Ur nr 3-4/2018:

Nyliberalismens tröga sönderfall

De franska ekonomerna Gérard Duménil och Dominique Lévy har i flera verk studerat den moderna kapitalismens utveckling. I de senare verken har särskilt nyliberalismen stått i fokus och fenomenet ”ledningskapitalism”. I den här texten diskuterar Mathias Krusell vad som egentligen menas med ledningskapitalism, på vilket sätt den har förändrat maktbalansen i samhället och varför dessa förändringar är betydelsefulla att beakta i samtida antikapitalistisk kamp.

Hösten 2018 markerar att tio år passerat sedan den finanskris som bröt ut i USA augusti 2008 och spred sig över världen under de följande åren. Tiden efter krisens utbrott har borgerliga ekonomer och ledarsidor återkommande förutspått att ”nästa år” kommer innebära startskottet på världsekonomins återhämtning och en ny vår för kapitalismen. En verklig återhämtning till de tillväxtnivåer som rådde före krisen har dock uteblivit och de flesta seriösa analytiker har istället accepterat att krisen utgjorde kulmen på den ekonomiska era som sedan mitten på 70-talet präglats av finansialisering, avreglering och monetarism. Om vi kan konstatera att krisen representerar ett avslut av föregående, vad kommer att komma istället och hur kommer det att ta vid? Det är en fråga som givetvis är omöjlig att besvara på ett slutgiltigt vis men likväl en som den politiska vänstern borde engagera sig mer i.

Krisperioden har sedan 2008 präglats av ett politiskt upprätthållande av nyliberala politiska strukturer trots att den ekonomiska kraften att driva på och rättfärdiga nyliberalismen lyst med sin frånvaro. Kan vi i detta förvaltande av den ekonomiska ordningen hitta nycklar till att uppfatta stundande förändringar ur vilka nya politiska konstruktioner kan ta form inom nyliberalismens tröga sönderfall.

De franska ekonomerna Gérard Duménil och Dominique Lévy har i flera böcker (bl a Capital Resurgent från 2004 och The Crisis of Neoliberalism från 2011) undersökt hur den moderna kapitalismen utvecklats och passerat genom olika sociala ordningar, främst med inriktning på nyliberalismen som den senaste av dessa ordningar. I centrum för deras analys står en tes om att det i kärnan av nyliberalismen finns en central klassallians mellan den traditionella borgarklassen, bestående av ägare och kapitalister, och ett växande övre skikt av direktörer, välbetalda chefer och finanstjänstemän.

Den här klassalliansen har varit en avgörande faktor för att möjliggöra en åtstramnings- och avregleringspolitik under nyliberalismens genombrott, och den har också legat till grund för hur kapitalismen hållit fast vid samma ekonomiska politik (på både internationell och nationell nivå) under 2000-talet fram till krisens utbrott år 2008, trots ökad skuldsättning och ett allt mer instabilt finanssystem. Denna klassallians har existerat inom nyliberalismen som en del av ett specifikt produktionssätt (1) inom kapitalismen.

Ledningskapitalism
För att förstå nyliberalismen och kommande produktionssätt analyserar Duménil och Levy företeelsen ledningskapitalism i sin nya bok, Managerial Capitalism – Ownership, management & the coming new mode of production (2018). Där fördjupar de undersökningen av den nyliberala alliansen mellan ägare och direktörer. Ledningskapitalism är ett begrepp som omsluter den organisering av ägande inom vilken kapitalister inte själva driver de företag och organisationer de äger utan istället anställer direktörer, chefer och annan administrativ personal för att utföra deras vilja. Den här formen av kapitalism slog igenom i slutet på 1800-talet då företagsorganisationer började växa sig så stora att en större mängd chefer och ledare krävdes än vad som kunde rekryteras från kapitalisternas familjer och närmaste vänkrets. I och med detta kan man säga att ledningskapitalismen ersatte familjekapitalismen som den dominerade kapitalismen under 1800-talet.

De amerikanska järnvägsföretagen brukar uppges vara starten på ledningskapitalismen. När räls skulle dras över hela den amerikanska kontinenten krävdes en annan typ av organisation än vid Wedgwoods porslinsföretag. Stora organisationer förde med sig stordriftsfördelar, och över tid började fler och fler företag gå samman för att bilda moderna storföretag.

