DEBATT: I rörelsen ligger räddningen

I ett samhälle där vänstern famlar medan den nationalistiska högern är på frammarsch finns det ett skriande behov av att hitta ett projekt som enar. Vänsterdebattören Malcom Kyeyune har lyft fram nationalisternas förmåga att samlas kring gemenskapskänslor. Men är all form av gemenskap verkligen besläktade – eller ens eftersträvansvärda? Johannes Jensen resonerar kring begreppet.

 Populister och fascister är i rörelse över hela kontinenten – även i Sverige. Sverigedemo­kratisk Ungdom är kanske landets tredje största politiska ungdoms­förbund och nazisterna i Svenska Motståndsrörelsen och Svenskarnas Parti organiserar en aktivare fascistisk rörelse än på årtionden. Samtidigt anas början på en möjlig vänstervåg, men utan att det än så länge visat något större uppsving av aktivism. I ett sådant läge behövs en diskussion om nationalismens lockelse och den organiserade vänsterns förlorade känsla för kollektiv i de senaste årens debatt. Problemet är att den diskussion som uppstår allt för ofta förs i förrädiskt svepande ordalag. Den senaste vågen av debatter har bestått av enskilda skribenter, som målar upp en bild av en vänster kluven ungefär på mitten, med två läger som entydigt betonar klasskamp respektive identitet framför allting annat.
De som är engagerade i kampen på sin arbetsplats, sitt bostadsområde eller kring försvarandet av vår välfärd klumpas snabbt samman med den vänster som via sina tangentbord ropar ut i det digitala tomrummet.

Det finns också risker förenat med den individualisering, passivisering och atomisering som gärna sker på nätet. De som via sina skärmar stirrar ned i nätets avgrund glömmer lätt att avgrunden stirrar tillbaka och i brist på känsla för ett kollektivt subjekt – ett ”vi”, fastnar frågorna i en allt snävare fokusering på kampen för individens oberoende från förtryckande strukturer. Perspektiven förvrids, som om jaget inte skapades i gemenskapen utan fanns där av sig självt, berett att träda fram – bara språket blev neutralt nog, bara ingen störde och trängde sig på med sina normer och sitt förtryck. Detta är inte representativt för hela vänstern. Ändå är det sant att allt färre deltar i gemensam kamp för gemensamma visioner, och att allt mer av vänsterns ställningstaganden sker i form av avståndstaganden från alla dem som väljer en annan politisk väg. Det är också många som reagerar på vänsterns bristande förnyelse. En av dessa är skribenten Malcom Kyeyune, som från sitt spaltutrymme i tidningen Arbetaren kommit att profilera sig som en hård kritiker av vad som ofta benämns som ”identitetspolitik”. Kyeyunes texter är som regel korta kommentarer, men i våras skrev han en essä där han lät frågan ta ett större utrymme. I Och samfälld skall vår räddning bli går Kyeyune hårt åt den väns­ter som fastnar i moralism och lämnar walkover till en nationalistisk höger som hävdar ett ”vi” i den nationella familjen. Kyeyune menar att vänstern har gått vilse i identitetspolitiken. Han gör det genom att ställa kollektivism, ”gemenskap”, mot individualistisk moralism. Kyeuyne menar att känslan av gemenskap i grunden är likartad oavsett vilken politisk riktning det gäller, och att varje politisk rörelse som strävar efter inflytande måste kunna skapa en sådan känsla av gemenskap. Han pekar på att exempelvis mellankrigstidens tyska arbetarrörelse betraktade nazismen bland arbetarklassen som närmast en sjukdom, vilken behövde botas – men som inte förändrade grundfaktum; att det var arbetare som behövde vinnas tillbaka för arbetarklassens sak. Nutidens vänster är enligt Kyeyune istället fokuserad på att markera avstånd och artskillnad ifrån de som röstar på exempelvis Sverigedemokrater, vilket han hävdar gör vänstern självgod och tandlös.

Gemenskaper

Detta är ett försök att göra en egen analys av nationalismens lockelser och vänsterns utmaning, men också att analysera och kritisera Kyeyunes argumentation. Det är nämligen ett på många vis problematiskt resonemang som förtjänar att bemötas. Att diskutera begrepp som gemenskap och rörelse utifrån en marxistisk analys kräver att begreppen i sig reds ut. Kyeyune säger uttryckligen att gemenskap som en mänsklig varandeform är likartad oavsett politiska förtecken. Det vill säga att den gemenskap subjekten i ett socialistiskt projekt upplever är likartad den i den nationalistiska gemenskapen. Oavsett om han talar om gemenskapen på den mest ytliga nivån är detta en hållning som för med sig problem, men Kyeyunes resonemang börjar leda fel redan i utgångspunkten.
För Kyeyunes grundantagande, att nationalismen växer och på alla fronter trycker tillbaka vänstern, är faktiskt fel. Visst växer högerextremismen, eller rättare sagt tror jag att samhället just nu genomgår en fas där främlingsfientligheten cementeras politiskt och blir mer programmatisk. Detta är förklaringen till hur rasistiska hållningar i samhället tappar mark, samtidigt som stödet för främlingsfientliga grupper ökar. Tidigare har främlingsfientliga hållningar varit närmast överpolitiska och kunnat ligga och pyra inom exempelvis socialdemokratiska väljargrupper, utan att få utlopp i någon direkt rasistisk politik. Idag finns ett väl etablerat parti att bryta åsikterna emot, vilket polariserar opinionen och gör det svårare att vara latent vardagsrasist – de som röstar på Sverigedemokraterna radikaliseras och de som inte gör det tar i samma stund ställning till sina fördomar.

