Vilken väg för USA:s bakgårdspolitik?

Historiskt sett har USA sett Latinamerika som sin egen bakgård, en region där man egenmäktigt ger sig själv rätten att intervenera och dominera. Runt millennieskiftet svepte dock en vänstervåg över regionen, vilken ifrågasatte den rådande relationen till den stora grannen norr. Hur reagerade USA under Bush och Obama på denna vänstervåg och vad kan vi räkna med för kursriktning under Trump? Vilken roll spelar andra imperialistmakters – och då främst Kinas – vidgade intressen i området? Rolf Bergkvist ana-lyserar det rådande läget.

Valet av Donald Trump till president i USA är ett uttryck för den kris som den nyliberala politiken befinner sig i; med sin öppna rasism, sexism, xenofobi, lögnaktighet, och högernationalistiska retorik har landet nu en extremt arbetarfientlig miljardär som högste politiker. Om han kan genomdriva sin offensiv mot landets lönearbetare beror i grunden på hur stort och kraftfullt motstånd som organiseras. 

Förhållandet mellan USA-imperialismen och de Latinamerikanska länderna lyftes fram av Trump själv då han under valkampanjen förklarade att en jättelik mur ska byggas längs med hela den mexikanska gränsen och att alla handelsavtal ska rivas upp. Nu kommer knappast varken någon mur att byggas eller handelsavtal att brytas, men Trumps förhållningssätt ger ändå en bild av de problem som USA-imperialismen står inför.

För att bättre förstå den nuvarande situationen måste vi gå bakåt i tiden ett drygt tiotal år. I november 2005 – vid det historiska mötet i Mar del Plata – stoppades ALCA, det frihandelsavtal som USA:s storbolag ville ha för hela den amerikanska kontinenten Bankerna och de stora USA-ägda bolagen önskade sig en fri marknad för kapitalrörelser och varor från Alaska ned till Eldslandet. Presidenterna i bland annat Brasilien, Argentina, Venezuela och Bolivia tackade bestämt nej till erbjudandet – och de hade ett brett folkligt stöd för detta avvisande.

Den nyliberala politik som i Latinamerika inleddes redan efter militärkuppen i Chile 1973 – med utförsäljning av statliga företag, avregleringar, skattesänkningar för de rika, etc. – gav upphov till försämrade levnadsförhållanden för miljoner människor. Det var människor som under 00-talets första år gick ut i massiva protester, ibland i regelrätta folkliga uppror, vilka fällde en rad nyliberala regeringar. Men upproren i Latinamerika fällde inte bara de egna nyliberala regeringarna, de försvårade även möjligheterna för USA att fortsätta sin imperialistiska politik som tidigare.

A L C A

För att förstå omfattningen av denna folkliga seger över USA-imperialismen bör man komma ihåg att ALCA var det första storstilade projektet för hela regionen sedan den så kallade framstegs-alliansen presenterades vid konferensen i Punta del Este 1961. Den gången handlade det om att förhindra att Kubas revolutionära exempel skulle spridas över resten av kontinenten.

Drygt 40 år senare handlade ALCA snarare om att svara på den nya internationella situation som uppstått. Kapitalismens återupprättande i Ryssland och Kina från början av 1990-talet innebar ett förändrat världsläge som bidrog till att skärpa konkurrensen mellan de imperialistiska blocken. För USA-imperialismen var ALCA ett initiativ för att försvara sina storbolag och banker i den nya konkurrensen på världsmarknaden och reorganisera dominansen över Latinamerika. Redan i början av 1990-talet hade ett frihandelsområde, NAFTA, skapats i Nordamerika mellan Kanada, USA och Mexiko.

