Anti-Standing – om postmarxism, prekariatbegreppet och klass
Prekariatet har genom den brittiske sociologen Guy Standing blivit ett begrepp som används allmänt i politisk debatt. Men hur bör vi – utifrån ett marxistiskt klassperspektiv – förstå det?
Klass är vänsterns och arbetarrörelsens mest centrala begrepp, ändå är det ett begrepp som det råder stor oenighet kring. Inte blir klarheten större av att det idag verkar råda inflation på framställningar av hur klassamhället har omstöpts eller till och med försvunnit.
Förslagen på hur klassamhället ska förstås är alltså många. Vissa menar att man kan sätta likhetstecken mellan klass och utbildning, andra att klass primärt kan förstås genom livsstil och konsumtionsmönster. Andra menar att klasstrukturen idag har förändrats och omstrukturerats i grunden och att den drivande klassen i den så kallade postindustriella kapitalismen skulle vara en kreativ klass av entreprenörer och konstnärer som frodas i världsmetropolerna. En av de på senare tid mer uppmärksammade beskrivningar av en ny klasstruktur står Guy Standing för i Prekariatet: den nya farliga klassen från 2013. Han menar att klassamhället har stöpts om i grunden och nu formeras runt ett ”prekariat” med osäkra anställningsvillkor. Tanken med denna analys är att den stora skiljelinjen i samhället idag går mellan de som har osäkra anställningssituationer och de som har trygga. De i osäkra situationer utgör enligt honom ett prekariat som inte släpps in i den trygghet som exempelvis det ”gamla” priviligierade proletariatet åtnjuter.
Dessa nya förståelser av klass kan förstås i förhållande till den trend som kallas postmarxism. Postmarxismen beskrivs av Göran Therborn i hans bok From marxism to post-marxism? (2008) som en tradition som historiskt springer från en marxistisk bakgrund men som nu övergett denna och istället står på ett nytt fundament. Förutom det marxistiska arvet, verkar det vara någon form av kritik mot det rådande som för samman dessa idéer. Kritiken kan dock grunda sig på lite vad som helst, ofta inte på klassanalyser. Klass kan inkluderas men då utan att klass ses i termer av konflikt. Therborn menar att postmarxismen antingen utgår från en föreställning om kamp utan klasser eller om klasser utan kamp. Konflikt byts ut mot antagonism. Antagonism kan formeras runt vilka frågor som helst, till exempel ojämlikhet, utbildningsnivå, hudfärg, konsumtionsmönster, kulturpreferenser etc. Att antagonismen mellan olika grupper kan uppstå kring lite vad som helst beror på att utgångspunkten i det postmarxistiska perspektivet tenderar att vara att det inte finns objektiva strukturella konflikter i samhället, istället är det en idéernas kamp som avgör vilka motsättningar som är viktiga. De frågor som lyckas vinna gensvar för en politisk mobilisering blir också de frågor som är politiskt centrala. På så sätt kan man komma till slutsatsen att klass i en marxistisk tappning inte kan användas för att förstå dagens samhälle eftersom individer i samhället inte definierar sig som, eller formerar sig runt, klass på det viset.
Om vi förstår postmarxismen utifrån dessa grunder kan vi se att de nya klassanalyserna försöker fånga någon form av trend av nya motsättningar i samhället som politisk kamp kan formeras runt.
Eftersom den typ av förändring som kanske fått störst uppmärksamhet är den ökade otryggheten i samhället, och eftersom Guy Standing är det namn som fått störst uppmärksamhet för sitt försök att beskriva dessa förändringar som uppkomsten av ett nytt klassystem, kommer jag att ägna lite mer utrymme åt dessa frågor och åt detta teoretiska perspektiv
Fundamentet i det nya klassystemet är enligt Standing möjligheten till trygghet. Utgångspunkten är att det idag finns en rad nya klasser där prekariatet står längst ner och är den klass som växer mest. Prekariatets klasskännetecken är bristen på trygghet genom arbetet samt bristande yrkesidentifikation. Klassdefinitionen utgår alltså från dess empiriska innehåll samt från en subjektiv upplevelse av identifikation. Det är en analys som utgår från att klass är något den enskilde besitter, en viss egenskap, samt något individen upplever.
Denna typ av förståelse av klass är inte helt ovanlig, det kan handla om att klass förstås utifrån lönenivå, utbildningsnivå, om man arbetar med kroppen eller har ett kontorsarbete, eller, som i detta fall, om man erfar trygghet. Sådan innehållsbaserad förståelse av klass kan, som Magnus Hörnqvist hävdar i sin bok Klass (2016), närmast betecknas som en analys av samhälleliga ytfenomen. Uttryck i samhället som ständigt förändras men som inte förändrar de grundläggande samhälleliga strukturerna.
