Ett särskilt kännetecken för vår tid är att en ny grupp av så kallat 
policyprofessionella tagit sitt säte mitt i politiken: i departement, riksdagskanslier, partier, PR-organ intresseorganisationer och tankesmedjor. Men vad är det här för en ny typ av social kategori? Vad är specifikt för den? Och hur påverkar den politiken och i sin förlängning demokratin? Forskningsstudien Makt utan mandat penetrerar fenomenet. Ytterst menar denna artikels författare att fenomenet är en av flera aspekter på hur den borgerliga demokratin är stadd under förtunning.
De senaste decennierna har antalet policyprofessionella, och dess tyngd i den svenska politiken, vuxit lavinartat. Det har föranlett socialantropologen Christina Garsten, statsvetaren Bo Rothstein och sociologen Stefan Svallfors att genomföra en samhällsvetenskaplig forskningsstudie av fenomenet. Boken Makt utan mandat är resultatet av denna forskningsstudie. Metoden som de främst använt sig av är djupintervjuer av 72 policyprofessionella för att greppa hur denna yrkeskår ser ut,
dess maktmöjligheter, självbild och framtidsutsikter. Vad är då en policyprofessionell? Vad
inkluderar det som yrkesgrupp och speciell social kategori? I första kapitlet definierar författarna begreppet:
”Det handlar till exempel om politisk sakkunniga och pressekreterare i regeringskansliet, politiska sekreterare i riksdagen såväl som i kommuner som landsting, personer som arbetar med samhällspolitiska analyser och utredningar inom olika fackförbund och andra intresseorganisationer, personer som arbetar med PR och andra uppdrag på konsultbyråer som särskilt har inriktat sig på politikens område samt personer på så kallade tankesmedjor som är nära kopplade till den politiska sfären”.
Policyprofessionell som social kategori
I andra kapitlet försöker man att frilägga vad som är specifikt för denna sociala kategori. Här påvisas det att de är relativt unga. Medianåldern ligger på knappt fyrtio år. Man uppskattar att antalet rör sig om cirka 2000-2500 personer, och om de personer som är
anställda av näringslivet för att lobba mot politiken tas med (något som inte görs i denna studie) handlar det om ungefär 3500 personer. Nästan alla är universitetsutbildade, hälften av dem har en universitetsexamen på minst masternivå De har i genomsnitt en betydligt högre utbildning än riksdagsledamöterna, även om tre fjärdedelar av dessa också studerat vid universitetet. Deras vanligaste huvudämne är statsvetenskap följt av nationalekonomi. Nästan hälften av dem som har universitetsutbildning har den från Stockholm eller Uppsala. Deras genomsnittliga lön ligger betydligt lägre än riksdagsledamöternas, även om spännvidden mellan olika anställningar är betydande. De bäst betalda policyprofessionella ligger på en nivå liknande en minister eller partiledare.
Könsfördelningen är ganska jämn. Flera av organisationstyperna har i det närmaste en 50/50 fördelning mellan män och kvinnor. PR-byråerna och tankesmedjorna har dock en betydande övervikt av män. De policyprofessionella är en rörlig yrkeskategori. När data till Makt utan mandat inhämtades våren 2012 var mediananställningsåret 2010. Endast en av tio inom kategorin har någon gång haft ett uppdrag som politisk förtroendevald. Det är ovanligt att man kommer från familjer där någon har eller haft politiken som yrke eller varit fritidspolitiker. Så föreställningen om en ”politisk adel” där makt skulle gå i arv vederläggs. År 2009 gjordes det en studie som omfattade 18 OECD-länder om hur många policyprofessionella det gick per minister i regeringskanslierna. Här visade det sig att Sverige med siffran 6 befann sig klart under det genomsnittliga medeltalet. Italien toppade med siffran 35 och längst ner var Danmark med 0,5 anställda.
Bokens avsnitt som överblickar forskningsläget visar att det inte tidigare gjorts någon enhetlig studie av de policyprofessionellas roll inom svensk politik, så Makt utan mandat är lite av ett pilotprojekt. Däremot har det genomförts en hel del studier inom vissa andra länder och själva begreppet ”policyprofessionell” formulerades 1978 av den amerikanske statsvetaren Hugh Heclo. Bokens följande kapitel tar upp vad de policyprofessionella egentligen sysslar med i sitt arbete och dess syn på sin verksamhet. Därpå följer ett textparti där det utifrån en antropologisk ansats ställs frågan om man kan se denna grupp som en ny politisk ”stam” i det svenska politiska landskapet med sina egna koder, ritualer, terminologi myter och nätverk?. Frågan besvaras jakande.
