Afghanistan, flyktingungdomarna och det ”rättssäkra” Sverige

Afghanistan har sedan flera decennier slitits sönder av förödande krig, en situation som under senare år förvärrats. Karin Fridell Anter tecknar bakgrunden till att så många flytt landet, de många närmast rättsvidriga turerna i Sveriges hantering av de afghanska ungdomarna och den rörelse som har vuxit fram för att stötta dem.

År 2015 kom 23 000 ensamkommande afghanska barn till Sverige och sökte asyl. De fick vänta längre än de flesta andra på att alls få sina asylansökningar prövade. Deras åldrar har systematiskt skrivits upp så att de kunnat bedömas efter de hårdare regler som gäller för vuxna och de allra flesta av dem har till slut fått nej i alla instanser. Den 7:e juni antog dock riksdagen en ny lag om uppehållstillstånd för flyktingar som bedriver gymnasiestudier, men den är mycket oklart skriven och omfattar inte alla.
Afghanistan har under flera tusen år legat i skärningspunkten mellan stora imperier och korsats av både ockupationsarméer och de viktiga handelsvägarna mellan Europa och Östasien. Under 1800-talet var området klämt mellan Ryssland och Brittiska Indien och hade självstyre men inte full självständighet i förhållande till Storbritannien. Formellt blev landet självständigt 1919.
Landet bebos av flera olika folkgrupper. Pashtunerna är de dominerande, vilket också visas i landets namn – ”afghan” är ett annat namn för pashtun. I söder finns balucher och i norr hittar vi uzbeker och tadzjiker. Det centrala bergiga området bebos av folkgruppen hazara, som trängts undan från bördigare områden och periodvis utsatts för mycket hård förföljelse. I slutet av 1800-talet genomdrev den afghanske härskaren Abd-Rahman Khan ett regelrätt folkmord på hazarer, och enligt uppgift dödades 60-65 procent av hazarerna. Även idag är hazarerna diskriminerade och även direkt hotade, bland annat eftersom de till skillnad från den i övrigt sunnimuslimska befolkningen oftast är shiamuslimer.
Det afghanska samhället är mycket traditionellt och styrs till stor del av sedvänjor baserade på strikt tolkad sunni-islam. Under 1900-talet gjordes en del försök till modernisering, som dock inte fick något genomslag utanför Kabul. Bilder från 1970-talet visar unga kvinnor i korta kjolar och utsläppt hår, samtidigt som de flesta kvinnor i andra delar av landet inte kunde gå ut utan burka.

40 år av krig
1978 genomfördes den så kallade aprilrevolutionen av en liten grupp Kabul-baserade kommunister under ledning av Nur Muhammad Taraki. De påbörjade ett ambitiöst försök att förändra landet, bland annat genom utbildning för både pojkar och flickor, men mötte mycket starkt motstånd från det traditionella klanbaserade samhället. Redan existerande miliser och privatarméer gjorde uppror som regeringen, med sin svaga bas, inte lyckades slå ned. Det uppstod snart stora splittringar inom det regerande kommunistpartiet och presidenten Taraki blev mördad 1979, eventuellt av sin efterträdare Hafizullah Amin.
Bara några månader senare, i december 1979, invaderades landet av Sovjetunionen, som dödade Amin och tillsatte en förhoppningsvis mer lättstyrd marionett. Det ledde till ett tio år långt krig mellan de sovjetiska invasionstrupperna och inhemska krigsherrar, som tillfälligt slöt fred med varandra för att bekämpa invasionen. USA och Saudiarabien gav via Pakistan enorma resurser till motståndet och finansierade ”koranskolor” i den pashtunska delen av landet. så byggdes den militanta islamistiska kraft där bland annat talibanrörelsen hade sin upprinnelse.

1989 drog Sovjetunionen tillbaka sina trupper, men kriget fortsatte – nu mellan olika krigsherrar och grupperingar som tidigare gemensamt bekämpat ockupationsmakten. Talibanerna erövrade större delen av landet och tog regeringsmakten 1996. Deras styre var strikt islamistiskt och de bekämpade allt som inte överensstämde med deras tolkning av sunni-islam. En symboliskt viktig handling var sprängningen av de enorma Buddha-statyerna i den hazariska huvudorten Bamiyan.

