Nytt inlägg i debatten kring ”Krig i Kolbältet”:

Än en gång – glöm inte perspektivet

Jag tackar för Jakob Sandbergs svar på min kritik. Men det är inte så att jag inte förstår vad han vill säga. Jag tycker att hans perspektiv är alldeles för inskränkt. Politiska frågor som språk, kultur, religion, nationalitet, etc. har alltid varit svåra att hantera när ett folk som tidigare varit under hälen på en starkare stat (dominerad av en helt annat/annan språk, kultur, religion, nationalitet, eller liknande) på grund av olika anledningar inte längre är dominerade. Språkfrågan (dvs. ryskans ställning) i Baltikum är ju ett bra exempel. De exempel som Sandberg anför med liknande problem som i Ukraina (Kamerun, Nagorno Karabach och Georgien) är ju alla länder/regioner som har fått sin frihet efter att under lång tid varit dominerade av ett starkt imperium som utformat området huvudsakligen efter egna intressen. Kamerun var t.ex. en tysk koloni fram till dess att Tyskland förlorade första världskriget, varpå Frankrike och Storbritannien (en mindre del av landet) tillsammans förvaltade området.

Jag förnekar inte på något sätt att Ukrainas statsledning efter den orangea revolutionen är extremt nationalistisk och att fascister och andra högerextremister har alldeles för mycket att säga till om i landet, liksom att de nationella och ekonomiska konflikterna mellan östra och västra Ukraina är stora. Men att dessa motsättningar av sig själva skulle leda till militärt uppror, det händer nog huvudsakligen inom stater med regioner vilka gränsar till Ryssland. Att t.ex. Skottland, som med mycket stor majoritet röstade mot Brexit, skulle göra militärt uppror med avsikt att stanna kvar inom EU mot Förenade Kungadömet om UK nu (som det tycks) kommer att lämna EU, det kommer aldrig att hända.

På sätt och vis är upproret i Donbass och den orangea revolutionen i Kiev varandras spegelbilder, inte bara för att de utspelar sig i samma land. (USA har ju ofta anklagats för att vara den som legat bakom, t.o.m. varit ansvarigt för, folkliga uppror mot auktoritära regimer som varit allierade till dess fiender. Avsättningen av Mossadeq i Iran 1953 är ju ett bra exempel, och många har anklagat USA för att ha varit den verkliga kraften bakom den orangea revolutionen i Kiev.) Bägge startade för att man var mycket missnöjd med den politik som staten förde. Utan detta djupa missnöje hade inget av dessa två uppror startat, men det vi diskuterar är ju hur självständig processen var fram till det egna maktövertagandet.

Jag klassificerade inte ”starka länder med regionala maktambitioner” som imperialistiska, den termen valde Jakob Sandberg. Imperialism kan nog sägas ligga flera nivåer högre än det jag åsyftade. Man behöver dock inte den extremt stora ”analytisk(a) precision” som Jakob Sandberg efterlyser för att förstå och rätt kunna utnyttja ett begrepp som ”imperialism”. Det man skulle kunna behöva vore en teori om i vilka situationer dessa imperialistiska stater inte sätter sina egna intressen främst, inte för att de oftast gör så. – Ordet imperium är latin och därmed minst 2200 år gammalt. Imperier (och därmed imperialism) fanns långt innan industrikapitalismen på allvar expanderade ut ur nationalstaterna. Det romerska imperiet var bara ett av de största. Det tillkom efter att makedonierna besegrat det persiska imperiet och romarna därefter lagt under sig bl.a. de västra resterna av Alexanders hellenistiska imperium. För att inte tala om bronsålderstidens faraoniska (egyptiska), hettitiska, assyriska och babyloniska imperier. I det berömda slaget vid Kadesh 1274 f.Kr. kämpade de faraoniska och hettitiska imperierna först och främst om inflytandet över det som idag ungefär är NV Syrien, men också om vem i området som skulle vara ”den främste bland de främsta”. (Det blev oavgjort.)

