”Vi håller på att konstituera folkligt självbestämmande för att störta regimen”

Intervju med Lluc Salellas från katalanska CUP.

Candidatura d’Unitat Popular, CUP [Folkliga enhetskandidaturen] är ett katalanskt, socialistiskt, ekologistiskt och feministiskt vänsterparti som verkar för Kataloniens avskiljande från Spanien.

CUP bildades formellt som parti 1987. Från början agerade CUP främst på kommunal nivå och deltog i kommunval med varierande framgång.

Från 2003 lyckades CUP vinna representation i allt fler kommuner och 2012 ställde man för första gången upp i val till katalanska regionalparlamentet och fick då 3,5% av rösterna, vilket gav 3 platser (av 135). Vid det senaste regionalvalet 2015 bildade CUP en koalition kallad Candidatura d’Unitat Popular – Crida Constituent  (Folkliga enhetskandidaturen – Konstituerande appell) som uppnådde 8,2% av rösterna, vilket gav 10 platser.

Utmärkande för CUP:s partisyn är en väl utvecklad intern demokrati, där alla viktiga beslut tas av medlemmarna (inte av deras valda representanter). Man har också begränsningar för hur länge personer får inneha politiska poster såväl i partiet som utåt, en del av parlamentsledamöternas arvoden ska gå till partiet med mera.

CUP betonar deltagardemokrati (en närdemokrati där medborgarna själva ska vara aktiva och inte bara välja politiska representanter).  Därför prioriteras utomparlamentarisk kamp. CUP är för decentralisering och emot EU och övrig ekonomiskt och politiskt centralisering. Allt detta tyder på inflytande från anarkosyndikalistiska idéer, vilket inte är så underligt med tanke på Kataloniens traditioner.

CUP skiljer sig från de flesta andra socialistiska partier genom den stora vikt man det lägger vid den nationella frågan, dvs Kataloniens oberoende från det övriga Spanien. Traditionellt brukar socialistiska organisationer prioritera klasskampsfrågor, det vill säga sociala och ekonomiska frågor som är gemensamma för alla arbetande oavsett nationalitet, men det gäller således inte CUP, som därför också samarbetat med det borgerligt separatistiska Junts pel Sí, JxSí [Tillsammans för Ja].

Vi återger nedan en intervju (något förkortad) med Lluc Salellas i Vilar, som är ledamot av CUP:s nationella sekretariat och kommunfullmäktigeledamot i Girona.

Intervjun är från spanska tidskriften Viento Sur 29/10 2017.

Candidatura d’Unitat Popular (CUP) bildades som en samling av kommunala kandidater och du själv sitter med i kommunfullmäktige i Girona. Vilket bokslut gör du över CUP:s agerande i kommunfullmäktige?

Vi hade klart för oss att huset måste börja byggas upp från grunden, inte från taket, och att den terräng där vi kände oss mer bekväma och där vi trodde det var lättare att bygga folklig enhet var just kommunfullmäktige. Det var redan för många år sedan och jag tror att CUP sedan dess har lyckats förändra kommunfullmäktiges politiska kultur väsentligt. Vi har infört en idé om medborgarinflytande i den offentliga förvaltningen och konfronterat traditionella roller i den kommunala förvaltningen, en idé som tidigare lyste med sin frånvaro, eftersom samtliga dåvarande partier var en del av 1978 års regim. Arvtagarna till PSUC och Esquerra Republicana de Catalunya (ERC)¹ ingick i samma politiska kultur som högern, där de turades om att utöva makten, men inom samma block. Det som CUP lyckades med var bryta upp detta samförstånd när det gällde kultur och politisk handling. …

Ni betonar ofta risken för en institutionalisering. I vilken utsträckning har ni lyckats undvika det när ni väl kommit in i parlamentet?

