiv politik krymper alltmer tycks Mouffe betrakta som en fråga om felaktiga politiska prioriteringar från vänstern, snarare än ett bevis på att rekordåren är en parentes i en historia där det är kapitalistiska intressen som till syvende och sist sätter agendan. Viljan att upprätta andra politiska system – till exempel socialism – beskrivs dessutom som detsamma som att avfärda förekomsten av konflikter och politiska motsättningar, i vad hon beskriver som den kommunistiska myten om ”ett transparent och försonat samhälle”. För Mouffe tycks med andra ord den goda politiken endast kunna frodas inom den rådande ordningen, givet att denna ordning gör sig fri från nyliberalismens dåliga inflytande. Här handlar det om att förbättra snarare än förändra den ordning vi befinner oss inom. Allt annat avfärdas som en form av oansvarig elitistisk politik som inte är beredd att gå i närkamp med makten.

I Mouffes diskussion av nyliberalismens negativa effekter på den agonistiska politiska praktiken framträder även en annan svaghet, vilket är just hennes definition av nyliberalism. I Mouffes bok diskuteras det nyliberala ytterst sällan som en form av ekonomisk ordning, och behandlas främst som ett tänkesätt och vision om samhället. I grund och botten är, menar jag, en bred definition av nyliberalism inte särskilt problematisk utan har snarare fördelar. Många, bland annat David Harvey, har argumenterat för hur nyliberalismen bör förstås både i termer av en ekonomisk och politisk ordning samt en ideologi. Genom en sådan bred förståelse är det enklare att förstå hur den nyliberala ekonomin och politiken har fått ett sådant genomslag. Hos Mouffe får de ekonomiska aspekterna och de gränser de sätter allt för lite uppmärksamhet. Att göra motstånd mot den nyliberala ordningen kommer oftast att handla om att ersätta ett politiskt tänkande med ett annat. Av denna anledning kan hon beskriva den reformistiska vänsterns problem i idealistiska termer, som att de inte har förstått politikens väsen, snarare än att grunda det i analys av hur relationen mellan stat och kapitalism har sett ut och förändrats i samband med ekonomiska konjunkturer.

Det är även här, i hennes bristande analys av nyliberalismen som en samtida form av kapitalism, som hennes förståelse av folket och hennes kritik av vänsters ”klassessentialism” stöter på problem. För Mouffe är folket blott en politisk konstruktion och inte någonting som har sin grund i reella politiskt gemensamma villkor. De ”ekvivalenskedjor” som skapas mellan olika grupper är, enligt henne, ett uttryck för en gemensam vilja till ett annat samhälle och inte för delade intressen. När hon analyserar vad som kan vara grunden för en gemensam identifikation som ett folk mot en elit så relateras detta således inte till att dessa människor de facto skulle ha någonting med varandra att göra. Istället betraktas de som företrädare för separata underordnade grupper med disparata intressen som måste lyckas formulera ett politiskt projekt i skärningspunkten mellan dessa olika intressen.

Då hennes politiska projekt inte ger verktyg för att erbjuda en kritik och ett motstånd mot det ekonomiska system som splittrar grupper – manliga arbetare från kvinnliga, rasifierade, hbtq-personer och så vidare – så finns det få anledningar att tro att hennes önskemål att skapa ekvivalenskedjor mellan dessa grupper kan få fäste. Om inte gemensam kamp grundas i faktiska gemensamma intressen så är chansen liten för att grupper går samman och upprätthåller en politisk gemenskap. Särskilt när dessa grupper de facto ofta ställs mot varandra och således görs till varandras motståndare. Mouffes bristande förankring i en tradition som beskriver nyliberalismen som grundad i en kapitalistisk ekonomi innebär alltså att hennes politiska projekt bygger på hoppet att människor ska enas i försöket att upprätta det goda politiska samtalet. Sammantaget är det ett idealistiskt politiskt projekt som, på typiskt liberalt manér, framhäver vikten av det politiska som kommunikationsform framför en analys av de sociala och ekonomiska villkor som betingar detta samtal.

Aruzzas, Bhattacharya och Frasers utgångspunkt i manifestet Feminism för de 99 procenten är, till skillnad från Mouffe, att flertalet människor – även om de tillhör olika grupper som utsätts för olika typer av orättvisor – behöver ett annat ekonomiskt system för att de orättvisor som de utsätts för ska kunna bekämpas effektivt. I motsats till Mouffe är det antikapitalistiska momentet centralt för hur de formulerar grunden för gemensam politisk kamp, där olika politiska kamper inte reduceras till varandra men där kontexten inom vilka dessa kamper sker – den kapitalistiska – blir den gemensamma utgångspunkten. Det rör sig inte om att reducera varje kamp till en fråga om klass utan istället om att ta sin utgångspunkt i hur den ekonomiska ordningen angår merparten av de människor som ofta beskrivs som i konflikt med varandra eller som politiska subjekt med skilda intressen. Det är inte så att kapitalismen är roten till allt ont, men många av de rättvisekamper som bedrivs behöver förankras i en antikapitalism för att kunna vara en kamp för de många snarare än de få.

Feminism för de 99 procenten

”Dagens feminister måste fatta ett beslut: Ska vi fortsätta delta i de jämlika möjligheternas herravälde medan planeten brinner upp? Eller ska vi omdefiniera jämställdhet och ge den en antikapitalistisk form som kan ta oss ur den nuvarande krisen och leda oss mot ett nytt samhälle?”

