Jeremy Corbyn – mer än en dagslända

Hur ska vi förstå fenomenet Jeremy Corbyn? Och vilka möjligheter öppnas för den breda brittiska vänsterrörelsen? Evelina Johansson har läst en bok som tar sig an dessa frågeställningar.

I en artikel i tidningen The Journal från 2010 konstaterade parlamentsledamoten Ronnie Cambell, som tillhör Labours mer radikala skikt, att den stora skillnaden mellan Labour och Tories är att de förstnämnda ”skär halsen av dig långsamt” medan de sistnämnda ”hugger huvudet av dig på en gång”.                              Cambells uttalande var ett direkt angrepp mot ett Labour som, med syftet att fiska röster från Tories och framstå som ett regeringsdugligt parti, ivrigt närmade sig sina motståndare ideologiskt. Det var, ansågs det, omöjligt att vinna ett val på klassisk socialdemokratisk politik (vi känner igen retoriken från politiska strider inom den svenska socialdemokratin). Nya tider krävde en ny politik. Under Tony Blairs styre blev Labour ”New Labour” och den politiska retoriken utgjordes av ”blairska” moralistiska deviser av typen ”workfare not welfare” och ”fairness not favours”. Plötslig beskrevs välfärd som någonting som människor skulle göra sig förtjänta av snarare än som en medborgerlig rättighet. Som ett reellt politiskt alternativ till Tories lämnade New Labours marknadstillvända och nationalistiska åtstramningspolitik mycket att önska.

Och så plötsligt dyker den relativt okände, om än inom partiet rutinerade, socialisten Jeremy Corbyn upp och vinner – trots ett massivt motstånd från stora delar av Labours partietablissemang och det brittiska medieetablissemanget – partiledarvalet. Vem är egentligen Corbyn, hur tog han sig fram till Labours topp och vad betyder det politiskt sett att Labour – mot vad all tidigare utveckling verkade förutspå – nu har en fredsförespråkande socialist som partiledare? I sin bok Corbyn – The Strange Rebirth of Radical Politics tar Richard Seymour sig an dessa frågor. Förutom att återge Corbyns hisnande väg fram till partiledarposten, dyker Seymour ner i Labourpartiets historia och beskriver den politiska kontext inom vilken ”corbynismen” uppstod. Allt för att beskriva de möjligheter och svårigheter som det innebär att försöka bedriva radikal politik idag.

                                           Labours historia

Seymour betonar att det är av avgörande vikt att förstå vilket parti det är som Corbyn verkar i för att kunna säga någonting om hans eventuella framtida framgångar. Labour har, sitt namn till trots, sedan sin start haft ett ambivalent förhållande till arbetarrörelsen och har starkare ideologiska band till en slags viktoriansk liberalism än till ett marxistiskt tankegods. Därtill har Labour alltid förespråkat samarbete snarare än klasskonflikt. Att fråga sig varför Labour är så konservativt är därför, enligt Seymours mening, ett uttryck för politisk naivitet. Varför skulle vi, med tanke på partiets historia, förvänta oss någonting annat? Det kan tyckas som att Labour har förändrats i grunden och gett upp grundläggande demokratiska ideal. Men snarare menar Seymour att det handlar om att de kontextuella förutsättningarna har förändrats. Den välfärdspolitik som Labour har företrätt har möjliggjorts genom – och inte skett i motsättning till – den tillväxt som kapitalismen resulterade i under tiden efter andra världskriget och fram till det krisdrabbade 70-talet, där det fanns utrymme för reformer, höjda löner och vinster till kapitalet samtidigt. Detta gäller all välfärdskapitalism. När det råder ekonomisk depression kommer således socialdemokratiska och andra reformistiska socialistiska partier att genomföra samma åtstramningspolitik som sina politiska motståndare.