Vidare måste vi reda ut hur själva den nationalistiska rörelsen ser ut. Visst ökar dess stöd, men den som läser texter som Kyeyunes får lätt intrycket att högern marscherar gatorna fram medan vänstern förskansat sig på Twitter. I verkligheten är det ju nästan precis tvärtom. Förutom de mycket farliga men fåtaliga gatukämparna i Svenskarnas Parti och Svenska Motståndsrörelsen samlar högern inga aktivister att tala om och inga massor överhuvudtaget. I verkligheten är det fortfarande bara vänstern som förmår människor i tiotusental att mobilisera för politiska frågor. Den högerextremism, som utgöra det stora hotet mot själva den politiska demokratin, är helt inriktad på att med parlamentarismens och statsapparatens medel förändra samhället, även om den har en brun svans av näthatare. Eftersom stödet för statsapparatens våldsmonopol är så kompakt i Sverige är detta antagligen en helt korrekt taktisk bedömning för ett parti med makt i sikte. Frågan som måste ställas är vad extremhögern egentligen erbjuder de nationalistiska skarorna? Gemenskap, svarar Kyeyune; den gemenskap vänstern övergivit, där människor har en essentiell plats – för att de är arbetare, svenskar, arier. Det är nog en giltig analys för den organiserade delen av den nationella rörelsen. De som tar till gatan, som går på möten och demonstrationer – men de är som sagt få.

Nationalism

När Henrik Arnstad definierar fascismen som en ultranationalistisk rörelse fokuserad på nationens återfödelse visar han på de centrala inslagen: föryngrande, framåtblickande rusighet, kraft och rörelse. Dagens sverigedemokrater framstår knappast som några stora visionärer med hökblicken fokuserad i en mytomspunnen framtid. De är faktiskt ännu mer än vänstern, med dess uppbundenhet i välfärdskapitalismens 1900-tal, fastkörda i en frustrerande känsla av en förlorad epok. Visst finns djupbruna stråk av blut-und-boden-gods i Sverigedemokraternas program, men de saknar i väsentlig grad just de drag som Arnstad menar gör dem till fascister. Sverigedemokraterna – och än så länge deras extremare vänner i Svenskarnas Parti och Svenska Motståndsrörelsen förmår inte samla till någon egen gemenskapskänsla, inte utanför dess egna kärna. De lyckas däremot parasitera på upplevelsen av de förlorade kollektiva strukturer, som redan Marx och Engels visade hur kapitalismen steg för steg under tvåhundra år krossar och upplöser det skyddade landsortssamhället, den trygga familjen, den etniskt-kulturella homogeniteten.
Är det denna gemenskap vänstern skall ge sin in i tävlingen om? Vi måste vara extremt noga med att minnas hur nationalismen fungerar, i alla dess olika grader och former. Det rör sig nämligen inte om ”en gemenskap som är långt ifrån perfekt”, som Kyeyune uttrycker det. Dess exkluderande mekanismer är tvärtom dess själva förutsättningar.

Ideologi

Nationalismen erbjuder en gemenskap i syfte att övertäcka de motsättningar och slitningar som ofrånkomligen skapas i den kapitalistiska produktionsordningen. I det socialistiska projektet är gemenskapen baserad på insikten om det gemensamma ödet, den gemensamma positionen i ekonomin – och det gemensamma intresset att bryta sin position. Med andra ord har vi med gemenskaper som är fundamentalt olika.
Där människor dagligen upplever problem, motsättningar och paradoxer inom det kapitalistiska systemet lägger nationalismen en blöt filt av föreställningar om organisk samhörighet och en grundläggande nationell harmoni. Eftersom den nationella särarten per definition måste vara överlägsen andra blir alla de problem som uppstår i samhället – särskilt i kristider – något externt, kommet av främmande influenser. Nationalismen är nämligen inte bara en exkluderande samhörighet, den är helt byggd på exkludering. Även en perfekt nationalism är alltså exkluderande, inte bara i bemärkelsen att många är uteslutna från dess gemenskap, utan i dess själva kärna. Nationalismen är till sitt innersta väsen relationell. Den är ett Vi ställt i relation till ett hotande, inträngande, smutsigt Dem. Liksom nazisten inte kan existera utan en levande föreställning om Juden, kan inte nationalismen existera om identitet utan Främlingen. Utan hotet utifrån finns inte Sverige. Förvisso kan man påpeka att inte heller arbetarklassen finns utan någon borgarklass, men socialistens mål är ju just att upplösa konfliktrelationen, inte att förstärka den. Efter revolutionen finns varken proletärer eller bourgeoisie. Fetischiseringen av arbetaren som bärare av en serie särskilda värden och egenskaper kommer av realsocialismens misslyckande med att upplösa klassamhället. Därför skall inte vänstern söka efter att upprätta en gemenskap i identiteten av att Vara Arbetare utan genom det gemensamma i det revolutionära projektet att skapa ett nytt samhälle. Alltså något radikalt annorlunda från nationalismens svärmeri kring drömmen om något inneboende unikt. Allt som är vackert och unikt i varje kultur upphör att vara något positivt i den stund det skall naglas fast, definieras och fixeras. Det finns inget en samhällsförändrande vänster bör sky mer än att fetischera sig själv och sin tänkta klassbas. Det kollektiva finns i rörelsen, inte i kärnan. Det finns i luften inte i jorden.