Venezuela: delbokslut över ett bakslag

Ända sedan 2003 har Rolf Bergkvist i en rad artiklar för Röda rummets räkning följt den rådande utvecklingen i Venezuela, en process som Hugo Chávez gav epitetet ”socialism för det 21:a århundradet”. Efter Chávez död har emellertid landets väg mot socialismen hamnat i en djup återvändsgränd, och då inte minst på grund av det häftigt fallande oljepriset. Följande artikel bör därför ses som ett delbokslut över en – vad det idag verkar – avbruten revolution.

Under ett helt decennium kom utvecklingen i Latinamerika att framstå som ett positivt, praktiskt exempel på att en annan politik faktiskt är fullt möjlig. Det var där – i brasilianska Porto Alegre – de alternativa världsforumen började att hållas. I samma stad lanserades även ett lokal form av ”deltagande demokrati”. Och i mitten av årtiondet avvisades det frihandelsavtal för hela den amerikanska kontinenten som USAs storbolag försökte tvinga fram. Nya regionala initiativ utanför USA-imperialismens kontroll lanserades, som ALBA, Telesur och Bancosur. Under det senaste året har dock det politiska läget i regionen på många sätt förändrats:  – Den 22 november 2015 vann företagaren och högermannen Mauricio Macri presidentvalet i Argentina med tre procentenheters marginal.

– Bara några veckor senare, den 6 december, vann den borgerliga högeralliansen Mesa de la Unidad Democrática, MUD, parlamentsvalet i Venezuela med totalt 56 procent mot det regerande Partido Socialista Unido de Venezuela, PSUV, som fick 41 procent.

– Vid folkomröstningen 21 februari i år förlorade den bolivianske presidenten, Evo Morales, möjligheten att ställa upp i presidentvalet 2019 (det skulle ha blivit tredje gången).

– I Brasilien blev den folkvalda presidenten Dilma Rousseff nu i slutet av augusti avsatts genom en parlamentarisk statskupp.

I de svenska borgerliga massmedierna framhålls speciellt den djupa ekonomiska och sociala krisen i Venezuela som ett exempel på socialismens misslyckande. “Se hur det har gått i Venezuela, se vilket elände en socialistisk politik leder till!”, är budskapet som trummas ut. ”Det är socialismen som försatt Venezuela i katastrofläge”, skriver exempelvis den nyliberale högerpropagandisten Johan Norborg i tidningen Metro. Han, liksom övriga skribenter, väljer dock att förbise att kapitalismen i högsta grad varit – och är – det reellt existerande samhällssystemet i Venezuela liksom i resten av Latinamerika; att den utbredda korruptionen knappast är något nytt eller för den delen den höga kriminaliteten. Men att anhängarna av den existerande kapitalistiska samhällsordningen propagerar mot samhällsförändringar gör det inte mindre viktigt för oss som är socialister att kritiskt försöka lära av den process som pågått de senaste 17 åren i Venezuela; att med öppna ögon göra ett politiskt delbokslut

Upproret 1989

För att förstå utvecklingen i Venezuela kan det vara lämpligt att sätta in den process som pågått i sitt historiska sammanhang. Låt oss för att få ett perspektiv på den nuvarande krisen gå 35 år bakåt i tiden. 1982 föll oljepriset dramatiskt på världsmarknaden. Det sammanföll med den skuldkris 1982-83 som drabbade hela Latinamerika. Plötsligt befann sig Venezuela, som tidigare betraktats som ett av de mindre fattiga länderna i regionen, i en djup ekonomisk kris, som den politiska eliten försökte lösa med hjälp av lån och medföljande åtstramningsprogram från Internationella valutafonden, IMF.

För Latinamerika brukar 1980-talet beskrivas som ett förlorat årtionde. IMFs omstruktureringsprogram gav i land efter land upphov till sociala katastrofer. De fattigaste 40 procentens andel av de totala inkomsterna minskade från 19 procent 1981 till lite mindre än 15 procent 1997. Den rikaste tiondelen ökade samtidigt sin andel från 22 procent till 33 procent. I Latinamerika som helhet ökade antalet fattiga med 83 miljoner människor. I Venezuela föll landets totala produktion av varor och tjänster med 40 procent.

