”Vi vet var vi hör hemma”, så uttryckte sig den dåvarande svenska överbefälhavaren, Torsten Gustafsson, redan 1981, underförstått att Nato var den naturliga partnern för det ändock alliansfria Sverige. Med det kalla krigets slut har också Sverige i rask takt orienterat sig ännu närmare Nato. Men hur bör vi socialister se på den svenska krigsmakten? Med nedanstående inledning och därtill kopplade diskussionsinlägg öppnar Röda rummet till debatt i denna fråga.
När politiska partier föds har de starka visioner om en bättre och annorlunda framtid. Vartefter som ett parti slutar vara rörelse och blir institution, byråkrati och ett parti ”som alla andra”, bleknar visionerna – drömmarna dunstar bort.
Så har det gått med Socialdemokratin, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Nykomlingen Feministiskt initiativ har ännu inte satts på prov, men kommer de in i riksdagen utsätts även de för systemets förmåga att svälja, smälta och göra skit av det mesta.
En annan nykomling i svensk politik, Sverigedemokraterna, har fortfarande en dröm, en mycket märklig sådan: Partiet har inaveln som sitt framtidsmål, biologisk och kulturell inavel!
Men Sverigedemokraterna har – i likhet med sina föregångare och läromästare – en väl utvecklad förmåga att spela på känslor. Det finns också ett område inom politiken där alla låter känslorna styra över förnuftet och det är försvarspolitiken. Vårt behov av trygghet är grunden. På den läggs sedan dyrkan av dådkraft och manlig styrka, både på det personliga planet och överfört till tekniska lösningar. Den eviga motpolen till trygghetsbehovet – vår längtan efter äventyret – får också sitt när krigsmakten rekryterar till insatser ute i världen.
När försvarsfrågan kommer uppstickande som ett u-båtsperiskop, utgår argumenten från vanföreställningen att militär styrka ger trygghet, att upprustning hindrar krig. Här skiljer sig sedan de som ser landets litenhet och svaghet som anledning att fly in i Natos kärnvapenfamn från dem som nostalgiskt blickar tillbaka och drömmer om ett neutralt, alliansfritt och självständigt Sverige. All nostalgi är dock förskönade minnen. Trots Palmes hårda kritik mot USAs krigföring i Vietnam, trots goda svenska insatser för internationella överenskommelser om nedrustning, så hade Sverige under det kalla kriget ett nära samarbete med USA vad gäller spioneri mot öst och utveckling av vapenteknik.
EU kommer antingen att sprängas av inre motsättningar eller gå vidare till att bli en allt fastare europeisk stat. I den processen träder gemensam utrikes- och säkerhetspolitik fram långt tidigare – och tydligare – än samordning av exempelvis skatter och sociala förmåner. Efter en viss inledande tvekan om vilka former den rent militära delen av den europeiska staten skulle ta, har det blivit klart att Nato, genom sin utvidgning österut, fått den rollen. Utrymmet för en ”svensk” försvarspolitik håller på att försvinna.
Kristdemokraternas gamle patriark Alf Svensson deltog för några år sedan tillsammans med bland andra Stefan Löfven i en propagandakampanj för vapenexporten. Han försvarade sitt stöd till vapenproduktion i Sverige, och exporten, 
med att vi för att kunna behålla vår neutralitet inte kunde göra oss beroende av fransk eller engelsk vapenindustri. Svensson var kanske gravt okunnig när han gjorde denna, förmodligen välbetalda, drängtjänst åt den multinationella krigsindustrin – men knappast Stefan Löfven. Man drog sig inte heller för att använda den goodwill Sverige fått genom solidaritetsrörelsen med kampen mot apartheid i Sydafrika för att förmå sydafrikanerna att köpa Jas-plan. De nära banden mellan svenska och brasilianska metallfacken, som knöts på militärjuntans tid, utnyttjades i samma syfte. När socialdemokraten Margareta Winberg blev ambassadör i Brasilien kvittrade hon glatt till pressen att hon skulle få brasilianarna att köpa Jas.
Vapentillverkningen är idag alleuropeisk eller amerikansk-europeisk. All produktutveckling i detta människans självmordsprojekt sker inom och genom multinationella storbolag. Det finns ingen svensk vapenindustri. Bofors är engelskt. Jas-planen flyger inte en meter utan sina USA-tillverkade delar.
Den kampanj som drivs mot vapenexport till diktaturer är bra eftersom den riktar uppmärksamhet på frågan om krig och fred, men nya lagregler lär inte stoppa någonting. De gamla reglerna, som var resultatet av en kraftig folklig opinion, är också fina – men vad hjälpte det? Dödens köpmän hittar kryphål och tar omvägar. Branschen är känd för sina saftiga mutkonton och krigsmaterielinspektören Algernons död på tunnelbanespåret hänger kvar som en kuslig skugga.
