Debatt:
Kritik av ”Krig i kolbältet”
I Röda Rummet 3-4/2018 skrev Jakob Sandberg en artikel om Rysslands inblandning i kriget i östra Ukraina, ”Krig i kolbältet – till definitionen av konflikten i östra Ukraina”. Hans slutsats var att ”… den ryska statens intervention kan tolkas som en tydlig tolerans för det som skedde, men utan någon inledande egen sammanhållande styrning” samt att ”… konflikten bör definieras som ett inbördeskrig – striden har onekligen stått inom en erkänd suverän entitet mellan parter som inledningsvis varit underkastade en gemensam auktoritet”.
Artikeln utgör en märklig analys/slutsats och jag är övertygad om att varken Röda Rummet eller Internationalen skulle ha kommit till liknande slutsats vad gäller andra starka länder med regionala maktambitioner som på liknande sätt lagt sig i sina grannars politik, t.ex. Turkiet, Saudiarabien, Israel, Iran, Indien, Vietnam eller Kina, för att inte tala om USA. Men Röda Rummet kanske anser att just Ryssland (på grund av ospecificerade anledningar) kan begära att behandlas främst utifrån sina egna perspektiv, vilka förstås då vore kvalitativt annorlunda än hur man betraktar andra regionala stormakter?
Att på liknande sätt analysera USA:s förehavanden i Latinamerika fram till nittiotalet (eller dess politik gentemot Venezuela idag) skulle orsakat stort rabalder inom den tidens internationella vänster. Hur ska man se på angreppet mot Grisbukten på Kuba (1961) – var det inte så att striden där stod ”inom en erkänd suverän entitet mellan parter som inledningsvis varit underkastade en gemensam auktoritet”? Var det inte på liknande sätt med starten av det andra Indokinakriget (kring 1960), att formellt kom USA ”enbart” till Demokratiska Republiken Vietnams hjälp efter att ett inbördeskrig startat och att det därför – enl. Jakob Sandbergs sätt att betrakta världen – bör betraktas som ett inbördeskrig ända till dess slut, 1975.
En internationell vänster måste istället ha det perspektiv som New Jewel Movement på Grenada hade och som dess ledare Maurice Bishop sammanfattade med: ”We ain’t nobody’s backyard”. Alla visste förstås att USA betraktade hela Latinamerika som sin egen bakgård (sedan Monroedoktrinen 1823 och speciellt med tillägget ”Rooseveltkorollariet” 1904 vari USA gav sig själv rätt att ’ingripa som ”internationell polis” om stater i Karibien och Centralamerika uppträder ”ociviliserat”’ [Wikipedia]), men Maurice Bishop menade att den politiska vänstern förstås aldrig kunde acceptera att verka inom den ram som sattes av den regionala stormakten.
I Maurice Bishops anda måste dagens internationalister stå upp för rätten att inte böja sig för den regionala stormaktens krav på hegemoni och rätt att blanda sig vad man anser sig ha intresse av.
