Ur nr 3-4/2108:

Bolivia – Vad har hänt med MAS vänsterprojekt?

När Movimiento al Socialismo (MAS) och Evo Morales segrade i Bolivias val 2005 var det mot bakgrund av en lång period av folklig mobilisering. Men i hur hög grad har MAS lyckats att förändra Sydamerikas fattigaste land? Rolf Bergkvist tar pulsen på ett projekt som är inne på sitt andra decennium.

Den 22 januari 2019 kommer Evo Morales ha suttit som Bolivias folkvalda president i 13 år. Det är den längsta sammanhängande period någon innehaft positionen. Det har varit år som på många sätt förändrat livet för miljoner människor. Morales presidentperiod betecknas redan av en del ekonomer som den bästa i landets historia och med de längst gående strukturförändringarna. Latinamerikanska sociologer använder begreppet ”empoderamiento de los indígenas” – ungefär en ”maktöverföring till ursprungsfolken” – den del av befolkningen som varit mest exploaterad och förtryckt sedan de spanska inkräktarna första gången 1535 intog området de då kallade Övre Peru.

Siffror är sällan speciellt roliga, men de kan ge lite perspektiv på vad som förändrats. Den extrema fattigdomen har minskat från 38 procent av befolkningen 2005 till 18 procent 2017. Det betyder att 1,6 miljoner människor har lyfts ur fattigdomen. En starkt växande ekonomi har medfört att produktionen av varor och tjänster i genomsnitt per capita ökat från 961 dollar under perioden 1994-2005 till 2 392 dollar under åren 2006-2017. Enligt Världsbanken fyrdubblades Bolivias BNP från 9,5 miljarder dollar 2005 till 37,5 miljarder dollar 2017. Sedan 2013 har landet haft den högsta årliga tillväxten i hela Sydamerika.

Med en progressiv omfördelningspolitik (främst en kraftig beskattning av de utländska energi- och gruvbolagens vinster) har skillnaden mellan de rikaste och de fattigaste minskat. År 2005 hade den rikaste tiondelen en inkomst som var 128 gånger vad den fattigaste tiondelen fick. 2018 var den rikaste tiondelens inkomst 47 gånger den fattigaste tiondelens. 2005 betecknades 35 procent (3,5 miljoner) som tillhörande “medelklassen” – 2017 har siffran officiellt stigit till 58 procent, 6,5 miljoner människor av en total folkmängd på drygt 11 miljoner. Konsumtionen har fått sig en kraftig skjuts uppåt, vilket exempelvis kan illustreras med att försäljningen på stormarknaderna sexdubblats, en konsekvens av medel- och överklassens växande aptit på importerade varor.

Valsegrarna som följde på upproren
Den nya konstitution som antogs 2009 är en av de viktigaste förändringarna. För första gången erkänns de 36 ursprungsfolken i landet. Bolivia har med detta blivit en flernationell stat. Grundlagen fastställer även autonomi på såväl departementsnivå som regional- och kommunal nivå. Staten tilldelas en större kontroll över ekonomin och en folkvald president tillåts bara att sitta på posten under två femårsperioder.

Den positiva ekonomiska och sociala utvecklingen har följt på övertygande valsegrar tre gånger i rad. Hösten 2005 vann Evo Morales presidentvalet för första gången med 54 procent av rösterna, 2009 steg hans segersiffra till 64 procent och 2014 vann han med 62 procent Till det ska läggas två folkomröstningar: dels en ”återkallandeomröstning” 2008 (där Morales ställde sin plats till förfogande innan omröstningen om den nya konstitutionen) som vanns med 67 procent av rösterna och dels folkomröstningen som 2009 antog landets nya grundlag där 61 procent röstade för den nya konstitutionen.
Valsegrarna från 2005 till 2014 kom efter sex år av organiserad folklig kamp mot nyliberal politik, även om historien berättats tidigare tål den att upprepas. Revolutionsvågen inleddes med att den dåvarande presidenten, Hugo Banzer, i september 1999 tvingade fram ett avtal som privatiserade vattendistributionen i staden Cochabamba. Under 40 år framåt fick det transnationella konsortiet Aguas del Tunari (ägt av USA-företaget Bechtel och Italienska Edison) – som var enda anbudsgivaren – rätten att basa över dricksvattnet i staden. I januari 2000 fördubblades vattenavgifterna. Det folkliga ”Vattenkriget” som följde organiserades av en bred koalition för ”Försvar av vattnet och livet” där fabriksarbetare, bönder, koka-odlare, miljöaktivister samlades. Till försvar av det utländska storbolaget skickade regeringen 1200 soldater och poliser till området för att med våld krossa protesterna.