Vapenexporten stoppas först när krigsindustrin ställs om till civil och för människan nyttig produktion.
En stor del av den svenska vänstern blickar nostalgiskt tillbaka på ett förlorat folkhem, som i drömmen även hade ett demokratiskt folkförsvar. Vänsterpartiet vill ha tillbaka den allmänna värnplikten, dessutom pansarfeministiskt förstärkt med skyldighet även för kvinnorna att döda på statens order.
Ett alliansfritt, neutralt och självständigt Sverige, starkt nog att skydda svenska statens territorium med militära medel, förutsätter att landet isolerar sig politiskt och ekonomiskt. Dessutom måste svenska staten då bygga upp en egen vapenindustri. Förebilder finns – i Nordkorea och det dåtida Albanien under Enver Hoxha.
STATENS KÄRNA
När vänsterpartistiska politiker talar försvarspolitik är klassamhället plötsligt borta. Staten har blivit ett allomfattande ”vi” och ingen vill längre kännas vid den tid då man betraktade Sverige som ”en liten men hungrig” imperialistisk stat. När och hur den upphörde att vara det kan ingen förklara.
Det som kom att bli den moderna staten började en gång när stormän och rövarhövdingar krigade mot varandra. Folket kring riddarborgarna erbjöds skydd innanför murarna när anfall kom och de tvingades till dagsverken som ersättning för beskyddet. När en av rövarhövdingarna lyckades bli herre över flera andra kallades han kung och slogs i sin tur mot andra kungar. Folket levererade skatter och soldater. På 1800-talet tillkom tanken att man skulle inkludera alla som talade samma språk och såg ungefär likadana ut i en och samma stat. Det är bara det att varje gång man samlar ett folk i en stat så delar man på minst två andra.
Nationalstaten blev arenan för arbetarrörelsens kamp för demokrati och välfärd. Staten förändrades, fick nya mjukare uppgifter, men den hårda kärnan finns kvar.
I ett minnesprogram i TV om Anna Lindh uttryckte Carl Bildt detta ganska bra. Han beskrev hur Anna Lindhs världsbild och vänsteridéer fick sig en törn när hon blev utrikesminister och på utrikesdepartementet fick lära sig vad det hela egentligen handlar om. Statens hårda kärna – med krigsmakt, säkerhetspolis och hemlig diplomati – är i händerna på det härskande rövarbandet, storfinansen. Den har aldrig varit och kommer aldrig att kunna vara redskap för omställning till ekonomisk demokrati eller till ekologiskt hållbar produktion och distribution. Den militära verksamheten är en av planetens värsta miljöförstörare. Den insikten har miljöpartisterna haft, men den förträngdes när de fick upp vittringen på ministerposter och statsrådspensioner.
Länge rustade Sverige för ett krig som redan hade varit, infanterister cyklande omkring i skogarna och tränade sådant som ”hade fungerat utmärkt i finska vinterkriget”. När jag gjorde min värnplikt på sjuttiotalet förklarade befälen att tanken var att vi skulle hålla 
stånd mot ryssen i högst en vecka.Sedan skulle hjälp komma från den andra sidan. Även om Sverige var alliansfritt och ”syftande” till neutralitet i krig, visste hela tiden USA/Nato och den svenska statsledningen var de hade varandra.
Efter ”murens fall” behövde Nato inte längre Sverige som stötdämpare mot angrepp från öst. Ny teknik och nya sätt att föra krig krävde en ny organisation. Regementen lades ned. Värnplikten togs bort. Tidningen Arménytt ömsade skinn och blev Insats och försvar. Försvarets tolkskola var inte längre inriktad enbart på ryska språket utan satsade på arabiskan och persiskan. Det var dags för det nya insatsförsvaret. Det var inte längre Sveriges gränser och territorium det gällde. Nu skulle svenska intressen försvaras, intressen som ”vi” delar med de andra i ”vår” del av världen.
Det moderna insatsförsvarets hjältar måste vara snabba och flexibla yrkesmän. De måste vara samtränade med sina vapenbröder i Nato. I Afghanistans berg och vid bombningarna av Libyen visade vi att ”det svenska stålet biter” och fick med beröm godkänt av Pentagon. Nato övar flygbombning i Lappland på ett område lika stort som Blekinge.
NATOOMRÖSTNING?