Det är en svår fråga. Fokus för de övriga politiska partierna ligger på det institutionella planet, vi är en relativt liten kraft … Det är svårt att bryta med det här. Ibland blir man överväldigad av denna dynamik, exempelvis i budgetdebatten. Vi ville föra ut debatten på gatan, men vi lyckades inte. CUP utgör en kraft, men vi är inte antifrankismens PSUC, en organisation som helt kontrollerar gatan. Vi har inte uppnått en sådan position och har heller inte haft det som mål. Vad vi ville uppnå – vilket vi också lyckats med – är att vår dynamik inte enbart skulle vara begränsad till det institutionella och därför har vi ansträngt oss till det yttersta för att arrangera många utomparlamentariska möten, ta till oss feedback från öppna församlingar, sammankomster, kongresser … Och vi är väl medvetna om att en del av våra resurser – både organisatoriska och ekonomiska – måste gå till den folkliga organiseringen och den utomparlamentariska kampen. Den gamla frasen ”att ha en fot i parlamentet och en fot på gatan” … Det tror jag att vi har uppnått. Vi har aldrig lämnat gatan. Vi har många gånger prioriterat utomparlamentarisk kamp istället för parlamentarisk dito. Detta är den dialektik som vi rör oss inom. Det är därför våra parlamentsledamöter bara får sitta där en mandatperiod och våra partianställda får vara det högst fyra år … Vi vill inte bli en organisation där det finns folk som försörjs enbart av partiet.

Få trodde att självständighetsprocessen skulle nå så pass långt som den har gjort, framförallt för att det inte verkade som att Partit Demòcrata Català (PDCat) skulle nå sådan framgång. I vilken utsträckning har er roll i den sociala mobiliseringen varit viktig för att driva på processen?

Det hade varit omöjligt för PDCat att nå så här långt utan den sociala mobiliseringen som har ägt rum: den sociala mobiliseringen har gjort intryck på deras basmedlemmar och dess väljare. På så sätt har CUP alltid haft en dubbel strategi – å ena sidan har den handlat om att delta i de demonstrationer som samlar alla människor som strävar efter självständighet, oavsett om de tillhör vänstern eller inte, eftersom vi förstod att självständighetsrörelsen var en brytningsrörelse som skulle förändra styrkeförhållanden och destabilisera regimen … Detta skulle göra det mycket lättare för vänstern att introducera nya begrepp, en ny dynamik …

Å andra sidan har vi försökt driva egna kampanjer, som kan hjälpa oss att berätta att det inte bara handlar om självständighet och att sporra självständighetsaktörerna att inta fler omstörtande ståndpunkter. Jag tror att förmågan att samla folk och samtidigt skapa ett eget utrymme för att driva på självständighetsrörelsen har varit viktig. Detta har varit avgörande för att nå dit vi nu befinner oss. …

Ett av de mest kända slagorden för självständighetsvänstern är ”självständighet, socialism, feminism”. I vilken utsträckning är självständighet ett mål eller ett medel för att gå mot ett socialistiskt och feministiskt samhälle?

Kampen för självständighet är ett medel för majoriteten i CUP och för de som deltar i det folkliga samhällsprojektet kring CUP. Men för många människor är det också ett mål. Det finns människor som anser att Katalonien och de katalanska länderna har rätt att vara en stat, att det är ett övergripande politiskt projekt, att det är ett mål. Men det är ett mål som i sig inte fungerar. Inom självständighetsvänstern är alla överens om att det också är ett medel för att nå längre, och något som säkert förenar oss är att självständighet är ett nödvändigt stadium för att nå socialismen och feminismen. Vi ser inte någon möjlighet att nå dessa mål inom den spanska staten med tanke på styrkeförhållanden och hur denna stat har skapats.

Det gäller till exempel frågan om att ta ut pengar ur bankerna, där det förelåg motsättningar i PDCat, men inte hos oss. Vi ser att det finns en rörelse som leder till att det uppkommer motsättningar inom de traditionella katalanska politiska eliterna. Självständighet är därför ett medel att nå längre, men samtidigt är det ett mål.

Du har skrivit en bok med titeln Frankismen som inte marscherar (2015), där du analyserar vad som finns kvar av frankismen i den nuvarande staten. I vilken utsträckning är den hållning som staten intar i denna konflikt en följd av hur staten har byggts efter 1978?

