I början av 2000-talet svepte en vänstervåg – starkast markerad i Venezuela under Hugo Chávez – över Latinamerika. I land efter land kom mer eller mindre radikala regimer till makten. Under senare år är det dock tydligt hur artikulerade högerkrafter återerövrar ansenlig terräng. Vad är det egentligen som händer? Rolf Bergkvist gör analytiska nedslag i kontinentens politiska utveckling.
Den aktuella situationen i Brasilien, där högern (inklusive anhängare till den tidigare militärdiktaturen i landet) inlett en massiv kampanj för att avsätta den folkvalda presidenten, Dilma Rousseff, är ytterligare en länk i den kedja av bakslag, som tyder på att de sociala reformprogram som inletts är i kris. En kombination av växande ekonomiska problem, korruption, åtstramningsprogram och folkligt missnöje har skapat en politisk situation som högern utnyttjar. Låt oss sammanfatta de senaste månadernas händelser i några av kontinentens viktigaste länder
Den 22 november 2015 vann företagaren och högermannen Mauricio Macri presidentvalet i Argentina med tre procentenheters marginal. Bara några veckor senare, den 6 december, vann den borgerliga högeralliansen Mesa de la Unidad Democrática, MUD, parlamentsvalet i Venezuela med totalt 56 procent mot det regerande Partido Socialista Unido de Venezuela, PSUV, som fick 41 procent. Vid folkomröstningen, 21 februari i år, förlorade den bolivianske presidenten, Evo Morales, möjligheten att ställa upp i presidentvalet 2019 och kandidera för en tredje period. Och efter första omgången i Perus presidentsval, 10 april, återstår två kandidater – Keiko Fujimori och Pedro Kuczynski, båda mycket uttalade nyliberala politiker – inför den avgörande omgången.
För att förstå vad som står på spel, med dessa parlamentariska motgångar för vänsterkrafterna, måste vi blicka tillbaka på de senaste årtiondenas kamp i Latinamerika. Kontinenten är den region i världen där motståndet mot nyliberalismen de senaste 15 åren varit mest framgångsrik, där klasskampen i slutet av 1990-talet/början av 2000-talet skapade ett politiskt utrymme för regeringar att föra en politik som gynnade många miljoner fattiga människor. Förutsättningen för de valsegrar med vänstertecken som skedde var folkliga uppror. Det började i Venezuela 1989 (”Caracazon”) och 2002 (mot den USA- och EU-stödda statskuppen), fortsatte i Ecuador 1997 och 2000, i Argentina 2001-2002, Bolivia 2000 (Cochabamba) och 2005 (”Gaskriget”). Och vid sidan av dessa såg vi en kraftigt upptrappad kamp från bönder (Brasilien, Paraguay, södra Peru och Ecuador); ursprungsfolk (Bolivia, Ecuador, Paraguay, Chile, Brasilien och Peru); arbetslösa (piqueteros i Argentina), fabriksockupationer (Argentina, Brasilien och Venezuela).
De regeringar som kom till makten för drygt 10 år sedan – Néstor och Cristina Kirchner i Argentina, Lula da Silva och Dilma Rousseff i Brasilien, Tabaré Vázquez och José “Pepe” Mujica i Uruguay och Rafael Correa i Ecuador – startade sociala reformprogram som minskade fattigdomen, samtidigt som de understödde den egna inhemska kapitalistklassen och gynnade en ökad inhemsk konsumtion. Det handlade om välfärdsprogram inom ramarna för den reellt existerande kapitalismen, finansierat av en fördelaktig konjunktur för råvaruexporten. De mer radikala presidenterna i Venezuela, Hugo Chávez mellan 1999-2013 och Nicolás Maduro sedan 2013 samt Evo Morales i Bolivia sedan 2005, gick ett steg längre och omfördelade dessutom betydande delar av nationalintäkterna under hårda strider mot den inhemska kapitalistklassen. Upproren mot den nyliberala politiken förändrade styrkeförhållandet mellan de sociala klasserna i flera av Latinamerikas länder, men det ledde inte till att deras underordnade ställning i det globala kapitalistiska handelsutbytet förändrades. Snarare förstärktes dessa länders roll som leverantörer av råvaror. De kraftigt stigande världsmarknadspriserna på jordbruksprodukter, mineraler och olja bidrog naturligtvis till detta. Med råvaruprisernas fall under de senaste åren försvann snabbt de tidigare marginaler som gjorde de sociala programmen möjliga.
