Malm vs. konstruktionism, hybridism och nymaterialism
I sin senaste bok tar sig Andreas Malm på sig uppgiften att granska och kritisera den alltmer inflytelserika teoretiska trend som gör gällande att vi inte kan göra skillnad på naturens och samhällets egenskaper, samtidigt som han försöker utveckla en historiematerialistisk teori som kan erbjuda klimatrörelsen vägledning. Carl Wilén har läst den.
Även om teori inte framstår som den mest akuta uppgiften i en värld där medeltemperaturen fortsätter att stiga med en skrämmande hög hastighet, argumenterar Andreas Malm i sin senaste bok The Progress of this Storm (2018) för att den kollektiva handlingen som är nödvändig för att stoppa uppvärmningen ändå är i stort behov av en begreppslig karta som med någorlunda precision kan göra situationen klarare. Annars famlar den i blindo, och det har vi inte råd med. Malm menar att klimatförändringarna har kommit att bli ett slags lackmustest för samtida teorier om förhållandet mellan natur och samhälle. På samma sätt som klimatförändringarna bara är ytterligare en i raden av anledningar till att vi måste bryta med det nyliberala politiska paradigmet så borde detta fenomen även vara ännu en spik i kistan på den postmoderna anti-realismen. Men den postmoderna bortträngningen klänger sig genom olika kosmetiska förändringar fast och det är dess förekomst under andra namn som Malm tar på sig uppgiften att kritisera i sin bok. Från denna utgångspunkt rör sig boken sedan främst längs två övergripande spår: dels en kritisk läsning av alla de teorier som på ett eller annat sätt menar att natur och samhälle inte längre kan, eller aldrig har kunnat, hållas isär utan måste förstås som sammanblandade och dels en alternativ teoretisk utgångspunkt, rotad i en specifik tolkning av historiematerialismen, med kapacitet att överskrida de problem som identifieras i den kritiska undersökningen.
I sin kritik ägnar Malm mest utrymme åt sociologen, antropologen och vetenskapsfilosofen Bruno Latour. Denne är den ohotade huvudpersonen bland dem som hävdar att – med Latours egna ord – ”natur och samhälle lika lite existerar som Väst och Öst” och att termerna inte ”betecknar verkligt existerande områden” (Latour citerad i Malm 2018, s. 46). Mot bakgrund av den vikt som skiljelinjen mellan natur och samhälle har för den antikapitalistiska vänstern – utan denna skillnad kan inte den borgerliga föreställningen om att kapitalismen är ett uttryck för den mänskliga naturen kritiseras – är det inte förvånande att Latour även anser att ”kapitalismen precis som Gud inte existerar”, att kapitalismen, även i USA, ”fortfarande är marginell” och att ”folk snart kommer att inse att [kapitalismen] är universell endast i sina fienders och förespråkares fantasi” (citerad i Malm, s. 148). Graham Harman, som har åtagit sig uppgiften popularisera Latours tänkande, ger i sin beskrivning av honom ytterligare ledtrådar till förnekandet av kapitalismen: ”Efter att ha känt Latour personligen under femton år kan jag lugnt beskriva honom … som en politiskt generös fransk centrist med progressiva tendenser”, eller som ”en liberalt sinnad Hobbesian …” (Harman citerad i Malm, s. 154). Även om Malms kritik mot Latour och hans gelikar både är djup och rik – jag kan varmt rekommendera en läsning av den i sin helhet för den som är specifikt intresserad – tror jag att essensen av hans kritik kan delas upp i två olika delar.