Efter ett lokalt uppror med generalstrejk, barrikader och – som demokratisk kulmen – ett stormöte där mellan 50 000 och 100 000 människor deltog slängdes Aguas del Tunari ut ur landet. Ett lokalt, självstyrande kollektiv tog istället över vattendistributionen. Vattenkriget i Cochabamba blev omskrivet då det visade på möjligheten att besegra mäktiga, transnationella bolag och deras allierade i form av nyliberala regeringar. För kampen i Bolivia kom striden att bli ett preludium till de nationella strider som skulle följa.

Då Sanchez de Lozada intog presidentposten i augusti 2002 – efter att knappt besegrat Evo Morales (som fick 20,9 procent av rösterna mot 22,5 procent för de Lozada) – hade 17 år av nyliberal politik kraftigt försämrat förhållandena för landets majoritet. 63 procent levde under den nationella fattigdomsgränsen och 14,4 procent försökte överleva på mindre än en dollar per dag. I slutet av 2005, då bruttonationalprodukten per person var lägre än vad den varit 1978, uttryckte ekonomer från Internationella valutafonden, IMF, sin ”förvåning” över att Bolivia, trots sina (av IMF dikterade) omstruktureringsprogram, efter 20 år inte gjort något framsteg i att minska fattigdomen.
Redan i början av 2003 flammade de folkliga protesterna upp på nytt, efter att USA hotat att avbryta allt bistånd om inte elimineringen av kokaodlingarna återupptogs. 30 000 kokaodlande bönder demonstrerade och vägblockader stoppade trafiken i Potosí, Chapare och Yungas. I februari införde regeringen en skattehöjning – beordrad av IMF – som möttes av omfattande protester. Aymara-ungdomar angrepp presidentpalatset med stenkastning, delar av polisen, som vägrade att slå ned protesterna (utan själva deltog i dem), besköts av presidentgardet. Repressionen var snabb och total. Inom 24 timmar dödades 29 demonstranter och 205 skadades. Men president Sánchez de Lozada tvingades att dra tillbaka skattehöjningen. Ändå var detta bara inledningen till det som skulle bli det nationella upproret i september och oktober.

Kampuppsving
Regeringens plan att exportera gas via en chilensk hamn utlöste det som senare fått beteckningen ”första gaskriget”. Sedan landet förlorade sin kust till Chile under Stilla havskriget 1879-83 har Bolivia haft ett kyligt förhållande till grannlandet. Den 8:e september 2003 förenade sig 10 000 Aymara-bönder från höglandet med kvarterskommittéerna i den fattiga förstaden El Alto (Federación de Juntas Vecinales, FEJUVES), studenter och bussförare för att marschera ned till La Paz. Samtidigt inleddes den första av en rad strejker i El Alto. Den samlande parollen var ett Nej till export av boliviansk gas via Chile. Därutöver ställdes en mängd krav från de olika grupper som ingick. Det uppror som kom att intensifieras fram till 18 oktober, då presidenten lämnade ett omringat palats och flögs till Miami av sina utländska sympatisörer och uppdragsgivare, var kanske det mest omfattande i landets historia. Det kom att dag för dag, vecka för vecka, växa i omfattning och radikaliseras politiskt. Det utmärktes av självorganisering och demokratiska, öppna stormöten där de som deltog i kampen själva tog beslut om att gå vidare för att störta landets president. Kvarterskommittéerna i El Alto, koka-odlarnas förening, gruvfacket i Huanuni-gruvan (som med sin beväpning med dynamit anknöt till minnena från 1952 års revolution), Aymara- och Quechua-byarna som effektivt stoppade alla trafik på landets vägar under drygt en månad, lokala bondeorganisationer – listan över alla de faktiska organisationer som ledde upproret kan göras mycket lång.
Men – och det är det som måste betonas – det fanns inte ett enda Parti , en enda Organisation eller en Ledare som ensamt ledde kampen, det fanns flera stycken. Lyckligtvis var dessa organisatörer under kampens gång förmögna att formulera en nationell plattform för revolutionen: en nationalisering av gasfälten för att använda naturrikedomarna för att få slut på fattigdomen och en konstituerande församling för att skapa en ny grundlag för ett demokratiskt Bolivia.

