Det är nu snart två år sedan Hugo Chávez avled i cancer. Efter hans död har en rad interna motsättningar kommit upp till ytan. Därtill pressas landet av vikande oljepriser och en fientligt inställd borgarklass. Frågan är vart revolutionen är på väg
För precis ett år sedan förlorade den borgerliga oppositionen de lokalval som man ville göra till en folkomröstning mot den nationella regeringen. Under hela kampanjen propagerade oppositionens ledare och deras massmedia för att lokalvalen måste bli en misstroendeförklaring mot president Nicolas Maduro, men den faktiska utgången blev 
en annan. Regeringspartiet, PSUV (Venezuelas socialistiska enhetsparti), fick totalt 5 111 000 röster eller 49,7 procent av samtliga röster för sina borgmästar- och lokala kandidater, som stöddes av flera andra politiska organisationer inom den bredare ”stora patriotiska fronten”, GPP. Den borgerliga oppositionen samlade 4 435 000 röster, 42,7 procent. De återstående åtta procenten gick till oberoende kandidater. PSUV vann 210 av de totalt 335 borgmästarposterna, den borgerliga oppositionen, MUD, 53 och övriga partier åtta poster. Med ett valdeltagande på nästan 60 procent innebar det ett klart bakslag för borgarna.
Efter segern i lokalvalen definierade Maduro en strategi i tre delar för att åtgärda landets ekonomiska problem. Den första är förhandlingar med oppositionsledare och företagsledare för att minska spänningar och lösa specifika problem. Den andra handlar om införandet av hårda lagar mot smugglare, spekulanter och de som ägnar sig åt hamstring. Den tredje är frågan om att förändra regeringens kontroll av priser på varor och tjänster. Redan i december satte sig presidenten i möten med guvernörer och borgmästare från oppositionen för att diskutera specifika problem. I januari antogs en lag om rättvisa kostnader, priser och vinster. Enligt den kan smugglare dömas till fängelse i upp till 14 år, de som hamstrar varor till 12 år och de som bryter mot den statliga priskontrollen till 8-10 års fängelse. Samtidigt devalverades valutan för inköp av importerade varor från 6,3 bolivares per dollar till 11.3 bolivares.
Vänstern inom regeringspartiet kritiserade förhandlingarna med oppositionen och företagarna. De framhöll att Hugo Chávez aldrig gav sig in i förhandlingar på det sättet för att uppnå nationell försoning. Han valde istället att mobilisera den fattiga befolkningen för att driva fram förändringar. Många basmedlemmar oroades av det de såg som en ny politik med eftergifter till landets kapitalistklass. Maduro försvarade inriktningen med att det finns en uppsplittring inom oppositionen mellan de som – trots sitt motstånd – är beredda att verka och producera inom ramarna för revolutionen och en mer extrem fraktion.
GUARIMBA OCH LA SALIDA
Bara några veckor in på det nya året inledde den mest extrema fraktionen på högerkanten en våldskampanj benämnd La Salida (Utgång). Tvärtemot de rapporter som gavs i våra största massmedia om ”fredliga studentprotester” var det uttalade målet för kampanjen att med våld avsätta president Maduro och den demokratiskt valda regeringen. För denna fraktion av oppositionen var det den enda återstående möjligheten efter nederlaget i lokalvalen. De våldsamma protesterna inkluderade attacker på offentliga byggnader, vårdcentraler, allmänna kommunikationer, byggnader som används för regeringens sociala program och vänsterpartiernas lokaler samt universitet.
I flera delstater angreps elcentralerna, och även detstatliga tevebolaget utsattes för angrepp. Skolor brändes ner och på flera håll rapporterades det om krypskyttar som posterade på hustak besköt folk. Till dessa attacker ska läggas en gammal form av protest: Guarimba. Det innebär att vägblockader sätts upp för att skapa maximala avbrott, som stoppar trafiken och förhindrar människor att åka till sina jobb eller skolor. Flera vittnen har berättat om hur blockaderna varit bemannade av maskerade män, som krävt tullavgift från de bilister som velat passera med syftet att skapa en atmosfär av rädsla. Från början av februari till slutet av april medförde de våldsamma protesterna att 43 människor dödades och omkring 900 skadades.
