En Marx för vår tid

I år är det 200 år sedan Karl Marx föddes. Den betydelse han haft för socialisters förståelse av klassamhällen i allmänhet och det kapitalistiska systemet i synnerhet kan knappast överskattas. Här beskriver Peter Widén, pensionerad metallarbetare från Eskilstuna och socialist från tidiga tonår, den roll Marx spelat för hans egen politiska utveckling.

När jag först hörde talas om Karl Marx kommer jag inte ihåg. Det var dock innan jag anslöt mej till SSU 1963. Men mina kunskaper om hans bidrag var närmast obefintliga. Det var dom tyvärr inom SSU också. Vi fick lära oss att han var grundare av den socialistiska ideologin, men presentationen av honom var mycket knapphändig och delvis rent felaktig. Jag kommer till exempel ihåg hur Ferdinand Lassalles teori om ”den järnhårda lönelagen” i SSU:s studiecirkel tillskrevs Marx. Enligt SSU betydde teorin att arbetarnas levnadsnivå under det kapitalistiska systemet var dömd att sjunka och arbetarklassens livsvillkor skulle därmed hela tiden bli allt eländigare, tills de slutligen gjorde revolution. Och där har ju historien visat att Marx hade fel, menade SSU. Problemet är naturligtvis att Marx inte var anhängare av någon sådan teori. Han lyfte fram proletariatets nödvändiga fackliga organisering för att ta kamp mot utsugningen. Och han var för att bygga ett arbetarparti som stadigt kunde växa, i parlamentet och utanför.

1967 lämnade jag SSU och anslöt mig till Vänsterns Ungdomsförbund, VUF. Orsakerna var många. Att gå med i SSU var det naturliga steget för ungdomar ur arbetarklassen som ville verka politiskt, åtminstone i en arbetarstad som Eskilstuna. Inom socialdemokraterna fanns det i långt större utsträckning än i dag folk som verkligen ville ha socialism, men som vänsterinriktad SSU:are kom man allt mer i motsättning till partiapparaten. Vietnamkriget var en fråga. För mig var också det socialdemokratiska etablissemanget fientlighet mot Socialistiska Förbundet av avgörande natur. Förnyaren C.H. Hermansson hade tagit över i kommunistpartiet, som nu döptes om till VPK. Socialistiska Förbundet lanserades därvid som ett försök att skapa en organisation där vänstersocialdemokrater, vpk:are och partilösa kunde verka tillsammans. Den socialdemokratiska ledningens svar var brutalt; medlemskap i Socialistiska Förbundet var icke förenligt med medlemskap i det socialdemokratiska partiet. För mig och andra var det ett bevis på att dörren stängdes för en socialistisk utveckling av socialdemokratin.

Vi var en liten grupp SSU:are i Eskilstuna som bildade en VUF-avdelning och nästan det första som hände var att vi fick VUF:s rykande färska studiecirkelbok i våra händer. Marxism: Bakgrund-Teori-Praktik hette den och den kom att bli betydelsefull för oss.

De olika kapitlen var skrivna av skilda författare vilka var och en fick en kort presentation. Det var unga människor från VUF, Socialistiska Förbundet, VPK, Unga Filosofer och Clarté. Bara det att det slogs fast att varje författare personligen stod för åsikterna i sitt kapitel var ett de facto erkännande att den socialistiska rörelsen kan ha olika åsiktsriktningar, ett verkligt brott med en kultur som fram till 60-talet rått i de kommunistiska partierna. Boken hade ett kapitel, ”Stalin-Trotskij” som gav en anständig beskrivning av vad kampen mellan vad dessa ledare representerade. Kapitlet var skrivet av Clartémedlemmen Bernt Kennerström, inte undra på att boken, VUF och Socialistiska Förbundet drog på sig ilska från den moskvatrogna delen av VPK.