Den ekonomiska krisen och den sociala katastrofen ledde i Venezuela till det första breda, folkliga upproret mot den nyliberala politik som fördes. Den 27 februari 1989 stormade hundratusentals människor från de fattiga bostadsområdena in mot huvudstaden Caracas centrum för att stoppa det åtstramningsprogram som den socialdemokratiske presidenten Carlos Andrés Pérez lagt fram. Paketet hade medfört att priserna på basvarorna samma dag hade fördubblats. Med närmare en miljon människor som aktiva deltagare – i ett land med totalt 25 miljoner invånare – var upproret det största sedan störtandet av militärdiktatorn Marcos Pérez Jiménez 1958. Upproret gick till historien som El Caracazo. Regeringen beordrade ut militären, som dödade 3000 människor, för att krossa protesterna.

Upproret ledde inte till att de vänsterorganisationer som då fanns växte i styrka, även i Venezuela förde kollapsen för de byråkratiska diktaturerna i Östeuropa med sig att vänstern fragmentariserades och demoraliserades. Istället för en organiserad massrörelse (som i Bolivia eller Brasilien eller, tio år tidigare, i El Salvador) blev det en officer inom en liten krets radikala militärer som kom att inta huvudrollen i motståndet. Hugo Chávez ledde 1992 en mindre militär enhet i ett kuppförsök, som avsåg att störta den sittande presidenten och försvara de fattigaste i samhället. Kuppen misslyckades, Chávez hamnade i fängelse, frigavs två år senare och kunde ställa upp i presidentvalet 1998, som han vann med 56,2 procent av rösterna Hans valkampanj var vid den här tidpunkten inte särskilt radikal. Viktigaste vallöftet var en revision av landets grundlag för att inkludera alla samhällets medborgare – inte bara de rika. Men socialism? Nja, knappast aktuellt, enligt dåtidens Chávez.

Chávez vid makten

De första åren som president kan inte heller beskrivas som speciellt samhällsomstörtande. Det som kom att förändrade Chávez politik var ett nytt kuppförsök, den här gången från högern. I april 2002 togs Chávez tillfånga av en grupp militärer understödda av arbetsgivarföreningen, de privata TV- och radiostationerna, tidningarna och – agerande i bakgrunden – USA. Anledningen till kuppförsöket var att Chávez förberedde reformer, som skulle göra det möjligt att använda större delar av det statliga oljebolaget PDVSAs intäkter till sociala program för att höja de fattigas levnadsstandard. Chávez räddades till fortsatt fysiskt och politiskt liv av ett massivt ingripande från tiotusentals människor, som strömmade ned från barrios, kåkstäderna på Caracas sluttningar, och med sina kollektiva protester återinsatte honom som president. Det tog bara 48 timmar av folkliga protester innan segern var vunnen.

Det var denna folkliga styrkeuppvisning som radikaliserade den ”Bolivarianska revolutionen”, för att använda den beteckning Chávez myntade för sitt samhällsprojekt.. Kuppförsöket klargjorde att ett projekt för att göra Venezuela till ett mer rättvist samhälle måste baseras på folklig mobilisering. Detta blev ännu mer tydligt då chefer och skikt av tjänstemän, som i kraft av sin priveligerade ställning var lojala mot bolagets gamla ordning, inom PDVSA i december 2002 försökte stoppa all oljeproduktion under två månaders tid, genom att gå i ”strejk” med kravet att Chávez måste avgå. Chávez-lojala arbetare tog då över de strejkandes uppgifter och såg till att produktionen fortsatte.

När de båda utomparlamentariska försöken att först med våld och sedan med ekonomiskt sabotage avsätta Chávez hade misslyckats valde oppositionen att övergå till en mer ”parlamentarisk” metod. I den nya konstitution som Chávez utformat och fått stöd för i en folkomröstning ingår att även presidenten kan avsättas efter halva sin mandatperiod, för att göra det måste fler än de som valde hen genom en folkomröstning återkalla mandatet. Den borgerliga oppositionen var mot denna demokratiska förändring av grundlagen, men valde ändå hösten 2004 att utnyttja den för sina egna syften. En folkomröstning hölls, som Chávez vann stort med över 58 procent av rösterna.

