Politik underifrån  –  de kollektiva konfrontationernas historia

Anders Fraurud

                                               Att den svenska historien inte bara bestått av fredligt samförstånd utan också av kamp och konflikter är en viktig insikt. Men uppfattningen om modern svensk historia som en utveckling helt och hållet i fredligt samförstånd har länge varit den dominerande. Idag förstärks den av alltmer utbredda nationalistiska förklaringar om det ursprungliga och det svenska.

I boken POLITIK UNDERIFRÅN – kollektiva konfrontationer under Sveriges 1900-tal (red.: Andrés Brink Pinto & Martin Ericsson, 2016), menar man att båda beskrivningarna av den svenska historien som bestående av samförståndslösningar och konflikter är riktiga. Som exempel ställer man de många strejkerna i 1920-talets Sverige mot det relativa lugnet under 1950- och 1960-talet. Författarna – som själva är historiker och samhällsvetare – menar att när akademiska historiker velat förstå och förklara bakgrunden till ”den svenska modellen” så har även dessa ”tenderat att överbetona harmoni och konsensus” medan kollektivt utomparlamentariskt handlande ”osynliggjorts”.

I boken vill man därför visa på att ”upplopp, kravaller, demonstrationer, spektakulära aktioner, politiska bråk och sociala konfrontationer på arbetsplatser, gator och torg har varit betydelsefulla under hela seklet, och att dessa händelser inte bör betraktas som anomalier eller undantag. De har format det moderna Sverige i lika hög grad som kompromisserna”.

I förordet karaktäriserar redaktörerna de kollektiva konfrontationernas historia som ”kollektivt handlande…utanför de politiska partierna och de stora organisationerna”. Kollektiv som utför handlingar som innehåller någon form av politiska krav eller utmaningar av sociala maktrelationer som sker ”utanför gränserna för den dominerande politiska kulturen och dess normer för konfliktlösning”. Det är ju en mycket vid definition, vilket också framgår av de mycket olikartade konflikter som beskrivs i de nio kapitlen. De olika bidragen spänner över nästan 90 år och kanske är de valda striderna också alltför olikartade för att kunna förenas och helt leva upp till bokens titel.

Striden för demokrati

I bokens inledande tre kapitel ges exempel på konfrontationer under arbetarrörelsens kamp för rösträtten, demonstrationsrätten liksom den antimilitaristiska kampen inom vänstern i arbetarrörelsen.

Magnus Olofsson skildrar rösträttskravallerna i Stockholm 1902, som var en följd av att Socialdemokraterna (SAP) vid en extrakongress i Stockholm samma år hade beslutat att ”med maktmedel” driva kravet på allmän rösträtt (för män). Varje söndag från och med den 20 april skulle man demonstrera för kravet och i samband med en riksdagsdebatt om frågan verka för storstrejk. Detta satte igång en rörelse som SAP:s ledning delvis förlorade kontrollen över. På Stockholms gator blev det våldsamma konfrontationer mellan tusentals arbetare och poliser med dragna sablar.

Man vann inte rösträtten då, men man flyttade fram rätten att demonstrera och tåga med fanor. Det var ett resultat av en kombination dels av masskonfrontationer och dels av förhandlingar från SAP-ledningen med polismakten.

Karin Jonsson skildrar ”den sista stora demonstrationen för rösträtten” som hölls i Stockholm den 5 juni 1917. Det var i en politisk situation då omvärlden stod i brand, många människor led svår nöd och en demonstrationsvåg, som under april omfattade 250 000 människor, svepte över landet. Den 5 juni var det demonstrationer utanför riksdagshuset i samband med att frågan om rösträtten och författningen behandlades. Det tycks vara oklart vilka som stod bakom dessa demonstrationer, men vänstersocialisterna anses ha spelat en betydande roll. Demonstranterna möttes av både militär och beriden polis med våldsamma sammandrabbningar som följd. Beslutet om allmän rösträtt för män och kvinnor togs två år senare. Karin Jonsson menar i sitt kapitel att detta ”åtminstone delvis var en följd av arbetarrörelsens utomparlamentariska aktioner”.

