Kapitalism och demokrati – en relation med förhinder

Den 9 september i år går det svenska folket till riksdags-, regions/landstings- och kommunval, då de politiska partierna återigen får möjlighet att lufta sina ideologiska käpphästar. Men hur står det egentligen till med den borgerliga demokratin, i ett historiskt perspektiv? Vad är dess förutsättningar? Och hur kan relationen kapitalism-demokrati beskrivas? Det är några av de frågeställningar som Mattias Börjesson tar sig an.

Politisk demokrati är i sin nutida bemärkelse ett relativt modernt fenomen. Innevarande år är det cirka hundra år sedan man beslutade att införa allmän och lika rösträtt för i princip samtliga myndiga medborgare i Sverige.(1) I den kapitalistiska västvärlden infördes politisk demokrati under första halvan av 1900-talet: I Australien (1903); Nya Zeeland (1907); Österrike (1918); Finland (1919); Tyskland (1919); Sverige (1919); USA (1920) och Storbritannien (1928).(2) Under 1930-talet avskaffades demokratin i Östeuropa, Sydeuropa och stora delar av Centraleuropa. Men efter andra världskrigets slut etablerades kapitalistiska demokratier i hela Västeuropa, Italien och Japan (1945); Indien (1947); Sydeuropa (1970-tal); Östeuropa (1989); och en stora delar av Central- och Sydamerika (1990-talet).
I historiens backspegel framstår den liberala demokratin som en politisk framgångssaga under 1900-talet. Teorin om den liberala demokratins oundvikliga spridning, och dess naturliga koppling till etablerandet av kapitalism och ”fria” marknader, har en lång historia som kan härledas tillbaka till upplysningen, kodifierad i 1800-talets liberala historieskrivning. Det var dock först i samband med kalla kriget, kampen mellan den ”fria” marknadsekonomiska Västvärlden och det ”ofria” planekonomiska Östblocket, som tesen om sambandet mellan kapitalism och demokrati blev en hegemonisk teoretisk utgångspunkt för den borgerliga intelligentsian. En tes som även användes propagandistisk mot alla försök till ekonomisk demokrati och mer radikala samhällsomvälvningar. I början av 1990-talet fick teorin ny spridning genom Francis Fukuyamas artikel om den kapitalistiska demokratins seger och ”historiens slut”, vilken gavs ut kort efter Östblockets sammanbrott 1989-1991.(3)

Historiskt motstånd
I en längre historisk analys finns det dock skäl att ifrågasätta tesen om ett naturligt samband mellan kapitalism och demokrati. Inga kapitalistiska stater var demokratier under 1800-talet, även om det i en del liberala stater fanns vissa medborgerliga fri- och rättigheter och valda församlingar. I liberala stater, som Storbritannien, USA och Sverige, saknade dock folkmajoriteten rösträtt och genom en mängd ”skyddsordningar”, som av eliten valda överhus och graderad rösträtt efter inkomst, säkrades en permanent borgerlig majoritet i parlamenten. Kraven från vänstern och arbetarrörelsen om allmän och lika rösträtt möttes av förbittrat motstånd, främst från konservativt håll men även från liberaler. En vänsterliberal och progressiv filosof som John S. Mill tog exempelvis avstånd från en sådan radikal reform. Enligt såväl liberaler som konservativa skulle allmän rösträtt leda till det kapitalistiska samhällets undergång. De föreställde sig att de egendomslösa klasserna skulle använda sitt politiska inflytande till en omfördelning av borgarklassens egendom, eller som Lord Abinger formulerade sig 1842:

En folklig församling som värnar om demokratiska principer, och som väljs av personer där en stor majoritet inte har någon egendom och är beroende av manuellt arbete…det första som en sådan församling skulle göra vore att försöka avskaffa egendom. (4)

Slutsatsen blir att det inte finns något harmoniskt förhållande mellan kapitalism och demokrati, snarare råder det en spänning. Demokrati förstådd som politisk jämlikhet och likställdhet mellan medborgare, vilket tar sitt uttryck i allmän och lika rösträtt, står i motsättning till en kapitalistisk ekonomi vars främsta kännetecken är att en liten minoritet egendomsägare monopoliserar produktionsmedlen och därmed får makt över kollektivet av lönearbetare. Under 2000-talet har samhällsutvecklingen gjort det tydligare att sammanflätningen mellan demokrati och kapitalism kan ha varit en historisk tillfällighet och att vi nu ser exempel på att den är i upplösning. Auktoritära regimer i Kina, Ryssland och Vietnam förenar en kapitalistisk ekonomi – och ett allt större materiellt välstånd – med politiskt förtryck och diktatur. I sedan länge liberala västerländska demokratier underordnas folkstyret den globaliserade kapitalismens logik. Fri rörlighet för kapital, omlokalisering av produktion, övernationella handelsavtal, EU-medlemskap och ”oberoende” riksbank underminerar demokratiskt fattade beslut, men framförallt skapas ett institutionellt ramverk där demokratins räckvidd redan från början är begränsad. Här väcks frågan om det finns det någon naturlig koppling mellan kapitalism och demokrati? Var kanske den kapitalistiska demokratins expansion i större delen av världen under 1900-talet en historisk tillfällighet? Slutsatsen att demokratiska landvinningar kan rullas tillbaka verkar uppenbar. I en värld under kapitalets hegemoni och svag politisk organisering från de underordnade grupperna, kan demokratin först försvagas, omvandlas till ett utanpåverk, för att till sist helt avskaffas.(5)

