Vilka är de specifika politiska förhållanden som ligger bakom uppkomsten av det som i dag betecknas som ”populistiska rörelser”? Hur relevant är begreppet? Och hur bör socialister förhålla sig? Richard Seymour försöker besvara frågorna.
Om man skulle ge sig på att formulera en teori om populism utifrån mediernas rapportering om ämnet så skulle den i grova drag se ut så här: Majoriteten av människor utanför den politiska klassen – den som utgör politikens verkställande skikt av rationellt resonerande handläggare – är i grund och botten en hop vulgära, driftstyrda varelser som offer för sina materiella begär och grumliga önskemål vinglar hit och dit och är oförmögna att göra reella politiska överväganden. I politiskt svåra situationer förleds de av försåtliga demagoger som utlovar falska lösningar och folk riktar sina primitiva – potentiellt våldsamma – politiska impulser mot sina välgörare i det politiska skiktet. ”Populism” uppstår när folket inte längre erkänner sina verkliga styresmän och börjar bita i kopplet.
Med en sådan bild blir den så kallade ”populistiska öppningen” med nödvändighet ett element i vad Nick Clegg kallar ”oförnuftets epok”.1 Mediernas förklaringar tar formen av ohederligt misstänkliggörande, genom att man helt enkelt klumpar samman allt från vänster till höger under samma beteckning; Sanders, Corbyn, Iglesias, Tsipras, Trump, Farage, Le Pen – populister allesammans. Genom att inordna alla under samma rubrik så får man det att framstå som att skillnaden mellan radikal vänster och extremhöger är relativt oväsentlig jämfört med det irrationella ursinne som är gemensamt för dem och för deras respektive anhängare. Sinnebilden för den populistiska irrationaliteten är, i den här typen av beskrivning, hur man påstås helt strunta i vedertagen rättesnören för hur man ska agera för att vara ”valbar”. Tony Blair är förbryllad över hur galet ”frågan om valbarhet” – och allt vad det innebär för hur politik bör utövas – hanteras i dagens, skiftande politik2.
Men är det inte möjligt att se populismen som något annat än en folklig sjuka? Om man tillsvidare avvaktar med frågan i vilken mån det är lämpligt och rättvist att använda kategorin ”populism” så som medierna gör – Corbyn är till exempel, av skäl som jag återkommer till, knappast någon ”populist” – går det att urskilja de förutsättningar som är gynnsamma för populistiska strategier, som vid andra tillfällen inte alls fungerar lika bra? Jag tänker hävda att det är en fråga om representativitet. Det är när ”den representativa kopplingen” – genom vilken ”folket” och dess samlade vilja är menad att effektivt avspeglas i den parlamentariska apparaten – bryts, som förutsättningar för populistisk revolt blir gynnsamma.
Min utgångspunkt är Francisco Panizza’s definition av populism, som ser det som en reaktion som motsätter sig status quo och förenklar det politiska spelet genom att symboliskt dela upp samhället i ”folket” (de underkuvade) och ”de andra”. Varken ”folket” eller ”de andra” refererar till några verkliga sociala grupper; de är båda symboliska konstruktioner. Skillnaden mellan vänster- och högerpopulism ligger i hur den konstruktionen går till. I allmänhet är vänsterpopulisternas beskrivning av folket bred och inkluderande och deras ”de andra” ses som en liten isolerad elit (”Kasten” i Spanien, miljardärsklassen i USA). Högerpopulisterna har en snävare definition av folket som oftast innefattar hänvisningar till nation eller ras, medan deras ”de andra” är dels en elit och dels en underklass, eller en rasmässigt beskriven grupp, som är i maskopi med varandra (som George Wallace´ kampanj och andra liknande sydstatsbaserade kampanjer riktade mot den liberala eliten och mot afroamerikaner).
Under ”normala” politiska förhållanden framställer sig staten som att den representerar vår enhet som ett folk, som nation. I klass-demokratier legitimeras staten genom rätten att rösta på parlamentariska representanter. Man röstar på sina representanter och summan av individernas viljor förmedlad genom staten, eller dess representativa gren, blir ett uttryck för folkviljan.
Men självfallet är inte denna representativa koppling så direkt som det kan synas. För det första så existerar inte ”individuella viljor” som något givet utan organiseras av staten genom konstituerandet av de styrda som individuella undersåtar i form av medborgare.