Det är viktigt att understryka att protesterna aldrig var någon ”massrörelse”. Bakom uppmaningarna att med våld avsätta den folkvalde presidenten stod en liten grupp extrema politiker på yttersta högerkanten med Leopoldo Lopez och Maria Corina Machado i spetsen. Vid lokalvalen i december 2013 fick Lopez parti sex procent av rösterna. Machado fick endast 3,6 procent av rösterna 2012, då oppositionen internt skulle utse sin presidentkandidat. Även när våldsamheterna härjade som värst var de begränsade till ett relativt litet geografiskt område – 18 av landets totalt 335 kommuner – och nästan uteslutande i de relativt rikare kommunerna och kommundelarna. Färre än 2000 personer var direkt aktiva i våldshandlingarna. Vid sidan av de tragiska dödsfallen medförde de en omfattande materiell förstörelse för hundratals miljoner dollar. Däremot ledde det inte till att regeringen tvingades avgå. Resultatet blev istället att den splittring som fanns mellan olika fraktioner inom oppositionen ökade, vilket innebar en politisk försvagning av den borgerliga oppositionen – men det stärkte knappast heller regeringen.
FALLANDE OLJEPRIS
Den borgerliga oppositionen har utan att lyckas försökt anknyta till det berättigade folkliga missnöjet med utbredd varubrist, en inflation på över 60 procent och omfattande korruption inom de statliga myndigheterna. Till viss del kan det förklaras av att regeringen har försökt möta problemen med återkommande höjningar av minimilönen och distribution av basvaror via statliga kanaler. Inför den snart förestående julhelgen håller regeringen exempelvis speciella julmarknader där mat och andra varor säljs till kraftigt sänkta priser, så kallade ”rättvisa priser”. Ett speciellt stödprogram har samtidigt återupptagits, som gör det möjligt för hushållen att köpa vitvaror och andra hushållsinventarier till priser som ligger upp till 60 procent under aktuellt marknadspris. De sociala reformprogrammen med fokus på skola, vård, omsorg och bostadsbyggande har dessutom fortsatt.
Men allt detta förutsätter intäkter och de har minskat under det gångna året. Över 95 procent av Venezuelas exportintäkter kommer från oljeförsäljningen. Den ska finansiera betalning av statsobligationer, skulder till utländska bolag och de sociala reformprogrammen inom välfärdssektorn. Det betyder att priset på den internationella oljemarknaden har avgörande betydelse för regeringens budget. Priset för Venezuelas olja föll från 99 dollar per fat i juni till 69 dollar sista veckan i november. Det dramatiska fallet har inneburit en minskad intäkt med 30 procent under 2014 och en kraftigt fallande utlandsreserv. I mitten av november hade den krympt till 19,4 miljarder dollar – den lägsta nivån på elva år. Det finns lite olika beräkningar av exakt hur högt oljepris Venezuela skulle behöva för att finansiera sina sociala reformprogram, subventionera livsmedel till de fattigaste, betala räntor och avbetalningar på statsskulden och fortsätta erbjuda billig olja till grannländer genom det regionala handelsavtalet, PetroCarib. Finansbolaget Credit Suisse Group beräknar att Venezuela behöver ett oljepris på minst 97 dollar per fat för att klara statsbudgeten med nuvarande utgifter. Regeringen har offentligt argumenterat för att oljepriset borde ligga runt 100 dollar per fat. I andra beräkningar anges siffran till 120 dollar per fat. Det är alltså betydligt över den nuvarande nivån, som dessutom faller vecka för vecka.
För att få upp oljepriset har Venezuelas utrikesminister, Rafael Ramirez, under hösten rest runt till flera oljeexporterande länder för att skapa enighet om en minskad oljeutvinning. Vid ett möte 25 november försökte Ramirez övertyga representanter för Mexiko, Ryssland och Saudiarabien om att utvinningen måste skäras ned med två miljoner fat per dag – utan något resultat. Vid sitt möte två dagar senare i Wien beslöt de oljeexporterande ländernas organisation, OPEC, att inte minska utvinningen utan bibehålla den på 30 miljoner fat per dag. Venezuelas president, Nicolás Maduro, förklarade efter OPECs beslut att budgetens utgifter för sociala program och försvaret inte kommer att skäras ned. ”Om det skulle vara nödvändigt att skära ned något i budgeten, kommer vi att skära ned lyxkostnader, våra egna löner, men inte en bolivar av det som går till utbildning, husbyggande och sociala program. ”Utrikesminister Ramirez lovade vid ett möte med de länder som ingår i PetroCarib-programmet att Venezuela kommer att stå fast vid sina tidigare utfästelser. PetroCarib är ett handelsprogram, som gynnar fattiga länder i Centralamerika och Karibien. Det innebär att länderna betalar 40 procent av oljepriset vid leverans och att de återstående 60 procenten omvandlas till ett långsiktigt lån som betalas av under 25 år med en årsränta av en procent.