Den innehållsbaserade klassanalysen kan ställas mot en relationell förståelse av klass, som exempelvis Max Weber och Karl Marx använder sig av. Klass framstår i dessa traditioner inte som något som existerar i den enskildes tillgångar eller förutsättning, utan det är först i relation till andra positioner i den ekonomiska grundstrukturen som klass blir begripligt.
Utifrån en marxistisk klassanalys är det relationen mellan ägare och icke-ägare av produktionsmedel som utgör den grundläggande relationen för klassamhället, alla klasspositioner förhåller sig till denna grundläggande relation. Marx utgår från att det är en exploaterande relation mellan grupperna, där den ägande klassen har sin position tack vare den icke-ägande klassen och dennes arbete. Arbetaren kontrollerar inte sin arbetskraft när den är såld, detta gör kapitalisten, som då har makt över relationen och dominerar arbetaren. Värdet som uppstår i produktionsprocessen skapas av arbetaren men tillfaller kapitalisten, arbetaren blir därmed exploaterad. Denna relation präglas inte av skillnader mellan olika individers positioner utan av konflikt mellan olika kollektiv i den kapitalistiska strukturen. Denna konfliktrelation är en del av det kapitalistiska samhällets grundstruktur, som oavsett förändringar på ytan – till exempel att andelen med högre utbildning eller osäkra anställningskontrakt ökar – står fast. Det föreligger naturligtvis skillnader, ibland mycket stora sådana, inom den grupp som lever av lönearbete. Medelklassen, som utifrån det marxistiska perspektivet skiljer sig från arbetarklassen utifrån sin större kontroll över arbetet, kan ha högre inkomster och större trygghet än arbetarklassen, men inkomsterna kommer i båda fallen från försäljning av den egna arbetskraften.
Det andra karaktärsdraget som Standing menar är typiskt för prekariatet är bristen på identifikation med det ”gamla” proletariatet samt med det egna yrket. Här gömmer sig alltså en subjektiv föreställning om klass. Gruppen definieras inte utifrån dess faktiska yrkesposition utan istället utifrån hur de själva ser sig. På denna punkt rör sig tanken om prekariatet bort från en materiell analys av klass. Detta riskerar att leda till en förväxling mellan subjektiva föreställningar och objektiva förhållanden. I en relationell klassanalys ses klass som objektiva strukturella relationer, relationer som inte behöver ha något att göra med den enskildes uppfattning om dessa.
Föreställning om prekariatet saknar en relationell konfliktanalys och istället baseras den på skillnader i individers otrygghet. En sådan utgångspunkt kan varken förklara vad som orsakar denna otrygghet eller hur den ska kunna omintetgöras. Och en kanske än mer dramatisk konsekvens är att om otryggheten i samhället skulle minska skulle även klassamhället, utifrån denna analys, upphöra.
Vad Standing, i likhet med en lång rad nya förståelser av klass, gör är att se olika typer av ytförändringar som en förevändning för att klassamhället lösts upp eller förändrats radikalt. Men ytan förändras naturligtvis hela tiden. En större eller mindre andel av befolkningen kan komma att arbete i industrin, lönenivåer kan öka eller minska, arbetstiden kan bli kortare, ojämlikheten kan öka eller minska och otryggheten i samhället lika så. Detta är förändringar som naturligtvis är helt centrala för våra liv, men de behöver av nödvändighet inte förändra den ekonomiska grundstrukturen.
Det är rimligt att anta att arbetslivet har genomgått förändringar, men detta sker som sagt ständigt. På vilket vis det har förändrats är en empirisk fråga, och om vi ser till empirin så är Standings antagande om att världen översköljs av tillfälliga anställningar tveksamt. Det antas att den viktigaste orsaken till prekariatets uppkomst och framväxt är en massiv ökning av tillfälliga anställningar. Detta antagande, som hela tanken om den nya klassen prekariatet vilar på, är en överdrift.
Sammantaget har andelen tillfälligt anställda i OECD-området från 1980 till 2012 ökat med 2,6 procent och utgör nu cirka 12 procent av de anställda. Skillnaderna mellan länderna är stora, i Turkiet och Danmark har andelen minskat med cirka fem procent medan andelen har ökat med 12 procent i Frankrike och Holland, i de flesta länder är dock förändringarna små. Sverige sticker ut med en ökning från cirka 12 procent under det tidiga 1990-talet till 16-17 procent idag. Om man ser till OECD:s mått som mäter medlemsländernas regleringar av tillfälliga anställningar kan man se att detta i flera länder ligger på samma nivå som på 1980-talet, i andra har regleringen stärkts något. Den allmänna trenden verkar dock vara att göra det lättare att anställa på visstidskontrakt, skillnaderna är överlag små. Bilden av att världen översköljs av tillfälliga anställningar stämmer med andra ord inte.