Högerseger i Argentina
I USA hälsades högersegern i Argentina i november 2015 med glädje. Barack Obama gjorde ett officiellt besök i landet den 23 mars i år – det första statsbesöket sedan Bill Clinton 1997. Före besöket hade Macri visat att han är att lita på för de imperialistiska bolagen och regeringarna. Sammansättningen av den nya regeringen ger ett tydligt budskap. Vid sidan av kabinettschefen Marcos Peña hittar vi Gustavo Lopetegui, chef för det privata flygbolaget LAN, Mario Quintana, chef för investeringsfonden Pegasus (med intressen i fastighets-, jordbruks-, handels- och finanssektorerna). Finansminister är Alfonso Prat-Gay, tidigare anställd av finansbolaget JP Morgan, som till sin hjälp bland annat har Luis Caputo, tidigare chef för den argentinska delen av Deutsche Bank och Pedro Lacoste från konsultfirman Tilton. Chefen för Buenos Aires City bank, Rogelio Frigerio, har utnämnts till inrikesminister och chefen för brittisk/holländska oljebolaget Shell, Juan José Aranguren, har fått posten som – läs och häpna – gruv- och energiminister. Det kan man kalla en riktig företagarregering!
Dessa verkställande direktörer började också snabbt riva upp den tidigare, peronistiska, regeringens politik: priskontrollen och subventionerna på el, energi och kollektivtrafik ska bort; beskattningen av jordbruksexport och gruvbrytning – bort; kontroll av utländsk valuta – bort; offentligt anställda – bort (eller mer korrekt: 20 000 statsanställda har sedan regeringsskiftet fått sparken, plus ytterligare 30 000 inom den privata sektorn); löneförhöjningar som säkrar reallönen – icke! Fast det sista gick inte så bra. Inför lärarnas löneförhandlingar förklarade finansministern att ”märket” (för att använda svenska kapitalisters och fackbyråkraters beteckning) var 25 procent. Det var det högsta tänkbara löneförhöjningen enligt honom. Det ansåg inte lärarna. Efter flera veckors kamp i februari lyckades de strejka sig till i genomsnitt 30-procentiga löneförhöjningar; 40 procent för de lägst avlönade. Om det låter otroligt mycket ska man veta att den årliga inflationen i Argentina ligger på drygt 30 procent.
De enda som den nya regeringen valt att hålla skadelösa är ägarna till de så kallade ”gamfonder”, som vägrat acceptera det ackord som den tidigare regeringen slutit med 97 procent av de utländska långivarna utifrån att man – efter upproret 2001 – ställde in betalningarna på statsskulden. Spekulanterna har, med stöd av USA, krävt full återbetalning av skulden. Macri har lovat att leverera med hjälp av nya utlandslån om 15-20 miljarder dollar. Den aktuella utvecklingen i Argentina ger en tydlig bild av vad som står på spel också i grannlandet Brasilien.