Andra typer av kravaller

I boken beskrivs också deså kallade Eskilstunakravallerna från 1937 – en spontan folklig konfrontation med polisen i samband med den traditionella höstmarknaden första helgen i oktober. Dessutom beskrivs olika ungdomsupplopp under tiden efter andra världskriget i Malmö, Stockholm och Göteborg. I dessa skildringar tycker jag att det är svårare för boken att leva upp till sin titel om ”politik underifrån”. Kopplingarna till politik är i dessa fall betydligt svårare att se. Stefan Nyzell skriver också att kravallerna mer handlade om ”viljan att försvara upplevda rättigheter än viljan att förändra samhällsordningen”. De ”upplevda rättigheterna” i dessa fall handlade om rätten att festa och supa sig full på offentlig plats. Kapitlet om Eskilstunakravallerna har också underrubriken: ”En kamp om rätten att supa sig full”. Men Björn Lundberg menar i sitt kapitel att det finns ”skäl att lyfta fram den politiska dimensionen i händelseförloppet, inte minst det högljudda missnöje som riktades mot ordningsmakten”.

Det som förenar dessa upplopp är att de som deltar tillhör arbetarklassen och att de uttrycker motstånd mot ordningsregler och mot polismakten. Stefan Nyzell menar att kravallerna i Eskilstuna föregicks av ett ”betydande missnöje från allmänhetens sida i deras relation till stadens polismakt”. Dessutom var det kollektiva våldet inte urskillningslöst utan det drabbade ”ett mindre antal utvalda polismän” som var mer hatade än andra. Att polisens sätt att uppträda mot allmänheten har stor betydelse för konflikternas form och utveckling kan vi känna igen från nutida konflikter i våra förortsområden.

Arbetarkamp från 1970-talet

Ett mycket intressant kapitel, skrivet av Eva Schmitz, beskriver städerskestrejkerna 1974 – 75. Här beskrivs bakgrunden, framväxten och spridningen av strejkerna till ett flertal orter i Sverige från uppkomsten i Borlänge. Det internationella sammanhanget spelade här en roll. Städerskorna inspirerades av information om framgångsrika strider i Norge och Storbritannien. Här beskrivs också många klassiska exempel på försök till splittring av arbetarfronten, såväl från arbetsköparnas som från den högsta fackliga ledningens sida. Men också exempel på hur splittring uppstod inom de egna leden, liksom hur man lyckades ena sig och fick ta emot solidaritet från stora delar av den svenska arbetarklassen och allmänheten. Här finns viktiga erfarenheter att föra vidare inför strider idag.

Schmitz citerar en av strejkledarna Ragnhild Andersson som efter att de förlorat i arbetsdomstolen sa:”Vi vann ingenting i arbetsdomstolen, men däremot vann vi något som är mycket väsentligt, en medvetenhet och en solidaritet som är fantastisk.”

Striden handlade ju också i väldigt hög grad om att bryta manlig hegemoni inom facket. I detta avseende kan man säkert påstå att yngre kvinnor idag har dessa kämpar att tacka för en hel del. Att denna feministiska vinkel däremot inte var någon utgångspunkt eller avgörande tanke hos de stridande framgår av ett citat av Gunilla Grensjö från strejkkommittén i Umeå:

”Några av de första som kom upp till oss i lokalen var några kvinnor från Grupp 8 i Umeå. De ansåg att vi bedrev kvinnokamp. Det hade vi inte tänkt på, men visst, var det en kamp för kvinnors värde och rätt.”

Lokal kamp

Jenny Jansson och Katrin Uba skildrar kampen mot bygget av kraftverket i Sölvbacka 1972 – 79 där en liten grupp aktivister lyckades med att mobilisera berörda bybor och stora delar av miljörörelsen i Sverige. Samtidigt upprättade de under hela striden skickligt olika typer av allianser både lokalt och på nationell nivå. Man bytte dessutom allianspartner beroende på vem som gav stöd åt kampen. Under hela den långa striden lyckades man också med att få upp frågan ända till regeringsnivå under en period när regeringsmakten växlade. Kampen innefattade förutom det som kan betecknas som olika former av opinionsbildning också ockupation (i huvudsak fredlig) för att hindra byggmaskinerna, en form som vi känner igen från senare liknande strider. Detta blev nödvändigt under slutstriden då den folkpartistiska regeringen i mars 1979 hade beslutat att – trots allt – låta elbolaget Trångfors bygga kraftverket. Att sätta sig i vägen för maskinerna visade sig vara en framgångsrik metod. Efter fyra dagar meddelade bolaget att de tänkte invänta riksdagsbeslut. Innan detta beslut demonstrerades det mot bygget i Kungsträdgården i Stockholm. I riksdagen fattades så beslut att stoppa bygget med röstsiffrorna 183 – 155. Förutom SAP och VPK röstade även 16 borgerliga ledamöter mot bygget.