Marxismens begreppsapparat

Genom boken Marxism:B-T-P fick vi en vettig presentation av marxismen. Bakgrunden i arbetarrörelsens barndom, Marx och andra marxisters teorier och hur dessa tillämpats i den konkreta kampen; i Ryssland Kina, Kuba och Afrika. Jag kom via boken för första gången i kontakt med Marx ekonomiska teori, mervärdeteorin, värdelagen, de kapitalistiska kriserna etc. Kapitlet var mycket pedagogiskt skrivet av Anders Carlberg, som tyvärr i ett senare skede av sitt liv blev socialdemokrat och utvecklades politiskt olyckligt.

För första gången fick vi också en genomgång av Marx och Engels materialistiska historieuppfattning; att det var människornas ställning i produktionen, som ägare eller egendomslös, som jordägare eller industriägare, som slav eller slavägare, som bestämde vart man strävade – att historien ytterst var historien om klasskamp. Vi fick lära oss marxismens grundbegrepp. Produktivkrafterna (produktionsmedlens nivå och människans tekniska kunnande), produktionsförhållanden (människornas förhållande till varandra i produktionsprocessen, klassindelning med mera), produktionssätt (produktivkrafter +produktionsförhållande, vilket ger ett kapitalistiskt produktionssätt eller ett feodalt etc.), att produktionssätten (det kan existera flera samtidigt) utgjorde samhällets ekonomiska bas och att ovanpå denna bas restes en överbyggnad bestående av politik, ideologi religion med mera. Att den i verkligheten existerande basen och överbyggnaden tillsammans utgjorde den konkreta samhällsformationen. Vi lärde oss att det inte var idéer och stora män som var det primära utan just klasskampen. Men Marx var inte dogmatisk, det var inte så enkelt att ett givet produktionssätt gav upphov till en bestämd fixerad överbyggnad. Om det vore så, menade Marx, skulle historievetenskapen vara enklare än en förstagradsekvation. Det finns hela tiden en ömsesidig påverkan mellan olika produktionsförhållanden, mellan bas och överbyggnad och inom överbyggnaden. På Marx tid kallades denna ömsesidiga påverkan för dialektik.

Det som förvånar är att marxismen, som just är odogmatisk och understryker alla företeelsers sammansatta karaktär samt den ständiga förändringen, gett upphov till olika ”marxistiska” riktningar som fastnat i dogmatik, testuggande och till och med närmast religiösa varianter. Detta fenomen var redan under Marx egna levnad tydligt, vilket fick honom att utbrista; ”Ett vet jag, och det är att jag inte är marxist!”. Det handlade om lärjungar som menade att den ekonomiska basen var i princip bestämmande och det enda som man egentligen behövde bry sig om. Överbyggnaden – politik, juridik, religion, ideologi, etc. – var bara spegelreflexer.

Med stalinismens seger i Sovjetunionen följde en total omvandling av marxismen från levande teori till statsreligion. Och helt fritt från denna deformering var inte heller boken Marxism: Bakgrund-Teori-Praktik. Just i kapitlet om Marx historieuppfattning presenteras historien som en följd av produktionssätt som närmast verkar vara universell. Det primitiva kommunistiska stadiet (jägar- och samlarsamhället då människorna levde i grupper utan privat ägande och klasser), slavsamhället (antikens Grekland och Rom till exempel), feodalismen som sen följs av kapitalismen som genom den proletära revolutionen övergår till socialism. Det är riktigt att Marx beskrev denna följd. Och det är möjligt att han någon gång rekapitulerade den som en närmast historisk lag, men själv reagerade jag faktiskt från allra första början. För det första behöver man inte bedriva allt för omfattande studier utanför den europeiska historien för att se att helt andra utvecklingar existerade: Indien, aztekväldet, inkaväldet, Kina med mera. Vad Marx beskrev var det europeiska förloppet, och inte ens här är den enkla följd som kom att bli dogm i kommunistpartierna giltig. Till exempel var Grekland redan ett jordbrukande klassamhälle innan slaveriet blev dominant. Inte heller var det så enkelt att varje samhälle gick under när produktivkrafterna inte längre kunde utvecklas och nya produktionsförhållanden krävdes. Kennerström skriver i kapitlet Den historiska materialismen i Marxism. B-T-P följande: ”Han (Marx) tänker sig då att varje samhällstyp har en bestämd utvecklingspotential, en viss inneboende förmåga att utveckla sina produktivkrafter så långt det är möjligt, och att den inte kan gå under och ersättas av en ny förrän detta har fullbordats. Den avgörande krisen uppstår, när det inte längre är möjligt att inom ramen för rådande produktionsförhållanden tillåta de rådande produktivkrafterna att utvecklas i enlighet med deras förmåga”. Jag menar att denna beskrivning framför allt är giltig för feodalismens undergång och kapitalismens seger. När det gäller slavsamhällets undergång och feodalismens seger handlade det istället om ett sammanbrott för det romerska imperiet grundat på bland annat bristen på slavar. Ett Rom i sammanbrott smälte samman med de germanska stammarnas samhälle, som var i förvandling från egendomsgemenskap till att uppskiktas med producerande bönder och en krigararistokrati.