För att förstå det samtida tillståndet är det nödvändigt att analysera hur frankismen avslutades och på vilka grunder 1978 års regim byggdes. Formellt är det en liberal demokrati, men det finns vissa tabun som inte får beröras. Det gäller framförallt Spaniens enhet och att man inte på ett mer djupgående sätt får ifrågasätta frankismens fyrtio år. Detta manifesteras genom gravarna, det ödesdigra historiska minnets politik som varit rådande. Med Spaniens enhet är det samma sak. Det leder till en politisk kultur där man inte får ifrågasätta. Eftersom det är grunden för staten får dessa frågor inte diskuteras i den dagliga politiska debatten. Vi måste erkänna att Podemos och Izquierda Unida lyckats lyfta fram folkens nationella självbestämmanderätt i den spanska staten … Det är mycket bra, men deras projekt är fortfarande Spaniens enhet …

Inom självständighetsrörelsen finns fortfarande ett synsätt som påminner mycket om det som ERC och CiU² hade för några år sedan: ”Spanien stjäl från oss”, ”vi betalar mer skatt”. I vilken mån har er uppfattning om att knyta självständighetsrörelsen till kampen för social rättvisa präglat rörelsen?

Det är sant. Att förneka det skulle vara att ljuga. Detta ställningstagande finns, men det är också sant att de lagar som Junts pel Sí ³ har röstat fram i parlamentet under det senaste ett och halvt året om bostadsfrågor, hälsofrågor, sociala frågor … inte ärr samma sak som det som högern röstar fram i Spanien. Jag tror att Òmnium och ANC – särskilt Òmnium – har gjort ett mycket viktigt arbete när det gäller den sociala sammanhållningen. Òmnium bedrev en kampanj som hette Lluites Compartides, som satte kampen för självbestämmande på samma nivå som kampen för ett hälsocenter eller en skola eller kollektivtrafik i bostadsområdena. Det är sant att denna inriktning ännu inte omfattar 100% eller 80% av självständighetsrörelsen, men den har stärkt sina positioner. Denna kamp för hegemoni inom självständighetsrörelsen måste tas och uppenbarligen är den ännu inte vunnen, men vi har gjort framsteg under de senaste åren.

I resten av Spanien är det svårt att förstå självständighetsvänstern utifrån finansieringsargumentet. Många människor tänker: ”Om Katalonien blir självständigt, kommer de sluta med att bidra till den gemensamma kampen och den offentliga sektorn i de fattigaste autonoma samhällena kommer att skadas” Hur förklarar du vänsterns syn på självständighet för någon i Andalusien eller i Extremadura?

För det första har vi alltid sagt att vårt självständighetsprojekt syftar till att knäcka regimen och som inleder en process av förändring inom staten. En process där de folkliga massorna i Extremadura, Andalusien, Kanarieöarna etc. – givet att de är välorganiserade och kämpar för sina rättigheter – skulle kunna förändra systemet och därmed också gynna sina egna intressen. Det är ett argument. För det andra har vi alltid sagt att självständighet inte behöver betyda att vi över en natt, för att vi är en rikare region, skulle upphöra att bidra med pengar till de fattigare regionerna. Vi har ett internationalistiskt projekt och följaktligen anser vi att det måste finnas jämlikhet och social rättvisa över hela världen; och de som har privilegier måste avstå från några privilegier för att ge dem som är i behov av dem mer.

Men det är inte heller meningsfullt att upprätthålla ett permanent biståndssystem som inte medför strukturell förändring, ett system som ligger nära katolicismens välgörenhets­verksamhet. Vad det handlar om är att åstadkomma strukturella förändringar så att Andalusien med sin egen arbetsfördelning och egna tillgångar en dag kommer att kunna finansiera den offentliga sektorn utan att behöva hjälp från andra. Detta tror jag är den mest revolutionära utgångspunkten.