PT:s politiska utförslöpa
De negativa konsekvenserna av den nyliberala politiken för breda grupper i samhället under 1990-talet, inte bara för de fattigaste skikten utan även stora delar av medelklassen samt en utbredd kamp från sociala rörelser, ledde till att arbetarpartiets, PT, kandidat Lula vann presidentvalet 2002. Partiledningen gjorde tidigt ett strategiskt val, som innebar att ett relativt omfattande socialhjälpsprogram kombinerades med ekonomiska subventioner till det inhemska kapitalet, framförallt jordbrukssektorn (soja, kött, och så vidare) samt gruvsektorerna gynnades av den förda politiken. Den övergripande ekonomiska politiken formulerades från första början av borgerliga ekonomer. Resultaten blev å ena sidan en avmobilisering av den kamp som sociala rörelser fört och, å den andra, återkommande korruptionsskandaler när stora privata företag tackade för de förmåner de fått med mutor av skilda slag till ledande PT-politiker på olika nivåer. Vänsterkritiker inom PT som fördömde eftergifterna åt storbolagen och kapitalistklassen uteslöts. Ett av de tidigaste exemplen var dåvarande senatorn Heloisa Helena, som redan 2002-2003 vägrade att rösta för de försämringar av pensionssystemet som var en av Lula-regeringens första kontrareformer. Efter tio år med återkommande mutskandaler och de senaste årens fallande råvarupriser hamnade regeringen i en återvändsgränd. Missnöjet exploderade i gatuprotester.
En första varningssignal kom i juni 2013, då protesterna utlöstes av att biljettpriserna på bussresor höjdes, men de kom snabbt att utvecklas till massprotester mot bristande sociala satsningar. Efter tio dagar av växande mobiliseringar runt hela landet tvingades PT-regeringen backa och höjningen av biljettpriserna revs upp. Även om protesterna kanske främst uttryckte att stora delar av medelklassen förlorat förtroendet för PT-regeringen fanns bland de protesterande även radikalare delar tillhörande den sociala bas partiet tidigare haft. Ett av kraven var exempelvis införande av en utvecklad och kostnadsfri kollektivtrafik. Juni-dagarna 2013 kom att inspirera till andra, mer tydligt klassbaserade protester. Redan året före hade strejkantalet varit det högsta sedan 1996. Från 446 strejker under år 2010 steg siffran till över 900 under 2013. Ofta handlade det om vilda strejker genomförda mot den fackliga byråkratins vilja, en byråkrati som till största delen stödjer PT-ledningens klassamarbetspolitik. Den dominerande trenden var lönestrejker, men där fanns också krav på ökade resurser till hälsovård, utbildning, bostäder och kollektivtrafik, krav som också förts fram under junidagarna.
År 2014, då Brasiilien stod som värd för för fotbolls-VM, kom maj att bli en ”röd månad” av protester. De bostadslösas rörelse, MTST, demonstrerade för ökat byggande. I andra manifestationer krävde ursprungsfolk rätten till sin jord och de jordlösas rörelse, MST, organiserade en våg av jordockupationer. Transportarbetarna genomförde flera större strejker. Och ”Folkets VM-kommitté” (Comité Popular da Copa) genomförde aktioner utanför de nybyggda lyxarenorna riktade mot miljonrullningen till det konsortium av privata bolag som var ansvarigt – näst efter Wembley stadion i London är den nya Mané Garrincha-arenan i Brasilia den dyraste arenabygget i hela världen. Pengarna borde istället ha investerats i förbättrad hälsovård, utbildning och bostäder menade aktivisterna. Till detta kommer avslöjanden om en korruptionsskandal inom det statliga oljebolaget Petrobras där privata bolag bland annat dubbel- eller trippelfakturerat kostnaderna för bygget av två raffinaderier. Flera Petrobraschefer har anhållits och politiker från i stort sett alla partier står anklagade för att vara indragna i mutskandalen. År 2016 har inletts med stora massdemonstrationer riktade mot regeringen. De högerpolitiker som framträtt i demonstrationerna kräver president Dilma Rouseffs avgång, men inte på grund av mutmisstankar, några sådana har inte kunnat beläggas.
Nej, avgångskravet reses för att regeringen ska ha använt medel i statliga banker för att täcka tillfälliga budgetunderskott, något som de flesta brasilianska regeringar gjort de senaste 25-30 åren. Högern kräver presidentens avgång för att kunna återgå till 1980- och 90-talens nyliberala program. Haken är bara att många i demonstrationerna även har riktat kraven om avgång mot dokumenterat korrupta högerpolitiker.