Nederlaget för ALCA lämnade under en tid USA utan något klart projekt i regionen. Detta gjorde det möjligt för de regeringar i Latinamerika som kommit till makten efter protesterna mot den nyliberala politiken att skapa nya regionala organisationer (UNASUR, CELAC) som helt ex- kluderade USA (och Kanada). De radikalare regeringarna gick också ett steg längre med initiativ för ett solidariskt handelsutbyte (ALBA, Petrocarib), en ny regional utvecklingsbank (Bansur), samt alternativa medier (Telesur) för att bryta USAs monopolställning när det gäller nyhetsförmedling. Men nederlaget för ALCA innebar naturligtvis inte att USA-imperialismen slutade att ingripa i regionen.

Efter 1980-talets brutala krig mot sandinisternas Nicaragua och upproren i El Salvador och Guatemala blev Colombia det land som kom att få det största militära stödet i syfte att att krossa dels gerillagrupperna FARC och ELN men också landets radikala folkrörelser Ingredienserna var utbildning av militära trupper på baser i USA, mer än 2000 militära rådgivare på plats i Colombia, vapen och – kanske viktigast – flyg- och signalspaning för att lokalisera gerillaenheterna och deras ledare. USA har de senaste tio åren pumpat in militärt stöd för över sex miljarder dollar – mer än till något annat land i regionen. Nämnas kan också att mellan 2001 och 2010 mördades över 1000 fack-föreningsledare i Colombia. Då Donald Trump i samband med den colombianske presidentens USA-besök i mitten av maj i år pratade om det långa samarbetet mellan de båda ländernas reger-ingar som en förutsättning för att ”fixa” Venezuela fanns det en grund för detta ordval. Vid flera till-fällen efter att Hugo Chavez valts till president avslöjades det komplotter där venezuelanska höger-terrorister haft ett nära samarbete med colombianska militärer – och i samband med den miss-lyckade statskuppen 2002 hade USA (liksom i dagens konflikt) ett finger med i spelet.

Statskuppsstöd

Vid sidan av den militära insatsen i Colombia gick ett diskret amerikanskt materiellt stöd till de militärer och politiker som genomförde statskupperna i Honduras 2009, Paraguay 2012 och

Brasilien 2016. I samtliga tre fall avsattes folkvalda presidenter i ”konstitutionella kupper” där de nya (icke-valda) högerregimerna omedelbart erkändes av Obamas regering. Parallellt med den mili-tära insatsen i Colombia fortsatte USA arbeta för att få till stånd nya frihandelsavtal. Under senare delen av 00-talet blev ett avtal klart med de små, centralamerikanska länderna och Dominikanska republiken. Därefter har bilaterala förhandlingar förts med de nyliberala regeringarna i Colombia, Peru och Chile. Dessa tre, plus Mexiko, har senare bildat en ”Stillahavs-allians”, som en nyliberal motpol till ALBA (som innefattar Venezuela, Kuba, Bolivia, Ecuador, Nicaragua, Dominica, Saint Vincent och Grenadinerna samt Antigua och Barbuda) och Mercosur (som domineras av Brasilien och där även Argentina, Uruguay, Paraguay och Venezuela ingår). Med högerpolitikern Macris seger i det argentinska presidentvalet 2015 och kuppen som avsatte den folkvalda Dilma Roussef i Brasilien såg USA:s regering under Obamas styre en ny möjlighet till ett frihandelsområde i Stilla havet, som även skulle utsträckas till Asien, ett frihandelsområde som president Trump sagt nej till. Det behöver kanske inte tilläggas att medan Macri och den nyliberala genomkorrupte president Temer i Brasilien hälsats med glädje av USAs regering (Obama själv gjorde det första statsbesöket i Argentina sedan 1997 efter Macris valseger) har Venezuelas regering offentligt klassats som ett säkerhetshot mot USA. Under presidentvalskampanjen gjorde Donald Trump med öppen rasism stort väsen och av ”vallöftet” om att bygga en mur mot Mexiko. Det som är mindre känt är att även Barack Obama under sin tid förstärkte ”muren” gentemot Mexiko, men med mindre rasistiska argument. Förevändningen då var det upptrappade våldet mellan knarkkartellerna i Mexiko. Redan 24 mars 2009 annonserade regeringen att 100 federala poliser skulle skickas till gränsen för att stoppa vapenflödet från USA till kartellerna. En vecka senare meddelade ”US Homeland Security Secretary” Janet Napolitano att mer än 400 miljoner dollar skulle avsättas för ökad teknisk över-vakning av gränsområdet. Samma dag anslog senaten ytterligare 550 miljoner dollar för att placera ett par tusen poliser från olika federala myndigheter vid gränsen.