I relation till Corbyns möjligheter att bedriva radikal politik inom Labour argumenterar Seymour således för att det inte endast handlar om att Corbyn ska återuppliva ett tidigare radikalt Labourparti, utan snarare rör det sig om att omforma Labour från grunden. Detta är inte omöjligt, men en långt större uppgift. En liknande analys skulle kunna göras av svensk socialdemokrati idag. Är det verkligen så att socialdemokratin har övergett sina ideal, eller är det snarare så att dess begränsningar träder fram i ljuset när kapitalism och välfärd inte längre är en hållbar ekvation? När vi går tillbaka till den föreställt förlorade politiken blir vi ofta besvikna över att den i själva verket – till sina grundförutsättningar – inte var så väsensskild från dagens politik som vi hade hoppats på. Dess humana karaktär var villkorad, men det är först nu som dessa villkor gör sig gällande.

Framtidsutsikter

En annan fråga som Seymour väcker är problemet med vad som händer om Corbyn förlorar. En viktig utgångspunkt för denna del av undersökningen är att Labour, enligt Seymour, består av en partistruktur som kräver seger. Många av Corbyns motståndare inom partiet väntar således på att han ska misslyckas, för att sedan kunna ersätta honom med en mer klassisk Labourledare. Den politiska förändring och utmaning av den hegemoniska politiska diskursen som skulle kunna behövas för att Corbyn ska ha chansen att vinna ett val sker emellertid inte under en valrörelse. Ideologiska strider tar tid och dessa strider kan till och med tjäna på temporära förluster. Eller som Seymour skriver: ”Nederlag är en oundviklig men underskattad erfarenhet”. Att Corbyn skulle ges chansen att vid en förlust bygga ett starkt oppositionsparti är dock, enligt Seymour, minimal.

Seymours fråga har delvis besvarats och det tidigare än vad han själv kanske tänkte sig. Drygt ett år efter att Seymours bok kom ut gick det nyval som en segerviss Theresa May utlyste den 18 april av stapeln. Det som såg ut att bli en valsuccé för Tories, som i aprilmätningarna hade en ledning på hela 20 procentenheter, blev istället en veritabel katastrof där partiet förlorade sin majoritet medan Labour gick framåt. Även om Labour inte vann valet så gick de utan tvekan stärkta ur det. Den amerikanska tidskriften The Jacobins redaktör Bhaskar Sunkara kommenterade valresultatet på följande vis: ”Jag bryr mig inte om huruvida han verkligen vann – han vann” och menar att Corbyn har lyckats skapa ett verkligt oppositionsparti som visar att vänsterpolitik visst kan vara ett recept för framgång. Frågan om vinst eller förlust som i Seymours bok framställs som ett entydigt antingen eller, har efter nyvalet visat sig vara mer komplex. Ett förlorat val är inte helt och hållet en förlust och efter Corbyns framgångar är det många inom Labours högerfalang som förnekar att det någonsin skulle ha varit fråga om att avsätta Corbyn som partiledare, oavsett valresultat. Corbyn tycks, med hjälp av sina framgångar, ha köpt sig tid inom Labour som Seymour inte trodde att han skulle få. Frågan om det är möjligt att på djupet förändra Labours politik kvarstår emellertid: tillåts en vinnande vänsterretorik bli en verklig vänsterpolitik? I sin bok menar Seymour att mycket talar emot att Labours ramar skulle tillåta det.

Men är då all entusiasm inför Corbyn helt och hållet grundlös? Även om Seymour själv inte är Labouranhängare, och trots sin pessimistiska inställning angående möjligheterna att omvandla Labour, så är han likväl positiv angående vad Corbyn har åstadkommit och möjliggjort. Corbyn har lyckats mobilisera väljare som tidigare inte varit politiskt aktiva, Labour har vuxit i en imponerande takt och även om de nya medlemmarna inte stannar kvar i Labour vid en högersväng eller ett partiledarbyte betyder det inte att de ger upp sitt politiska engagemang. Och de som blir kvar i Labour har nu en utgångspunkt utifrån vilka de kan driva en mer progressiv politik inom partiets ramar. Corbyns politik har också inneburit en förskjutning av den politiska diskursen, där rättvisekrav nu uttalas av en Labourledare i tv-intervjuer, tal och intervjuer. Den politiska diskurs som tycktes vara sluten och utan alternativ är nu rubbad och det är en chans som Seymour uppmanar den breda brittiska vänsterrörelsen att ta vara på.

Evelina Johansson är doktorand i genusvetenskap och skriver en avhandling om förhållandet mellan etik och politik i feministisk teoribildning och aktivism.