Efter attacken mot World Trade Center den 11 september 2001 invaderade USA Afghanistan, med förevändningen att hitta och straffa Usama Bin Laden som var allierad med talibanerna. Talibanregimen störtades och det bildades en ”fredsstyrka” under NATO-befäl, där även svensk militär ingick. År 2004 hölls allmänna val och Hamid Karzai valdes till president, vilken 2014 efterträddes av Ashraf Ghani. Men någon demokrati har inte sett dagens ljus, landet hör till de mest korrupta i världen och kriget fortsätter. NATO-trupperna finns kvar till stöd för regimen, samtidigt som talibanerna tar kontroll över allt mer av landet. IS bygger upp sig i landet efter nederlagen i Syrien och Irak och USA bombar och proklamerar fortsatt krig. FN har nu klassat Afghanistan som ett land i aktiv konflikt, och en mycket stor del av befolkningen befinner sig på flykt inom landet eller i grannländerna.

Det våldsamma Afghanistan
Afghanistan är alltså´ett land i krig, mer eller mindre intensivt, sedan 40 år. Bomber från luften och självmordsbomber inne i städerna kan drabba alla. Men även på andra sätt är Afghanistan präglat av våld. Kvinnoförtrycket är hårt och legitimerat av religionen. Sexualreglerna är mycket stränga och kan leda till spöstraff eller stening av dem som överträder reglerna. Samtidigt finns en grym tradition kallad bacha bazi, där unga pojkar hålls som sexslavar, och sexuellt våld används som bestraffning av fiender, även på regeringsnivå. Varken bacha bazi eller våldtäkt som bestraffning är lagligt, men eftersom det är makthavarna som tillämpar det så kan det ändå fortsätta.
Den religiösa intoleransen är institutionaliserad och ett avfall från islam utgör en dödlig risk. Familjens heder gör att den som inte lyder sexuella eller religiösa regler riskerar straff från den egna familjen. Statens juridiska institutioner är svaga och ersätts ofta av blodshämnd och informell rättsskipning. Minoritetsgrupper är systematiskt diskriminerade, bland dem den stora gruppen hazara som är shiamuslimer och som har ett mer östasiatiskt utseende, vilket skiljer ut den från övriga folkgrupper. Hela samhällsorganisationer bygger på klaner och släktband och det är i praktiken omöjligt att leva utan skydd från familj och vänner.
En del av de unga flyktingar som kommit till Sverige har lämnat just detta, ofta efter mycket svåra och våldsamma personliga upplevelser. Andra har vuxit upp i Iran, dit deras föräldrar har flytt från krig och förföljelse, där har de levt under apartheidliknande omständigheter och slutligen flytt när de ställts inför en överhängande risk att skickas som kanonmat till Syrien där Iran strider på Assa-regeringens sida.

Asylprocessen i Sverige
När man söker asyl i Sverige påbörjas en process som i stora drag ser ut såhär:
– Om man redan har sökt asyl i ett annat europeiskt land så skickas man tillbaka dit, med stöd av Dublinöverenskommelsen.
– Migrationsverket tillsätter ett offentligt biträde som ska företräda den sökande, och genomför en utredning, inklusive en intervju med den sökande.
– Om det blir avslag kan man överklaga till Migrationsdomstolen, och därefter till Migrationsöverdomstolen.
Om man får nej i alla instanserna – och för de afghanska ungdomarna gäller det de flesta – så får man ett utvisningsbeslut och förväntas lämna Sverige. De afghanska ungdomarna ska då skickas till Afghanistan, där de är medborgare, och inte till det land där de har vuxit upp.
Om det har tillkommit nya omständigheter som innebär risk vid ett ”återvändande” så kan man anmäla verkställighetshinder (VUT) mot utvisningen, även detta prövas i tre instanser och kan leda till att personen beviljas en ny prövning eller att utvisningsbeslutet kvarstår.

Sedan förra året finns också en lag om uppehållstillstånd för studier, och en ny version av den lagen är på gång – jag återkommer till detta. Ibland kan det också finnas en möjlighet att byta ”spår” och ansöka om uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare. Och när inget av detta lyckats finns en liten liten chans att ändå få rätt till en ny prövning genom Europadomstolen eller någon av FN:s kommittéer för mänskliga rättigheter.