Den första handlar om arvet efter filosofen René Descartes. Denne försökte lösa problemet med förmedlingen mellan kropp och själ, vilka han förstod ”dualistiskt” som två olika och självständiga substanser. I den samtida teoretiska diskursen har ”cartesianismen” kommit att få representera alla teorier som innehåller en eller annan slags ”dikotomi” eller ”binär opposition”, det vill säga motsatsförhållanden där de två termerna utesluter varandra. Latour och hans gelikar missar aldrig ett tillfälle att identifiera sig som motståndare till cartesianismen eller att anklaga andra – inte minst de som menar att det existerar viktiga skillnader mellan natur och samhälle – för att tillhöra denna tradition. Men enligt Malm misslyckas Latour inte bara med att bryta sig loss från cartesianismen utan landar själv i en återupprepning av Descartes egna grundläggande premisser. När Latour argumenterar för att det inte går att avgöra vad som är natur och vad som är samhälle i hotet från ozonhålet, eller den globala uppvärmningen, och menar att dessa fenomen istället måste förstås som ”hybrider” där det är meningslöst att skilja natur från samhälle, gör han sig enligt Malm i själva verket beroende av Descartes sätt att förstå begreppen skillnad och enhet, självständighet och osjälvständighet. Den orimliga slutsatsen att inga skillnader alls existerar mellan natur och samhälle, som dras utifrån den rimliga observationen att de i många fall är sammanblandade och svåra eller omöjliga att separera från varandra, kan bara framstå som giltig om de i ett första steg förstås som helt olika och självständiga från varandra. Den outtalade begreppsliga förutsättningen för denna slutsats är att olikhet uppfattas som liktydigt med självständighet. På precis det viset såg Descartes själv det hela, och argumenterade för att två substanser verkligen är olika bara ”när var och en av dem kan existera utan den andra” och att ”tänka sig föreningen av två ting är att tänka sig dem som en sak” (Descartes citerad i Malm, s. 50-51). Med andra ord argumenterar Malm för att Latour och Descartes delar uppfattningen om att olikhet är detsamma som självständighet och att förening är detsamma som identitet och därmed också osjälvständighet. Snarare än som ett alternativ framstår därför den Latourianska kritiken som ett extremt svar rotat i arvet efter den extrema dualismen hos Descartes. Båda formerna av filosofisk extremism är möjliga bara om det absoluta motsatsförhållandet mellan olikhet och självständighet å ena sidan och enhet och osjälvständighet å andra sidan accepteras.
Det politiska problemet som följer av det misslyckade försöket att lämna Cartesianismen är uppenbart: om inte det samhälleliga kan skiljas från det naturliga kan inte miljörörelsen urskilja och attackera grunderna för det sociala system – kapitalismen och ”fossilekonomin” – som har orsakat problemet.
Den andra delen av Malms kritik har att göra med frågan om aktörskap, eller agentskap, och möjligheten att agera kollektivt utifrån gemensamma mål och avsikter. I vanliga fall brukar en viktig ingrediens i begreppet agentskap vara intentionalitet, det vill säga att den som handlar har för avsikt att uppnå ett specifikt resultat. För Latour definieras emellertid agentskap som det som gör skillnad i förhållande till någon form av tillstånd, vilket som helst. Därmed undantas intentionalitet från agentskapsbegreppet samtidigt som det vidgas till att kunna inbegripa i princip vad som helst som gör skillnad i världen. Det gör det svårt att skilja agentskap från den enkla egenskapen att ha existens överhuvudtaget. Latours exkludering av intentionalitet blir begriplig om den relateras till (det misslyckade) försöket att lämna det Cartesianska arvet: om intentionalitet ingår som en grundläggande del av agenskapsbegreppet skulle det leda till en skillnad mellan fysiskt bestämda händelser och intentionellt handlande av människor, vilket skulle betyda att en klyfta upprättas mellan natur och samhälle. Dessutom behandlar Malm ett antal exempel på när Latour omvandlar begreppet målsättning till ett mycket tunt begrepp när han hävdar att även naturliga fenomen, som älvar, kan ha en målsättning och av den anledningen bör behandlas som agenter. Exempelvis argumenterar Latour för att Atchafalayafloden i Lousiaina har som mål att sluka Mississippifloden, eftersom ”förbindelsen mellan en mindre men djupare flod [Atchafalayafloden] och en mycket bredare men högre [Mississippifloden] är det som utgör de två protagonisternas mål …” (Latour citerade i Malm, s. 90).
Malm lyfter upp två politiska problem som följer Latours tänkande på det här området: utan intentionalitet är det för det första inte ens möjligt att föreställa sig den massrörelse och kollektiva handling som har för avsikt att avskaffa den fossila ekonomin vilka krävs för att stoppa den skenande uppvärmningen och för det andra är det inte möjligt att mobilisera en sådan rörelse mot de handlingar som har för avsikt att skapa vinst genom att gräva upp, sälja och förbränna fossilt bränsle.