Vad händer i Centralamerika?
Ytligt sett kan läget i Centralamerika verka paradoxalt. Mot bakgrund av de brutala krigen under 1980-talen kunde man tänka sig att USA och dess europeiska anhängare borde vara oroliga. I Nicaragua heter presidenten Daniel Ortega, ledare för den Sandinistfront, FSLN, som 1979 störtade den USA-stödda Somoza-diktaturen. I El Salvador valdes Salvador Sanches Ceren – under inbördeskriget mest känd som ”comandante Leonel Gonzalez”- en av de fem ledarna för gerillafronten FMLN, för två år sedan till president. Parlamentets talman är dessutom Lorena Peña Mendoza (under kriget känd som gerillaledaren ”Rebeca Palacios, en av FPLs grundare – den största av de fem gerillaorganisationerna inom FMLN). Trots detta gratulerades Sanches Ceren omedelbart till valsegern av USAs utrikesminister John Kerry. Att de tidigare gerillaledarna tolereras av USA beror naturligtvis i hög grad på den politik de idag för. Redan 2009 blev FMLN största partiet i det salvadoranska parlamentet. Det året vann även den oberoende kandidat som partiet ställde sig bakom, Mauricio Funes, presidentvalet. Han gjorde då klart att: ”Med hänsyn till den nuvarande internationella situationen aspirerar vi inte på att bygga socialism i El Salvador. Det vi hoppas bygga är en mer dynamisk och konkurrenskraftig ekonomi som placerar oss på den internationella spelplanen i en högt globaliserad och konkurrerande värld. Vi hoppas skapa en starkare och mer dynamisk ekonomi än det som byggts fram till nu.” Inför valet 2014 var detta också Sanches Cerens program.
Även om Ortega har sett till att ansluta Nicaragua till den progressiva ekonomiska samarbetsorganisationen Alba kan politiken i båda länderna bäst jämföras med den klassamarbetspolitik PT fört i Brasilien. 60- och 70-talens unga revolutionärer skapade historia genom att med sin heroiska kamp störta några av kontinentens blodigaste diktaturer, men de förändrade inte i grunden det ekonomiska/sociala systemet. Idag administrerar de på regeringsnivå det kapitalistiska system de i sin ungdom tog strid för att störta. Inom ramarna för denna kapitalism har de försökt förbättra situationen för de fattigaste med sociala reformer, men med betydligt mindre ekonomiska marginaler till hands än Brasilien eller Argentina.
25 år efter 1980-talets krig har Centralamerika naturligtvis förändrats. Den tidigare godsägarklassen, som härskade med hjälp av militära dödspatrullers brutala våld, har muterats till en härskande klass som i högre grad är knuten till det internationella finans- och industrikapitalet. Det betyder inte att våldet har försvunnit. El Salvador är idag ett av de mest våldsamma länderna i världen. Bara under förra året mördades 6 600 människor. De kriminella gängen, ”maras”, skapar en osäkerhetssituation som präglar mycket av samhället. Under de senaste åren har det kommit allt mer oroande rapporter från fackligt aktiva om hur företagsledare sluter avtal med de största gängen för att med utomparlamentariskt våld stoppa alla försök till oberoende facklig organisering på de privata industrierna, maquiladoras, som ofta ägs av stora utländska bolag. På det sättet antar våldet en klasskaraktär. FMLN har även offentligt anklagat högerpartiet Arena för att inför det senaste valet försökt organisera valfusk med hjälp av det största gänget, Mara Salvatrucha. En annan klass-, och människorättsfråga, som sticker ut i Nicaragua och El Salvador är det totala förbudet mot abort. I El Salvador dömdes 129 kvinnor för utförd abort mellan år 2000 och 2011. I flera fall handlade det om 30-åriga fängelsestraff. Ett exempel är Carmen Guadalupe Vásquez, som dömdes till 25 års fängelse efter att ha blivit våldtagen och fått missfall. Hon satt inspärrad i sju år innan Högsta domstolen i januari 2015 gav klartecken för hennes frigivande på grund av formella fel begångna under rättegången. Av de kvinnor som dömts hade 51 procent ingen inkomst och 32 procent var lågavlönade. ”Brottet” blir alltså en tydlig klassfråga. Kvinnor från samhällsklasser med större ekonomiska resurser väljer att göra abort i andra länder. Det kanske ska tilläggas att de andra länderna i världen som har detta totala förbud mot aborter är Vatikanstaten, Haiti, Honduras och Surinam. Chile, som tidigare tillhört denna grupp, har nu ändrat sin lagstiftning så att abort kan godkännas om kvinnans liv hotas, om hon har våldtagits eller om fostret är dött.