För det andra så är konstituerandet av folket som representationer av ”intressen” (klass- eller andra typer), organiserat genom politiska partier som, för att vara effektiva, måste vara integrerade i statsapparaten och måste organisera sin interna struktur enligt hierarkiska mönster, både för att vara effektiva i val och regeringsdugliga.
För det tredje är staten inte en neutral arena, utan domineras av fraktioner eller tongivande element ur kapitalistklassen, hierarkiskt organiserade via statens institutionsstruktur. Poulantzas karaktäriserade denna koalition som ”maktblocket” i varje givet samhälle. Ur maktblockets synvinkel är det idealiskt om man förmår formulera sina intressen – som alltid är ifrågasatta, aldrig klart artikulerade – inte i bara teknokratiska ordvändningar eller som politiskt policy, utan med den kollektiva demokratiska viljans moraliska språk. För att lyckas med detta är det inte nödvändigt att maktblocket tar hänsyn till alla klassintressen – en betydande minoritet utesluts alltid – men för att vara effektiv måste man inkorporera skikt av de dominerade klasserna i en bredare allians av samhälleligt samtycke som liknar det Gramsci benämnde ett ”hegemoniskt block”.
Slutligen så finns det inom statens verkningsfält ett flertal samhällsinstitutioner som formellt är åtskilda från den samhälleliga maktutövningen, men som inte desto mindre i sina funktionen i allt väsentlig utgör en integrerad del av denna. Det gäller i synnerhet medierna. De spelar en viktig roll för att formulera, skapa och legitimera politiken så att den framstår som skapad av den demokratiska viljan och som själva det instrument som frambringar folkets kollektiva historiska öde.
Folket som ”föreställd gemenskap”, för att använda Benedict Andersons begrepp, konstrueras inte bara av dess representation i form av ett parlament, utan också av den bild som medierna ger av denna representation.
Kort uttryckt: under ”normala” politiska förhållanden kan man sätta likhetstecken mellan ”folket” och deras representation i den kapitalistiska staten. Sådan är den representativa kopplingen i grova drag. Brottet i den representativa kopplingen är ett av nyliberalismens dysfunktionella drag.
I sin strävan att reducera statens demokratiska förmåga och utplåna det motstånd som byggts in i statsapparaten av arbetarklassen och av vänsterkrafter attackerar nyliberalerna socialdemokratin. Genom att reorganisera statens inre verksamhet enligt marknadsprinciper omöjliggör man effektiv demokratisk kontroll av beslutsfattandet och strävar efter att tämja partier på vänsterkanten och den politiska mittfåran så att de i sin praktik avvisar alla politiska alternativ som inte överensstämmer med den nyliberala formen av kapitalackumulation. Följden har blivit att deltagandet i den parlamentariska politiken sjunkit på alla fronter, vad gäller valdeltagande, partimedlemskap och benägenhet att identifiera sig med partier. Partipolitiken har alltmer blivit en angelägenhet för valstrateger, opinionsinstitut, fokusgrupper och spinndoktorer medan partiernas ledningar allt mindre förlitar sig allmänhetens stöd utan baserar sin legitimitet på sitt förhållande till statsapparaten. Slutresultatet är att den klasskoalition som statsmakten i någon mening ”avspeglar” har blivit mycket smalare. På samma sätt har mediernas bild av hela denna representationsordning smalnat av och allt fler människor känner sig utestängda från det politiska landskap som beskrivs.
Denna fortskridande kroniska degenerering har i den period av åtstramningspolitik som präglat finanskrisens efterspel blivit till en akut kris, där partier som tidigare haft en dominerande ställning imploderat; Pasok i Grekland, Labour i Skottland, Socialistpartiet i Frankrike, Fine Gael och Fianna Fail i Irland. Demokratins spegel sprack och i den deformerade bilden kände folket inte igen sitt ansikte. Det är under de här förhållandena som de populistiska upproren flammar.
Populismen försöker med hjälp av insmickrande retorik riktad till det ”ärliga folket” samla en allians av underordnade element ur olika klasser och rikta deras politiska kraft för att få till stånd en omorganisering av det existerande samhälleliga maktblocket. Man riktar vanligen kritiken lika mycket mot etablissemangsmedia som mot politiker, och får en stor del av sitt stöd på grund av att man kritiseras i samma media.