Kappvändarpolitik 2015-2018
2015 var ett rekordår vad gäller antalet flyktingar som kom till Sverige. Europas gränser var i praktiken öppna för dem som överlevde farliga vandringar genom oländiga bergstrakter, livsfarliga transporter i överfulla skåpbilar och mardrömsresor i gummibåt över Medelhavet. De som flydde visste sällan vart de skulle, men bland flyktingarna spreds det på den tiden välgrundade ryktet att Sverige var ett land med mänsklig migrationspolitik. Under 2015 kom 160 000 flyktingar till Sverige. 35 000 av dem registrerades som ensamkommande barn, och av dem var 23 000 av afghansk härkomst.
I september bekräftade Stefan Löfven bilden av Sverige som en humanitär stormakt: ”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, mitt Europa bygger inga murar!”. Men bara ett par månader senare lät det helt annorlunda. Den 24 november presenterade regeringen ett förslag till en tillfällig lag med begränsade möjligheter att få asyl och familjeåterförening. Tillfälliga uppehållstillstånd skulle bli det ”normala”. Åsa Romson grät på presskonferensen och blev sedan petad som språkrör och minister, men lagen antogs senare med stor majoritet i riksdagen, och gavs retroaktiv verkan från och med 25 november.
I januari 2016 aviserade Anders Ygeman och Morgan Johansson att cirka hälften av fjolårets asylsökande skulle få avslag och utvisas ut landet. Migrationsverket fick uppdraget att ge snabba besked och prioriterade därför ”lätta” fall från Syrien medan afghanerna fick vänta.

Den 20 juli trädde den tillfälliga lagen i kraft med retroaktiv verkan. Själva idén om en retroaktiv lag kritiserades av bland annat lagrådet men riksdagen antog lagen med stor majoritet. Den 2 oktober 2016 undertecknades så ett samförståndsavtal mellan Sverige och Afghanistan om ”återvändande” av flyktingar, samtidigt som det skrevs avtal om bistånd. Vägen öppnades för tvångsdeportationer av asylsökande som fått avslag på sin ansökan.
De många svenskar som engagerat sig för de ensamkommande barnen tvingades inse att förra höstens välkomstord förbytts mot en iskall utvisningspolitik. Under hösten 2016 bildades de båda rörelserna ”Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!” och ”Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa”, vilka presenteras närmare nedan.
Den 13 december 2016 genomfördes så den första gruppdeportationen då elva personer tvångsavvisades från Arlanda till Kabul. Deportationen möttes av en motdemonstration och insändare, men gav mycket litet eko i massmedia. Under 2017 genomfördes ytterligare fyra tvångsdeportationer i chartrade plan och en mängd ensamutvisningar på ”frivillig” basis. Totalt utvisades under 2017 ca 1100 personer till Afghanistan.
Men protesterna fortsatte, och som ett försök att blidka dem presenterade regeringen en ny lag om uppehållstillstånd för gymnasiestudier. Lagen blev ett fiasko. Den är mycket oklart skriven och har tills nu bara omfattat cirka 150 ungdomar.

Under 2017 fortsatte protesterna mot utvisningspolitiken och under sensommaren samt hösten fick frågan stor medial uppmärksamhet tack vare de sittstrejker som afghanska ungdomar genomförde i Stockholm och på andra orter. I november pressade Miljöpartiet sin regeringspartner att lägga fram en ny och utvidgad gymnasielag. Med stöd av Centerpartiet och några modiga liberaler och kristdemokrater antogs den av riksdagen den 7 juni 2018. Lagen presenteras närmare nedan.