För några år sedan var Generalitats dåvarande president, Artur Mas, tvungen att ta sig till parlamentet med en helikopter för att undvika en demonstration av 15M (Indignados­rörelsen). Idag hyllar man PDCats ministrar på gatan, även om åtstramningspolitiken finns kvar . Föreställ dig att det inte blir självständighet, att situationen återgår till det tidigare tillståndet, att den gamla Convergència uppnår en ansiktslyftning och PP ⁴ stärks på basis av en förstärkt spansk nationalism i resten av [den spanska] staten…

Detta är det värsta av alla möjliga scenarier. Det är ett scenario som kan uppstå men jag tror inte att det är särskilt troligt. Om vi återgår till status quo, det vill säga att den katalanska högern går in i en pakt med staten, då förändras scenariot helt och det ansiktslyft som du kommenterar försvinner. Om de träffar en sådan överenskommelse, då blir allt försvar av dem som baseras på att de befinner sig i en uppbrottsprocess ohållbart, de förlorar. Vi har att göra med ministrar och presidenter [i Govern (katalanska regeringen) och parlamentet] som just nu hotas av fängelse. Och i det här scenariot tror jag att utgångspunkten för en överenskommelse och kompromiss i första hand är demokrati, försvar av våra institutioner mot förtrycket.

Det betyder inte att vi inte är kritiska mot deras socialpolitik. Till exempel hade vi i somras viktiga meningsskiljaktigheter om turismen. I kommunerna pågår en jättedebatt om sociala frågor där vi är stenhårda. Och där vi regerar är de stenhårda mot oss. Det betyder inte att klasskamp, en ideologisk kamp, har försvunnit. Men det är sant att frågan om demokrati och förtryck prioriteras.

Regeringen har meddelat att den kommer att tillämpa artikel 155 och Junts pel Sí och CUP har meddelat att självständighet kommer att proklameras. Vad tror du kan uppnås med DUI [den ensidiga självständighetsförklaringen] och vad är strategin utifrån denna deklaration?

Från dag ett har vi sagt att det var en folkomröstning som staten försökte förhindra, men inte lyckades med på grund av folkets motstånd. Resultaten är bindande, vilket är vad lagarna säger.

Valsystemet fungerade inte och förutsättningarna för en normal valprocess förelåg inte. De två lagarna har annullerats av författningsdomstolen. Anser ni ändå att resultatet var legitimt och bindande?

Ja. Det är sant att förhållandena inte var normala, men under de exceptionella förhållandena röstade folk, det blev en omröstning … Det fungerade. ”Ja” till självständighet den 1 oktober representerar en större andel av den [katalanska] valmanskåren än ”ja” till Brexit [den brittiska EU-omröstningen] … Och om Brexit är legitimt anser vi att den 1 oktober också är legitim. Sedan förstår vi att detta leder oss till att utropa republiken så fort som möjligt och tanken med att proklamera en republik är att säga: ”Vi anser oss vara en självständig aktör”. Utifrån det här förstår vi att det krävs en medling mellan oss och den spanska staten, och att det måste vara en internationell medling. Och det måste finnas en kontroll över territoriet, vi måste försöka utveckla en egen politik för offentliga satsningar inom de strategiska områdena (skatter, hälsovård, utbildning). Detta måste vi kräva av regeringen, men samtidigt vet vi att i den situation vi befinner oss, kommer folket att vara en oumbärlig faktor för att garantera detta.

Med detta som utgångspunkt måste man se hur staten reagerar. Om vi går mot ett scenario – såsom det ser ut nu – med mer förtryck, kommer vi att ha kvar folket, vi kommer att slåss och sätta vår värdighet främst. Detta är en situation som ingen för en månad sedan trodde att vi skulle befinna oss i och därför vet vi inte var vi befinner oss om en månad. Vi anser att vi befinner oss i en process där det folkliga förstärks, en grundlagsstiftande process, en process som innebär att den gamla regimen rivs ner. Vi kommer att trycka på för att den internationella medlingen ska leda till att Republiken erkänns och sedan kan vi se om vi lyckas, och om inte ska vi se vart vi hamnar.

Flera representanter från EU har sagt att om Katalonien blir självständigt så skulle den nya staten omedelbart hamna utanför Europeiska Unionen. Är detta ett problem för er?

