Sent på jorden

I en avhandling om klimatfrågan har Rikard Warlenius borrat i begrepp som klimatskuld, ekologisk skuld och ekologiskt ojämnt utbyte. Sebastian Svenberg har läst den.

Klimathotets allvar handlar inte bara om riskerna med ett förändrat klimat på jorden utan också om konsekvenserna av historiskt ojämlika villkor globalt. För de rika staterna och många av de största företagen utgör medvetenheten om sådan ojämlikhet ett hot mot business-as-usual. Även om hanteringen av klimatfrågan har ackompanjerats av högtidsord om förändring, så har många av de mäktiga aktörernas strategier handlat lite om förändring, och mer om att försäkra sig om stabila villkor för produktion och kapitalflöden. Mot detta står bland annat den uppenbara orättfärdigheten som utgjort normaltillståndet i den globala ekonomin

Asymmetries: Conceptualizing Environmental Inequalities as Ecological Debt and Ecologically Unequal Exchange är Rikard Warlenius avhandling i ämnet Humanekologi. Avhandlingen utgörs av en flerdimensionell och högst angelägen studie med vilken Warlenius hjälpt till att precisera och utveckla begrepp som klimatskuld, ekologisk skuld och ekologiskt ojämnt utbyte. I en tid när medvetandet om klimatproblematiken närmast verkar degenerera så är Warlenius avhandling ett sätt fördjupa såväl den samhällsvetenskapliga förståelsen som den offentliga debatten. Studien har också uttryckligen ett mål att stärka den globala rörelsen för klimaträttvisa. Såsom dessa begrepp hör hemma just i en rörelsekontext gör Warlenius dem därmed rättvisa genom att inte bara uppmärksamma dess ursprung utan också genom att formulera själva syftet med hänvisning till rörelsens användning och utveckling av begreppen.

Rikard Warlenius passar på många sätt in i beteckningen rörelseintellektuell. När han från 2006 och framåt började skriva artiklar om klimatfrågan i tidningen Arbetaren, och efterhand också släppte böckerna Utsläpp och rättvisa och senare Vägen till Köpenhamn, så blev han till en av de självklara referenserna och inspiratörerna i en då framväxande klimatrörelse. Själv minns jag, som aktiv i nätverket Klimax, hur vi inför Köpenhamnsmötet poängterade att FNs klimatförhandlingar var en otillräcklig och kanske också falsk lösning på klimatfrågan. I Warlenius slutsatser om det misslyckade Köpenhamnsmötet poängterade han att det bara var genom mobiliseringen i sociala rörelser som klimathotets allvar på riktigt kunde bemötas. Eventuella förhoppningar om framsteg genom förhandlingar hade kommit på skam. Idag befinner vi oss i en liknande situation, när inte ens det otillräckliga Parisavtalet står på stabil grund. I en epilog till avhandlingens kappa skriver Warlenius också om hur Donald Trump som USAs president egentligen bara ytterligare påminner oss om att förändringen måste komma underifrån.

Humanekologin, som emancipatorisk vetenskap, har sin styrka i systemperspektivet. Eftersom Warlenius har en tvärvetenskaplig ansats uppstår dock ett visst problem med att placera och granska innehållet i de olika begreppen och perspektiven, just därför att de hämtas från skilda vetenskapliga traditioner. Warlenius har ett uttalat syfte som sticker ut i akademiska sammanhang. Han vill bidra med ökad kunskap till klimatrörelsens kamp.

Miljörättvisa

När miljörättvisa växte fram i slutet av 1980-talet, blev detta ett begrepp som i sin maktorientering utgjorde en kontrast till diskursen om hållbar utveckling, vilken vann ökad gehör under samma tid. Med maktaspekterna som grund fick senare begreppet klimaträttvisa spridning, inte minst till följd av den globala rättviserörelsens kulmen kring millennieskiftet. Denna utveckling och begreppens användning i en sådan rörelsekontext, utgör en första av tre grundpelare för avhandlingen.

En andra central punkt och för studien viktigt bidrag, är ett begrepp som Warlenius själv introducerar, nämligen ”carbon sink appropriation”. Med risk för att här föreslå en översättning i strid med författarens egen så skulle man kunna kalla det appropriering av utsläppsutrymme, (appropiering; ungefär ”att lägga beslag på”). Utsläppsutrymmet är den mängd utsläpp av växthusgaser som är möjligt under en viss period, utan att samtidigt skapa en fullständig instabilitet i klimatsystemet. Detta är därmed en typ av kontinuerlig appropriering av jordens absorbering av koldioxid – också kallat dess kolsänkor. Som bekant har en stor del av detta utsläppsutrymme redan använts och vad som då skett är att dessa approprierats och tagits i bruk på ett ojämlikt sätt. Huruvida vi antar detta som en ojämlik fördelning mellan nord och syd, centrum och periferi, mellan fattiga och rika länder eller mellan samhällsklasser, är egentligen en öppen fråga i förhållande till begreppet. Historiskt sett är det frågan om en ojämlik fördelning av jordens förmåga till hantering av växthusgasutsläpp.