Under de följande åren kom Hugo Chávez att få ett viktigt inflytande inte bara i sitt hemland utan på hela den latinamerikanska kontinenten. Under det världssociala forumet i Porto Alegre 2005 deklarerade han att den “Bolivarianska revolutionen” nu övergått i en socialistisk revolution. Men inte en “socialism” av Sovjetunionens eller östeuropeisk typ utan en ny sorts socialism, det “21 århundradets socialism”, med latinamerikanska kännetecken och anpassad till nya sociala krafter.

På det ekonomiska planet förespråkade Chávez en blandekonomi. De delar av oljeindustrin, som privatiserats under den nyliberala eran på 1990-talet återfördes i statlig ägo (som den varit från 1970-talet). Ett mindre antal banker, som befann sig på ekonomiskt obestånd, togs också över liksom några större företag inom den tunga industrin. Men för övrigt lämnades det mesta av produktion, distribution, finansväsende och massmedia kvar i privat ägo. Chávez modell förutsatte att de privata företagsägarna skulle acceptera denna blandade ekonomi och lydigt investera i fortsatt inhemsk produktion. En dubbel växelkurs infördes för att stimulera företag, som importerade till produktion och försäljning av basvaror. Målsättningen var att på sikt bryta det ensidiga beroendet av oljeexporten. Resultatet blev dock det motsatta. Idag svarar oljan för närmare 98 procent av exportintäkterna.

Det nya socialistiska Venezuela skulle, enligt Chávez, bli möjligt genom en gradvis övergång från kapitalismen genom byggandet av en folklig makt underifrån. Grundidén var att självständig makt baserad på solidaritet, arbetares självstyre och kooperation bit för bit skulle ta över funktionerna från den kapitalistiska statsapparaten tills denna slutligen blev överflödig . Och eftersom Chávez satt vid makten skulle den här processen kunna starta omgående. Med sin position som statschef, demokratiskt vald president, kunde han fatta beslut, som gav den fattiga arbetarbefolkningen resurser och möjlighet att få politisk och ekonomisk kontroll över sina lokalsamhällen. Han uppmanade därtill andra latinamerikanska statschefer att göra detsamma.

För första gången efter Berlimurens fall förklarade en vald statschef att det enda alternativet till den nyliberala politiken och USA-imperialismen var socialism. Med det tog den bolivarianska processen en ny radikal riktning. Radikaliseringen bekräftades i presidentvalet 2006, vilket Chávez vann med 63 procent av rösterna. Kommunala råd bildades, en del privata företag förstatligades, ett relativt stort antal nya kooperativ startades, en ny facklig centralorganisation bildades och reformprogrammen inom utbildning, hälso- och sjukvård samt social omsorg nådde sin höjdpunkt.

Råvaruboom

Levnadsstandarden för majoriteten höjdes kraftigt de här åren. Fattigdomen reducerades från 55 procent av befolkningen till 34 procent, 1,5 miljoner vuxna analfabeter fick lära sig läsa och skriva. I los barrios byggdes helt nya vårdcentraler bemannade med kubanska läkare och erbjöd nu vård åt 18 miljoner människor – närmare 70 procent av befolkningen. Nya system för livsmedelsdistribution (statlig affärskedja med subventionerade varor och gratis matudelning i de fattigaste områdena) utplånade hungern för 13 miljoner människor, Universitetsutbildningen öppnades för ungdomar från arbetarhem. De sociala vinsterna var obestridliga. Kostnaderna täcktes av de kraftigt stigande världsmarknadspriserna på råvaror

Denna råvaruboom, som inleddes 2003, hade sin grund i en kraftigt ökad efterfrågan från länder som Indien och Kina och ledde till nya ekonomiska möjligheter för de latinamerikanska länderna. Världsmarknadspriserna på koppar, järnmalm, soja, köttprodukter och – i Venezuelas fall – olja steg kraftigt. Det som följde var ett gyllene årtionde. Exportintäkterna gjorde det möjligt för den så kallade “rosa vågens” regeringar – , Inácio Lula da Silvas (och senare Dilma Roussef) i Brasilien, Evo Morales i Bolivia, Rafael Correas i Ecuador, Tabaré Vázquez och José “Pepe” Mujicas i Uruguay, Néstor Kirchners (och därefter Cristina Fernández Kirchner) i Argentina och Chávez (och därefter Nicolás Maduro) i Venezuela – att, i olika omfattning, påbörja sociala reformer som gynnade miljoner fattiga människor utan en direkt konfrontation med kapitalistklassen. Den ekonomiska tillväxten minimerade de sociala spänningarna mellan samhällsklasserna om hur samhällets resurser skulle fördelas.