Men deportationerna fortsatte, även människor som skulle komma att omfattas av den nya lagen utvisades under våren 2018. Taktiken ändrades från föraviserade massutvisningar till smygutvisningar av några personer i taget, och helt lagstridigt deporterades till och med personer vilkas ärenden fortfarande inte var färdigbehandlade. Under vintern och våren 2018 hölls flera stora manifestationer mot utvisningarna, men de uppmärksammades nästan inte alls av massmedia.
”Vuxna män som ljugit om sin ålder”
Genom den retroaktiva tillfälliga lag som antogs sommaren 2016 blev åldersgränsen 18 år avgörande för personens möjlighet att få stanna i Sverige. Barn får inte utvisas om det inte finns ordnat mottagande i ”hemlandet”, medan ”vuxna arbetsföra män” förväntas klara sig bra i Afghanistan, även om de inte känner någon där eller kanske inte ens har varit i landet. För att kunna utvisa de ensamkommande såg Migrationsverket till att skriva upp deras ålder till 18, med hänvisning till att de inte kunde göra sin ålder sannolik genom säkra dokument; att den som levt som papperslös flykting i ett grannland med nödvändighet saknar sådana dokument tog man ingen hänsyn till, och de handlingar som ändå kunde presenteras avfärdades regelmässigt med att de var alltför lätta att förfalska. Intyg från socialsekreterare, familjehem och lärare i Sverige beaktades inte och tusentals ungdomar fick sin ålder ändrad till 18 utan andra argument än att de inte kunnat bevisa motsatsen. Press och politiker tolkade det som att de ”ljugit om sin ålder” och i asylprocessen sågs de som mindre trovärdiga. Av de ungdomar som fyllt eller skrivits upp till 18 har Migrationsverket bara beviljat uppehållstillstånd till cirka fem procent (augusti 2017).

De totalt godtyckliga metoderna för åldersbedömning möttes av stark kritik och våren 2017 infördes en ny metod, som byggde på magnetröntgen av knäleden och visdomständernas utveckling. Att alls låta mätning av kroppsdelar avgöra människors öde påminner skrämmande mycket om den rasbiologi som praktiserades under 1900-talets första hälft, inte minst i Sverige. Migrationsverkets egna regler säger att handläggarna ska göra en samlad bevisprövning om ungdomars ålder där de ska ta hänsyn till eventuella dokument, ungdomens egen berättelse och yttranden från socialtjänsten med flera, tillsammans med en eventuell medicinsk bedömning. Men i praktiken har man nästan alltid låtit den medicinska bedömningen fälla utslaget.
Mycket snart visade det sig dock att denna förment vetenskapliga metod var totalt rättsosäker. Varken knäledens eller tändernas mognad kan ge besked om människans ålder, och speciellt inte i de övre tonåren då människor utvecklas i mycket olika takt. De statistiska grunderna för metoden har dömts ut av statistikprofessorer, och läkare har lämnat Rättsmedicinalverket i protest mot att verket ställer sig bakom en metod som inte har prövats vetenskapligt. Det finns heller ingen myndighet som kontrollerar hur bedömningarna görs, inga journalanteckningar och inga namn på de läkare som bedömer röntgenplåtarna. För ungdomarna livsavgörande bedömningar görs alltså anonymt och helt utan insyn, men trots mycket allvarlig kritik mot metoden och dess tillämpning vidhåller Migrationsverket att den är ett rättssäkert sätt att bedöma de unga flyktingarnas ålder.

Afghanistan är inte säkert
Frågan om flyktingarnas ålder har kommit att dominera den offentliga debatten, medan det har sagts och skrivits väldigt lite om att Afghanistan är farligt, alldeles oavsett om man är ”vuxen” eller ej. Migrationsverket ansvarar för att skriva rättsliga ställningstaganden som man lutar sig mot vid bedömning av de risker som möter en ”återvändande”. Det senaste sådana ställningstagandet skrivs i augusti 2017 och bygger på uppgifter som gällde första halvåret 2017 eller är ännu äldre. Trots att en rad internationella organisationer, inklusive FN, uppmärksammat det kraftigt försämrade säkerhetsläget så hävdar det svenska Migrationsverket fortfarande att det finns områden i Afghanistan dit en ung människa som inte känner någon och som aldrig förr varit i landet kan skickas utan risk.