Trumps väg

Vilken politik kommer Trumpregimen att föra mot Latinamerika? Det är aldrig enkelt att förutsäga framtiden och med Donald Trump som president blir det knappast enklare. Flera psykologer i USA har ju även offentligt påstått att han är psykiskt sjuk och av den anledningen inte borde få vara president. Jag kan naturligtvis inte avgöra hur sjuk (eller frisk) Trump är, och det är heller inte så intressant. Det är inte nödvändigt att vara intelligent eller mentalt frisk för att vara president i USA. De delarna ingår inte i kravspecifikationen. Däremot måste den person som innehar posten i handling företräda den sociala klass som har makten i USA. Barack Obama liksom Hillary Clinton är i högsta grad sådana personer; att understödja de privatägda finansbolagen med obegränsade statliga resurser under krisåren 2008–2009 och framåt var aldrig något problem för någon av dem. Under samma tid fick en majoriet av den lönearbetande befolkningen betala krisen med försämrad levnadsstandard. Det är missnöjet med den politiken som Trump appellerade till med sin hatretorik under valkampanjen. Valet av Donald Trump åskådliggör till viss del bilden av den återvändsgränd som den nyliberala politiken hamnat i – i USA liksom i Europa. Allt skulle ju bli så bra med av-regleringarna, privatiseringarna och skattesänkningar. Men efter nästan 40 år av oavbruten nyliberal politik saknar den idag trovärdighet för breda grupper i samhället. Det utlovade guldet la de rikaste egenmäktigt beslag på medan vi andra fick nöja oss med grovkornig sand. Miljardären Trumps svar för att rädda det kapitalistiska systemet från grundläggande förändringar blir att splittra den klass som med sin gemensamma handling skulle kunna gå i spetsen för en radikal förändring. Vita löne-arbetare ska se arbetare med annan etnisk bakgrund som hot eller problem, män ställs mot kvinnor, människors skilda sexuella preferenser eller religiösa/ickereligiösa tro blir det som sätts i för-grunden. Enighet mellan lönearbetare (inklusive de som ser sig själva som medelklass) ska för-hindras.

Allt detta kan den härskande klassen – mer eller mindre entusiastiskt – acceptera. En uppsplittrad, ”privatiserad” klass av lönearbetare gör det lättare att ytterligare pressa reallöner och höja banker-nas och storbolagens vinstnivå. Men de politiska besluten på presidentnivå får inte påverka ”affärerna” negativt. Om de gör det – eller riskerar att göra det – kommer Donald Trump att avsättas utifrån någon typ av legal anklagelse.

Problemet för Trump är att hans högernationalistiska, protektionistiska ”Amerika först”-retorik inte nödvändigtvis gynnar just de egna imperialistiska koncernerna. Bankdirektörernas och stor-företagens kandidat till presidentposten var trots allt Hillary Clinton. Det var hon som stod för den nyliberala (och orättvisa) frihandel som de vill ha.

Det finns en materiell grund för detta. Mer än 30 procent av all handel i dagens kapitalistiska värld är en handel inom de egna privatägda företagskoncernerna. Det gäller i högsta grad för de handels- och produktionsföretag som har sina huvudkontor i USA; deras produktionskedjor är globala i sin utsträckning och dessa är inte helt enkla att bryta. Den mexikanska ekonomin är till sin struktur helt integrerad med USAs och Kanadas. 80 procent av Mexikos export går till USA. Åt andra hållet är nästan 3,5 miljoner arbeten i USA beroende av exporten till de båda länderna. Det betyder att det ”handelskrig” som det ibland spekulerats om blir svårt för Trump att genomföra. Troligare är att vi kommer att få bilaterala omförhandlingar för att få till stånd handelsavtal som bättre ska gynna USA:s koncerner och minska den negativa handelsbalans landet har. Nafta är här ett tydligt ex-empel. Under valkampanjen bullrade Trump mycket och ofta om att han skulle bryta avtalet med Kanada och Mexiko – efter valet har budskapet däremot varit att avtalet ska revideras och om-förhandlas.