Boomen för råvarupriserna gav samtidigt de latinamerikanska regeringarna ett större utrymme för självständighet gentemot USA-imperialismen. Men USAs minskade inflytande från mitten av årtiondet kom att ersättas av ett ökat engagemang från Kina. Mellan år 2000 och 2009 ökade Kinas handel gentemot regionen med 1200 procent. Venezuela är ett typexempel på denna utveckling. Innan Hugo Chávez tillträdde presidentposten investerade Kina inte mer än 500 miljoner dollar årligen i landet. 2009 investerade Kina 7,5 miljarder dollar i olika projekt. Venezuela var därmed det land där Kina investerade mest i hela Latinamerika.

De senaste årens ekonomiska nedgång, där Kinas tillväxt är den lägsta på 25 år och där Europa omfattas av en ekonomisk och politisk kris, har minskat efterfrågan på råvaror, vilket framkallat ett kraftigt prisfall. Mot slutet av förra året låg råvarupriserna på sin lägsta nivå på 12 år. Detta har fått de exportberoende latinamerikanska ekonomiernas tillväxt att falla från ett genomsnitt av 4-6 procent under perioden 2003 till 2013 till drygt 1 procent 2014-2015 – gulddecenniet är uppenbart över.

Upproren mot den nyliberala politiken förändrade styrkeförhållandet mellan de sociala klasserna i flera av Sydamerikas länder, men det ledde inte till att deras underordnade ställning i det kapitalistiska handelsutbytet förbättrades. Snarare förstärktes dessa länders roll som leverantörer av råvaror. De kraftigt stigande världsmarknadspriserna på jordbruks- och mineraler/olja bidrog naturligtvis till detta. Med råvaruprisernas fall de senaste åren försämrades snabbt de tidigare marginalerna som gjorde de sociala programmen möjliga.

Lärdomar

Den återvändsgränd det “21 århundradets socialism” har hamnat i bekräftar på många sätt tidigare erfarenheter i den internationella arbetarrörelsens historia och anknyter till debatter som förts mellan skilda socialistiska strömningar.

En första lärdom är att kapitalismen inte kan reformeras bort. Radikala reformer som gynnar breda grupper av befolkningen är fullt möjliga inom det kapitalistiska systemet så länge ekonomin växer, men i ett läge av nedgång eller kris kommer en fortsatt omfördelning av resurser att hamna i konflikt med kapitalistklassens materiella behov. Den parlamentariska och utomparlamentariska kamp, som kapitalisterna då inleder för att stoppa eller förminska tidigare reformer, handlar om att försvara det system de själva gynnas av. Vi kan se det här i alla den “rosa vågens” länder som nämnts tidigare. Men det här gäller naturligtvis inte bara fattiga länder i Latinamerika. Den europeiska socialdemokratins nuvarande kris bottnar i en liknande dynamik. Om reformerna ska kunna fortlöpa måste kapitalistklassens sociala makt brytas. Och det handlar om att överföra de privatägda bankerna, storföretagen, distributionskedjorna i samhällets ägo; att ta kontrollen över den ekonomiska elitens maktmedel. I Venezuela gjordes aldrig detta.

Som påpekats så har den här debatten om förhållandet mellan sociala reformer och socialistisk revolution förts tidigare i historien. En av de bästa och sakligaste argumentationerna mot den “gradvisa övergången till socialism” kom redan 1899 då den polska revolutionären och arbetarledaren Rosa Luxemburg bemötte Eduard Bernstein, reformismens propagandist inom den dåvarande socialdemokratin. Trots att mycket av hennes exempel naturligtvis måste uppdateras är hennes grundläggande kritik av reformismen fortfarande fullt giltig och förtjänar att läsas om:

”Den första impulsen till en socialdemokratisk rörelse är ju också, åtminstone hos den stora massan, den kapitalistiska samhällsordningens ”orättvisa” fördelning. Och då socialdemokratin kämpar för hela ekonomins socialisering, eftersträvar den givetvis också en ”rättvis” fördelning av samhällets rikedomar. Men tack vare Marx’ insikt om att en viss fördelnings-metod är den naturlagsenliga följden av en viss produktionsmetod, inriktar sig socialdemokratin inte på en fördelning inom ramen för den kapitalistiska produktionen, utan på ett upphävande av själva varuproduktionen. Socialdemokratin vill kort sagt åstadkomma en socialistisk fördelning genom att avskaffa det kapitalistiska produktionssättet, medan Bernstein går till väga på rakt motsatt sätt: han vill bekämpa den kapitalistiska fördelningen och hoppas på detta sätt så småningom kunna genomföra ett socialistiskt produktionssätt.” (Sociala reformer eller revolution, 1899)

En andra lärdom är att socialism aldrig kan bli ett resultat av en karismatisk och klok “ledares” tankar och handlingar. Alla människor har tyvärr en tendens att så småningom dö. En långsiktig hållbar socialistisk utveckling kan bara bli möjlig genom att arbetare tillsammans, som samhällsklass, i en medveten politisk kamp tar strid för en grundläggande förändring. Bara en självständig, demokratisk klassbaserad organisering kan utgöra grunden för detta.

En tredje lärdom är nödvändigheten av demokratisk kontroll på alla nivåer I samhället. Det betyder, bland annat, att alla som väljs också måste kunna avsättas, eller ersättas, av de som valt dem. Hugo Chávez har gett ett positivt exempel på vad detta kan betyda. I den nya grundlag han drev igenom (mot den borgerliga oppostionens vilja) slås det fast att även den folkvalde presidenten kan avsättas mellan de ordinarie valen. Han gav ett praktiskt exempel 2004 då den borgerliga oppositionen använde sig av denna möjlighet (som de själva varit starka motståndare till) i en folkomröstning. Chávez beredskap att ställa sin plats till förfogande står i skarp kontrast till den nuvarande Maduro ledda regeringens schackrande med den borgerliga oppositionens krav om en ny folkomröstning.

Men det finns samtidigt en negativ erfarenhet, som belyser den demokratiska kontrollens vikt som en central del i en strategi för socialistisk politik. Det parti, PSUV, som Chávez initierade 2007 kan knappast beskrivas som ett bra exempel på demokratisk kontroll. Öppen intern debatt, kritik av ledande funktionärer, gräsrotsaktivisternas faktiska möjligheter att fatta beslut om partiets centrala politik var tyvärr mer undantag än regel. Partiet kom redan från början att styras uppifrån och blev ett drivhus för ett skikt byråkrater inom olika statliga sektorer. Under åren blev exemplen allt fler på ren korruption från dessa parti- och statsbyråkrater, som med röd T-shirt och högstämd socialistisk retorik såg till att framför allt berika sig själva – och då Oota i ett direkt samarbete med delar av det privata näringslivet. Under Maduros tid som president verkar det som om det här byråkratiska skiktet ytterligare förstärkt sin position.

För tillfället, ”por ahora”, för att använda Chávez välkända uttryck efter det misslyckande kuppförsöket 1992, finns det inte mycket som tyder på att den nuvarande ledningen för PSUV kommer att mobilisera den fattiga befolkningen till strid mot byråkratin inom statsapparaten och det egna partiet eller för att ta den reella ekonomiska makten från den imperialiststödda kapitalistklassen. De massdemonstrationer som partiledningen organiserar handlar mest om att försvara regeringen och president Nicolás Maduro mot den borgerliga oppositionens angrepp. Det är därför möjligt att den nuvarande regeringen tvingas avgå, i linje med de negativa exemplen från Brasilien och Argentina. Det är dock knappast meningsfullt att spekulera i kommande bakslag, nederlag eller, för den delen, segrar. Den omedelbara praktiska uppgiften för socialister som lever i Venezuela är att tillsammans med de miljoner fattiga som drabbas hårdast av den ekonomiska krisen organisera en så bred folklig kamp som möjligt till försvar av de sociala reformerna. Det är bara i den gemensamma försvarskampen det kan bli möjligt att kritiskt diskutera erfarenheterna av den 15-åriga kamp som hittills förts och att vinna radikala aktivister för en mer varaktig socialistisk förändring. För att på så sätt försöka förhindra att den ”Bolivarianska revolutionen” blir ännu en av Latinamerikas många avbrutna revolutioner.

Rolf Bergkvist är latinamerikakännare, medlem av Socialistiska Partiet och mångårig medarbetare i Röda rummet.