I PetroCarib ingår förutom Venezuela 18 centralamerikanska- och karibiska länder.
Till detta ska läggas att Venezuela fortsätter öka sitt beroende av Kina (och, i mindre utsträckning, Ryssland). Den 18 november informerade president Maduro att landet fått ett nytt lån från Kina på fyra miljarder dollar som läggs till valutareserven. 2008 skapades en speciell Kinafond där lån från landet placerades, som nu beräknas uppgå till 50 miljarder dollar för investeringar i statliga projekt. Som betalning för lånen skeppar Venezuela över en halv miljon fat råolja varje dag till Kina. Den leveransen förväntas öka till en miljon fat per dag 2016. Enligt spekulationer i affärstidningarna kan en snabbt krympande utlandsreserv även tvinga det statliga oljebolaget PDVSA att sälja sitt dotterbolag i USA, Citgo Petroleum Corp, för tio miljarder dollar.
DEN INTERNA DEBATTEN
De ekonomiska problemen och korruptionen har lett till öppna motsättningar inom det regerande partiet, PSUV. Motsättningar som senaste halvåret kommit till uttryck på alla nivåer inom partiet. Sedan tidigare har också vänsterströmningar kritiserat byråkratiseringen av organisationen och delar av den ekonomiska politiken. År 2012 slutade partiet med att låta basmedlemmarna utse valkandidater genom interna omröstningar. Istället blev det ledningen som uppifrån utsåg kandidaterna. Inför årets partikongress, den tredje i ordningen, valdes 537 delegater av medlemmarna i interna val – medan 361 delegater var guvernörer, borgmästare eller parlamentariker utsedda uppifrån. Redan innan kongressen stod det klart att den heller inte skulle välja någon ny partiledning. Officiellt har partiet 7,6 miljoner registrerade medlemmar, men antalet aktiva medlemmar ligger antagligen i närheten av tre miljoner. 
Under sommaren nådde motsättningarna ministernivå. Dagen efter att han sparkats som planeringsminister, den 18 juni, publicerade Jorge Giordani, en hård kritik av Maduroregeringens politik, som han anklagade för att inlett en ny kurs bort från den Hugo Chávez stod för. I sin kritik hävdade han att företagarsektorer lyckats övertyga regeringen att implementera ekonomiska reformer som ”underlättar deras försök att återta oljerikedomarna.” Detta från en person som sedan Hugo Chávez tillträdde presidentposten 1999 i stort sett permanent varit en av nyckelfigurerna bakom den ekonomiska politik som förts. Den hårda kritiken togs emot på olika sätt. Vänsterkritiker påpekade att Giordani på toppnivå knappast kunnat undgå sitt eget ansvar för den faktiska utvecklingen och måste haft kännedom om korruptionen sedan lång tid tillbaka, men man försvarade samtidigt hans rätt att föra fram kritik. Från en del partiledare fördömdes han som förrädare och blev suspenderad som medlem. En annan före detta minister och tidigare ledamot av partiets nationella ledning, Hector Navarro, ställde sig 24 juni i ett öppet brev på webbsidan Aporrea bakom Giordanis kritik och blev även han suspenderad samt kallad till ett möte med partiets disciplinära kommitté. Navarro publicerade då ett nytt brev med kritik av ledningens syn på intern demokrati och påpekade att han enligt partiets stadgar knappast kunde suspenderas för att ha offentliggjort ett kritiskt brev. Det ledde till att bland annat Ana Elisa Osorio, tidigare minister och medlem av partiets ledning, twittrade: ”Två av Chávez mest lojala kamrater suspenderade och kallade förrädare. Något dåligt pågår i PSUV.” En annan tidigare minister, Victor Alvárez, fördömde suspenderingarna som ”ren och skär stalinism”. Och det blev värre. Samordnaren för partiets disciplinkommitté, Ramon Rodriguez Chacin, förklarade offentligt att ”varje revolution har haft sin Trotskij”. Navarros svar kom med vändande post: ”Om enligt Rodriguez Chacin jag är Trotskij, betyder det att han antyder att Nicolás Maduro är Stalin och därmed håller med fienden?”