Göran Lidén, Stockholm
Jakob Sandberg svarar:
Hej Göran
Tack för ditt mail. Jag är den förste att hålla med om att konflikten i östra Ukraina ska förstås historiskt och komparativt, men de exempel som anförs i texten visar att du inte har läst den bevisning jag anför. Du skriver att konflikten tolkas på ett sätt som aldrig hade skett på Röda Rummet eller Internationalen i de lägen andra regionala och globala stormakter lägger sig i sina grannstaters angelägenheter, men de enda exemplen som anförs är amerikansk intervention under kalla kriget långt bort ifrån landets gränser. Givet det faktum att den kompakta majoriteten stridande i östra Ukraina var, och alltjämt, är ukrainska medborgare som fram till dess hade verkat hela sina liv först i Sovjet och därefter i Ukraina, samt frivilligtillresta från hela världen inklusive Ryssland, gör att jämförelsen med såväl Grisbuktsinvasionen som samtliga övriga exempel i ditt mail haltar betänkligt. Exemplen du anför förutsätter nämligen det som behöver förklaras, vilket är just det jag i min artikel pekar på att bevis saknas för – att Kreml skulle ha orkestrerat upproret i öst. Det faktum att Kreml tjänar på konflikten i Donbass är inte ett tillräckligt rekvisit för att de orsakar den. Likaledes är antagandet om Ryssland som en imperialistisk stat inte rekvisit nog för att bevisa att rysk imperialism är orsaken till de problem den ukrainska staten står inför idag, inklusive kriget i öst. Om imperialism som analytiskt begrepp (och inte som odefinierat begreppsligt deus ex machina inom vänstern när större stater lägger sig i mindre staters angelägenheter) ska ha ett värde måste det bära upp analytisk precision, och inte förutsättas vara grunden för allt som sker varje gång stormakter som Ryssland har ett finger med i spelet. Jag förnekar på intet sätt ryska stormaktsambitioner gentemot Ukraina, men hävdar att själva förutsättningen för denna stormaktsintervention är motsättningar inom den ukrainska staten som var starka nog att utlösa ett inbördeskrig, och därmed återfinns grunden till problemet också där. Att jämföra dessa motsättningar med amerikanskt stöd för reaktionära regimer i Latinamerika och Sydostasien är att inte förstå, eller att inte veta, hur upproret i öst organiserades under våren och försommaren 2014. Jag hade hoppats att min artikel skulle råda bot på denna kunskapsbrist, men inser att jag kan ha misslyckats med min föresats.
Att placera konflikten bland andra är något jag absolut vill uppmuntra, och nog hade det varit värt att jämföra med exempelvis dagens lågintensiva konflikt i Kamerun, där just språkfrågan mellan fransk- och engelskspråkiga områden har lett till blodsutgjutelse och tusentals på flykt, eller övriga strider på postsovjetiskt territorium där etniska frågor och nationstillhörighet har spelat stor roll, så som Nagorno Karabach, och det inbördeskrig i Georgien som föregick rysk invasion av landet 2008. En historisk parallell är spanska inbördeskriget (som också allt som oftast är den jämförelse rebellerna själva gör med sin kamp), där utländsk intervention och frivilliga kombattanter förekom i mängder. I skrivandets stund befinner sig enligt uppgift två tusen amerikanska soldater i Syrien (vid sidan av en betydligt större mängd turkiska, ryska och iranska soldater), men ingen skulle drömma om att kalla detta krig något annat än ett inbördeskrig, trots att utländsk inblandning var en del av stridigheterna mycket tidigt. Som jämförelse befann sig som mest ca 4 000 ryska soldater på rebellkontrollerat område i Ukraina under andra halvan av 2014. ”We ain’t nobody’s backyard” går att applicera lika mycket på Kievs relation idag till Donbass som på Rysslands relation till Ukraina, eftersom den ukrainska nationalismen 
har haft så låg resonans i ett ryskspråkigt och sovjetpräglat Donbass. Det är i ljuset av dessa konflikter jag anför den definition av ett inbördeskrig Stathis Kalyvas gör i The logic of violence in Civil War, som lyder i original ”An armed combat within the boundaries of a recognized sovereign entity between parties subject to a common authority at the outset of the hostilities”.
Vad Kreml har gjort i detta fall är att dra fördel av situationen, och det politiska målet bland rebellerna var att vända sig mot oligarkin (se både Pavel Gubarevs Fakel Novorosii och Aleksej Mozgovojs framträdanden), det vill säga rebellrörelsen stod i direkt opposition till den oligarki som utgör en så väsentlig del av det samtida Ryssland. Det är ett faktum som på intet sätt står i motsättning till rebellernas djupa beroende av Ryssland, och det är också svårt att förena med den typen av intervenerande imperialism som USA sysslar med långt bort från sina gränser. Det ska tilläggas att dualismen mellanstatligt krig-inbördeskrig är fattig, och man kunde argumentera för att den definition som den ukrainske människorättsaktivisten Enrique Menendez ger är mer passande: ett hybridkrig (se fotnot 6 i min artikel: https://www.youtube.com/watch?v=KH0VL7dsxKA&t=418s).
Det är dock en definition som är dåligt teoretiskt utarbetad, och skulle fordra en teoretisk utarbetning i bokformat. Att däremot slentrianmässigt förutsätta rysk imperialism som orsak till kriget i Ukrainas östligaste provinser är inte något som gör vänstern eller någon annan särskilt mycket bättre på att förstå vad som sker i Donbass.
