(ur nr 3-4/15)
För i år 110 år sedan hotade öppet krig mellan Sverige och Norge. Då norrmännen vill bryta unionen mellan de båda länderna och bli självständigt gav riksdagen krigsmakten fullmakt att ingripa militärt mot norrmännen. Kriget stoppades framförallt genom arbetarrörelsens mobilisering. Per-Olof Mattsson anmäler en bok som skildrar förloppet.
Kalle Holmqvist har skrivit en populär och informativ bok om den svenska arbetarrörelsens kamp för fred med Norge i samband med upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge 1905. Boken inleds med ett fascinerande citat ur den socialdemokratiska tidningen Arbetet i Malmö från september 1905. Sjunde kompaniet i något av de svenska regementena började plötsligt under en övning i Revinge i Skåne sjunga den norska ”Ja, vi elsker dette land”. Löjtnanten talade då om att den sången ”under nuvarande förhållanden”, d.v.s. konflikten mellan den svenska högern och staten och den norska befolkningen, inte fick sjungas. När då soldaterna istället tog i med Internationalen och en annan populär socialistisk sång, så var det mer acceptabelt och blev ”opåtaldt”.
Citatet säger mycket om hur laddad frågan om Norges självständighet var under året 1905. Frågan hade emellertid inte uppstått plötsligt utan hade en lång förhistoria. Norge hade i många århundraden tillhört Danmark. I samband med Napoleonkrigen i början av 1800-talet satsade emellertid Danmark fel när man stödde den franska sidan. Sverige hade 1809 för sin del förlorat den finländska delen av riket till Ryssland. I stället för att satsa på en återerövring av Finland, slöt den svenska staten en allians med Ryssland med målet att erövra Norge från Danmark. Svenska trupper deltog i besegrandet av Napoleon vid Leipzig 1813 och på hemvägen tågade trupperna mot Danmark och tvingade fram en uppgörelse om Norge. Europas stormakter stödde de svenska anspråken och därmed var frågan avgjord. Norrmännen var dock inte med på resultatet av uppgörelsen och sammankallade i stället en konstituerande församling i Eidsvoll. En egen grundlag antogs den 17 maj 1814, den dag som ännu är Norges nationaldag. I jämförelse med den svenska författningen var den norska betydligt mer demokratisk.
Församlingen var helt emot Sveriges anspråk på att styra i Norge och utsåg i stället en dansk prins till norsk kung. Den svenska staten tog då till vapen och med 45 000 man, många med stor erfarenhet av olika krig, mot norrmännens 30 000, illa utrustade och dåligt tränade, vann svenskarna en snabb seger. Det var dock inte så lätt att kuva norrmännen och fredsfördraget i Moss 1814 kodifierade en union mellan de två länderna med en gemensam monark. Norge fick behålla stortinget, armén och den nya grundlagen. Det är viktigt att komma ihåg att detta var rätt unikt i det dåtida Europa, där reaktionen i och med Wienkongressen 1815 besegrade de radikala vågorna efter franska revolutionen 1789. Den svenska staten försökte gång på gång stävja de norska strävandena efter självständighet. Firandet av 17 maj förbjöds 1828 och året därpå möttes firandet av svensk militär. Men 1836 utsågs dagen officiellt av stortinget till nationaldag och svenskarna vågade inte längre ingripa.
Mellan den gemensamma men egentligen svenske kungen och stortinget rådde ett slags dubbelmakt. Kungen kunde säga nej till lagförslag som stortinget antagit, men om förslaget röstades igenom tre gånger upphävdes kungens veto. Ett symptomatiskt exempel på stortingets radikalism jämfört med övriga kontinenten är avskaffandet av den norska adeln. Lagen röstades första gången igenom 1816 och blev vid tredje omröstningen 1821 gällande lag och den norska adeln försvann i historiens mörker.
Upplösningen av unionen 1905 hängde samman med att norrmännen ville etablera egna diplomatiska representationer. Utrikespolitiken lydde under kungen men stortinget ville föra en egen, vilket också den norska borgerligheten hade intresse av. Norge hade en omfattande sjöfart och 1893 röstade stortinget för att det speciella unionsmärket skulle tas bort från den norska handelsflaggan.
I den svenska arbetarrörelsen var sympatierna för Norge mycket starka, speciellt i de socialistiska ungdomsorganisationerna. Socialdemokratins framtida obestridde ledare Hjalmar Branting var emellertid inte från början för upplösning av unionen utan förespråkade en verklig folkunion som alternativ. I februari 1895 antogs vid ett socialdemokratiskt möte i Malmö ett uttalande som uppmanade arbetarna att motsätta sig alla försök att undertrycka norrmännen. När den svenske kungen Oscar II vägrade 1895 att godkänna en ny norsk regering skärptes konflikten. Kungen och krigsmakten fick då också av riksdagen fullmakt att ingripa militärt mot norrmännen. Vid demonstrationen på första maj i Stockholm 1895 talade Branting och deklarerade att om makthavarnaskulle vända gevären mot Norge, kunde det hända att de själva kunde bli skjutna. Han åtalades och dömdes först till fängelse sedan till böter. Den socialistiska ungdomsrörelsen var vid den här tiden splittrad i en kulturradikal, anarkistisk gren, kallad ungsocialisterna, och en mer partitrogen socialdemokratisk gren. Stödet för Norges strävan efter självständighet var starkt i båda rörelserna och en intensiv aktivitet utvecklades för att motarbeta den svenska statens planer. Det växte också fram ett samarbete med den norska arbetarrörelsen.
