VENEZUELA – Djup kris och råoljeberoendets konsekvenser
2016 blir det svåraste krisåret i Venezuela på flera årtionden. Den senaste krisen i den kapitalistiska världsekonomin har slagit hårt mot det exportberoende landet. Redan 2009 började återverkningarna från den internationella finanskrisen bli kännbara. Men det är under de senaste tre åren krisen har nått en helt ny nivå.
Priset på olja har fallit från 100 dollar per fat 2013 till, som lägst, 24 dollar i år. De sociala, politiska och ekonomiska konsekvenserna har varit dramatiska. Enligt FNs ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien, ECLAC, minskade landets BNP med fyra procent 2014. Förra året fortsatte nedgången med ytterligare över sju procent och i år beräknas ytterligare en försämring med över sju procent.
Den marxistiske ekonomen Manuel Sutherland har i sina analyser av den ekonomiska utvecklingen visat att mycket av de ökade oljeintäkterna – förutom att finansiera sociala reformer – gick till kraftigt ökad import av konsumtionsvaror. År 2003 uppgick importkostnaden till 14 miljarder dollar. År 2012 var samma siffra 78 miljarder dollar. Av denna senare summa ”antogs” 60 procent gå till investeringar, men detta avspeglades aldrig i någon ökad inhemsk produktion av kapital- och konsumtionsvaror. Snarare minskade produktionen i Venezuela – den växande inhemska konsumtionen täcktes helt av importökningen och en allt större utlandsskuldsättning. Men en hel del av denna ”import” har helt klart också bestått i att korrumperade statstjänstemän i samarbete med privata (ofta helt fiktiva) företag kanaliserat stora summor ut ur landet. Kapitalflykten från Venezuela har varit den högsta i världen.
Med kraftigt sjunkande exportintäkter, och därmed minskad import, har tillgång på basvaror, livsmedel och medicin allvarligt försämrats. Bristen på livsnödvändiga varor tvingar stora delar av befolkningen (inte enbart statstjänstemän och företagare med dollartillgångar) att som en ren överlevnadsstrategi delta i den informella, olagliga handeln. Den reallönesänkning och ökade fattigdom, som drabbar de mest utsatta grupperna i samhället hårdast, får sociala konsekvenser som demoraliserar de som tidigare utgjort revolutionens sociala bas.
Sutherland har påpekat att ett möjligt alternativ till den förda politiken varit att spara en del av exportintäkten under åren av höga råvarupriser för att sedan underbalansera statsbudgeten vid det kraftiga prisfallet. Det hade inte löst problemet med de cykliska svängningarna på den kapitalistiska världsmarknaden, men gjort det möjligt att möta nedgången på ett annat sätt än det som nu väljs. (För den som är spanskspråkig finns Manuel Sutherlands ekonomiska analyser av bland annat exportberoendet, reallönesänkningen, inflationens orsaker på Aporreas webbsida: aporrea.org).
Röda Rummet publicerar här två texter som belyser krisen ur olika perspektiv. Den amerikanske ekonomen Mark Weisbrot skisserar ett program för vad regeringen borde gör för att på kort sikt få fart på ekonomin och stopp på inflationen. Den venezolanske sociologen Edgardo Lander tecknar en mörkare bild av framtidsutsikterna i sin artikel The Implosion of Venezuela´s rentier state. Landers artikel är en hård kritik av den råvarubaserade modell för utveckling som den ”bolivarianska revolutionen” haft som grundval och vilken, trots chavismens progressiva intentioner, lett till korruption och klientism, och har lett fram till en regering som kortskitigt klamrar sig fast vid makten utan att ha förmåga hantera det ekonomiska sönderfallet eller mobilisera folkligt stöd för en verklig socialistisk brytning med kapitalismen:
”Utmaningen är att förhindra att slutet för Maduroregeringen blir till ett nederlag för de förväntningar om samhällsförändring som Venezuelas folk bär. Chavismens anhängare ska inte ta på sig regeringens misslyckande”.
Det utdrag ur Landers artikel som vi här återger är en kritiskt analys av Maduroregeringens planer på att bryta oljeberoendet med en annan form av råvaruutvinning; mineralexport. Landers hela artikel kan läsas på tni.org