Den rättsosäkra asylprocessen
De godtyckliga åldersuppskrivningarna och den falska bilden av Afghanistan som ett säkert land innebär att asylprocessen är i grunden rättsosäker. Det är uppenbart att syftet är att ge avslag och Migrationsverkets negativa beslut kan motiveras på de mest groteska sätt, några exempel:
– Religiös inställning ”förefaller inte självupplevd” och intyg från kyrkor och präster negligeras
– Sexuell läggning ”ej bevisad”
– Ordnat mottagande anses finnas hos en farbror som har våldtagit killens mamma och tvingat henne att fly med sina barn
– Inga afghanska dokument godtas, eftersom de går att förfalska
– Uppenbara skriv- eller tolkningsfel används mot den sökande, men rättas om de skulle vara till hens fördel.
– Man tror på den sökandes berättelse om övergrepp och tortyr men säger att
”det är glömt nu så du kan åka”

Grundantagandet är att den som inte kan bevisa sin uppgivna ålder är en lögnare. Till detta kommer en total brist på förståelse för att man inte kan eller våga berätta ”allt” för en myndighetsperson eller tolk man inte har förtroende för.

Tusentals utsatta ungdomar
Hanteringen av ungdomarna gör dem utsatta i två led. Det första handlar om uppskrivningen till 18 år, även om de inte fått avslag på asylansökan så förlorar de då sin goda man och socialsekreterare och flyttas från familjehem eller HVB-hem för ungdomar till Migrationsverkets boende för vuxna. De rycks upp från sina nyskapade nätverk och skickas till en annan del av landet, vilket gör att de får svårt att fortsätta gå i skolan. Många väljer att inte flytta och blir då i praktiken hemlösa – med 1800 kronor/månad att leva på. Kommunerna har fått statliga pengar för att ordna bostäder åt de ungdomar som fortfarande är i asylprocessen, men pengarna är inte öronmärkta och många kommuner använder dem på annat sätt. De ungdomar som har tur kan hitta frivilliga familjehem, som ibland men inte alltid, får en liten ersättning. Men många ungdomar är helt hemlösa, sover på järnvägsstationerna eller flyttar runt bland kompisar som riskerarsin egen bostadssituation om det blir avslöjat.

När ungdomarna får sitt tredje avslag hamnar de i ett ännu sämre läge. De kan acceptera att ”återvända” och har då en viss chans att få återetableringsstöd. Men de allra flesta avvisar den möjligheten, de kan överhuvudtaget inte tänka sig ett liv i Afghanistan. En del flyr till andra länder i Europa där det finns en viss chans att de får en ny prövning – men de riskerar också att skickas direkt tillbaka till den svenska gränspolisen.
Återstår då att stanna i Sverige, gå under jorden och leva papperslöst – ett hårt liv. Man har inga pengar och riskerar hela tiden att bli fångad av polisen. I den situationen är man helt beroende av andras välvilja; att i bästa fall få hjälp med att anmäla verkställighetshinder (VUT) eller ansöka om uppehållstillstånd enligt gymnasielagen. Den som fångas av polisen placeras i ”förvar”, det vill säga ett flyktingfängelse. Det finns de som suttit i förvar i betydligt mer än ett halvår, till en kostnad av 3600: kronor/dygn.
Uppskattningsvis 12 000 ungdomar lever alltså i någon sorts limbo i Sverige, det säger sig självt att de inte mår bra. Utöver sina obearbetade trauman från hemlandet och flykten har de fått nya trauman genom asylprocessen och otryggheten i Sverige. De är ensamma, de saknar sina familjer och de lever i ständig rädsla för avslag eller deportation. Majoriteten plågas av psykisk ohälsa, många uppvisar självskadebeteenden och självmord ses som en utväg för skrämmande många. Under 2017 tog åtminstone 15 ensamkommande ungdomar sina liv och mångdubbelt flera lades in på sjukhus efter självmordsförsök.
Risken är stor att de tar till drogmissbruk som självmedicinering. De som saknar stöd från samhället eller ett eget nätverk är värnlösa mot sexuellt utnyttjande eller tvångsarbete och kan tvingas till prostitution eller kriminalitet för att försörja sig. Ungdomar som vill och kan studera och arbeta tvingas in i ett skuggsamhälle, som är destruktivt för både dem själva och för samhället som helhet.
Trots allt detta är det väldigt många av ungdomarna som fortsätter att kämpa för en framtid i Sverige. De är mycket studiemotiverade, har lärt sig bra svenska och får goda resultat i skolan. Mötet med kunskap, yttrandefrihet, religionsfrihet och relativ jämlikhet mellan könen har givit dem möjligheten att själva avgöra vem de vill vara och hur de vill forma sina liv. De hoppas och kämpar för att Sverige ska acceptera dem som fullvärdiga samhällsmedlemmar.