Ledningskapitalismen och mer specifikt uppkomsten av den löneanställde direktören (eller ledaren/managern) har studerats tidigare, bland annat av ekonomhistorikern Alfred Chandler och den marxistiska teoretikern Nicos Poulantzas. ”Ledarna” utgör en social grupp som på olika sätt varit svår att fånga i etablerade klassanalyser, och har således varit en källa för särskilda studier och teorier. Inom ledningskapitalismen frodas också administrativa kontrollverktyg i form av standardiserad rapportering till ledningsgrupper och jämförande av olika företags affärsresultat för att bäst kunna placera ekonomiska resurser. Det är en företagsbyråkrati som också kommit att sprida sig till andra delar av samhället och går exempelvis under namnet New Public Management inom offentlig sektor.
Duménil och Lévy bidrar till historieskrivningen genom en fördjupad ekonomisk beskrivning av ledningskapitalismens utveckling sedan 1970-talet. Exempelvis presenterar de siffror som beskriver hur inkomstdistributionen mellan löneinkomst har spridits mer sedan 1970-talet än inkomstdistributionen mellan kapitalinkomster. Inkomsterna hos den översta fraktilen av löneanställda har alltså relativt sett ökat mest under tidsperioden. Inom den här inkomstgruppen hittar vi verkställande direktörer och andra toppchefer men också ett ökande antal högt betalda finanschefer.

Det här är kanske inte något särskilt överraskande avslöjande. Vi känner alla till framväxandet av höga bonusar och fallskärmsavtal inom både privat och offentlig sektor. Det som skiljer Duménils och Lévys framställning av utvecklingen från en ordinär folklig ilska mot orättvis ojämlikhet är att spridningen i inkomstdistributionen inte skildras som en del av ett förlopp där en oreglerad kapitalism tillåts härja fritt i samhället (såsom den ofta skildras av vänsterrörelser i vår samtid). Analysen visar istället på den samtida kapitalismens ökade beroende av verktyg och resurser med förmågan att styra över tillgångar och organisationer på ett standardiserat och strukturerat sätt.

Ledningsstyre
Ledningskapitalismen har inte inneburit någon grundläggande förändring av produktionsförhållandena inom kapitalismen. Däremot har den på ett avgörande sätt förändrat hur det kapitalistiska samhället verkar och kanske mer specifikt hur moderna företag inom kapitalismen ägs och hanteras.

I ledningskapitalismen kan vi finna ramverket till en byråkrati som helt dresserats av kapitalismen. Ett system av ledning och styrning med avsikt att garantera ägarens kontroll över de konstant växande företagsorganisationerna, ett organisatoriskt svar på ett alltmer koncentrerat ägande. Den systematiska ledningen är, till skillnad från byråkratin, inte rationell i förhållande till det byråkratiska systemet som helhet utan istället bundet till att beslut i organisationen ska fattas så högt upp som möjligt och sedan verkställas nedåt.

Ledningskapitalismens systematiska toppstyrning gör emellertid ägarna (kapitalisterna) alltmer beroende av de ledare och tjänstemän som upprätthåller systemet. För att skapa och vidmakthålla systemet så måste fler och fler mellanskikt i ledningskapitalismen få mer självständighet, både i form av beslutsfattande inom företagsorganisationerna och genom ökad lön och materiellt välstånd. Duménil och Lévy menar att den tidiga ledningskapitalismen inledes med en klassmodell av typen till vänster men gradvis utvecklats till den nedre modellen:

Kapitalistiska ägare
Ledare
Arbetarklass

Kapitalistiska ägare <-> Ledare
Arbetarklass

Författarna menar också att utvecklingen kommer att fortlöpa, det vill säga att ledningsskiktets maktposition inom det kapitalistiska systemet kommer att förstärkas ytterligare, och att vi i denna strävan kan se konturerna till en ny ekonomisk-politisk ordning.

Detta kan komma att ske på liknande sätt då kapitalistiska handelsmän framträdde och expanderade inom den europeiska feodalismen under senmedeltiden. Från att ha varit en politisk klass vars makt varit helt knuten till den styrande markägarklassen, så ökade deras inflytande över den ekonomiska produktionen och med det också den politiska självständigheten. På ett snarlikt sätt kommer ledare och tjänstemän ytterligare bryta fram ur ett maktmässigt beroende av en ägande kapitalistklass och ett rent (systematiskt) ledningsstyre ersätta kapitalismen.

Författarna ser hur kapitalismen som ekonomiskt system blir allt mer samhälleligt och socialt integrerat. De ekonomiska marknadsmekanismerna har institutionaliserats och byråkratiserats genom att de har infogats juridiskt i stora frihandelsavtal, valutaöverenskommelser och andra ekonomiska samarbeten. Det är en institutionalisering som varit avgörande för att upprätthålla en ekonomisk och politisk hegemoni, men det är också ett system av institutioner inom vilket de ägande klasserna tvingas anpassa sig, vilket inneburit en maktförskjutning gentemot direktörer, ledningsstyre och företagsbyråkrati.