Ett annat problem med Donald Trumps ”mur”-retorik är de förändrade förhållandena på världs-marknaden. De folkliga uppror och protester som gjorde en annan politik möjlig fick också andra ekonomiska konsekvenser. Kapital med andra källor än de imperialistiska länderna i Nordamerika och Västeuropa har de senaste 15 åren strömmat in i Latinamerika. Kinesiska lån och investeringar har varit mest tydliga, men även ryska och indiska företag (ibland statliga) har investerat. En höger-nationalistisk protektionism som försvårar handeln mellan USA och Latinamerika för att ”göra Amerika stort igen” kan medföra att dessa får lättare att utöka sina marknadsandelar. Det betyder också att till och med de hö högerregeringar som nu styr i regionens södra delar – och som Obama/Clinton såg som allierade – kan komma att utöka sin handel och sitt beroende av Kina och Ryssland (och den europeiska imperialismen). Det har redan funnits tendenser till detta.

”Trump reser murar medan Kina bygger broar”, heter det idag bland en del finansiella placerare. Det var knappast en tillfällighet att den kinesiske presidenten Xi Jinping gjorde en rundresa till Peru, Ecuador och Chile samt passade på att delta vid begravningen av Fidel Castro i Kuba bara några dagar efter presidentvalet i USA. Inte heller att både Kina och Ryssland går in med eko-nomiskt och diplomatiskt stöd till Venezuela i den pågående konflikten mellan regeringen och den USA-stödda oppositionen. Det är tydliga uttryck för den asiatiska stormaktens,och i mindre ut-sträckning, Rysslands, vilja att försvara och utöka de investeringar det egna landets kapitalister gjort det senaste årtiondet på det som USA-imperialismens företrädare tidigare alltid betraktat som sin egen ”bakgård”.

Framtidsscenario

Men det som på nytt skulle kunna förändra situationen till fördel för Latinamerikas fattiga befolkningens är samma typ av folkliga mobiliseringar som vi såg för 15-20 år sedan. Det är – trots de senaste årens bakslag – inte en omöjlighet. De senaste månaderna har vi sett omfattande strejker och demonstrationer mot USA-imperialismens allierade presidenter i Brasilien och Argentina. I Brasilien är ett av de samlande kraven att den korrupte kuppresidenten Temer omedelbart ska avgå och nyval hållas. Ofta ställs samtidigt kravet att ”alla måste bort” – hela den politiska och eko- nomiska eliten måste ersättas! Den framgångsrika generalstrejk, som nyligen genomfördes, är ett tecken på att den striden långt ifrån är avgjord. I grannlandet Argentina har framförallt offentlig-anställda, med lärarfacken i första ledet, gått ut i en omfattande försvarskamp mot de nyliberala nedskärningar Macris regering inlett.

Även i USA har vi sett folkliga protester mot Trumps rasism och sexism. Demonstrationer på landets flygplatser mot hans försök att stoppa människorfrån länder med islamsk tro liksom stora kvinnodemonstrationer runt om i landet. På samma sätt som i Latinamerika är det bara denna själv-ständiga folkliga mobilisering och organisering som på sikt skulle kunna utgöra grunden för ett verkligt politiskt alternativ, ett alternativ som inte begränsas till att ersätta den protektionistiske Donald Trump med den nyliberala Hillary Clinton. <<

Rolf Bergkvist är Latinamerikakännare och har i ett flertal artiklar i Röda rummet det senaste årtiondet analyserat utvecklingen i Latinamerika.