Den nya gymnasielagen
Den 7:e juni 2018 antog riksdagen lagen om tillfälligt uppehållstillstånd för studier. Enligt Migrationsverket kan den omfatta drygt 9200 personer, varav 8100 är afghaner. Lagförslaget har fått mycket hård kritik från lagrådet och en rad remissinstanser. Det ger möjlighet till ett tillfälligt andrum för den som omfattas, men inga garantier inför framtiden. Men tusentals ungdomar omfattas inte av lagen på grund av dess godtyckliga avgränsningar om
– ankomstdatum; man ska kommit till landet senast 24/11 2015, med avsikt att söka asyl. Hur detta ska tolkas återstår att se.
– ålder; måste vara minst 18 vid första avslag. De som skrivits upp i ålder omfattas, medan de som accepterats som underåriga inte omfattas.
– tid för första avslag. Migrationsverkets första beslut om avslag ska ha fattats inom 15 månader, och tidigast 20 juli 2016.

För att visa hur orättvist lagen slår presenterar jag fem afghanska killar som alla var nyss fyllda 16 när de kom till Sverige. Alla fem fick senare avslag på sina ansökningar om asyl. Den nya lagen gäller bara en av dem.

ALI kom till Köpenhamn den 20 november 2015, var sjuk och hungrig och träffade en solidarisk person som gav honom mat och vila ett par dagar innan han fortsatte till Sverige.
Hans asylansökan registrerades först den 25 november, alltså en dag efter det datum som lagen sätter som gräns.
BASIR fortsatte direkt till Sverige och blev registrerad som asylsökande den 23 november 2015, alltså innan lagens brytdatum. Men det hjälpte inte, eftersom han fick sitt avslag och blev uppskriven till 18 år den 20 februari 2017, ett par dagar innan den magiska gränsen om 15 månader till första avslag.
MAHDI kom till Sverige den 20 november 2015. Migrationsverket trodde på hans ålder och bestämde i mars 2017 att han var ett barn och skulle utvisas till Afghanistan där han har en farbror. Han var alltså 17 vid avslaget och omfattas då inte av lagen
MORTEZA kom också till Sverige den 20 november. Han är stor och kraftigt byggd och efter en snabb blick på honom bestämde registreringshandläggaren att han ljög om sin ålder och registrerade honom som 18. Ingen intervju, ingen medicinsk åldersbestämning, bara det som kallt brukar kallas ”okulär besiktning”.
OMID, vars namn betyder hopp, blev liksom Basir registrerad som asylsökande den 23 november. Han fick sitt avslag och blev uppskriven till 18 år den 28 februari 2017, en vecka efter Basir och därmed på rätt sida den livsavgörande tidsgränsen.

Ali, Basir, Mahdi och Omid fick bo i svenska familjer och börja svensk skola. Morteza fick inte börja skolan men har lärt sig bra svenska på egen hand, genom självstudier på bibliotek.
Alla fem har svenska vänner och vill inget hellre än att bygga sin framtid här. Med den nya lagen är bara Omid välkommen att stanna, medan de andra fyra ska jagas av polis, sättas i förvar och deporteras till ett land i kaos. Eller – om de lyckas hålla sig undan för att rädda sina liv – dömas till ett liv som papperslösa i Sverige.

Motståndsrörelsen
Hösten 2016 startades två grupper som fått mycket stor betydelse för att lyfta de ensamkommandes situation, informera allmänheten och tvingat fram politiska åtgärder.
Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa är ett nätverk av professionella och volontärer som på olika sätt arbetar med ensamkommande ungdomar, oavsett ursprung. Nätverket startades av fyra kvinnor, där de som synts mest i offentligheten är läraren Sara Edvardson Ehrnborg och socionomen Kinna Skoglund. Mycket snabbt anslöt sig tusentals andra, och nätverket har idag mer än 10 000 medlemmar. Vi står inte ut arrangerar aktioner, publicerar rapporter, skriver pressmeddelanden och uppvaktar politiker och myndigheter. Man arbetar mycket via facebook, där man har ett antal slutna grupper för erfarenhetsutbyte mellan medlemmarna.

Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! bildades av läkaren Ingrid Eckerman som ett upprop/namninsamling och en facebookgrupp. Man har en hemsida som ständigt uppdateras med både fakta och argumenterande texter, driver brevkampanjer och skriver debattartiklar. Facebookgruppen, som idag har nästan 22 000 medlemmar, är öppen för alla som är engagerade i frågan, oavsett profession. Till skillnad från Vi står inte ut välkomnar man även de ensamkommande själva som medlemmar, och utöver den ursprungliga funktionen som opinionsbildare och informationsspridning har facebookgruppen blivit viktig för att ge stöd och råd till oroliga och förtvivlade ungdomar. Det har bildats två slutna undergrupper som mer specifikt har syftet att förmedla hjälp och erbjuda erfarenhetsutbyte om känsliga frågor. Hösten 2017 bildades föreningen Stöttepelaren som samlar in pengar och genom ett 20-tal lokalgrupper förmedlar stöd till ungdomar som hamnat utanför alla stödsystem.

Sittstrejk
På sensommaren 2017 startades rörelsen Ung i Sverige. En liten grupp afghanska ungdomar började sittstrejka på Mynttorget i Stockholm med krav på att Migrationsverket skulle stoppa utvisningarna till Afghanistan. Gruppen växte snabbt, sittstrejken flyttades till Medborgarplatsen och de afghanska ungdomarna och Ung i Sveriges förgrundsgestalt Fatemeh Khavari fick stort utrymme i massmedia. Sedan sittstrejken avslutades efter någon månad har Ung i Sverige genomfört andra aktioner och arbetat med de ensamkommandes frågor på andra sätt, till exempel genom bostadsförmedling.

Även i andra städer än Stockholm har afghanska ungdomar kämpat för sina rättigheter. Sittstrejken i Göteborg har varje fredag sedan i augusti vandrat till Migrationsverkets lokalkontor för att framföra sina krav. En av manifestationens ledare, Zarah Samadi, kommer senare i år att få ta emot Raoul Wallenberg Academy:s ungdomspris Ungt Kurage tillsammans med bland annat Ali Zardadi, som efter bara ett drygt år i Sverige publicerade boken Ängeln och Sparven och som reser runt i landet och håller föreläsningar om de ensamkommande ungdomarnas situation. 2017 var också en av prisvinnarna en afghansk ungdom, Ahmad Rahimi som bland annat arbetar med videofilmer där han intervjuar politiker och belyser den rättsosäkra asylprocessen. Arif Moradi, som också var med och grundade Sittstrejken i Göteborg, har presenterat videofilmer där han förmedlat hopp och mod till andra ensamkommande ungdomar och hållit en mängd föreläsningar runt om i landet.
Vänsterpartiet röstade mot den tillfälliga lagen och har i princip stött de ensamkommandes kamp, men med mycket skiftande intensitet. Riksdagsledamoten Christina Höj Larsen har på ett mycket aktivt sätt utnyttjat sin position för att lyfta frågan och föra fram starka argument. Men även inom andra partier, både regeringspartier och opposition, är det många som engagerat sig för de ensamkommande och säkert bidragit till att den nya gymnasielagen nu kommer att bli verklighet. Både Vi står inte ut och Stoppa utvisningarna har medlemmar och aktivister som kan samarbeta bra kring vår gemensamma fråga trots att vi för övrigt har helt skilda politiska och religiösa uppfattningar.

Samma dag som detta skrivs förväntas den nya gymnasielagen antas av riksdagen. Regeringen hoppas att frågan om asylpolitik och ensamkommande ungdomar därmed ska kunna läggas åt sidan, men den rörelse som kämpar för och med ungdomarna kommer inte att låta det ske. Vi ger oss inte förrän alla utvisningar till Afghanistan stoppas och ungdomarna erbjuds en trygg och varaktig framtid i Sverige.

………………………………

Intervju med två aktivister

Bröderna Mojtaba och Mostafa Amiri kom till Sverige sommaren 2015, efter att ha vuxit upp som papperslösa flyktingar i Iran. De blev uppskrivna i ålder och är enligt Migrationsverket idag snart 20 år gamla, med en månads åldersskillnad. De har fått flera avslag men deras asylärenden är ännu inte slutgiltigt avgjorda.

