Talartribunens fixstjärna
Tillsammans med Hinke Bergegren, Hjalmar Branting och August Palm är nog Kata Dalström det namn som idag klingar mest bekant från arbetarrörelsens tidiga år. Men vem var denna kvinna som främst gått till historien för sin enorma frenesi och formuleringskonst i talarstolen? I biografin Kata Dalström – Agitatorn som gick sin egen väg tecknar Gunnela Björk en bild av denna säregna personlighet. Anders Karlsson har läst den.
Kata Dalström föddes 1858 i Dalhems socken på gränsen mellan Östergötland och Småland. Det var ett överklasshem vars fader, Johan Oscar Carlberg, kom att göra sig bemärkt som professor i metallurgi och företagsledare inom järnhanteringen. Trots sin bakgrund kom Katas liv att röra sig i en alltmer radikal bana. Det avgörande steget var när hon 1894 blev medlem i det socialdemokratiska parti som då endast hade fem år på nacken. Snabbt blev hon här eftertraktad som talare och föredragshållare. Hon steg i graderna och redan år 1900 kom hon att ta säte i verkställande utskottet, partiets innersta maktkrets.
I takt med att motsättningarna inom partiet tog sig en skarpare skepnad positionerade hon sig alltmer på dess vänsterflygel. När partiet slutligen 1917 sprängdes kom hon också att tillhöra det nybildade socialdemokratiska vänsterpartiets ledning. År 1920 var hon en av tre svenska delegater på Kommunistiska Internationalens andra kongress i Moskva. När vänsterpartiet så splittrades 1921 blev hon en galjonsfigur inom det av majoriteten nybildade Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). Sina sista levnadsår, hon avled 1923, blev hon dock – tillsammans med bland annat Zäta Höglund och Fredrik Ström – alltmer kritisk mot den hårda centralstyrningen från Moskva.
Gunnela Björk
Gunnela Björk, som tidigare bland annat kommit ut med en biografi över Margaret Thatcher, skriver i förordet: ”Att skriva en biografi om en människa är att gå in i en flerårig dialog med henne, ett ständigt samtal – stundtals lite ensidigt – där frågorna alltid är fler än svaren”. Björks ambitiösa ansträngning har resulterat i ett positivt utfall. Med livfull penna – och god faktabelysning – tecknar hon Katas liv från vaggan till graven, ett porträtt i helfigur där även huvudpersonens andliga sidor, först som teosof och sedermera som buddhist, ges utrymme. Självklart uppmärksammas också de privata sociala konvulsioner som Katas jättekliv från överklassvärlden in i den socialistiska rörelsen mynnade ut i. Därtill får vi en inblick i huvudpersonens erotiska eskapader – vid sidan av hennes äktenskap med sju barn tillsammans med den konservative ingenjören och misslyckade affärsmannen Gustaf Dalström. Som nyckeln till att biografin blivit så heltäckande betonar Björk att hon haft tillgång till såväl uppgifter som Kata nedtecknat i bruna anteckningsböcker från sin barn- och ungdomstid som till manuskript av föredrag och artiklar: ”Detta material har varit min viktigaste källa till den här boken”, skriver Björk.
Biografins epicentrum är Kata Dalströms roll som den dåtida socialdemokratins mest betydelsefulla agitator. Som sådan for hon land och rike kring. Det berättas att hon höll runt 170 föredrag om året och att det hände att hon hade möten arton dagar i sträck. Målet var att utanför storstäderna bilda nya arbetarkommuner, kvinnoklubbar och fackföreningar samt gjuta mod i de sammanslutningar som redan fanns. Det var också en tid när arbetarrörelsens agitatorer sågs som farliga samhällsomstörtare, inte så sällan nekades de lokal och fick hålla sina anföranden under ytterst primitiva förhållanden – kanske i en skogsdunge eller på ett mjölkbord i en vägkorsning. Det var ofta strapatsrika resor, som här ett exempel som hon skriver om i ett brev från en sejour i Norrland: ”På Malmbanan går ännu ingen passagerartrafik, bara malmtåg med några finkor där folk får stuvas in huller om buller. Det blir en svinkall resa i åtta timmar bland äggkartonger, potatissäckar, koffertar och rallare. En av dem förgyller resan med sitt dragspel”.