Demokratins förutsättningar
Utifrån resonemanget om en motsättning mellan demokrati och kapitalism blir den centrala frågan för folkliga rörelser vilka samhälleliga förutsättningar och former av social mobilisering som måste till för att säkra demokratins överlevnad? En utgångspunkt som kan bidra till ökad förståelse är den maktresursteori som utvecklats av Walter Korpi.(6) Utifrån denna teori utgör kapitalistklassens kontroll över egendom en särskilt viktig tillgång. En annan, i förhållande till egendomen underordnad men ändå viktig, tillgång är kontrollen över arbetskraften. Arbetarklassens fackliga och politiska organisering under 1900-talets första decennier innebar att den till stor del tog kontrollen över utbudet av arbetskraft. Man fick en politisk makt i samhället, eller mer teoretiskt uttryckt, det politiska styrkeförhållandet mellan kapital och arbete försköts till ett för arbetarklassen mer gynnsamt läge. Därmed kunde arbetarrörelsen tvinga borgerligheten till politiska eftergifter, först genom införande av allmän och lika rösträtt och åtta timmars arbetsdag, senare genom etablering av välfärdsstaten. De formaliserade demokratiska rättigheterna kan ses som ett resultat av arbetarrörelsens och andra folkliga rörelsers organisering och styrka. Delar av borgerligheten insåg också att det kapitalistiska systemet skulle få en större legitimitet hos folket med en viss demokratisering av samhället, samtidigt som potentiellt farliga klasser kunde integreras, och mer revolutionära samhällsomstörtande krav modereras inom ramen för en formell politisk demokrati.

Efter genomförandet av rösträttsreformer, och efter att mer radikala försök till revolutioner hade slagits ned i Tyskland 1918-1923, var socialdemokratin rådvill, såväl i Sverige som internationellt. Den allmänna och lika rösträtten hade inte lett till en majoritet för arbetarrörelsen i parlamenten. I de länder socialdemokratin kommit i regeringsställning, som i Sverige, administrerade formellt socialistiska partier ett kapitalistiskt system utan möjlighet att genomföra socialt utjämnande reformer. Europa präglades under 1920-talet av en konservativ hegemoni, efter de vänsterradikala åren i samband med första världskrigets slut. I de länder som den liberala demokratin överlevde var arbetarrörelsens partier i minoritet. Samtidigt uppkom en ny dödlig fara för arbetarrörelsen; fascismens politiska organisering ledde till demokratins undergång och krossandet av arbetarrörelsen i Italien och Tyskland. I Östeuropa återetablerades traditionellt konservativa auktoritära regimer, medan Sovjetunionen utvecklades till en stalinistisk diktatur. En bedömare av det politiska läget under 1920- och 1930-talet skulle förmodligen dragit slutsatsen att experimentet med kapitalistisk demokrati verkade bli en kort episod i mänsklighetens historia. Liberala demokratier präglades av ekonomisk stagnation och ojämlikhet, samtidigt som arbetarrörelsens svaghet omöjliggjorde en progressiv reformpolitik för att åtgärda dessa problem. Samtidigt underminerade den ekonomiska och politiska stagnationen förtroendet för den kapitalistiska demokratin.(7)