Den nya regeringen under Carlos Mesa Gisbert blev ett mellanspel. Hans ”mandat” var att genomföra de tre centrala kraven från ”Gaskriget”: nationalisera gastillgångarna, sammankalla en konstituerande församling, och ställa Gonzalo Sánchez de Lozada och hans närmaste män inför rätta för de drygt 70 dödade under upproret.
Efter drygt ett och ett halvt år, då misstron mot den borgerlige presidenten bit för bit förstärktes i takt med att han i praktiken vägrade att genomföra något av kraven, valde folkrörelserna att gå till aktion. Det ”Andra gaskriget” började den 16 mars 2005 med en stor demonstration som Fejuve, federationen av kvarterskommittéerna i El Alto, arrangerade. Samma dag inledde tusentals bönder under MAS ledning en marsch mot La Paz. Den 23 maj sammanstrålade de olika protestdemonstrationerna i huvudstaden. Efter två och en halv vecka med permanent mobilisering slutade det ”andra gaskriget” med Mesas avgång och en interimspresident som utlyste valet av ny president i december. Det historiska valet av Evo Morales – aymara, bondeledare, kokaodlare, och ledare för Movimiento al Socialismo (MAS) – med det största stöd någon kandidat någonsin fått i ett presidentval, vilar på denna sex år långa, folkliga kamp.

Begränsningar
Men trots sina positiva resultat och den politiska retorik som använts har den utvecklingsmodell som MAS implementerat sina begränsningar. Den ökade konsumtionen har inte varit ett resultat av en växande inhemsk produktion inom jordbruk och industri av livsmedel och av andra konsumtionsvaror. Det har handlat om en ökad varuimport och fortsatt export av råvaror. Landet är fortfarande ett kapitalistiskt klassamhälle med en underordnad plats i den globala ekonomin och – kan man tillägga – det fattigaste i Sydamerika.
Detta gör modellen på längre sikt problematisk. De sociala reformer som förbättrat livet för en majoritet av befolkningen har till stor del finansierats av den råvaruboom, som gynnade exporten från de latinamerikanska länderna mellan 2003 till 2014. För Bolivia har det framför allt handlat om gas till Brasilien och Argentina och viss mineralexport. När priset fallit på dessa råvaror har den import som varit nödvändig för att hålla konsumtionen och välfärden uppe medfört växande underskott i handelsbalansen som betalats av en krympande valutareserv. I augusti i år hade den minskat till 9,17 miljarder dollar (motsvarande 27 procent av BNP), jämfört med 15 miljarder dollar 2014 (motsvarande 45 procent av BNP). Detta är modellens akilleshäl, det som kan göra den ohållbar på lång sikt.

Hur vill regeringen gå vidare?
Att döma av de initiativ regeringen tagit handlar det om att fortsätta och bredda utvinningen av råvaror för export. I april tillkännagav det statliga gruvbolaget Yacimientos Bolivianos de Litio, YBL, en överenskommelse med det tyska, privatägda ACI Systems Gmbh, att producera och marknadsföra litiumbatterier. Med grannländerna Chile och Argentina bildar Bolivia en litium-triangel som tros innehåll de största reserverna i världen. Bolivias litium-reserver i Salar de Uyuni är störst, men landet ligger betydligt efter sina grannar då det gäller industriell produktion och utveckling. Priserna på litium (som används i batterier från mobiltelefoner till – på sikt – elbilar) har mer än fördubblats de senaste åren från 10 000 dollar per ton till omkring 25 000 dollar idag. Evo Morales vision inför framtiden verkar vara att utveckla en industriell produktion kontrollerad av det statliga bolaget, men i nära samarbete med utländska bolag. I maj meddelades det att också det kinesiska bolaget Maison Engineering vunnit ett kontrakt för att bygga en fabrik för litiumutvinning i Salar de Uyuni. Nu är det inte säkert att det här kommer att lyckas. För tio år sedan sa samma regering att månadsproduktionen av litiummalm skulle uppnå 40 ton år 2011, men 2018 produceras fortfarande bara 10 ton/månad. Detta kan jämföras med Chiles årsproduktion om 70 000 ton (5 800 ton/månad) eller Argentinas 30 000 ton (2 500 ton/månad).

Samtidigt hotas den tidigare exporten till grannländerna. Bolivias viktigaste inkomst här kommer från ett 20-årigt kontrakt med Brasilien om gasleveranser. Enligt kontraktet ska Bolivia leverera mellan 24 och 30 miljoner kubikmeter naturgas per dag. Det motsvarar ungefär hälften av den gas landet exporterar. Kontraktet går ut 2019 och ska omförhandlas under nästa år. Brasiliens nya extremhöger president, Jair Bolsonaro, har redan markerat att den nya regeringen kommer att försöka förhandla fram ett för Bolivias del kraftigt försämrat gasavtal. Den politiska högerutvecklingen i både Brasilien och Argentina får alltså konsekvenser även i Bolivia.