Var är oppositionen mot allt detta? Fredsrörelsen är i dag svagare än på mycket länge. En förklaring kan vara att det saknas ett konstruktivt program i försvarsfrågan. Så här skrev den franske revolutionären Daniel Guérin 1945 i ett förord till sin bok om fascism och storfinans: ”Antifascismen kan aldrig segra så länge den fungerar som svansen på den borgerliga demokratins drake. Varning för ’anti’-formler. De är alltid otillräckliga eftersom de är rent negativa. Man kan inte besegra en princip om man inte mot den ställer en annan princip – en överlägsen princip. … Den borgerliga parlamentarismen erbjuder bara en karikatyr på demokrati, mer maktlös och korrupt än någonsin. Lurad och nedslagen vänder världen sig till den starka staten, till mannen sänd från himlen, till ’ledarprincipen’. På idéplanet kommer fascismen att besegras först den dag då vi för mänskligheten uppvisar och genom exempel gör en ny sorts mänsklig styrelseform segerrik, en äkta demokrati, komplett, direkt, under vilken alla producenter deltar i förvaltningen av tingen.”
Detta resonemang gäller alla samhällsfrågor. En ”Nej-rörelse” utan eget positivt program för framtiden kommer inte att få något bredare gehör. Men samtidigt måste vi säga NEJ nu när Sverige är på vippen att ta steget in i de imperialistiska krigens och kärvapenhotets sammanslutning, Nato. Röster höjs för en folkomröstning i Natofrågan. Bra, låt oss driva en kampanj för det. Äntligen kommer då frågan om krig eller fred i fokus. Försvarsfrågan har annars alltid hållits utanför valrörelserna. Alla partier har varit överens och ingen har drivit avrustningskravet. Vänsterpartiet invände till exempel mot några detaljer i alliansens första krigsbudget och ville reducera den med endast en tiondel.
En kampanj för folkomröstning kan nog bara vara helt enig om just omröstningskravet. På nej-sidan kommer vi höra många olika röster: Några kommer att föra fram sin dröm om ett svunnet folkhem med folkförsvar. Några vill anlägga ett klassperspektiv i så ren och destillerad form att få fattar vad de pratar om. Andra åberopar guds bud ”du skall icke dräpa”, och så vidare. En nej-sida i en folkomröstning kommer inte att kunna enas om ett gemensamt försvarsprogram. Det är heller inte nödvändigt. Hellre enighet i mångfald än splittring i enfald!
Hur skulle då ett svenskt försvar utformas för att möta inte bara militära hot utan även de som exempelvis klimatförändringarna ställer oss inför? Några vänner i Eskilstuna och Södertälje fick veta att jag höll på att skriva den här texten och de skickade mig följande utkast till ett försvarsprogram för en ny vänster. De har åstadkommit en bra utgångspunkt för ett fortsatt tankeutbyte bland socialister och andra fredsvänner.
Utkast till ett försvarspolitiskt program
- Upplös krigsmakten! • Återinför den allmänna värnplikten! • Bygg ett icke-vålds-försvar!
Krigsmakten i det moderna Sverige var under mer än hundra år (1901-2010) baserad på allmän värnplikt för män. Idag har Sverige en krigsmakt som bygger på utbildning och rekrytering av yrkessoldater. Vi vill att krigsmakten i Sverige ska upplösas. Den är idag helt inriktad på aktioner inom ramen för de väst-kapitalistiska staternas gemensamma insatser på olika håll i världen. Den utgör dessutom ett potentiellt hot som möjligt redskap för reaktionära antidemokratiska krafter i vårt eget land. Vi vill återinföra den allmänna värnplikten, men inte som bas för en krigsmakt. Vi vill varken ha en armé, en flotta eller ett flygvapen. Vi vill att det i Sverige byggs upp ett försvar baserat på icke-våld.
Vi är av den bestämda uppfattningen att ett försvar byggt på icke-våld för det svenska folkets stora flertal är den bästa försvarsorganisationen. Detta av flera
skäl:
1. Ett sådant försvar skulle inte kunna användas av reaktionära krafter för att med våld angripa folkliga organisationer och demokratiska institutioner.
2. Ett sådant försvar skulle kunna användas av folket för att slå tillbaka reaktionära krafters försök till angrepp på folkliga organisationer och demokratiska institutioner.
3. Ett sådant försvar skulle inte kunna sättas in som stöd för väst-kapitalistiska våldsamma aktioner runt om i världen.
4. Ett sådant försvar skulle inte behöva dyra stridsflygplan, tanks, robotar och ubåtar. Vilket skulle innebära stora besparingar för samhället.