Vad gäller kriget i Syrien har vi nog diametralt olika uppfattning även om det. Det startade som ett inbördeskrig, men i och med att vänstern och de icke-fundamentalistiska krafterna inte lyckades att hålla kvar upproret på den politiska nivån, lyckades regeringen tvinga över upproret i ett inbördeskrig. I denna fas lyckades inte vänstern och de icke-fundamentalistiska folkliga krafterna att skaffa sig sådan militär slagstyrka att konflikten även fortsättningsvis kunde utspelas som en åtminstone delvis politisk konflikt. Jag anser inte att detta krig längre kan betraktas som ett inbördeskrig – det styrs nu helt av de intervenerande staterna. Assad kan inte själv vinna kriget utan han kommer att vara utlämnad till vad hans vinnande koalition kan komma överens om. Till och med Israel angriper öppet iranska positioner i Syrien – det kan leva med Assad, men hans iranska stödtrupper bekämpas.

Det går ju att säga att ”’We ain’t nobody’s backyard’ går att applicera lika mycket på relationen mellan dagens Kiev och Donbass”, men jag är övertygad om att varken Maurice Bishop och NJM på Grenada, Sandinisterna i Nicaragua eller Castro på Kuba (vilka alla utformade sin politik efter denna devis) skulle ha accepterat att någon region av landet försökte lämna det. Vad gäller Nicaragua vet vi ju hur det var – Atlantkusten skulle inordnas i landet efter hur sandinisterna ansåg vara mest lämpat efter sina erfarenheter i centrala och västra Nicaragua.

Jakob Sandberg och rebellerna i Donbass jämför situationen med spanska inbördeskriget. Han skriver att ”utländsk intervention och frivilliga kombattanter (där) förekom i mängder”. Jag tycker dock att den jämförelsen delvis haltar. Regelrätta utländska trupper stödde ju enbart frankisterna. Sovjet sände inga trupper till den spanska regeringens försvar, istället skickade man en hemlig polis för att slå ned revolutionen. De internationalister som kom till Spanien för att kämpa på regeringens/revolutionens sida hade inte några militära vapen med sig. Definitivt var de som helhet inga soldater på bondpermis med sin militära utrustning, som ju i åtminstone ett fall i Donbass bestod av en komplett rysk luftvärnsenhet mot flyg på 10‑12.000 m höjd (inkl. robotar, avfyringsramp, sikte och radar).

Det är emellertid så att den viktigaste och grundläggande frågan gäller huruvida ”den ryska statens intervention kan tolkas som en tydlig tolerans för det som skedde” (min kursivering). Det handlar alltså om att en grupp människor i östra Ukraina (på gränsen till Ryssland) som propagerade för att flera regioner skulle försöka bryta sig loss och närma sig Ryssland. Att detta skulle kunna leda till väpnade strider måste i alla fall statsledningen i Moskva ha insett tidigt. Jakob Sandberg hävdar tydligen att den ryska statsledningen, för vilken dess kontroll över landet har utomordentlig stor betydelse, passivt bara skulle suttit och tittat på, när utvecklingen kunde riskera att stridsberedda ukrainska tanks hamnade precis utanför den ryska gränsen. Det verkar han tycka är rimligt, men i mina ögon måste inte det faktum att han inte hittat några dokument som visar på den ryska statsledningens intresse, innebära att något sådant dokument inte finns, utan enbart att de inte hittats. – Ja, jag vidgår utan att skämmas att jag inte har något förtroende för den ryska statsledningen och är inte beredd att ge den någon ”benefit of the doubt”. Jag tror inte att vi kommer att få veta hur den ryska statsledningen tänkte och handlade förrän alla dokument har publicerats/offentliggjorts någon gång långt in i framtiden. Kort uttryckt, jag menar inte att den ryska statsledningen måste planerat och/eller startat (”orsakat”) upproret i Donbass, men att det aldrig hade blivit något större väpnat uppror om inte Kreml uttryckligen låtit detta ske och förmodligen på olika sätt direkt och indirekt stött det. Då kunde man spela upproret upp respektive ned efter vad som för stunden bäst ansågs passa Kremls intressen.

Göran Lidén