Vari består det ryska hotet?

I Kungsträdgården står som alltid Karl XII med handen riktad mot öster. Idag, liksom många gånger tidigare under historiens lopp, pekar makten i Sverige ut det stora landet på andra sidan Östersjön som huvudfienden. Men vad ligger bakom dagens frostiga klimat mellan Stockholm och Moskva? Erni & Ola Friholt tecknar sin bild av den rådande kalla krigsstämningen.

I Sveriges riksdag slår Allan Widman, Liberalernas försvarspolitiske talesperson, larm om en förestående rysk invasion. Och Dagens Nyheter hakar på med artiklar om kränkning av luftrummet och farliga flygningar nära den ordinarie trafikrutten. När två ryska fregatter gick in i Östersjön ansågs det allmänt i media tyda på en förestående attack från dessa fregatter, som skulle kunna utrustas med kärnvapen. Några veckor tidigare ritades cirklar på kartan med beskrivning av hur långt ryska kärnvapenbärande missiler från Kaliningradenklaven skulle kunna nå i Norden och Västeuropa.

Samtidigt spekuleras det i hur Putin planerar att attackera Baltikum via Gotland, trots att Ryssland gränsar till de baltiska länderna. Vår försvarsminister upprepar sitt påstående att Rysslands aktiviteter i Ukraina och annekteringen av Krim visar på Putins planer om anfall mot Sverige. Inte omedelbart, för all del, men inom överskådlig framtid. Så har det låtit de senaste åren, även före annekteringen av Krim. Den ryska opålitligheten ses som given och dess pågående upprustning från en militär bottennivå anses visa de aggressiva planer landet hyser.

Historiens spår

Men det finns äldre och djupare traditioner i Rysslands förhållande till Sverige. När det första ryska riket med Kiev som centrum slets sönder av oenighet kallade man in dådkraftiga och pålitliga nordmän från Roslagen, ruser eller varjager.. Mest känd av ruserna är Rurik, som grundade en rysk härskardynasti 862, vilken varade till 1598.

Gränsen mellan Svenska och Ryska riket fastställdes i Nöteborg, Karelen 1323. Den gränsen ifrågasattes av svenskarna i århundraden. Sverige utgjorde därmed ett konstant hot mot Ryssland. Sedan Ivan IV, den förskräcklige, trängt tillbaka mongolernas invasion år 1552 betraktades emellertid det ortodoxa Ryssland av det annorledes kristna Europa som ett viktigt bålverk mot österns vilda horder.

Birger Jarl hade erövrat Finland på 1260-talet, och svenska kungar strävade att göra Östersjön till Sveriges innanhav, ett ”mare nostrum”, efter romersk förebild. Detta ledde till de ständiga krigen med Ryssland. I den än idag levande ryska hjältehistorien framstår bland annat Peter den stores seger över Karl XIIs invasion som en av höjdpunkterna i kampen. Samtidigt etablerade svenska köpmän och entreprenörer bestående samarbete med det ryska näringslivet. Pälsverk och råvaror som trä, tjära, lin, hampa och järnmalm lockade till handel och har numera ersatts av olja, naturgas och till exempel svenska mjölkprodukter. Ryska härskare har haft en obruten strävan att införliva landet ekonomiskt och kulturellt med Västeuropa, som fullvärdig medlem av ”den civiliserade världen”, och har lånat samhällsmodeller från väst, till exempel inom stadsplaneringen. Peter den store flyttade till och med huvudstaden till St Petersburg vid Finska viken. För sin beundran av Väst fick Ryssland dock bara föraktfulla svar. Våra föreställningar om Ryssland bygger än idag på att vi ser vårt eget samhälle som ett ideal. Ryssland behöver ”moderniseras”, ta efter.

I sin bok ”Ryssland en europeisk civilisationshistoria” påpekar professor Kristian Gerner att Ryssland i ett globalt perspektiv är en del av väst och utgör den ena sidan av en gemensam civilisation, en gemenskap i form av motpoler. Och han konstaterar: ”Ryssland har upprepade gånger utsatts för karaktärsmord. Uppfattningen om Ryssland som ett misslyckat projekt har lämnat spår i det allmänna medvetandet i ett land som Sverige.”