Otrygghet kan komma från annat håll än bara tillfälliga kontrakt. Den kan komma från arbetslöshetsnivåer och ersättning vid arbetslöshet. Om vi ser till Sverige och väger samman de olika aspekterna så kan vi se att arbetslösheten har ökat från 1,5 – 3 procent under 1980-talet till att idag ligga stabilt på mellan 6,5 – 9 procent. Ersättning vid arbetslöshet har blivit svårare att få, den ges under kortare tid och ersättningsnivån är lägre än förut. Om vi adderar dessa förändringar kan vi säga att ja, den strukturella otryggheten verkar ha ökat, i alla fall i Sverige. Mycket pekar dock på att Sverige sticker ut och är det land som har genomgått bland de största förändringarna i OECD-området.
Om klass förstås som en relation som är grundad i samhällets ekonomiska struktur, då ser vi snabbt att dessa förändringar på intet sätt har förändrat den för kapitalismen grundläggande relationen mellan ägare och icke-ägare av produktionsmedlen. Hur ska vi förstå förändringarna i Sverige? Jo, snarare än att se dessa som ett uttryck för en grundläggande förändring kan vi förstå dem i relation till klassamhället och hur de förändrar det sätt på vilket de grundläggande klassrelationerna kommer till uttryck på ett ytligt plan.
Låt oss gå tillbaka till förståelsen av klass som en relation till den ekonomiska grundstrukturen. I denna relation finns det en medelklass som på grund av attraktiva färdigheter, utbildning och/eller större makt över arbetet kan tillskansa sig en bättre position i den grundläggande relationen. Även om både arbetarklassen och medelklassen lever av sitt arbete har arbetarklassen mindre makt att påverka sin situation, eftersom deras arbetskraft är lättare att ersätta och eftersom deras makt över arbetet är mindre. Detta kan dock skilja sig åt inom olika segment av arbetarklassen, framförallt beroende på arbetsmarknadsläge.
Den ökade otryggheten är inte isolerad till de i arbetarklassen men det är den grupp som lider störst risk att drabbas av den. Arbetarklassen löper en större risk att bli arbetslösa och att vara i en tillfällig anställning än medelklassen. Den förändrade a-kassan drabbar den grupp som är i en osäker situation hårdast eftersom det är de som kommer behöva nyttja en sådan oftare, men även de i medelklassen drabbas av en större otrygghet då lönetappet, på grund av förändringar i a-kassan, blir större nu än tidigare vid arbetslöshet.
Då fler riskerar att hamna i tillfälliga anställningar och att bli arbetslösa, och då detta får större ekonomiska konsekvenser än tidigare, kan detta sammantaget förändra maktbalansen på arbetsmarknaden. Utifrån en relationell klassförståelse med fokus på konflikten mellan de som lever av att sälja sitt arbete och de som lever av att exploatera detta arbete, påverkar maktförskjutningen fler än de som direkt drabbas av otrygghet. Detta skulle kunna leda till att maktrelationen mellan dessa övergripande grupper förskjuts. Den trygghet som medelklassen besitter genom till exempel lägre arbetslöshetsnivå och större möjligheter till fast anställning samt högre löner än arbetarklassen, kan vid en ekonomisk kris eller ökad konkurrens om arbetstillfällena snabbt försvinna.
De som är i en prekär ställning, befinner sig enligt ett relationellt perspektiv inte i denna situation på grund av de som är fast anställda eller deras villkor.
Det beror inte på en antagonism mellan ett gammalt proletariat och ett nytt prekariat, det beror på en konfliktrelation som återfinns i den ekonomiska strukturen.
Utifrån detta perspektiv står problemet att finna i att försörjning har kopplats till förmåga att sälja sin arbetskraft. Detta sker på en arbetsmarknad som verkar under liknande regler av tillgång och efterfråga som andra marknadsrelationer. När efterfrågan på arbete understiger utbudet och då konsekvenserna av arbetslöshet eller undersysselsättning blir större än tidigare kan maktrelationen mellan de grundläggande positionerna i klassamhället förskjutas till den ägande klassens fördel.
Ska vi då förkasta hela tanken om prekariatet? Som en egen klass, definitivt ja. Men prekariatsbegreppet verkar ändå fånga något. Det som vi kan ta med oss är beskrivningarna av förändringar på arbetsmarknaden som lett till större otrygghet och de konkreta former det tar sig i människors vardag. Dessa ytförändringar i samhället kan påverka den grundläggande maktrelationen, vilket i förlängningen kan tänkas spilla över på grupper som idag anses vara trygga. Att skapa en tryggare arbetsmarknad ligger således i alla anställdas intresse.
Johan Alfonsson är doktorand i arbetsvetenskap och skriver en avhandling om osäkra anställningar och alienation.
Referenser
Hörnqvist, M (2016) Klass. Stockholm: Liber
Standing, G (2013) Prekariatet: den nya farliga klassen. Göteborg: Daidalos
Therborn, G (2008) From marxism to post-marxism? London: Verso