Parallellt med att den svenska staten med kungahuset i spetsen blev alltmer hotfull mot norrmännen utvecklade ungdomsrörelserna en febril aktivitet, inte minst riktad till värnpliktiga. När stortinget i juni 1905 konstaterade att Oscar II inte längre var kung över Norge ställdes allt på sin spets. Frågan var om arbetarrörelsen skulle lyckas i sina försök att förhindra ett krig. Reaktionära krafter mobiliserade till stöd för kungen och militära insatser mot Norge. I juni samlades också den socialdemokratiska ungdomsrörelsen till kongress och antog ett uttalande som förespråkade generalstrejk för att ”förhindra ett krig”. En eventuell mobilisering skulle mötas av vägran att delta och kongressen hävdade att ”vapnen – om de skulle riktas mot någon – icke borde riktas mot norrmännen.” Här fanns ett implicit hot om att vapnen egentligen borde riktas mot de härskande i Sverige. Kongressen uppmanade vidare till massmöten över hela landet under parollen ”Fred med Norge!” Den blivande statsministern Per Albin Hansson menade på kongressen att hela arbetarrörelsen måste vara ”beredd att sätta makt bakom rätten och till hvarje pris förhindra våld mot Norge”. Uppropet trycktes i tidningar och spreds i 100 000 exemplar som flygblad. Även socialdemokratiska partiet höjde rösten sommaren 1905. Partiets ledning skickade telegram med stöd till det norska partiet och antog ett manifest som bland annat krävde ett erkännande ”utan förbehåll” av ”det norska folkets själfbestämningsrätt öfver sina egna öden”.
Över hela landet organiserades möten och protester till stöd för Norge. Aktiviteten från arbetarrörelsens sida till stöd för de norska kraven fick kungahuset och de reaktionära krafterna att tänka två gånger innan man gav sig in i militära äventyr mot grannlandet. Regeringen började också vackla och kungen slog till reträtt. I riksdagen insåg talare som förespråkat en hård linje mot Norge att befolkningen motsatte sig krig mot Norge och att arbetarklassen som helhet skulle kunna hamna ”i socialismens våld”. Särskild agitation och propaganda riktades till de värnpliktiga av ungdomsrörelserna och gjorde armén opålitlig. Till slut gav reaktionen efter och den sista augusti 1905 inleddes förhandlingar i Karlstad. De under sommaren inryckta värnpliktiga i den svenska armén, 50 000 till antalet, var inte att lita på. Tidningarna fylldes av rapporter om vad som hände bland soldaterna. I Stockholm, på Svea livgarde, sjöng värnpliktiga den norska nationalsången och Arbetets söner.
Den 23 september undertecknades avtal om att upplösa unionen. När sedan riksdagens två kamrar godkände avtalet meddelade Oscar II att han avsade sig Norges tron. Därmed var Norge självständigt, till stor del tack vare den svenska arbetarrörelsens motstånd mot alla försök att ännu en gång underkuva Norge. Den svenska arbetarrörelsens inställning och praktiska handlande under unionskrisen blev ett föredöme för den internationella arbetarrörelsen.
Den ryske revolutionsledaren Lenin polemiserade på 1910-talet mot Rosa Luxemburgs principiella motstånd mot Polens avskiljande från Ryssland och lyfte fram den norsk-svenska unionsupplösningen som ett föredöme. Lenin skrev ”att detta exempel de facto visar de medvetna arbetarnas plikt att systematiskt propagera och vidta förberedelser för att eventuella sammanstötningar på grund av en nations avskiljande endast skall avgöras så som de avgjordes 1905 mellan Norge och Sverige och inte ’på ryskt vis’.” Lenin menade också att det ”nära förbundet mellan de norska och de svenska arbetarna, deras fullständiga kamratliga klassolidaritet vann på att de svenska arbetarna erkände norrmännens rätt till avskiljande”. De norska arbetarna blev övertygade om att ”de svenska arbetarna inte hade smittats av den svenska nationalismen, att broderskapet med de norska proletärerna stod högre för dem än den svenska bourgeoisins och aristokratins privilegier”.
Det är en utmärkt bok som Kalle Holmqvist skrivit. Den lyfter fram och belyser ett av de finaste kapitlen i den svenska arbetarrörelsens historia. Den är också lätt att följa med i även för den som saknar förkunskaper om arbetarrörelsens historia. Holmqvist är generös med förklaringar av olika företeelser som inte kan antas vara allmänt bekanta. Dessutom återges ett antal centrala dokument i en bilaga.
Artikelförfattare
Per-Olof Mattsson är lektor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Forskar med inriktning på arbetarlitteratur. Han har i Röda rummet skrivit flertal artiklar, bland annat Från modernistisk poet till ämbetsman – den stillsamme socialisten Ragnar Thoursie.