Till och med Karl Marx framställde Ryssland som en lång orgie i asiatiskt barbari. Och diplomatin arbetade med att befästa detta, då som nu!

Ryssland har utvidgats norrut, söderut och österut ända till Stilla Havet och omfattade en tid även Alaska, som såldes till USA 1841. Expansionen kan jämföras med Sveriges expansion mot sydväst, på Danmarks bekostnad, mot norr och öster, där också intressekonflikter uppstod. Detta är ett alleuropeiskt kolonialt mönster, där Västeuropa expanderade över haven. USAs expansion i Mississippiområdet och Klippiga bergen är en direkt parallell till rysk expansion österut med nybyggare, vilken dock skedde utan folkmord och organiserad slavhandel.

Sovjetstaten

Efter bolsjevikernas revolution genomförde Sovjetstaten en snabb, tvångsmässig, förtryckande modernisering och industrialisering av tsarernas fattighus. Landvinningarna var enorma, men politisk och personlig frihet avskaffades. Det inledande inbördeskriget – med västlig inblandning – följdes av Stalins tjugofem år av terror. Hitlers invasion kostade enorma offer, men Sovjetunionen avgjorde andra världskriget. Detta förnekas allmänt i Väst där USAs insats förhärligas. Den kapitalistiska världen har aldrig erkänt att Sovjetsystemet uppstod som ett efterlängtat alternativ, vilket dock tyvärr gick mycket snett. För dess militära ingripanden i Ungern, Tjeckoslovakien och Afghanistan betecknades Sovjetstaten som ”ondskans imperium”. Och med påtvingad kapprustning som enda utväg befästes Sovjetunionen och numera Ryssland i västpropagandan som en expansiv och hotfull stat. Ryssland har förvisso aldrig haft demokrati. Självbilden i väst som en överlägsen civilisation gjorde västmakters propaganda till en självklar och odiskutabel sanning, som ännu styr tänkandet om andra folk. Från tjogtals västliga militära ingripanden, blodiga kolonialkrig och invasioner drogs inga liknande slutsatser.

Även idag bortser vi i Väst från det faktum att Ryssland har en tusenårig historia och omfattar ett hundratal folk med egna modersmål, en religiös mångfald med shamanism, buddhism, islam, judendom, kristen ortodoxi, katolicism och protestantism. Den svenska riksdagen och regeringen ser bara Jeltsin, Putin och Medvedev och de strävanden vi pådyvlar dem i processen att återorganisera landet efter Sovjets sammanbrott för 26 år sedan. Auktoritära strukturer återkommer. Demokratin är av historiska skäl rudimentär. Men borta ur svenska politikers medvetande är de stora ryska författarnas, konstnärernas, kompositörernas och de politiska tänkarnas betydelse för dagens ryssar och även för västeuropéerna, som ändå har införlivat hundratals år av ryskt kulturinflytande. Ingen betänker att Ryssland har avvärjt den ena stora invasionen från väst efter den andra, i senare tid Karl XIIs, Napoleons och Hitlers, medan Ryssland gjort några begränsade strandhugg i Sverige och tog vår koloni Finland 1809.