Partiernas medlemstapp
I det avsnitt vilket jag upplever som bokens mest intressanta del reses frågan vad denna grupps ställning innebär för maktförhållandena i svensk politik avseende andra kategorier:
partiernas medlemmar, de folkvalda, de opolitiska tjänstemännen samt massmedia. De policyprofessionella som social kategori har vuxit till i betydelse, samtidigt som de svenska partiernas medlemsantal sjunkit drastiskt och de två senaste decennierna halverats. Idag tillhör knappt tre procent av medborgarna något politiskt parti. En historisk orsak till partiernas kräftgång i medlemsnumerär är att antalet förtroendeposter radikalt minskat – genom kommunreformerna 1952 och 1970, varvid antalet kommuner skars ner från totalt 2500 till 290, men dessa reformer ligger nu ganska långt bort i tiden.
De politiska 
partierna har tappat medlemmar ända sedan 1960 och således fortsatt att göra det i oavbruten takt de senaste 20 åren. Frågan är om de policyprofessionella idag fungerar likt ett filter mellan medlemmar och förtroendevalda, ett filter som gjort att de traditionella gräsrötternas inflytande beskurits och därmed varit en orsak till medlemstappet? Bokens
intervjuer förmedlar bilden av att så är fallet. Här refereras till att de policyprofessionella bland annat har en roll som ”grindvakter” vid bedömning av vilka propositioner/motioner
som ska släppas fram, bevakare av den dagliga partiledningens ståndpunkter över vilken politik som ska föras ut, ståndpunkter som överordnas demokratiska stämmo- och
kongressbeslut. Eller som en policyprofessionell refererar till hur han brukar agera mot enskilda riksdagsledamöter: ”Och då säger de: – Men det här tycker kongressen/
stämman. – Ja, men allt som kongressen/stämman tycker är inte bra, det vet du också”.
En annan sak i sammanhanget, som boken faktiskt inte tar upp, är att partiernas gräsrötter idag har ringa inflytande över hur politiken paketeras. Den hanteringen har i hög grad övertagits av PR-byråer. I det stora hela kan man skönja en förskjutning mot att vanliga medlemmar reducerats till enkla distributörer av en politik som den högsta ledningen beslutat, policyprofessionella vakat över och reklamfirmor paketerat. Belysande är det dessutom att det genom intervjumaterialet tydliggörs att de policyprofessionellas viktigaste drivkraft i sitt arbete är att känna att de utövar politisk makt, makt som de inte uppnått i första taget om de gått den gängse partivägen. Eller som en PR-konsult uttrycker det hela: ” I en demokratisk organisation skulle det ta ganska lång tid innan jag skulle få möjlighet att påverka på det sättet som jag har nu, när jag kan komma in utifrån och direkt få jobba med deras styrelse, förbundsordförande eller generalsekreterare”.
Demokratisk förtunning
Sammantaget ger Makt utan mandat bilden av hur den borgerliga demokratin under senare decennier ur en viktig aspekt förtunnats. En annan sådan är självklart EU-medlemskapet – 30-40 procent av riksdagsbesluten är idag en enkel kodifiering av
lagstiftning beslutad i Bryssel, en supermaktsarena där beslut stadfäst för 507 miljoner medborgare i 28 länder. Frågan är då var den i retoriken så omhuldade närhetsprincipen tar vägen? Överhuvudtaget ställer den fördjupade globaliseringen – och då inte minst handelsavtal som sträcker sig över så många fler samhälleliga fält än enbart handel – frågor om vart den borgerliga demokratin och det rådande samhällsstyret är på väg? Denna demokrati är idag satt under press från flera olika håll. Frågan är vad som
händer med samhällsbygget i stort om den fortsätter att förtunnas?
MAKT UTAN MANDAT:
DE POLICYPROFESSIONELLA I
SVENSK POLITIK är skriven av Christina
Garsten, professor i socialantropologi, Bo
Rothstein, professor i statsvetenskap och
Stefan Svallfors, professor i sociologi.
Dialogos Förlag 2015
Artikelförfattare
Anders Karlsson är skribent på Internationalen,
medlem i Socialistiska Partiet.