I Feminism för de 99 procenten vill Aruzza, Bhattacharya och Fraser formulera ett brett gemensamt feministisk antikapitalistiskt projekt, med utgångspunkt i sina olika politiska och teoretiska bakgrunder. Medan Aruzza främst har varit intresserad av relationen mellan marxism och feminism, har Bhattacharya ägnat sig åt att utveckla den sociala reproduktionsteorin i mötet med vad som skulle kunna kallas för ett intersektionellt perspektiv. Fraser har å sin tur ägnat stora delar av sina verk åt att reflektera kring relationen mellan statusorienterade kamper och klassorienterade sådana inom den samtida liberala kapitalismen. Tillsammans skriver de fram elva teser för en feminism som de menar inte vänder sig till de få, utan istället till de många. Det handlar, till skillnad från den liberala feminism som förespråkar meritokrati och representation, om en feminism som riktar in sig mot kapitalismens destruktiva konsekvenser och vägrar vara tacksam ”över att det är en kvinna, inte en man, som krossar deras fackföreningar, dödar deras föräldrar i en drönarattack eller låser in deras barn i en bur vid en gränspostering” och som ”vägrar att skydda fåtalets frihet på bekostnad av de mångas välstånd”.
I likhet med Mouffe beskriver de vår tid som präglad av nyliberalismens härjningar. Men till skillnad från henne framhåller de emellertid nyliberalismen just som en samtida form av kapitalism som har lett till ökad ekonomisk ojämlikhet, en avpolitisering av våra demokratiska organ och genom sina ekonomiska moment har bidragit till den stora miljökris som vi befinner oss i och som vi är oförmögna att lösa utifrån dagens politiska ramar. Dessa frågor – ekonomi, miljö, kvinnors villkor med mera – hänger alltså ihop och är inte ett uttryck för olika politiska aktörer som representerar olika intressen som måste sammanfogas. Snarare är de redan sammanlänkade och politiska gemenskaper kan byggas med utgångspunkt i en förståelse om hur de faktiskt hänger ihop i många avseenden.

Genom att fokusera på den kapitalistiska kontext som den politiska kampen pågår inom erbjuder Aruzza, Bhattacharya och Fraser mer än en gemensam utgångspunkt. De pekar även mot en lösning på den konflikt mellan statusorienterade och klassorienterade kamper som har präglat det politiska landskapet och den politiska debatten under ett flertal decennier. Medan de statusorienterade kamperna brukar relateras till orättvisor som kapitalismen inte behöver för att verka effektivt så ses de klassorienterade orättvisorna som fundamentala för kapitalismens fortlevnad. Detta har inneburit att vissa grupper har kunnat ställa politiska krav och nått framgångar som andra grupper inte har. I LO-rapporten Högerpopulismen och jämlikheten – en essä pekar författarna Anders Nilsson och Örjan Nyström på detta förhållande och argumenterar för hur den ekonomiska orättvisan har fördjupats medan det finns tecken på att kulturellt grundande orättvisor inte har fördjupats på samma sätt. De tre författarna pekar på de begränsningar som en statusorienterad kamp möter i kapitalismen. Även om den nyliberala kapitalismen på ett ideologiskt plan inte motsätter sig vissa rättvisekamper så kan den på ett konkret plan göra det svårt för människor att utnyttja de rättigheter som de formellt har:

”Av nyliberalismens sätt att omstöpa könsförtrycket inser vi att kvinnor och könsmässigt nonkonforma personer bara kan erövra rättigheter (och förverkliga de rättigheter som de redan har på pappret) genom att omdana hela det samhällssystem som urvattnar dessa rättigheter. Den legala rätten till abort är i sig av föga värde för fattiga kvinnor och arbetarkvinnor som inte har råd att betala för ingreppet. Reproduktiv rättvisa förutsätter tillgång till gratis och allmän sjukvård utan vinstsyfte samt avskaffandet av rasistiska eugeniska praktiker inom läkarkåren […] Slutligen är rättslig emancipation blott ett tomt skal utan åtgärder som omfattar välfärdstjänster, sociala bostäder och resurser som garanterar att kvinnor skyddas från våld i hemmet och på arbetet.”

Rättvisekamper som inte begrundar de ekonomiska förutsättningarna kommer alltså att premiera enskilda individer inom de grupper man vill värna om. Det krävs således en kombination av både kulturell kamp och ekonomisk kamp för att de segrar man vinner ska komma alla i gruppen till dels. Aruzza, Bhattacharya och Fraser uttrycker detta förhållande på ett effektfullt vis i sin kritik av styrelserumsfeminism: ”Vi är inte intresserade av att krossa glastaket om det betyder att den stora majoriteten tvingas sopa upp splittret”. Förutom att de vänder sig mot denna form av feminism då den innefattar endast ett privilegierat skikt kvinnor är ytterligare en anledning att det inte är en feminism som mobiliseras mot kapitalismen, utan snarare deltar i att skövla planeten och göra den oigenkännlig. Feminismen för de 99 procenten är således inte enbart en feminism som företräder 99 procent av alla kvinnor. Det är även en feminism som sluter upp med miljörörelsen, och där kvinnors kamp helt och hållet hänger samman med miljöaktivism. Till skillnad från Mouffe, vars ”folkfront” helt och hållet är en diskursiv konstruktion och där det handlar om att genom populistisk retorik få med sig människor på det vänsterpopulistiska tåget snarare än det högerpopulistiska, utgår Aruzza, Bhattacharya och Fraser istället från att dessa grupper faktiskt hör ihop. Även om det givetvis krävs ideologisk kamp för att övertyga människor om denna gemenskap är den reell. På så vis är det också troligare att den går att upprätta. Då den har sitt sikte på ekonomisk omfördelning, och inte bara ett levande politiskt samtal och en konflikt mellan höger- och vänster, bär den också på verkliga förutsättningar att vända den politiska utvecklingen och skapa grund för en jämlikare framtid i en levbar värld. <<

Evelina Johansson Wilén ingår i redaktionen för Röda rummet och är doktorand i genusvetenskap vid Göteborgs universitet.