Svårigheten att luckra upp denna historiska, och närmast statssanktionerade, misstro blev uppenbar för oss sommaren 1982, då vi tillsammans med drygt hundra personer från Norden, mest kvinnor, gjorde en fredsmarsch till Moskva och Minsk. Den senare staden kallades i Öst för Sovjets Hiroshima, sedan den jämnats med marken av Hitlers armé. Ryssland har idag 146 miljoner invånare, efter att nöden på 1990-talet fått befolkningen att minska kraftigt. Men redan på 1980-talet var landet glesbefolkat. Vi förflyttade oss därför med tåg de långa sträckorna mellan Viborg, Leningrad, Katyn, Smolensk, Moskva, Zagorsk och Minsk. Dessutom en färd med ångbåt på kanalerna kring Moskva. Överallt mottogs vi av flera hundra entusiastiska människor, som oftast fått några timmar ledigt från jobbet för att möta oss. Vi besökte krigskyrkogården utanför Leningrad där 600 000 offer för utsvältningen under den tyska belägringen lagts direkt i den frusna jorden. I Zagorsk bevistade vi prästseminariets ortodoxa gudstjänst: möten, musik, dans, spontana samtal med ryssar, picnic i det gröna, debatt i Katyn om massakern där 4000 polska officerare mördades under världskriget. Dessa aktiviteter är axplock från de två veckorna som bakgrund till frågorna från SVTs journalister: ”Märkte ni att marschvägen var ändrad?” ”Såg ni att KGB-folk satt med i diskussionerna?” Dagens Nyheter rapporterade att vi möttes av hundratals ”utkommenderade” sovjetmedborgare. Överhuvudtaget bortsåg alla mediekanaler från att vi gjort marschen för att knyta bekantskap med enskilda personer och därigenom kanske utveckla bestående kontakter över kalla krigets iskyla. Flera initiativ till folkligt utbyte togs, bland annat i Marks kommun. Men nej, mediebilden av sovjetiskt hot var viktigare för dem som kontrollerade opinionen i Sverige – då som nu.

Åter till kallt krig

Det vore högst oegentligt att endast betona ömsesidiga expansionssträvanden och kulturellt, tekniskt och affärsmässigt utbyte i det förgångna som bakgrund till det återuppväckta kalla kriget. Dagens läge har uppkommit ur dagens behov, vilka inte alls tycks balanseras av sekler av uppbyggd gemenskap och ömsesidighet. Och dagens behov är att till varje pris av människoliv och förstörelse förvalta kapital till de besuttnas förmån. Vapenindustrin förutsätter vapenexport och krig som förbrukar vapen. USAs presidenter omger sig med vapenindustrins rådgivare och, i fallet George W Bush, med ministrar direkt från denna industri under ständigt fortsatta krig.

Men det gäller också att administrera handels- och spekulationskapitalet i allmänhet. När traditionella kolonier exploaterats in på bara benen kräver expansionen, tillväxten, nya områden. De ojämförligt största jungfruliga resurserna finns i Sibirien samt på dess kontinentalsockel i det alltmer isfria ishavet. Uppladdningen mot Ryssland startade omedelbart efter Sovjets fredliga upplösning. Rådgivare från Sverige bidrog till privatiseringen av statens egendom och företag. Laglöst kaos bröt ut, oligarkerna föddes, arbetslöshet och fattigdom bredde ut sig, sjuka och förtvivlade människor dukade under. Befolkningen minskade till 146 miljoner. Allt såg ut att falla västliga kapitalister i händerna.

Nato flyttade stegvis fram sina positioner sedan Warszawapakten fallit samman samtidigt med hela det planekonomiska systemet. Vid Tysklands återförening hade västpolitiker och Natoledare försäkrat att Nato skulle nöja sig med att införliva Östtyskland. Ryktet förmäler att löftena gavs muntligen till Gorbatjov, vilket förnekas idag. Jeltsin medgav 1997 att Nato kunde införliva också Polen, Tjeckien och Ungern, men inte fick komma närmare Rysslands gränser än de baser som redan fanns. Detta gavs skriftlig bekräftelse. Sammantaget har USA/Nato lågt räknat 700 militärbaser i över 100 länder.

Sveriges regering anslöt 1994 landet till ”Partnerskap för fred”, vilket innebär gemensamma militärövningar och anpassning av kommunikationer, information, hotbilder och vapensystem. Övningarna riktas utan undantag mot det påstådda ryska hotet mot ”säkerheten” i Östersjöområdet.

