Kan Sverige bli mer jämlikt?
Det socialdemokratiska författarparet Anders Nilsson och Örjan Nyström har gett ut en rad böcker där den svenska samhällsutvecklingen analyseras och där författarna dessutom presenterar egna uppslag till förändring. I sin senaste bok Flyktingkrisen och den svenska modellen strävar de efter att ge en bred strukturell förståelse av hur migrationsströmmarna påverkar det svenska samhället och vilka möjligheter och svårigheter som föreligger.
Nilsson/Nyström poängterar att det idag i många yrken råder brist – eller ibland till och med en skriande brist – på arbetskraft: plåtslagare, bussförare, svetsare, butiksbiträden och undersköterskor, för att bara ta några exempel. I själva verket befinner sig Sverige i ett läge där en omfattande
invandring är nödvändig för att vi de närmaste decennierna ska kunna få till stånd en väl fungerande arbetskraftsförsörjning. Det som behövs är stora satsningar på yrkesutbildningar för att matcha ihop de arbetssökande med jobben Författarna tillbakavisar också uppfattningen att de utlandsfödda på grund av bristande utbildning skulle vara hopplöst på efterkälken: ”Men ser vi till utbildningsstatus bland utlandsfödda som redan finns i riket skiljer den sig inte särskilt mycket från de inrikesföddas. Andelen högskoleutbildade är lika stor, cirka en fjärdedel (25-64 år): Däremot är det en högre andel av invandrarna som enbart har förgymnasial utbildning, cirka var fjärde individ”. Det ofta framförda påståendet om att utlandsfödda skulle ha en anmärkningsvärt låg sysselsättningsgrad – 67,8 procent i SCB:s statistik för 2016 – menar de också är en myt. Visst är det en bra bit lägre än noteringen för inrikesfödda på 83,1 procent, men det ligger över EU:s totala sysselsättningsgenomsnitt, som ligger på 64,9 procent. När det gäller arbetsmarknaden är det dock en smula förvånande att författarna inte med ett enda ord tar upp vilken roll en eventuell arbetstidsförkortning skulle kunna spela .I det sammanhanget går det inte heller att komma ifrån att dagens arbetsmarknad uppvisar rejält motsägelsefulla drag; när, enligt Arbetsförmedlingens senaste siffror, hela 364 000 människor (7,6 procent) står i arbetslöshetskön, samtidigt som det då inom flera sektorer och yrken råder en sådan brist på arbetskraft med rätt kompetens. Här kan också anföras mer än sysselsättningspolitiska argument till en arbetstidsförkortning. Ett av de stora sociala problemen idag är de galopperande sjukskrivningstalen och de experiment som gjorts med förkortad arbetstid uppvisar mer eller mindre entydigt positiva hälsoeffekter. Förkortad arbetstid skulle helt enkelt kunna bli en stor hälso- och välfärdsreform
New Public Management
I sin strukturanalys gör Nilsson/Nyström också en svidande vidräkning med New Public Management (NPM), det styrsystem som infördes i den offentliga sektorn under 1980-talet. Författarna menar att detta system lett till byråkratisering med nya hierarkier och ett formaliserat tidsslöseri av väldiga mått: ”Idag är det bara ungefär hälften av den tillgängliga arbetstiden inom kommuner och landsting som ägnas åt produktion av tjänster för medborgarna. Andra hälften går åt till interna processer, varav en stor del handlar om insamling och bearbetning av enkelt kvantifierbara data om verksamheten för administrativa och formaliserade styrprocesser av tvivelaktigt värde”. Som rena skräckexempel framstår författarnas påpekande om att socialassistenter ägnar endast tio procent av sin arbetstid till klientkontakter och lärare 34 procent av sin arbetstid åt undervisning. .
Ett annat värdefullt avsnitt är det där den svenska bostadspolitiken behandlas. Här menar författarna att såväl dagens politiska höger – med sina förslag om avregleringar och mer av marknadshyror – som vänstern – med sitt fokus på mer av subventioner – bara behandlar symptom istället för att ge sig i kast med den verkliga sjukdomen bakom bostadsbristen. Det främsta hindret för att öka bostadsbyggandet är istället enligt Nilsson/Nyström att byggbranschen idag är starkt oligopolistisk med fyra dominerande byggföretag: Skanska, Peab, NCC och JM. Dessa bolag strävar efter att upprätthålla en bristsituation som främjar lönsamheten. Nilsson och Nyströms förslag till förbättring är uppfriskande handfast för att komma från socialdemokratiskt håll: ”Bäst för att motverka detta vore tillkomsten av en stor fristående aktör i byggbranschen som verkar i allmänintresset. Sabo, de allmännyttiga bostadsbolagens samorganisation, borde vara idealisk för denna uppgift. Då skulle allmännyttan runt om i landet kunna gå in i rollen som aktiva byggherrar och inte bara vara förvaltande fastighetsbolag”
Skatteuttaget
Det man främst saknar i boken är ett ordentligt resonemang om nivån på det svenska skatteuttaget. Författarna konstaterar att det minskat från toppnoteringen på 50,4 procent av BNP 1990 till 43 procent 2015, men de utvecklar inga tankegångar om hur de här skulle vilja gå fram. Det är dock en massiv skattesänkning som ägt rum sedan 1990, på i år totalt 297 miljarder kronor 2015 jämfört med om 1990 år nivå skulle gällt. Nilsson/Nyström för istället ett resonemang om att EU i stort bör finansiera de växande kostnaderna för flyktingmottagningen med ökad sedelutgivning, som öronmärks till en expanderande offentlig konsumtion. Men det är väl mycket tveksamt om det ät tillräckligt för att slå in på en mer expansiv ekonomisk politik generellt, vilket utifrån en rad resonemang i boken är det författarna tycks förespråka.
Att läsa Flyktingkrisen och den svenska modellen för tankarna till en annan bok och en annan tid; Gunnar Myrdals mycket läsvärda Hur styrs landet från 1982 där den svenska samhällsvetenskapens dåvarande grand old man företog en kritisk granskning av den välfärdsstat, som efter den snabba utbyggnaden på 1960- och 70-talet vid denna tid stod på sin höjdpunkt. I mångt och mycket t liknar Nilsson/Nyströms ansats Myrdals och boken ger läsaren en vidare förståelse av hur det rådande samhällsmaskineriet – med dess brister och styrkor – fungerar. <<