5. Ett sådant försvar skulle medföra att tekniker och arbetare inom vapenindustrin skulle få möjlighet att istället arbeta inom produktionsgrenar som är viktiga och nyttiga för samhället.
6. Ett sådant försvar skulle överhuvudtaget inte kunna användas för att anfalla någon annan stat; och därför inte heller kunna ses av någon som ett hot.
7. Ett sådant försvar skulle medföra att i händelse av att Sverige angreps av något av de kapitalistiska makterna (USA/NATO, Ryssland, Kina, Japan …) skulle den materiella förstörelsen i Sverige bli minimal jämfört med följderna av en väpnad konfrontation.
8. Ett sådant försvar skulle spara tusentals människoliv. Civilbefolkningen skulle däremot utsättas för mycket lidande och död vid en krigisk ockupation.
9. Ett sådant försvar skulle också innebära att många unga kvinnor och män (soldater) inte slaktas i ett krig, vars enda syfte (från ”svensk sida”) skulle vara att i något militärblocks intresse fördröja en ockupation av Sverige med några dygn.
10.Ett sådant försvar skulle också spara väldigt många liv bland soldaterna i den anfallande/ockuperande krigsmakten. Unga kvinnor och män som vid en krigisk konfrontation skulle ha dödats av den svenska krigsmaktens vapen. Att dessa liv sparats innebär också att djup sorg och förtvivlan besparats många människor i det land vars krigsmakt anfallit Sverige. Detta är något värdefullt i sig. Dessutom innebär det att sorg och förtvivlan inte kan utnyttjas propagandistiskt av den anfallande makten för att bygga upp hat mot folket i Sverige. Grunden för aggressiv nationalism undanrycks.
11. Ett sådant försvar skulle genom undvikande av förluster av liv bland den anfallande maktens soldater innebära att bitterhet och hämndlystnad bland soldater i den anfallande krigsmakten inte kan uppstå; och inte kan utnyttjas av den anfallande maktens politiska och militära ledning.
12. Ett sådant försvar skulle, genom att unga kvinnor och män inte tvingats döda och lemlästa, innebära att traumatisering och brutalisering av människor undviks.
13. Ett sådant försvar skulle inte innebära att ickevålds-kämparna förskonas från förluster. Angriparnas ledning kan säkert i flera fall ge order om drakoniska straffexpeditioner och brutala aktioner. Offer kommer med stor säkerhet att krävas. Därför ställs mycket höga krav på icke-våldskämparnas moral, sammanhållning och disciplin. Vilket naturligtvis i motsvarande grad ställer mycket höga krav på utbildningen av ickevåldsförsvarets alla kämpar. Dock kommer omfattningen av förluster bland kämparna och civilbefolkningen i övrigt (som barn och gamla) inte att vara mer än en bråkdel av de förluster som en konventionell militär konfrontation skulle föra med sig. Och i motsvarande grad innebär därför ett icke-våldsförsvar en oerhörd kvantitativ reducering av traumatiseringar och destruktiva drabbande psykiska följder. Grogrunden för uppkomsten av hatspiraler begränsas radikalt.
14. Ett sådant försvar innebär att då en angripande makt ockuperat Sverige är det svenska försvaret fortfarande intakt och oskadat. Det är när ockupationen genomförts som striden inleds! Denna icke-våldsstrid är inte bara oändligt mycket fördelaktigare av moraliska skäl. Icke-våldsmetoden är också effektivare än ett konventionellt krigiskt alternativ. Och därmed kan ett välorganiserat icke-våldsförsvar också vara mycket mer avskräckande!
ORGANISERINGEN AV ETT EFFEKTIVT
ICKE-VÅLDSFÖRSVAR
Vi vill att ickevåldsförsvaret baseras på allmän värnplikt för alla vuxna medborgare. Systemet ska innefatta en grundutbildning, omfattande ett år för alla unga kvinnor och män som fyllt 18 år och lämnat gymnasieskolan. För befäl och specialister kan en tvåårig utbildning vara rimlig.
Ett fungerande ickevåldsförsvar kräver en strikt organisation, kreativitet, disciplin och mycket mod. Grundutbildningen skall ske på särskilda utbildningsorter, där ungdomar från landets olika delar blandas. Fortsättningsutbildningen och repetitionsövningarna sker på hemorten. De värnpliktiga skall utbildas i organisering av demonstrationer, strejkorganisering, kommunikationsmetoder, underjordiskt organisationsarbete, sabotage, och så vidare. Kort sagt metoder syftande till att bidra till nedbrytande av angriparens kapacitet.