Avtalet med Jeltsin har Nato brutit med hänvisning till att länder särskilt begärt att bli Natomedlemmar: Estland, Lettland, Litauen, Slovakien, Kroatien, Rumänien, Bulgarien samt närmanden till Georgien och Ukraina. Inför risken att ryska flottan i den hyrda basen i Sevastopol på Krim skulle hamna i ett Natoland, ockuperade Ryssland Krimhalvön under fredliga former (en person dödad). Krim och Ukraina ingick tidigare i Sovjetunionen, och ukrainaren Chrustjov överlämnade 1954 med en då betydelselös gest Krim till dåvarande Sovjetrepubliken Ukraina. I en folkomröstning under ockupationen 2014 röstade 90 procent av Krims invånare för anslutning till Ryssland, vilket också skedde. Det är dessa händelser som nu anses visa att Putin planerar att anfalla Sverige och Baltikum. Det följande tumultet i Ukraina ledde i september 2014 fram till ”Minskprotokollet”, på ryskt initiativ framförhandlat av Frankrikes president Francois Hollande och Tysklands förbundskansler Angela Merkel och upprepat i ”Memorandum” två veckor senare. Där stadgades om vapenstillestånd och utarbetande av ny författning med stort självstyre för de östra provinserna att verkställas före årets slut. Regimen i Kiev bröt mot samtliga punkter. Av väst lades skulden fortsatt på Ryssland, trots att landet åstadkom ännu ett ”Memorandum” i februari 2015 med samma franska och tyska förhandlare, och med ännu större självbestämmande i östra Ukraina. Detta memorandum antogs också som resolution i FNs säkerhetsråd, men bröts omgående av Kievregimen, varefter väst fördömde Ryssland! Och trots att OSSE-övervakarna inte kunnat rapportera om någon rysk trupp inom Ukraina, hävdas rutinmässigt motsatsen i väst. Ännu i november 2016 rapporterar SVTs journalist i Kiev att man fortsätter kriget mot ryssarna i östra Ukraina På sådana grunder agerar Sveriges riksdag.

Fortsatt svensk Natoanpassning

På förslag från Nato har Sverige från 2006 anordnat flyg- och flottmanövrer runt östkusten och på Nordkalotten. Återkommande genomförs under Partnership for Peace flygmanövrerna Cold Response och emellanåt Loyal Arrow och Arctic Challenge Exercise, med centrum i Vidsel och med bortåt en tredjedel av Sveriges luftrum som övningsområde. Samernas forna betesmarker bombas och beskjuts. I slutet av 2016 förbereddes för manövern ”Aurora”. På flera flygfält ända ner till Arlanda byggs förlängda start- och landningsbanor för att anpassas till Natos stridskrafter. Sedan 2015 har förberedelser för nästa Natoetablering genomförts i Sverige. Med Värdlandsavtalet följer att Natotrupp (läs USA-trupp) stationeras i landet när en svensk regering anser det nödvändigt. Liksom i övriga världen har dessutom USA-soldater åtalsfrihet för brott begångna i Sverige. Värdlandsavtalet kan vid behov i hemlighet ändras av militärbefälhavarna. Inget uttalat hinder finns att stationera Natos kärnvapen i Sverige. Ishavets betydelse för råvarukapplöpningen passar väl in med koncentrationen av militärövningar på Nordkalotten och Norges Natobaser i Bodö och på Vardö, nära Ryssland.

Krigföring med förarlösa drönare, flyg och övriga stridskrafter kräver satellitkommunikation. Esrange nära Kiruna är en av världens största nedladdningsstationer för satellitdata. Den ligger inom Europas största flygträningsområde, North European Aerospace Testrange (NEAT), där EUs drönare ”Neuron” testas. Avlyssningsstationerna i Lerkil i Halland och på Lovön i Mälaren hör till världens mest kraftfulla och ingår i det militära systemet. Från 2013 bidrar Sverige med åtta Gripenplan och piloter till Natos insatsstyrka (Nato Response Force Pool), som har 48 timmars beredskap. Sverige har ”guldstatus” i Natos Partnerskap för Fred och överväger att vid slutet av 2016 enrollera sig i Natos ”informationscentrum” i Lettland.