Den skandinaviska modellen
Det som ändrade situationen under 1920- och 1930-talet var att arbetarrörelsen fortsatte att stärkas i många av de länder i vilka den liberala demokratin överlevt 1920- och 1930-talets politiska och ekonomiska kriser, bland annat i de skandinaviska länderna. De demokratiska fri och rättigheterna underlättade för arbetarrörelsens fackliga och politiska organisering. Den politiska demokratin öppnade upp möjligheten för en ”reformistisk klasskamp” som strategi för arbetarrörelsen att omvandla samhället i progressiv riktning (funktionssocialism).(8) I Skandinavien fortsatte fackföreningsrörelsen att stärkas under 1920-talet, men mötte samtidigt ett militant motstånd från kapitalistklassen. Allt starkare fackföreningar och arbetsgivarnas ovilja att acceptera detta nya styrkeförhållande, ledde till att decenniet kom att präglas av hårda konflikter på arbetsmarknaden och omfattande strejker. De hårda klasskonflikterna under 1920-talet ledde fram till klasskompromissen under 1930-talet. Asbjørn Wahl har poängterat att denna kompromiss – och välfärdsstatens framväxt – inte bör förstås som resultatet av ett förnuftigt samförstånd, utan var produkten av ett historiskt tillfälligt maktförhållande som gjorde att arbetarklassen hamnade i ett mer gynnsamt läge. Det var först när arbetarklassen blivit en mäktig och organiserad faktor som kapitalistklassen insåg att den var tvungen att kompromissa. Kapitalistklassen tvingades till ekonomiska och politiska eftergifter, samtidigt som arbetarrörelsen fick möjlighet att genomföra reformer som omedelbart gynnade arbetarklassen.(9) Under 1930-talet skedde en utveckling i USA som motsvarande den som inträffat i Skandinavien, och resultatet av andra världskriget – med fascismens krossande och framväxten av stora kommunistpartier – ledde till samma utveckling i Västeuropa efter krigsslutet 1945. Under den ekonomiska boomen efter andra världskriget skapades dessutom utrymme för omfattande välfärdsreformer. Utifrån det jämviktsläge mellan arbete och kapital som formerats under 1930- och 40-talet, kunde arbetarrörelsen säkerställa att en stor del av tillväxten under de goda åren 1945–1975 kom arbetarklassen till del. Arbetarrörelsens styrka perioden 1945–1980 möjliggjorde decennier av reformer som ledde till att arbetarklassen i Västeuropa (undantaget Irland) tillförsäkrades universella socialförsäkringar (till exempel pension och arbetslöshetsunderstöd) och välfärdstjänster (till exempel sjukvård och utbildning).

Etableringen av välfärdsstater 1945–1980 ledde till en massiv förbättring av folkflertalets levnadsvillkor, men stärkte även den kapitalistiska demokratins legitimitet. Den sociala basen för rörelser som var systemkritiska till den kapitalistiska demokratin, som fascism och stalinism, underminerades successivt i Västeuropa. När de stalinistiska regimerna i Östeuropa gick under 1989–1991 framstod den demokratiska kapitalismen som den enda gångbara modellen för en förening av ekonomisk och demokratisk utveckling. Det är en historiens ironi att de samhälleliga förhållanden som lett till hegemonin för den kapitalistiska demokratin, just hade börjat undermineras under 1980-talet. Arbetarrörelsens maktställning, som hade varit avgörande för välfärdsstatens framväxt och för minskad ojämlikhet under efterkrigstiden, försvagades kraftigt i hela Västvärlden från detta decennium och framåt. Globalisering, nya villkor för kapitalackumulation, omlokalisering av företag, strukturella förändringar inom arbetarklassen, tilltagande ekonomiska kriser, en massiv expansion av arbetskraftsreserven i och med öppningen av Östblocket och Kina, samt en av borgerligheten organiserad nyliberal motoffensiv ledde till en försvagning av arbetarrörelsen och att kapitalet till stor del återtog den maktställning som den förlorat under 1930- och 1940-talet. Därmed försvann den balans i de politiska styrkeförhållandet mellan arbete och kapital som varit den samhälleliga grunden för reformer som syftade till utjämning av inkomst och förmögenhet samt fördelning av välfärdstjänster efter behov.

Nyliberalismen
Den nyliberala utvecklingen tog sin början i den anglosaxiska världen under andra halvan av 1970-talet. I dessa länder kunde kapitalistklassen basera sin offensiv på en redan under efterkrigstiden existerande konservativ opposition mot ekonomisk omfördelning och välfärd. Under 1980-talet stärktes successivt den globala maktförskjutningen från arbete till kapital, vilket ledde till en politisk kursomläggning bort från ekonomisk omfördelning även i länder som präglats av en historisk stark arbetarrörelse och omfattande välfärdsstater. (10) I Östeuropa infördes en nyliberal form av demokratisk kapitalism, vilken i brist på folkligt stöd i många länder senare utvecklades i nationalistisk och auktoritär riktning (Ungern, Polen).(11) I likhet med mellankrigstiden kännetecknas kapitalistiska demokratier sedan 1990-talet av ökad ojämlikhet och ett begränsat demokratiskt inflytande för folkflertalet, samtidigt som progressiva rörelser saknar samhällelig tyngd att genomföra de reformer som skulle kunna vända den för demokratin negativa utvecklingen. Under samma tid har folkligt missnöje med ökad ojämlikhet och försämrad välfärd skapat en social bas för högernationalistiska rörelser till politisk mobilisering, vilket hotar grundläggande demokratiska landvinningar under 1900-talet; eller som R. H. Tawney formulerade det hela 1950:

Demokrati är instabilt så länge som det förblir enbart ett politiskt system och inget mer, istället för att vara inte bara en styrelseform utan en samhälls- och livsform som harmonierar med denna typ av samhälle. (12)

Den kapitalistiska demokratins utveckling under 1900-talet, med genombrottet i Västvärlden i samband med första världskrigets slut, vitaliseringen och spridningen till stora delar av världen under andra halvan av 1900-talet och slutligen tendenser till försvagning och tillbakagång under 2000-talet, allt detta visar på den kapitalistiska demokratins inneboende svagheter. Det fanns aldrig något naturligt samband mellan kapitalism och demokrati. Kapitalismen är till sin natur snarare antidemokratisk: samhällets egendom koncentreras till en liten elit, som därmed får en enorm makt; mest konkret i förhållande till löntagarna genom makten över organiseringen och fördelningen av arbetet. Demokratiska fri- och rättigheter utgör ett potentiellt hot mot kapitalet eftersom de ger större möjligheter för arbetarklassens fackliga och politiska organisering. Under en specifik historisk period rådde ett styrkeförhållande mellan arbete och kapital som tvingade borgerligheten att acceptera allmän rösträtt i stora delar av världen under 1900-talet, men samtidigt kontrollerade kapitalistklassen egendomen och innehade även fortsättningsvis den starkaste positionen. Grundproblemet var att demokratin aldrig utvidgades till egendomsfördelningen i samhället och löntagarnas rätt till inflytande på arbetsplatsen. Men en sådan utveckling mot ekonomisk demokrati hade krävt ett avskaffande eller en kraftig omstrukturering av kapitalismen. Strävanden i en sådan riktning ledde till ett massivt motstånd från det privata näringslivet. Två svenska exempel på detta är dels förslaget om ökad statlig reglering av ekonomin efter andra världskriget (socialdemokratins 27-punktsprogram) och dels förslaget om löntagarfonder under 1970- och 1980-talet, Under den följande nyliberala perioden av ”kontrareformer” från och med 1980-talet och framåt kom mer radikala strävanden att försvinna från den politiska dagordningen. Kapitalistklassen återtog tidigare förlorade positioner samtidigt som arbetarrörelsen försvagades. Givet dessa erfarenheter är en lärdom för arbetarrörelsen att det inte är tillräckligt att kämpa för demokratiska rättigheter och allmän välfärd. Ska dessa progressiva landvinningar permanentas och demokratin säkras, så krävs att kapitalets maktbas – ägandet – upphävs. Därmed uppkommer nödvändigheten för arbetarrörelsen att finna strategier för att realisera den ekonomiska demokratin i samhället. Erfarenheter av statligt ägande, såväl i kapitalistiska stater som i före detta stalinistiska planekonomier, visar att det inte är tillräckligt att förstatliga storföretagen. En reell ekonomisk demokrati måste framför allt handla om att arbetarna äger och styr företagen genom ekonomiska kooperationer.13 Arbetarrörelsen måste alltid försvara alla demokratiska landvinningar, men ett förverkligande av de demokratiska idealen om jämlikhet och likställdhet mellan medborgarna kräver ekonomisk demokrati.

1. Vissa grupper, som manliga medborgare utan fullgjord värnplikt, skattskyldiga och understödstagare av fattigvård, förblev undantagna från rösträtt fram till 1945 och vuxna som förklarats omyndiga till 1989.

2. Therborn, Göran (1980). Kapitalism och rösträtt. Om den borgerliga demokratins uppkomst. Lund: Arkiv.

3. Fukyama, Francis (1992). Historiens slut och den sista människan. Stockholm: Norstedt.

4. Foot, Paul (2005). The Vote. How the Vote was won and how it was undermined. London: Viking. (översättning; Evelina Johansson)

5. Foot (2005).

6 Walter, Korpi (1981). Den demokratiska klasskampen – svensk politik i jämförande perspektiv. Stockholm: Tiden.

7. Katznelson, Ira (2013). Fear itself: the New Deal and the origins of our time. New York: Liveright Publising.

8. Elmbrant, Björn (2015). Innan mörkret faller: ska 30-talet hinna i kapp oss? Stockholm: Atlas.

9. Wahl, Asbjørn (2009). Velferdsstatens vekst – og fall? Oslo: Gyldendal

10. Greider, Göran (2010). Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Stockholm: Ordfront.

11. Kowalik, Tadeusz (2011). From Solidarity to sellout: the restoration of capitalism in Poland. New York: Monthly Review Press.

12. Foot (2005). (översättning; Evelina Johansson)

13. Wolff, Richard D. (2012). Democracy at work: a cure for capitalism. Chicago, Illinois: Haymarket Books.

Mattias Börjesson är lektor i pedagogik med inriktning mot utbildningspolitik.