Jakob Sandberg
Replik av Göran Lidén:
Än en gång – glöm inte perspektivet
Jag tackar för Jakob Sandbergs svar på min kritik. Men det är inte så att jag inte förstår vad han vill säga. Jag tycker att hans perspektiv är alldeles för inskränkt. Politiska frågor som språk, kultur, religion, nationalitet, etc. har alltid varit svåra att hantera när ett folk som tidigare varit under hälen på en starkare stat (dominerad av en helt annat/annan språk, kultur, religion, nationalitet, eller liknande) på grund av olika anledningar inte längre är dominerade. Språkfrågan (dvs. ryskans ställning) i Baltikum är ju ett bra exempel. De exempel som Sandberg anför med liknande problem som i Ukraina (Kamerun, Nagorno Karabach och Georgien) är ju alla länder/regioner som har fått sin frihet efter att under lång tid varit dominerade av ett starkt imperium som utformat området huvudsakligen efter egna intressen. Kamerun var t.ex. en tysk koloni fram till dess att Tyskland förlorade första världskriget, varpå Frankrike och Storbritannien (en mindre del av landet) tillsammans förvaltade området.
Jag förnekar inte på något sätt att Ukrainas statsledning efter den orangea revolutionen är extremt nationalistisk och att fascister och andra högerextremister har alldeles för mycket att säga till om i landet, liksom att de nationella och ekonomiska konflikterna mellan östra och västra Ukraina är stora. Men att dessa motsättningar av sig själva skulle leda till militärt uppror, det händer nog huvudsakligen inom stater med regioner vilka gränsar till Ryssland. Att t.ex. Skottland, som med mycket stor majoritet röstade mot Brexit, skulle göra militärt uppror med avsikt att stanna kvar inom EU mot Förenade Kungadömet om UK nu (som det tycks) kommer att lämna EU, det kommer aldrig att hända.
På sätt och vis är upproret i Donbass och den orangea revolutionen i Kiev varandras spegelbilder, inte bara för att de utspelar sig i samma land. (USA har ju ofta anklagats för att vara den som
legat bakom, t.o.m. varit ansvarigt för, folkliga uppror mot auktoritära regimer som varit allierade till dess fiender. Avsättningen av Mossadeq i Iran 1953 är ju ett bra exempel, och många har anklagat USA för att ha varit den verkliga kraften bakom den orangea revolutionen i Kiev.) Bägge startade för att man var mycket missnöjd med den politik som staten förde. Utan detta djupa missnöje hade inget av dessa två uppror startat, men det vi diskuterar är ju hur självständig processen var fram till det egna maktövertagandet.
Jag klassificerade inte ”starka länder med regionala maktambitioner” som imperialistiska, den termen valde Jakob Sandberg. Imperialism kan nog sägas ligga flera nivåer högre än det jag åsyftade. Man behöver dock inte den extremt stora ”analytisk(a) precision” som Jakob Sandberg efterlyser för att förstå och rätt kunna utnyttja ett begrepp som ”imperialism”. Det man skulle kunna behöva vore en teori om i vilka situationer dessa imperialistiska stater inte sätter sina egna intressen främst, inte för att de oftast gör så. – Ordet imperium är latin och därmed minst 2200 år gammalt. Imperier (och därmed imperialism) fanns långt innan industrikapitalismen på allvar expanderade ut ur nationalstaterna. Det romerska imperiet var bara ett av de största. Det tillkom efter att makedonierna besegrat det persiska imperiet och romarna därefter lagt under sig bl.a. de västra resterna av Alexanders hellenistiska imperium. För att inte tala om bronsålderstidens faraoniska (egyptiska), hettitiska, assyriska och babyloniska imperier. I det berömda slaget vid Kadesh 1274 f.Kr. kämpade de faraoniska och hettitiska imperierna först och främst om inflytandet över det som idag ungefär är NV Syrien, men också om vem i området som skulle vara ”den främste bland de främsta”. (Det blev oavgjort.)