När det gäller kapitalismen kan vi se att problemet för det nu existerande produktionssättet ingalunda är att produktivkrafterna hindras i sin utveckling. Vi ser en oerhört stark utveckling, men krisen består i att det privata ägandet och profitjakten gör att dessa teknologiska framsteg ökar fattigdomen, ojämlikheten och framför allt den blinda förstörelsen av jordklotet. Marx beskrev det i typiska 1800-talstermer som ”motsättningen mellan produktionens allt mer samhälleliga karaktär och den privata tillägnelsen”. I dagens termer: All produktion är global och hänger samman i ett samarbete mellan miljontals producenter, men ägandet är privat och denna samhälleliga produktion används enbart för att öka individuella profiter. Uppfattningen att det mänskliga samhället utvecklats lagbundet och med nödvändiga stadier har säkert ett samband med 1800-talets strävan efter system, samhällets utveckling skulle förstås som de naturlagar som upptäckts inom fysiken.

Dogmatism

Men det märkliga är att Marxismens ”dogmatisering” ingalunda är begränsad till 1800-talet eller till den stalinistiska traditionen, även bland de riktningar som uppkom i kamp mot den stalinistiska urartningen har dogmer och i kombination med detta auktoritära fenomen utvecklats, till och med bland oss som kallas ”trotskister”. Ta till exempel det brittiska Socialist Workers Party. Dess ledare Tony Cliff utvecklade en teori som hävdade att Sovjetunionen redan på 20-talet förvandlats till ett statskapitalistiskt samhälle. De flesta trotskister menade dock att Sovjet fortfarande var en planekonomi, men en djupt byråkratiserad sådan behärskad av ett privilegierat skikt. Maoisterna i sin tur hävdade att Sovjet förvandlats till kapitalistiskt på partikongressen 1956, så jag tänkte att det kunde vara bra att läsa en något intelligentare argumentation för att kapitalismen återupprättats i Sovjet. Jag inhandlade därför Cliffs bok State capitalism in Russia. Boken visade sig vara en besvikelse, argumentationen väldigt tunn. Den som vill kan till exempel studera Ernest Mandels uppgörelse med Chris Harman (partikamrat med Tony Cliff) i denna fråga. Mandels argumentation är, enligt min uppfattning, just ett lysande exempel på levande marxism.

Men Socialist Workers Party hade under många år stora framgångar och var tidvis den största ”trotskistiska” organisationen i Storbritannien med tusentals medlemmar. Många ungdomar drogs bland annat till SWP:s konsekventa antirasism. Men dessa ungdomar hade också att svälja teorin om statskapitalismen. Jag besökte vid ett antal tillfällen på 80- och 90-talet England och Irland och kom i olika demonstrationer i kontakt med dem. Deras anslutning till ”statskapitalismteorin” var just ett accepterande av en dogm. De hade, som jag uppfattade det, naturligtvis anslutit sig till SWP för den militanta politikens skull, inte utifrån studier av Sovjetunionen som lett dem till att omfatta teorin om kapitalismens upprättande i Sovjet 1929. Det var möjligen insikten om att så var fallet som ledde till att de var förbjudna att ens köpa våra tidningar (Fjärde Internationalens irländska sektions publikationer).