Det enda problemet som det innebär är att det har funnits en sådan vansinnig legitimitet i förhållande till den Europeiska Unionen från maktens och de flesta mediernas sida, att människor har en känsla av att tillhöra denna gemensamma marknad, så att det skapas en känsla av ovisshet och osäkerhet. Det är inget problem på det ekonomiska planet, eftersom jag tror att alla europeiska aktörer är intresserade av att fortsätta med handeln och därför kommer den inte att försvinna, ekonomin kommer att fortsätta att fungera …

Vi är emot EU och menar därför att det blir intressant om det uppstår en debatt om vi ska vara i EU eller inte. En av de intressanta aspekterna under de senaste dagarna är att många människor som tidigare kände sig mycket nära EU nu upplever vad denna union i själva verket är [på grund av att EU inte har reagerat på repressionen den 1 oktober]. Det hade redan hänt i förhållande till flyktingarna. Det finns ett viktigt ifrågasättande av vad den EU innebär och det ställer oss återigen i ett intressant läge för att ifrågasätta den etablerade makten. <<

Översättning: Alex Fuentes, bearbetning Martin Fahlgren

¹ PSUC var det gamla katalanska kommunistpartiet. ERC, Kataloniens Republikanska Vänster, som bildades 1931, är ett borgerligt nationalistiskt parti, som ingick i folkfronten under inbördeskriget. Dess mest kända ledare under denna period var den katalanska delstatsregeringens president Lluís Companys, som avrättades av Franco efter inbördeskriget.

² CiU, Convergència i Unió, var ett nationalistiskt parti som upplöstes 2015. Den nuvarande katalanske presidenten Carles Puigdemont var medlem i detta parti.

³ Junts pel Sí, (JxSí) är en koalition av separatistiska partier som är största grupp i det katalanska parlamentet (fick nära 40% av rösterna i regionalvalet 2015)

⁴ PP, Partido Popular (Folkpartiet) är det borgerliga högerparti som är regeringsparti i Madrid.

Kommentar

Det finns mycket i intervjun som förtjänar att kommenteras och diskuteras, men här ska bara tas upp ett par av de ståndpunkter som framförs i slutet av intervjun.

Lluc säger att resultatet av självständighetsomröstningen som hölls 1 oktober är ”bindande”. I denna deltog drygt 42% av väljarkåren, varav 90% röstade för avskiljande, vilket betyder knappt 38% av väljarna. Det är otvivelaktigt en imponerande siffra, men av detta går det inte dra slutsatsen att majoriteten av katalanerna är för avskiljande. Omständigheterna kring valet (som var olagligförklarat av Madrid och bojkottat av partier som är emot separation) gör det ännu mer problematiskt att dra säkra slutsatser. Förhoppningsvis kan det (”lagliga”) val som utlysts till 21 december, och som de katalanska partierna sagt sig acceptera, ge en bättre värdemätare på katalanernas vilja.

CUP är emot EU och har därför inget emot att Katalonien hamnar utanför EU efter en separation från Spanien. Men samtidigt bagatelliserar Lluc de konsekvenser som detta troligtvis kommer att få. Exempelvis ”tror” han att ”alla europeiska aktörer är intresserade av att fortsätta med handeln och därför kommer den inte att försvinna, ekonomin kommer att fortsätta att fungera”. Detta är ett önsketänkande av närmast häpnadsväckande slag. Vi har redan sett att en mängd banker och företag (i skrivande stund över 2500) flyttat sina huvudkontor från Katalonien med hänvisning till det instabila läget. Och vid separation (vilket betyder utträde ur EU) skulle de ekonomiska problemen mångfaldigas. Att inte säga det innebär att föra sina anhängare bakom ljuset. För att inte CUP råka ut för ett stort bakslag vid en separation måste man förbereda opinionen och ärligt och öppet redovisa vilka ekonomisk, politiska och andra konsekvenser som en separation kan få och lägga fram trovärdiga förslag på hur man ska ta itu med dessa problem. Klarar man inte av det är ett snabbt vikande stöd och demoralisering en logisk följd.

Martin Fahlgren