Inför valet 2019
Som nämnts innehåller den nya konstitutionen, som antogs i folkomröstningen 2009, ett uttryckligt förbud mot omval av en president mer än en gång (artikel 168). När Morales omvaldes till president för andra gången (2014) hävdade ledningen för MAS att detta var tillåtet eftersom hans omval 2009 skedde under en tidigare konstitution. Omvalet 2014 var alltså det första enligt det nya regelverket. Inför valet 2019 är det argumentet inte längre giltigt. MAS beslöt därför redan 2015 att genom en ny folkomröstning få bort förbudet mot obegränsade omval.
Folkomröstningen hölls den 21 februari 2016 och innebar det första valnederlaget för MAS sedan 2005. 51,3 procent röstade nej till en förändring av konstitutionen, 48,7 procent röstade ja. Valdeltagandet var 84,45 procent. Att nejsidan segrade i de delar av landet där den borgerliga oppositionen alltid haft sina starkaste fästen, (Santa Cruz, Tarija, Beni och Pando) var kanske ingen överraskning, men även i det fattiga Potosí, som tidigare var ett urstarkt MAS-fäste, vann nej-sidan med över 53 procent av rösterna. En bidragande orsak till nederlaget var sannolikt en serie av korruptionsskandaler året innan inom delar av statsapparaten och kring avtal mellan staten och privata (inhemska och utländska) bolag.

Men Morales och ledningen för MAS gav inte upp. Hösten 2017 vände man sig till konstitutionsdomstolen för att komma förbi grundlagen – och då var man fråmgångsrik. Den 28 november 2017 godkände konstitutionsdomstolen, trots resultatet i folkomröstningen, en begäran av MAS att tillåta omval av sittande president utan någon begränsning. I beslutet hänvisade domstolen till den interamerikanska konventionen om mänskliga rättigheter och gjorde ”tolkningen” att det skulle innebära en allvarlig kränkning av dessa rättigheter om man begränsar en presidents möjlighet till omval. Evo Morales ”mänskliga rättighet” att få bli vald en tredje eller fjärde eller femte gång överskuggar enligt domstolen artikel 168 i landets egen konstitution och resultaten i de båda folkomröstningarna. Kritiken mot beslutet har varit omfattande, inte bara från högeroppositionen utan även från vänster – och bara några dagar senare visade en majoritet av befolkningen återigen vad man ansåg om beslutet.

Söndagen den 3 december 2017 hölls allmänna val av domare (Bolivia är – på ett positivt sätt – unikt i detta avseende) till Högsta Domstolen, Konstitutionsdomstolen, och miljödomstolen. Inför valen uppmanade högeroppositionen till protest genom att avge ogiltiga eller blanka röstsedlar. Resultatet blev att 50 procent av valsedlarna som lämnades var ogiltiga och 17 procent blanka, bara omkring 30 procent av valsedlarna var giltiga. Till det ska läggas att de domare som kandiderade alla nominerats av parlamentet där MAS har en betryggande majoritet.

De på vänsterkanten som försvarar Morales och partiledningens manöver att bryta mot den grundlag man själv föreslagit och resultatet i folkomröstningen 2017 har ibland hänvisat till andra länder; har inte EUs starka kvinna, Tysklands nyliberala regeringschef Angela Merkel, suttit på sin post år efter år efter år? Vissa har även på ett närmast mytiskt sätt försökt göra gällande att bara med Evo Morales som president kan den positiva utvecklingen gå vidare; han ”förkroppsligar” de positiva förändringar som genomförts, bara med han som president kan det fortsätta.

Men, som jag försökt visa ovan, var de folkliga segrarna under åren av uppror inte en mans verk – de var resultatet av organiserad masskamp med många ledare. Detta borde vara den viktiga erfarenheten att bygga vidare på. Det är inte genom att kopiera det reellt existerande kapitalistiska samhällets styrelseformer, som det blir möjligt att långsiktigt bygga det vi kallar socialism. Om vi verkligen vill förändra samhället i grunden kan det knappast bygga på tilliten till ”starka ledare” – det måste snarare handla om att stärka och bredda demokratin genom att utveckla en direkt kontroll och direkt maktutövning av samhällets gräsrötter; det vill säga arbetarklassen i bred bemärkelse.

Ett år i förväg är det svårt att förutsäga hur presidentvalet i oktober 2019 slutar. Trots protesterna de senaste åren är det fullt möjligt att valet kommer att vinnas av Evo Morales. Delvis som ett resultat av de år av välstånd som revolterna 2000 till 2003 förde med sig, delvis som ett resultat av splittringen på den borgerliga sidan där sex till sju nyliberalt präglade politiker för närvarande verkar vilja kandidera. <<

Artikelförfattare:
Rolf Bergkvist är Latinamerikakännare och flitig medarbetare i Röda rummet.