Det är viktigt att påpeka att populismen inte har som mål att kullkasta maktblocket eller det representativa politiska system genom vilket det är organiserat, utan syftar till att förändra dess sammansättning och politiska karaktär, samt att återupprätta en tydlig representativ koppling. Thatcherismen är ett exempel på mobilisering av en sorts reaktionär populism till stöd för ett projekt som utformats för att ersätta den gamla, paternalistiska eliten inom den offentliga sektorn, för att reorganisera statsapparaten enligt nyliberal modell, för att bryta upp den korporativa alliansen mellan storkapital, stat och fackföreningsbyråkrati och för att ge finanspolitiken fria tyglar. Det var en ombildning av maktblocket som man omöjligt kan förväxla med dess avskaffande. I dagsläget tillämpar Sanders en liknande strategi men från ett socialdemokratiskt perspektiv, när han försöker samla ”Amerikas folk” mot ”klassen av miljardärer” bakom ett program för att tygla finanskapitalet och ge mer makt till industrikapitalet, införa och utveckla socialdemokratiska inslag i välfärden, begränsa statens repressiva apparat, (i synnerhet slå ned på rasistiska inslag) och demokratisera staten så att den representativa kopplingen återställs.
Ur ett socialistiskt perspektiv så är populismens grundläggande svaghet att för att vara en effektiv populist så måste man stryka folkliga fördomar medhårs. Det ges givetvis rätt stort manöverutrymme även inom de ramarna, men det är svårt att rakt av gå emot folkliga fördomar om framgången är baserad på att tala vackert om det hederliga ”folket” som förråds av en illasinnad ”elit”. En annan svårighet är att eftersom populismens mål är att återupprätta den representativa kopplingen så tenderar den att fungera som det Lacan kallade ”hysterins diskurs”. I sina vildsinta utfall mot ”eliten” som en falsk härskare söker den underförstått efter en ny sann härskare. Populismen inrymmer, med andra ord, en dold ideologi om maktutövning. Här finns förklaringen till den viktiga roll som karismatiska personligheter med ”förmågan att uttrycka det folk tänker”, spelar i populistiska rörelser och som brukar ge dem ett gemensamt drag. Det är uppenbart att populismen kan innehålla mycket annat, den involverar och organiserar människor, ger dem självförtroende som politiska aktörer på egna villkor, ökar deras ”klassmedvetande” och utmanar deras fördomar. Men det tidigare nämnda är otvivelaktigt något som är ständigt verksamt i populistiska rörelser. I den meningen har reaktionärerna på the Telegraph rätt när de hånar föreställningen att Jeremy Corbyn är en populist.3 Han är allergisk mot idén om karisma och är beundransvärt oförvägen att gå emot folkliga fördomar vad gäller invandring, välfärd och en hel rad andra ämnen.
Ett förnuftigt förhållningssätt för socialister gentemot populism bör, enligt mitt förmenande, innefatta både distansmarkerande och ingripande. Man måste akta sig för att summariskt avfärda alla populism som om den alltid, genom sin inre natur – och i samma utsträckning vad gäller olika rörelser – vore ”problematisk”, vilket är ordet för dagen i ett flertal diskussioner i ämnet på Internet. Man bör försöka att strategiskt gripa in i dem för att vidareutveckla deras demokratiska och radikaliserande dynamik. Vänstern bör aldrig hemfalla åt populism, även när den är i en form som undviker de faror som nämnts tidigare, för vårt mål är inte att återställa den representativa kopplingen, utan att utmana den representativa strukturen. Men genom att betrakta populismen inte som en sjukdom, eller avvikelse från upplyst klasstänkande, utan som en politisk situation, en öppning som föds ur den parlamentariska politikens krisläge, kan vi effektivt ta till vara dess möjligheter. <<
Översättning: Peter Jervelycke Belfrage
Richard Seymour är författare och radiojournalist. Han har bland annat givit ut: The Liberal Defence of Murder (2008) och Against Austerity (2014). Ingår i redaktionen för den socialistiska kvartalstidskriften Salvage från vars hemsida texten är hämtad (28 mars 2016).