I detta avsnitt av boken tycker jag dock att Björk mer skulle gått in på Katas specifika stil i såväl tal som skrift. Det jag främst tänker på är hennes alldeles egna personliga uttryck, som exempelvis att hon irriterad kunde likna ett tal av Branting vid ”misstämningsogräs” eller att hon kunde benämna dennes ideologi som ”tevatten-socialism”. Nämnas bör dessutom att många av Katas tal även kom att spridas som broschyrer, som exempelvis Bildning och klasskamp eller Socialistiska framtidskonturer. Det vore en kulturgärning om någon förläggare skulle ha energi att i ett samlingsverk återigen ge ut Katas viktigaste broschyrer. Som skribent är hon idag sorgligt bortglömd.
Vad var det då för socialistiskt samhälle som Kata drömde om? I Socialistiska framtidskonturer skriver hon att det bör vila på två hörnstenar. För det första gemensamt ägande av jord, råvaror och produktionsmedel. Industrin ska drivas i samhällets regi eller i kooperativ. Detsamma gäller jordbruket, men det kommer också att finnas småjordbruk med självägande bönder. För det andra ska det råda arbetsplikt för fullt arbetsföra. Denna plikt blir dock inte särskilt betungande. Hon talar här om två, tre eller högst fem timmars arbete per dag. Därtill understryker hon att socialismen till sitt väsen är internationell och omöjlig att förverkliga i ett enskilt land.
Vad ger då boken för svar på frågan om varför överklassflickan Kata Dalström så starkt drogs till den socialistiska läran? Jag uppfattar att Björk här anför tre förklaringar. Dels att Kata ända från barnsben var naturligt upprorisk till sin läggning. Det berättas att det hände att hon i hemmet belades med husarrest som straff för att hon varit uppstudsig eller brutit mot gängse regler. Talande är dessutom att hon relegerades från en privat flickskola på grund av sitt uppförande.
Därtill berättar biografin att Kata i sin ungdom hade en hemlig kärleksaffär med en arbetar- och smedson vid namn August Syl. I den tidens ståndssamhälle var en sådan förbindelse över klassgränserna i praktiken strängeligen förbjuden. När det hela uppdagades blev August Syl omedelbart ivägkörd från såväl bostad som arbete och hon själv deporterades till Stockholm. I sina anteckningar senare i livet skriver Kata: ”Men djupa spår har kärleken till smedsonen August Syl lämnat efter sig i min karaktär och jag kom att harmas på den klass som skiljt oss åt. Genom honom lärde jag mig älska och förstå arbetarna – och hur än min lefnads dagar skiftat denna kärlek och förståelse har funnits kvar! Visst är om ej August Syl varit – så hade nog aldrig Kata Dalström – socialistagitatorn funnits till!”
Den tredje förklaringen är strukturell och handlar om den tid som Kata levde i. 1880-talet, hennes ungdoms dagar, var ett decennium som kännetecknades av att det gamla ståndssamhället alltmer knakade i sina fogar. Nya rörelser och organisationer växte fram och såväl liberalismen som socialismen vann ökad terräng. Katas egna radikalisering gick bland annat genom Föreningen för gift kvinnas äganderätt och en annan kvinnoorganisation vid namn Tolfterna, sammanslutningar där hon inte bara fick kontakt med liberaler utan även socialdemokrater och arbetarkvinnor, innan hon då slutligen, 36 år gammal, i december 1894 anslöt sig till socialdemokratin. Socialdemokratin var då ett parti som växte lavinartat. När Kata kom med låg medlemsantalet på 20 000, men redan vid sekelskiftet hade antalet vuxit till 65 000 – för alltfler var socialismen framtidsideologin och Kata var långtifrån den enda med överklassrötter – Branting är ett annat självklart exempel – som anslöt sig.
Sammantaget har Gunnela Björk med denna biografi bidragit till att en pusselbit i den svenska arbetarrörelsens historia fått en tydligare kontur. Det löper som en röd tråd genom boken hur Kata Dalström allt som oftast bröt mot rådande konventioner eller ifrågasatte gängse uppfattningar. Bilden som klarnar är den av en kollektiv solospelare – eller Agitatorn som gick sin egen väg.<<
Artikelförfattare: Anders Karlsson ingår i Röda rummets redaktion, är skribent på internationalen och medlem av Socialistiska Partiet