Det påstådda hotet från Ryssland motiverar alla dessa åtgärder, samtidigt som Natoländernas samlade budget storleksmässigt utgör 60 procent av världens totala militärutgifter, medan Rysslands så hotfulla militärbudget utgör fem procent av dessa utgifter, en tolftedel av Natos, en sjättedel av USAs, mindre än Kinas och något större än Saudiarabiens, Frankrikes eller Englands, var för sig. Samtidigt framställs Ryssland som den som har initiativet i kapprustningen. Det är sannolikt att det ständiga talet om det ryska hotet bottnar i en strävan att provocera Ryssland till aggressiva markeringar. Talet om rysk opålitlighet löper nu alltför lätt och oemotsagt. Ingen vet var detta slutar. Rysslands militära stöd till den syriska regimen kritiseras, trots att Ryssland ombetts skydda en erkänd regering och agerar i enlighet med FN-stadgan, vilken övriga aktörer bryter mot.

Det kan hävdas att det som oroar Nato ligger i att Putin och Medvedev under femton år med auktoritära metoder lyckats vända trenden i ekonomin så att löner återigen utbetalas till lärare, sjukvårdare, pensionärer och andra som är beroende av statens ekonomi. Tyvärr har det förespeglade hotet från Ryssland givit Nato och EU en förevändning för att inleda ekonomiska sanktioner mot Ryssland på grund av agerandet på Krim. Därför är krisen i Ryssland återigen ett faktum. Även EU, och Sverige, skadas ekonomiskt. I Ryssland uppstår missnöje, och rättmätiga krav på liberalisering av inrikespolitiken kan av Putinregimen mot bakgrund av sanktionerna utmålas som en del av omvärldens fientliga agerande mot landet. Putin kan avleda uppmärksamheten, sluta leden med hänvisning till de reella yttre hoten och förstärka pågående upprustning. Rysslands frihet och Sibiriens och Ishavets resurser är inte säkra.

1982 lade Olof Palme fram sin arbetsgrupps förslag om att utveckla gemensam säkerhet, alltså även för den som fiendestämplas. Gemensam säkerhet vinns med förtroendefullt samarbete på alla områden, som ekonomi, kultur, handel och säkerhet. Sveriges regering har förvrängt begreppet ”gemensam” till att betyda ”säkerhet tillsammans med andra”, det vill säga med våra västliga vänner och med militär upprustning samt gemensamma övningar mot den utsedda fienden, Ryssland – ett recept för ökad osäkerhet och möjligt krig. Är detta också avsikten? Hur resonerar Sveriges politiker och militär? Känner de ett välbehag av enighet och ryggdunkningar från Natovännerna? Inser de vad de spelar med i? Eller har de bara tytt sig till dem som de känner, gentemot de mystiska ryssarna? Priset även för en blåögd anpasslighet och okunnighet kan bli högt. <<

Alternativ läslista

Nedan listas ett antal böcker som varit värdefulla vid sammanställningen av artikeln. Detta urval ger en annan bild än den officiella mediebilden av konflikterna i Krim/Ukraina och Syrienkriget. Det är i synnerhet dessa två konflikter som utgör underlag för den antiryska propagandan i media, riksdagen och regeringskansliet.

Kristian Gerner: Ryssland, en europeisk civilisationshistoria, Historiska media,2011.

Ingmar Karlsson: Roten till det onda, uppdelningen av Mellanöstern, Historiska media, 1916-2016.

Richard Sakwa: Frontlinje Ukraina, Krisen i gränslandet mellan Ryssland och EU, Karneval förlag, 2015.

Alexander Mercouris: Kan Ukrainakonflikten lösas på fredlig väg? Det diplomatiska spelet bakom avtalen i Minsk, Karneval förlag, 2015.

Robert Parry: Bakom kulisserna i Kiev, Karneval förlag, 2015.

John J Mearsheimer, M. Mc Faul & S. Sestanovich: Vems fel är Ukrainakrisen? En debatt i Foreign Affairs, Karneval, 2014.

John Pilger: Strangelove-effekten, Karneval 2015.

Agneta Norberg, I. Mårtensson, G-B Mäkitalo, S. Rönn och L. S. Ekekrantz: Norden och militariseringen av rymden, Kvinnor för fred, 2013

Artikelförfattarna Erni & Ola Friholt har en mer än 40-årig fredsgärning bakom sig, i Svenska Freds, Fredsam och andra organisationer. Idag leder de fredsrörelsen på Orust där de arrangerar föreläsningar samt studiecirklar på aktuella teman.