Konflikten har fortsatt under hösten. När partiets grundorganisationer i slutet av november skulle välja lokala ledare hade kända vänsterkritiker uteslutits från kandidatlistorna. De nya kontroverserna kommer efter att flera chavistiska organisationer deklarerat sin avsikt att ansluta sig till den trotskistiska strömningen Marea Socialista, som varit med i PSUV sedan partiets bildande, och jobba för att presentera alternativa lösningar på landets ekonomiska problem samt att ta strid mot korruptionen och byråkratin. Vid ett möte i Caracas beslöt Marea Socialista även att arbeta för att de disciplinära åtgärderna mot Giordani och Navarro skulle stoppas. Samtidigt har vänstern kritiserat den häxjakt som vissa PSUV-ledare försöker få i gång. Den 12 november gick delstatsguvernören Franciso Ameliach ut offentligt och förklarade att ”en aktivist som framkallar oenighet bör fördömas”, följt av ett telefonnummer och mailadress dit avvikare bör anmälas. Mailadressen har rubriken: ”ange PSUV infiltratörer”.
EN MER RADIKAL POLITIK?
Är det då möjligt att föra en annan, mer radikal politik än den president Nicolás Maduro står för där landets kapitalistklass inbjuds till förhandlingar? Innebär inte den internationella situationen att det enda möjliga är att verka för radikala, sociala reformer inom ramarna för den reellt existerande kapitalismen? Är inte 
vänsterkritikerna inom exempelvis Marea Socialista en samling orealistiska revolutionsromantiker?
Kommer inte USA-imperialismen att ingripa militärt om banker, finansbolag och större handelsbolag överförs i hela samhällets ägo och ställs under en demokratisk kontroll, som vänstern förespråkar? Det som talar för en mer radikal politik är den rådande regionala situationen. Skälet till att USA har svårt att ingripa militärt är främst den politiska vänsterinriktningen i Syd- och Mellanamerika: I El Salvador valdes i mars en av 1980-talets mest kända gerillaledare, Salvador Sánchez Cerén , till president, i Nicaragua är Sandinistfrontens Daniel Ortega sedan flera år president, i Brasilien segrade arbetarpartiets kandidat Dilma Roussef i presidentvalet i oktober, i Uruguay vann samtidigt den breda vänsterfronten, Frente Amplio, både parlament- och presidentvalet, i Bolivia segrade Evo Morales, för MAS, på nytt i årets presidentval och i Ecuador sitter Rafael Correa som president. Till detta kan läggas Argentinas president Cristina Fernandez, som befinner sig i öppen strid med de imperialistiska finansfonderna. Det finns ingen anledning att överdriva de här regeringarnas politiska radikalism – flera av dem för snarast en begränsad borgerlig reformpolitik, som gynnat breda grupper av fattiga människor men som samtidigt syftar till att bevara det kapitalistiska systemet – men det är svårt att se att de skulle stödja en direkt militär intervention från USAs sida. Då Venezuela den 16 oktober med 181 ja-röstar (av totalt 193) vann en plats i FNs säkerhetsråd var det med stöd från andra länder i Latinamerika,och trots USAs aktiva försök att stoppa det hela. Även de regionala samarbetsorgan som bildats (Unasur, Bancosur, och kanske framför allt Alba) är uttryck för att USAs möjligheter till militärt ingripande fortfarande är begränsade.
Ett annat skäl för en mer radikal politik är den faktiska utvecklingen i Venezuela. Maduro har det senaste året helt korrekt anklagat den makthavande klassen för att föra ett ekonomiskt krig mot regeringen och befolkningen i landet. Men för att vinna den typen av öppet klasskrig som faktiskt förs är det knappast uppmaningar till motståndarsidan att upphöra använda sina ekonomiska resurser för att få genom sina krav som kommer att ge resultat. Då PSUV för ganska precis ett år sedan vann lokalvalen var det inte genom uppmaningar till social fred. Valet hade föregåtts av att regeringen i november beordrade ut nationalgardet som verkställde en sänkning av de privatägda handelskedjornas priser, med hänvisning till de påslag – ibland handlade det om rena ockerpriser – som den privata handeln genomfört. Den handgripliga åtgärden mot handelsmännens ”fria” prissättning ledde till att stödet för regeringen omedelbart stärktes – och till seger i lokalvalen. Enligt en undersökning som gjordes stöddes denna ”ekonomiska offensiv” av 70 procent av befolkningen och 62 procent stödde åtgärder för att begränsa företagens vinstnivå.
Det pågående klasskriget är fortfarande möjligt att vinna för arbetarklassen, men bara med en mobilisering som grundar sig i en handgriplig och verklig demokratisering av den ekonomiska basen i landet: en socialisering av de privata företag som aktivt verkar mot revolutionen.