Integrationsförsök
Utvecklingen i Centralamerika reser frågan om hur en samhällsförändring överhuvudtaget kan vara möjlig i ett litet fattigt land – ”med hänsyn till den nuvarande internationella situationen” för att använda FMLN-ledarnas språk? En början till svar har faktiskt getts de senaste tio åren i Latinamerika, något som varit möjligt tack vare den folkliga mobiliseringen som stoppade de nyliberala kontrareformerna. Svaret som formulerats av de radikala regeringarna i Venezuela, Bolivia och Kuba kom att på spanska förkortas med bokstäverna Alba. Den Bolivarianska alliansen för Latinamerikas folk, som förkortningen står för, är ett försök att praktiskt skapa de materiella förutsättningarna för den ”gryning”, som den spanska förkortningen betyder översatt till svenska. Istället för att underordna sig de imperialistiska företagens dominans med ”frihandelsavtal” är alternativet gemensam, solidarisk och kompletterande handel mellan Latinamerikas länder. Istället för finansbolag kontrollerade från huvudkontoren i USA och Västeuropa – egna regionala banker som finansierar gemensamma utvecklingsprojekt inom infrastruktur och samhällsbyggande. Istället för dollar – en ny valuta. Istället för CNN och annan USA-styrd nyhetsförmedling – en egen nyhetsbyrå på regional nivå. De nya styrkeförhållandena mellan klasserna som upproren förde med sig gjorde det möjligt att lansera detta historiska projekt. Ja, det är möjligt att störta blodiga diktatorer, påbörja en samhällsomvandling, bryta med den imperialistiska världsordningen, men det förutsätter att nya organisationer, nya institutioner, nya relationer mellan folken byggs på en internationell nivå. Om det är något Hugo Chávez framför allt ska ihågkommas för är det detta internationalistiska projekt. Så hur har det gått?
När USA år 2005 misslyckades med att driva genom ett frihandelsavtal för hela den amerikanska kontinenten togs flera initiativ för att skapa gemensamma strukturer i regionen. De handlade om ambitiösa målsättningar för industrialisering, energidistribution och förbättrade kommunikationer, men programmen har inte genomförts. Den regionala bank, Bancosur, den alternativa valutareserv och den gemensamma valuta som diskuterades har aldrig blivit verklighet. I synnerhet den brasilianska PT-regeringen valde att satsa på det egna landets finansinstitutioner och stöd till sina ”egna” kapitalister. Frånvaron av en gemensam regional bank har underminerat tanken på en gemensam valuta. Inte heller har någon skyddsmekanism mot fallande exportpriser skapats. Varje enskild regering har fört förhandlingar med sina egna kunder, istället för att förhandla som ett gemensamt block. Det har varit mest tydligt i förhållandet med Kina. Varje regering har undertecknat avtal med Kina som monopoliserat inköpen av råmaterial och nya krediter till regionen. Det ojämna handelsförhållandet mellan Kina och Latinamerika blev påtagligt under 2015 då Kinas lägre tillväxt minskade inköpen och investeringarna i regionen. Handeln med Kina har helt klart bidragit till regionens ökade beroende av råvaruexport.