Och det finns fler exempel. Det Bolivianska POR (Masas), under många år närmast ett instrument för den nu avlidne Guillermo Lora. Partiets verksamhet innebar många bra sidor och insatser i klasskampen, men det frapperande var hur denna organisation under decennier gav ut skrift efter skrift av en enda man; Guillermo Lora, parat med ett fullständigt avståndstagande från varje annan vänsterorganisation som inte skrev under på vad som stod i dessa skrifter framstod POR som en urtyp för en sekt. Detta parti definierade sig som ”trotskistiskt” men inte heller i detta fall var det någon garanti mot att inte utvecklas till en sekt.

Ytterligare ett exempel: Brittiska Socialist Action. Här handlar det om en spegelbild av brittiska SWP:s position. Cliff såg en statskapitalism där det i verkligheten fortfarande rådde en byråkratiserad planekonomi. Socialist Actions John Ross ser ett framgångsrikt socialistiskt bygge i det nuvarande Kina, som i verkligheten förvandlats till en expansiv kapitalism vilket utmanar USA om platsen som ledande imperialistmakt. Ross hoppas också att Kuba ska gå samma väg och införa mer privat ägande. Brittiska SWP:s dogmatism ledde partiet till motsatt syn på Kuba: Kuba har enligt det hela tiden varit statskapitalistiskt. Enligt SWP var Che Guevaras politik för ett samhällsbygge baserat på moraliska incitament enbart ett sätt att introducera ökad utsugning.

Varför tar jag upp dessa exempel? Därför att jag vill visa på att studier av marxismen inte i sig är någon garanti. Cliff, Lora och Ross har antagligen studerat Marx fram och tillbaka och lika idogt har de läst Lenin och Trotskij. De har bidragit med väsentliga insatser i klasskampen, men på vissa områden har de halkat snett. Ross med sitt stöd till den nuvarande kinesiska ledningen måhända allra värst Marxstudier kan fungera som en kompass men det är ingen GPS. En måste nog tyvärr konstatera att det existerar en dragning till dogmatiska system, en frestelse att bekänna sig till – jag tvekar att säga det, men faktiskt – en tro. Det paradoxala är att människor som baserar sig på marxismen kan falla in i detta. När man läser Marx och studerar hans liv så slås man ju av det motsatta. Hans syn på tillvaron som sammansatt, mångsidig och i ständig rörelse; lusten att med teorins hjälp försöka förstå denna levande komplicerade verklighet, inte att försöka tränga in denna verklighet i en bestämd ”teori”.

Mina lästips

Slutligen några rekommendationer. Vill man studera hur Marx själv utifrån sin grundsyn på ett oerhört levande sätt analyserar verkligheten; läs hans Louis Bonapartes Adertonde Brumaire, den handlar om revolutionen 1848 och den efterföljande kontrarevolutionen. När det gäller Marx ekonomiska teorier så kan jag erkänna att mina direktstudier av Marx´ Kapitalet varit ganska sporadiska. Min huvudkälla har varit Paul M Sweezys Teorin för den kapitalistiska utvecklingen, en fantastisk genomgång av Marx ekonomiska teori. När det gäller de olika samhällsformationernas historia rekommenderar jag varmt Perry Andersons Övergångar från antiken till feodalismen och hans Den absoluta Statens utveckling, om feodalismens sista stadium. För en marxistisk förståelse av 1900-talet: Trotskijs Ryska revolutionens historia, Den förrådda revolutionen (om stalinismen) och Kampen mot nazismen i Tyskland (30-talet). För den som vill studera 1900-talets första hälft är Isaac Deutschers klassiska biografier över Trotskij och Stalin ett måste – liksom Pierre Broués nyare Trotskij: en biografi (som även reder ut många av de svagheter som de två sista delarna av Deutschers trilogi behäftas med). <<

Peter Widén är medlem i Socialistiska Partiets partistyrelse.