Husockupationer

Den första svenska husockupationen ägde rum i slutet av 1960-talet. Här skildras striden om brandstationen i Jönköping 1982 samt ockupationen på Ringgatan i Malmö 1990. Speciellt den sista striden (Malmö) skiljer sig på många sätt från de övriga strider som skildras i boken. Den proletära eller folkliga karaktär som utmärker alla de andra konfrontationerna tycks inte finnas här och den mycket lilla grupp som deltog verkar inte alls ha lyckats med att bygga upp stöd från andra grupper i samhället utanför den egna anarkistmiljön. Man lyckades med att upprätthålla ockupationen i 187 dagar och att – som Pries och Zackari uttrycker det – ”visa upp och …betrakta huset på Ringgatan”. Den militans man visade upp och som författarna kallar ”den visuella aspekten” verkar också helt ha stannat på ytan då man direkt gav upp i den stund som polisen ingrep.

Några funderingar

Det ämne som boken behandlar är mycket viktigt. Här finns viktiga pusselbitar för att förstå den svenska historien och det nuvarande samhället. Men kanske spänner de olika berättelserna över alltför olikartade typer av strider för att riktigt lyckas med att knyta ihop helheten. Som jag ser det är det en enorm skillnad på breda folkrörelser, vare sig det handlar om arbetarrörelsen i dess ungdom, mer moderna arbetarstrider som städerskornas från 1970-talet eller lokal miljökamp för att rädda en bygd där majoriteten på orten dras med och skapar allianser över hela landet, jämfört med mycket små gruppers kamp för att till exempel ockupera ett hus. Inte så att den senare typen av kamp i sig själv skulle vara felaktig eller oviktig, men den har ju inte alls samma sociala tyngd och betydelse som de andra striderna. Dessa strider lyckades inte på samma sätt dra med breda grupper, skapa sympati och solidaritet eller uppnå resultat som var till nytta för breda grupper i samhället. Militanta och olagliga metoder kan – som exemplet från ockupationen vid Sölvbacken visar – ha framgång om det också samtidigt byggs upp ett brett stöd med andra metoder.

Som nämndes ovan är det i några av skildringarna också svårt att se kopplingen till politik – även i en mycket grundläggande mening. Konfrontationer som uttrycker stort missnöje med ordningsmakten är ju inte i sig uttryck för ”politik underifrån” även om de naturligtvis säger oss något om samhället – då som nu.

En annan fundering är frågan om förhållandet mellan konfrontation och samförstånd. Eller mellan konfrontation och uppnådda resultat. I berättelserna om den unga arbetarrörelsens kamp för att utvidga demokratin menar man att det finns ett klart samband mellan de våldsamma konfrontationerna och de demokratiska reformerna som rösträtten eller utvidgandet av demonstrationsrätten (möjligen borde man här också ta in hela den internationella bilden med hotet om revolution för att helt förstå sambanden och orsakerna till demokratins utveckling). Men när det gäller de andra mer moderna skildringarna är sådana samband över huvud taget svårare att se. Eller finns inte alls med i flera av kapitlen.

I förordet urskiljer redaktörerna olika faser i 1900-talets svenska konfliktstruktur. Man skiljer till exempel på den konfliktfyllda perioden fram till 1930-talet och samarbetsperioden därefter, som får sitt främsta uttryck genom Saltsjöbadsavtalet och SAP:s uppgörelser med Bondeförbundet. Även här saknar jag ett försök att se på förhållandet mellan konfrontationsperioden och den samarbetspräglade skördeperioden. I korthet menar jag att arbetarrörelsens ledning under den här perioden använde löftet om klassfred, kontroll över arbetarklassen och ett stopp för att gå vidare med det socialistiska programmet. Tillsammans med det underliggande hotet som den föregående periodens konfrontationer innebar, hade man då en position för att börja genomföra ett reformarbete inom systemets ramar. Denna period bröts i början av 1980-talet när borgarklassen inte längre accepterade spelreglerna. Men då hade arbetarrörelsens ledning också både tappat sina rötter, byråkratiserats och ”glömt” sin konfliktrepertoar.

Med dessa delvis kritiska synpunkter vill jag ändå som sagt rekommendera boken till alla som vill lära av historien.<<