Utöver denna kritik av olika delar av Latours tänkande – vars omfattning här bara antytts (nymaterialism, hybridism, konstruktionism och posthumanism är samtida tankeskolor med växande inflytande i den akademiska världen som analytiskt kläs av och ganska njutbart förhånas i boken) – så försvarar Malm en specifik tolkning av historiematerialismen med förutsättningar att ta sig an problemet med den globala uppvärmningen. Med hjälp av bland annat filosofen Roy Bhaskars vetenskapsfilosofi som fått namnet ”kritisk realism” argumenterar Malm för att historiematerialismen bör förstås som en – med en föga estetiskt tilltalande benämning – ”substansmonistisk materialistisk egenskapsdualism”. Detta betyder helt enkelt att världen består av materia (en substans = monism) samtidigt som samhället och mänskligheten emergerar eller uppstår ur, och därför är beroende av, naturen – utan att detta betyder att alla samhällets egenskaper kan reduceras till naturen eller det materiella (naturen och samhället har olika egenskaper = egenskapsdualism). Genom att innehålla såväl förening (substansmonism) som olikhet (egenskapsdualism) överskrider historiematerialismen de problem som den cartesianska substansdualismen och den Latourianska substansmonismen (som båda förutsätter att olikhet och enhet utesluter varandra) bär på. Malm noterar att historiematerialismen från första början har representerat en utmaning mot det Cartesianska arvet. Utifrån denna tolkning av historiematerialismen skulle den globala uppvärmningen kunna förstås som ett fenomen där det samhälleliga (exempelvis fossilekonomin och kapitalismen) och det naturliga (exempelvis smältande isar i Arktis) inte kan separeras på något enkelt sätt, samtidigt som de samhälleliga mekanismernas egenskaper kan identifieras – och förändras genom kollektiv handling.
”Bara i ett samhälle som strävar efter att förvandla varje del av naturen till vinst kan föreställningen om att naturen inte har någon självständig existens slå rot”, hävdar Malm (s. 217) mot slutet av sin bok. Den teoretiska utplåningen av naturens självständighet representerar en imitation av kapitalets försök att inordna naturen under profitens logik, och utan detta försök hade sannolikheten att en sådan extrem teoretisk imitation fått fäste och spridning enligt Malm varit låg. 
Mot den bakgrunden är det ironiskt att Latour hävdar att kapitalismen på sin höjd är en marginell företeelse, eftersom det är detta ekonomiska system som enligt Malm är den praktiska förutsättningen för hans teori. Men i den mån som latourianismen sprider sig till klimatrörelsen är detta också särskilt olyckligt idag. Även om målet att stoppa uppvärmningen vid 1,5 graders och 2 graders inte längre är realistiska är det ändå, som Malm påpekar, långt kvar till 8 graders uppvärmning som skulle vara resultatet om det fossila bränslet som hittills upptäckts skulle brännas. Detta är skillnaden mellan ett mycket farligt och ett obeboeligt klimat. Motståndet mot klimatförändringar har mot denna bakgrund två enkla mål att mobilisera runt: ingen utvinning och inga utsläpp. Med hans bok kan kampen för de målsättningarna undvika de teoretiska fallgropar som fått allt större utrymme inom akademin under den senaste tiden, samtidigt som klimatrörelsen har erbjudits en viktig tolkning av historiematerialismen.
Till sist ska kanske ändå sägas att det finns något paradoxalt över Malms glödande uppgörelse med latourianism, nymaterialism, posthumanism, och ytterligare inriktningar. Som doktorand i sociologi har jag ända sedan jag började läsa på universitet stött på den typ av (i grund och botten anti-marxistisk) teori som kritiseras. I det specifika sammanhanget råder det ingen tvekan om att Malm har bidragit med en viktig och användbar bok. Samtidigt hävdar Malm (s. 175) att det teoretiska program som han försvarar ligger i linje med klimatrörelsens faktiska praktik och att det är en lättnad att klimataktivister även i länder i själva hjärtat av den västerländska kapitalismen hittills har förhållit sig likgiltiga inför den här typen av teorier, och istället har fortsatt att inspireras av marxism och anarkism. Om klimatrörelsen är likgiltig inför den teori som kritiseras framstår den grundläggande motiveringen som presenterades ovan, att bidra med teoretiska begrepp för att den kollektiva handlingen inte ska ledas i fel riktning, som svag. Man kan alltså fråga sig om det utifrån ett politiskt och strategiskt perspektiv är mödan värt att lägga ned kraft och energi på att kritisera en teoretisk trend som är så pass begränsad till universitetsmiljön – och därmed bara blir meningsfull i förhållande till rörelsen i händelse av att denna inte längre skulle vara immun mot den form av posttänkande som kritiseras. Som en av de ledande intellektuella inom klimatkampen och med osviklig förmåga att koppla samman analys med ett marxistiskt grundat politisk handlingsimperativ borde kanske andra strider prioriteras? Malm är utan tvekan på rätt sida, men kanske är han med den här boken på fel barrikad? <<
Carl Wilén är doktorand i sociologi och skriver en avhandling om den haitiska revolutionen 1791.