Nederlaget i Venezuela
Venezuelas regering under först Hugo Chávez och efter hans död Nicolás Maduro har varit avgörande för att praktiskt initiera ett alternativ till den nyliberala politiken på regional nivå, en faktor som, vilket tidigare framhållits, är av utslagsgivande betydelse för att slå tillbaka högerkrafterna. Valnederlaget i december 2015 var inte oväntat, men större än befarat. Det innebär inte att den ”bolivarianska” revolution med socialistiska förtecken, som Chávez inledde, är omgående avslutad. Däremot visar valresultatet att revolutionen bara kan överleva med en mer radikal politik. Orsakerna till det breda folkliga missnöjet som uttrycktes i valnederlaget är de senaste årens växande ekonomiska problem: en skenande, tresiffrig inflation som bidragit till reallönesänkningar, en allt större brist på livsmedel och andra basvaror, en snabbt växande svart marknad för varor och utlandsvaluta, byråkratisk misskötsel, en utbredd korruption bland såväl chavistiska statstjänstemän som oppositionella affärsmän och ett halverat oljepris som minskat möjligheterna att importera och distribuera livsmedel billigt via de statliga butikerna. Därtill kan tilläggas en fortsatt hög våldskriminalitet. Problemen är inte nya, men de har kraftigt förstärkts av oljeprisfallet. Det fortsatta extrema beroendet av oljeexporten är antagligen den bolivarianska revolutionens största misslyckande. Trots allt tal om att utveckla ett mer mångsidigt näringsliv och bli självförsörjande på livsmedel svarar försäljningen av olja idag för 96 procent av exportintäkterna och nästan halva statsbudgeten. Raset för världsmarknadspriset på olja är den viktigaste orsaken till att Venezuelas ekonomi krympte 2015 med närmare 10 procent.
Bara något dygn efter valnederlaget offentliggjorde företagarorganisationerna FEDECAMERAS (som spelade en huvudroll under försöket till statskupp 2002) och FEDEAGRO (jordbrukskapitalet) sina krav på förändring. De kräver bland annat att den arbetslagstiftning som förbjuder godtyckliga avskedanden och outsourcing omedelbart måste avskaffas, liksom de lagar som ligger till grund för pris- och valutakontrollen. Även lagar som ger småbrukare och fattigbönder rätt till jord att bruka för att göra landet självförsörjande på livsmedel ska bort. Kapitalisterna ser nu nya möjligheter att få gehör i parlamentet för sina klasskrav. På många punkter liknar programmet det som den nye presidenten Macri påbörjat i Argentina, en återgång till en nyliberal ordning. Att den nya parlamentsmajoriteten kommer att försöka driva genom kontrarevolutionära förändringar är helt klart, men inte i vilken takt eller hur brutalt det kommer att ske. Den borgerliga oppositionen är inte något helt homogent block. Den består på ena kanten av en extrem och våldsam ultrahöger som främst representeras av Leopoldo Lopez, Antonio Ledezma och Maria Corina Machado,och dels en mer moderat del med den före detta presidentkandidaten Henrique Capriles och ledaren för Accion Democratica, Henry Allup. Skillnaden mellan de båda falangerna ska inte överdrivas. De vill båda stoppa den bolivarianska revolutionen, avsluta de sociala reformprogrammen och föra en nyliberal politik. Skillnaderna är snarare taktisk. Ultrahögern är beredd att snabbt söka lån från IMF och Världsbanken (i storleksordningen 40 miljarder dollar) kopplat till ett program för att ta bort pris- och valutakontroller, stoppa alla sociala program och privatisera statliga företag. Och de är beredda att driva genom detta med våld. ”Moderaterna” vill undvika risken av en omfattande folklig revolt mot den nyliberala politiken. De inser att det kan bli svårt att avsätta Maduro genom en folkomröstning om nyliberala kontrareformer, som samtidigt innebär kraftiga försämringar för stora grupper som gynnats av revolutionen. Genomförs en sådan blir det också svårt att skylla alla fortsatta ekonomiska problem på presidenten då parlamentet kontrolleras av de borgerliga partierna. Enklare då att tillfälligt behålla en del av de sociala programmen, avsätta presidenten, bitvis avskaffa de strukturer som det senaste årtiondet organiserats i bostadsområdena runt de sociala reformprogramen (”misiones” för ”skola, vård, omsorg”) och därefter genomföra det nyliberala programmet.