Mojtaba och Mostafa är hazarer och har ända sedan ankomsten till Sverige engagerat sig för hazarernas rättigheter.
– Vi hazarer har ett mera östasiatiskt utseende som skiljer sig från alla andra människor i Afghanistan, berättar Mostafa Amiri. Vi har varit förföljda i Afghanistan under långa tider, och under talibanernas styre var vi mycket utsatta eftersom de flesta hazarer också är shiamuslimer. Många flydde då till Pakistan eller Iran. Även människor från andra folkgrupper flydde från talibanerna, men av dem som kom till Iran var nästan alla hazarer.
Som papperslös flykting i Iran har man inga rättigheter och måste jobba nästan som slavar. Små barn gör tunga jobb på till exempel byggen, jobb som i ett land som Sverige görs av maskiner. Om man skadar sig så får man ingen hjälp, för sjukhusen tar inte emot afghaner.

Mostafa berättar vidare att den som är papperslös flykting i Iran inte har någon ID-handling och inte kan söka hjälp från polisen om hen blir slagen eller utsatt för andra brott. Afghanska barn får inte gå i den vanliga skolan men det finns enklare skolor som tar emot afghanska barn.
Men det största hotet mot hazarerna i Iran är kriget i Syrien. På grund av sitt utseende blir hazariska killar lätt hittade och fångade av polisen och ställs sedan inför valet att deporteras till Afghanistan eller skickas till Syrien. För att då välja kriget lockas de med religiösa argument och får också löften om att deras familj ska få det bättre om de åker. Väl i Syrien får de ingen militär utbildning utan skickas ut som minröjare eller mänskliga sköldar.
– Det är inte så många som kommer tillbaka. För att slippa detta flydde jag och min bror och många andra, säger Mostafa. Flykten var inte lätt, och det är naturligt att det är mest killar som flyr. Man måste vara ung och stark för att klara alla strapatser, och för tjejer är resan farlig också på andra sätt.

Varken Mostafa eller Mojtaba kan tänka sig att leva i Afghanistan efter sina nästan tre år i Sverige. Här finns en åsiktsfrihet och en jämställdhet mellan könen som gör att de för första gången kan leva som de personer de är, inte minst viktig är här religionsfriheten. Både Mojtaba och Mostafa har lämnat den muslimska tro som de är uppfostrade till och Mojtaba förklarar vilka risker det innebär:
– En apostat är en person om har lämnat islam för till exempel kristendom eller judendom eller, som jag, har slutat erkänna någon gud och blivit ateist. Allt detta är enligt sharialagen belagt med dödsstraff för den som tidigare har varit muslim. Afghanistan är uttryckligen en islamisk republik, och en apostat utgör ett hot mot hela den sociala och politiska ordningen i samhället. Det gäller både för sunni- och shiamuslimer.

Även om hen inte blir dödad så förlorar en apostat alla medborgerliga rättigheter. Apostatens familj måste förskjuta hen för att inte själva blir drabbade. En person som saknar socialt nätverk har väldigt svårt att klara sig i Afghanistan, berättar Mojtaba Amiri. Om en person vägrar be eller praktisera islam så kan informationen sprida sig snabbt genom sociala medier. Dessutom har man nu börjar introducera en ny digitalt baserad ID-handling som bland annat ska ange religion. Den som inte är muslim måste alltså antingen ljuga om sin religion eller ständigt riskera sitt liv genom informationen på ID-kortet.
Allra farligast är det i de delar av landet – idag ungefär hälften – som kontrolleras av talibanerna. De accepterar varken apostater eller shiamuslimer, och den som dessutom är hazara drar till sig deras uppmärksamhet redan genom sitt utseende. Trots detta väljer Sveriges regering och migrationsverket att utvisa apostater till Afghanistan.

Artikelfrörfattaren Karin Fridell Anter är aktiv i kampen för de ensamkommande på flera olika nivåer: Som aktivist i rörelsen Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!
som kassör i föreningen Stöttepelaren som stödjer utsatta ungdomar ekonomiskt och som
officiell eller inofficiell god man för några ungdomar.
Artikeln bygger på ett föredrag som hon höll på Socialistiska Partiets sommarforum i år.