Politiska möjligheter
Det rör sig om en analys som på många sätt kan utvecklas. Idéerna lyckas emellertid peka på en tydlig tendens inom den nyliberala eran. Trots att kapitalismen sedan strukturkrisen på 1970-talet gjort en ansträngning att presentera sig som entreprenöriell, kreativ, flexibel och småskalig så pågår en parallell process där kontrollverktyg (kopplade till ägande av organisationer och tillgångar) utvecklats och systematiserats och där en särskild typ av löneanställda ledare premierats för att cementera en klassallians mellan ägande och ledande av produktionsmedel i allmänhet, och arbetsplatser och samhällsinstitutioner i synnerhet.

Klassalliansen mellan ägare och ledare har spelat en avgörande roll under de senaste tio åren av krisande kapitalism. För att hantera krisen 2008 behövde en rad stora finansiella institutioner intervenera och reglera kapitalismen, men inte för att göra den mindre destruktiv utan för att den överhuvudtaget skulle överleva. Duménil och Lévy ser här en tendens till hur ett ledningsstyre skulle kunna vidmakthålla sitt samhälleliga grepp över produktion och samhälle även bortom ett kapitalistiskt ekonomiskt system. Det skulle vara ett maktövertagande från nyliberalism, via en administrerad nyliberalism till ett rent ledningsstyre där kapitalismens former och maktordning fortsätter att förvaltas utan en kapitalism med kraft att längre driva samhällsutvecklingen.

I relation till denna utveckling uppstår frågan om vilka politiska möjligheter som finns för den socialistiska vänstern. Även om ytterligare byråkratisering av det kapitalistiska systemet kan anses nödvändigt så saknas ideologisk legitimitet för ett sådant projekt. Duménil och Levy menar att koncentrationen av ekonomiska tillgångar hos de allra högsta cheferna också kan medföra en politisk kris inom den politiska ordningen. Föreställningen om att samhället är meritokratiskt uppbyggt och att det är möjligt för kapabla och rätt utbildad personal att röra sig uppåt bland samhällsskikten är av enorm betydelse för ledningskapitalismens politiska legitimitet.

Parallellt (och till stor del kopplat till) ledningskapitalismens etablering har medelklassen vuxit, både i storlek och i politisk betydelse. Inom de växande organisationerna och administrativa kontrollfunktionerna har det funnits gott om arbetsmöjligheter, inom företags- eller myndighetsbyråkratin har det funnits goda möjligheter att göra framgångsrika karriärer. Innan nyliberalismens genomslag var fördelningen av de ekonomiska resurserna över arbetsstyrkan något mer jämlik. Ett missnöje hos medelklassens lägre skikt beträffande hur deras kompetens belönas i relation till direktörer och finanstjänstemän bidrar till en minskande stabilitet inom nyliberalismen. Att bidra till och politiskt organisera detta missnöje har betydligt mer potens än fruktlös kritik av medelklassens privilegier.

Här finns också den uppenbara vänsterpopulistiska ingången att ivrigt arbeta för ett brett folkligt motstånd mot klassalliansen mellan kapitalister och högavlönade direktörer. Under senare tid har vi i Sverige sett flera lyckade politiska organiseringar med fokus mot en tät samverkan mellan höga chefer inom offentlig sektor och näringslivet, exempelvis den offentlig-privata samverkan i byggandet av nya Karolinska.

Avslutningsvis ska det också betonas att det är centralt att de här politiska möjligheterna kräver ett samspel mellan en lokal och en mer övergripande politisk organisering. Ledningskapitalismens administrerande av nyliberalismens kris kan märkas både i ECB:s och IMF:s hantering av Eurokrisens härjningar i Grekland och Italien, samt (kanske mer gripbart) på allas våra arbetsplatser där anställda tvingas verkställa beslut som är fattade i ett desperat försök att upprätthålla ett ohållbart ekonomiskt system. På arbetsplatserna finns möjligheten att förena de anställda som tvingas arbeta under allt mer pressade förhållanden med de som är nödgade att utföra order om åtstramning och lydnad av regler. I deras organisering utifrån deras gemensamma behov finns potential till ett samhälle värt att kämpa för. <<

1. Författarna för ett teoretiskt resonemang i boken rörande Marx begrepp produktionssätt (mode of production) som det inte finns utrymme att återge här. Kortfattat kan det sägas att författarna förhåller sig till produktionssätt som den institutionella kärnan i det tillvägagångssätt som en mindre del av befolkningen kan lägga beslag på det arbete som realiserats av den större delen av befolkningen. Det här skiljer sig från klassiskt marxistisk terminologi som ser produktionssätt som större historiska kategorier, där kapitalismen som helhet anses vara ett produktionssätt.

Artikelförfattare:
Mathias Krusell är medlem i Allt åt alla och doktorand i ekonomisk historia.