Det enda som kan stoppa borgarklassen från att riva upp de sociala reformerna är den folkliga mobiliseringen på arbetsplatser och i bostadsområden samt massiva protester på gator och torg. Man bör inte glömma att – oavsett att det vara ett valnederlaget – trots de ekonomiska problemen, trots korruption och byråkratism i den egna rörelsen röstade faktiskt 5,5 miljoner på PSUV i valet. Det finns alltså en folklig grund för att bygga ett försvar mot de angrepp som nu kommer från högerpolitikerna. Men ska detta försvar bli effektivt och de fattigas missnöjesröster vinnas tillbaka för en fortsatt revolution måste politiken ändras. Den vänster, de revolutionära socialister, som funnits inom rörelsen har under många år kritiserat den förda politiken och varnat för de bakslag den kan medföra.
Om man – som Maduro helt riktigt har hävdat de senaste åren – är utsatt för ett ”ekonomiskt krig” från USA-imperialismen och den härskande kapitalistklassens sida vinner man inte det genom återkommande eftergifter och vädjanden. Klassamarbetspolitiken är en återvändsgränd i Venezuela, liksom i Brasilien eller Argentina. Kapitalistklassen använder alltid sina ekonomiska maktmedel för att bevara sin sociala och politiska makt över samhället och kommer att fortsätta göra det. Ett framgångsrikt försvar av de sociala reformer som påbörjats kräver att deras egendomar överförs i samhällets ägo. I Venezuela handlar det om att ta över de privata bankerna och finansbolagen samt de livsmedelskedjor och större företag som kontrolleras av revolutionens fiender. Men för att detta ska fungera positivt måste samtidigt demokratin – den folkliga direkta kontrollen av ledare på alla positioner – kraftigt utvidgas för att förhindra den typ av byråkratisk korruption och misskötsel som varit så tydlig i Venezuela, och som också är en delförklaring till högerns demagogiska framgångar i Brasilien. Allt talar för en hårdare klasskamp under det kommande året. Det är möjligt att valnederlaget är början på slutet för den bolivarianska revolutionen, och att den process som inneburit så mycket positivt för miljoner fattiga människor blir ännu en i raden av avbrutna revolutioner i Latinamerika – men där är vi ännu inte.
Om de sociala reformprogrammen ska kunna fortsätta eller brutalt avvisas beror på det folkliga motståndet. Även om kapitalets högerpolitiker nu – liksom under 1990-talet – har initiativet i flera stora länder i Latinamerika kommer utfallet att bestämmas av sociala klasstrider. Det är ett misstag att försöka bedöma det som idag händer på regeringsnivå utan att ta hänsyn till kampberedskapen, organisationsgraden och den politiska medvetenheten hos arbetarklassen och den fattiga befolkningsmajoriteten. 2000-talet i Latinamerika inleddes med folkliga uppror mot nyliberal politik, organiserandet av breda sociala rörelser och radikala politiska processer – ett momentum som skolade en ny generation radikala aktivister. En nyckelfaktor i kommande klasstrider blir vilken roll den nya generationen antiimperialistiska revolutionärer kan spela för att utveckla folklig kamp mot nyliberala försämringar till en kamp för en grundläggande – socialistisk – systemförändring, som inte – än en gång – stoppas i klassamarbetets återvändsgränd.
Rolf Bergkvist är Latinamerikakännare, medlem av Socialistiska Partiet och mångårig medarbetare i Röda rummet.