Ojämna utbyten

En tredje viktig position hos Warlenius är en marxistiskt orienterad teori om ojämna utbyten. I sin behandling av denna fråga kritiserar och bygger Warlenius vidare på John Bellamy Fosters och Paul Burketts teorier, tillsammans med världssystemteorier hos bland annat Immanuel Wallerstein och Alf Hornborg. Han använder sig även av en historisk-geografisk materialism med utgångspunkt i Rosa Luxemburg och David Harvey. Syftet är att utveckla en position som förenar ekonomiskt ojämnt utbyte med mera spatialt orienterad kritisk teori. Resultatet av denna teoretiska utmejsling utgör en grund för den mer praktiska sammanföringen av skuldbegreppet som en fråga om historiskt approprierade tillgångar och det ojämna utbytet som ett skeende och en fråga om flöden. Ett viktigt bidrag från avhandlingen ligger också just i detta senare – nämligen att göra sammankopplingen mellan ekologisk skuld och ekologiskt ojämnt utbyte. Genom att begreppsliggöra approprieringen av utsläppsutrymme, skapar Warlenius också en viktig länk mellan begreppet klimatskuld som en del av den historiskt skapade ekologiska skulden och de kontinuerliga utsläppen av växthusgaser som en del av det ekologiskt ojämna utbytet. Han sammanför utsläppsutrymmet som en fråga om tillgångar med ojämnt utbyte som en fråga om flöden. Warlenius definition av ekologiskt ojämnt utbyte är i linje med detta nettoöverföringen av naturresurser, produkter, avfall och utsläppsutrymme, medan ekologisk skuld är den kumulativa tillgången som resulterar från dess historiska nettoflöden.

Vad för slags skuld handlar det om? Vad är dess karaktär i termer av ansvarsutkrävande? Detta utreder Warlenius och noterar att en första formulering är monetär. Den monetära formuleringen utgår från att det ojämna resursutbytet också byggt upp en ekonomisk skuld som kommer från historiskt oskäliga eller uteblivna ersättningar. Det skiljer sig delvis från en andra slags formulering som utgörs av det biofysiska innehållet som empiriskt kan beläggas, eller erkännas, som en typ av skuldbörda kopplat till exempelvis överfiske, avskogning eller appropriering av utsläppsutrymme. En tredje typ av skuld är slutligen den moraliska eller legala överträdelsen, som exempelvis består i ansvaret för oersättlig förstörelse av ekologiska allmänningar. Skuldbördan är i denna senare mening inte på samma sätt kvantifierbar utan tar snarare formen av ansvarsutkrävande för en historisk oförrätt.

I Warlenius utredning av skuldbegreppet poängterar han därmed en skillnad mellan skuld i materiell och moralisk kategori. Även om moralisk skuld kan vara effektivt i fråga om erkännandet av förstörelse och tanken om oersättliga snarare än ekonomiskt kalkylerbara värden, så är det den ekonomiska skulden som Warlenius fokuserar på. Hans sätt att trots allt förhålla sig materiellt till och räkna på ojämlikheten verkar också ha många fördelar framför behandlingen av den ekologiska skulden som en slags moralisk oförrätt. Att han härmed kan bidra till en djupare kunskap, inte bara om klimathotets allvar utan också om ojämlikheten i materiella flöden, är kanske också den slags medvetenhet som i längden utgör det allvarligaste hotet mot ”business-as-usual”. Även om det inte är Warlenius direkta ambition, så funderar jag dock kring implikationerna av en sådan allvarligt menad klimaträttvisa. Om den inte kommer att utkrävas via ett politiskt globalt ramverk, såsom FN, men inte heller inlemmas i handelssystem, så är det rimligtvis upp till sociala rörelser att driva på för förändring. Men menar Warlenius att rättviseprincipen kan möjliggöra bättre överenskommelser med hjälp av rörelsers påtryckningar? Eller är utkrävandet av ansvar snarare att betrakta som en formulering av konfliktlinjer omöjliga att överkomma inom dagens institutionella ramverk?

Sebastian Svenberg är doktorand i Sociologi och aktuell som medförfattare i antologin Climate Action in a Globalizing World.