Vad gäller krig
et i Syrien har vi nog diametralt olika uppfattning även om det. Det startade som ett inbördeskrig, men i och med att vänstern och de icke-fundamentalistiska krafterna inte lyckades att hålla kvar upproret på den politiska nivån, lyckades regeringen tvinga över upproret i ett inbördeskrig. I denna fas lyckades inte vänstern och de icke-fundamentalistiska folkliga krafterna att skaffa sig sådan militär slagstyrka att konflikten även fortsättningsvis kunde utspelas som en åtminstone delvis politisk konflikt. Jag anser inte att detta krig längre kan betraktas som ett inbördeskrig – det styrs nu helt av de intervenerande staterna. Assad kan inte själv vinna kriget utan han kommer att vara utlämnad till vad hans vinnande koalition kan komma överens om. Till och med Israel angriper öppet iranska positioner i Syrien – det kan leva med Assad, men hans iranska stödtrupper bekämpas.
Det går ju att säga att ”’We ain’t nobody’s backyard’ går att applicera lika mycket på relationen mellan dagens Kiev och Donbass”, men jag är övertygad om att varken Maurice Bishop och NJM på Grenada, Sandinisterna i Nicaragua eller Castro på Kuba (vilka alla utformade sin politik efter denna devis) skulle ha accepterat att någon region av landet försökte lämna det. Vad gäller Nicaragua vet vi ju hur det var – Atlantkusten skulle inordnas i landet efter hur sandinisterna ansåg vara mest lämpat efter sina erfarenheter i centrala och västra Nicaragua.
Jakob Sandberg och rebellerna i Donbass jämför situationen med spanska inbördeskriget. Han skriver att ”utländsk intervention och frivilliga kombattanter (där) förekom i mängder”. Jag tycker dock att den jämförelsen delvis haltar. Regelrätta utländska trupper stödde ju enbart frankisterna. Sovjet sände inga trupper till den spanska regeringens försvar, istället skickade man en hemlig polis för att slå ned revolutionen. De internationalister som kom till Spanien för att kämpa på regeringens/revolutionens sida hade inte några militära vapen med sig. Definitivt var de som helhet inga soldater på bondpermis med sin militära utrustning, som ju i åtminstone ett fall i Donbass bestod av en komplett rysk luftvärnsenhet mot flyg på 10‑12.000 m höjd (inkl. robotar, avfyringsramp, sikte och radar).
Det är emellertid så att den viktigaste och grundläggande frågan gäller huruvida ”den ryska statens intervention kan tolkas som en tydlig tolerans för det som skedde” (min kursivering). Det handlar alltså om att en grupp människor i östra Ukraina (på gränsen till Ryssland) som propagerade för att flera regioner skulle försöka bryta sig loss och närma sig Ryssland. Att detta skulle kunna leda till väpnade strider måste i alla fall statsledningen i Moskva ha insett tidigt. Jakob Sandberg hävdar tydligen att den ryska statsledningen, för vilken dess kontroll över landet har utomordentlig stor betydelse, passivt bara skulle suttit och tittat på, när utvecklingen kunde riskera att stridsberedda ukrainska tanks hamnade precis utanför den ryska gränsen. Det verkar han tycka är rimligt, men i mina ögon måste inte det faktum att han inte hittat några dokument som visar på den ryska statsledningens intresse, innebära att något sådant dokument inte finns, utan enbart att de inte hittats. – Ja, jag vidgår utan att skämmas att jag inte har något förtroende för den ryska statsledningen och är inte beredd att ge den någon ”benefit of the doubt”. Jag tror inte att vi kommer att få veta hur den ryska statsledningen tänkte och handlade förrän alla dokument har publicerats/offentliggjorts någon gång långt in i framtiden. Kort uttryckt, jag menar inte att den ryska statsledningen måste planerat och/eller startat (”orsakat”) upproret i Donbass, men att det aldrig hade blivit något större väpnat uppror om inte Kreml uttryckligen låtit detta ske och förmodligen på olika sätt direkt och indirekt stött det. Då kunde man spela upproret upp respektive ned efter vad som för stunden bäst ansågs passa Kremls intressen.
Göran Lidén