Av oerhörd vikt är förhållningssättet gentemot angriparens soldater och lägre befäl. Ett effektivt icke-våldsförsvar måste konsekvent sträva efter att upprätta en god kontakt med fiendens fotfolk. Kommunikationen måste präglas av mänsklig förståelse och en strävan efter vänliga relationer. Och någon propagandistisk demonisering eller avhumanisering av motsidans soldater får aldrig förekomma! Hatfulla propagandistiska utfall utifrån nationalitet och dylikt måste vara totalt bannlysta. Förståelse och vänlighet är de effektiva vapnen i förhållningsättet till motsidans fotfolk.
Motståndarens soldater skall mötas med uppmaningar till ordervägran, desertering och uppror mot sina överordnade. En fotsoldat på angriparsidan skall veta att hen aldrig behöver frukta att bli dödad eller utsättas för väpnat våld. Därigenom undandras den psykologiska grunden för soldaternas benägenhet till våld; som i alla krig i väldigt hög grad handlar om rädsla, personlig förtvivlan och hämndkänslor.
Att döda och misshandla människor som själva konsekvent vägrar att använda våld, är för alla normala människor förenat med outhärdliga skuldkänslor. Vetskapen om att den andra sidan varmt kommer att välkomna desertörer kommer att leda till avhopp. Nästa steg blir att det mod och den humanism som den andra sidan uppvisar kommer att smitta av sig på angreppssidans soldater; och leda till ordervägran samt uppror.
Ickevåldsförsvarets taktiska huvudlinje är att bekämpa uppkomsten av våldsspiraler och att därmed omintetgöra angriparens försök att motivera sitt fotfolk till våldsdåd.
Genom strejker, demonstrationer och olika former av sabotage skall angriparens organiseringsförsök lamslås. Sabotagen skall konsekvent vara riktade endast mot materiella mål.
Ickevåldsförsvaret ställer oerhört höga krav på varje deltagare. Därför måste utbildningen vara mycket ambitiös. En stark humanistisk grunduppfattning måste förenas med en djup insikt om disciplinens och kreativitetens betydelse. Stort mod och oerhört stark tillit måste genomsyra organisationen. Värnpliktsutbildningen måste därför ses inte minst som en djupt humanistisk skolning av varje ungdomsgeneration. En skola i internationalism, solidaritet, självkontroll, offerberedskap och respekt för alla medmänniskors liv.
Icke-våldsförsvaret är ett modernt försvar. Ett antiauktoritärt försvar och ett försvar som pekar fram mot en kommande tid, då inga försvar överhuvudtaget skall behövas. Väl organiserat är det i alla avseenden effektivare än varje krigiskt alternativ.
Överhetens förespråkare av krig och våld har aldrig en sekund brytt sig om de drabbade människornas lidande och sorg. För dessa herrar är förespråkandet av ickevåld en absurditet. För oss är dödandet och förödandet en absurditet. För dessa herrar är solidariteten något som de vill bryta ned med våld och förtryck. För oss är solidariteten medlet för besegrandet av våldets och förtryckets mörka krafter.
Antimilitarister i Eskilstuna och Södertälje, genom Tomas Widén.
Fakta: SVERIGE OCH NATO
Efter Sovjetunionens upplösning 1991 gick också Warszawapakten i graven. Det naturliga hade nu varit att dess militära motpart, Nato, också upplösts. Utvecklingen gick dock i en helt annan bana och organisationen antog en än mer betydelsefull roll. Man utvidgade sig österut och integrerade bland annat de tidigare sovjetiska 
satellitstaterna och de baltiska staterna i sin organisation. Idag består Nato av 28 medlemsländer. Dessutom har det skapats ett organ av formellt icke-anslutna stater, det så kallade Partnerskap för fred (PFF), som samarbetar nära med Nato. PFF har idag 21 medlemsländer. Lagom till femtioårsjubiléet 1999 ändrade därefter Nato i sin stadga. Från att tidigare inte fått föra krig utanför sina medlemsstaters gränser tillerkände man sig nu rätten att utföra militära operationer över hela jordklotet. Efter det har Nato varit stridande part i Jugoslavien och Afghanistan.
Sverige samarbete med Nato har efter det kalla krigets slut blivit allt intensivare. År 1994 gick vi med i PFF, efter ett riksdagsbeslut där alla partier var överens, varefter Sveriges militärövningar med Nato avlöst varandra med täta intervall. Sedan 2004 kan också Nato-länder hyra in sig på ett träningsområde i Norrbotten till ytan lika stort som Belgien, ett område där även Israel utprovat ny vapenteknologi. År 2013 enrollerade sig också Sverige – med åtta JAS-Gripenplan, ett minröjningsfartyg och två korvetter – i Natos snabb-insatsstyrka. De svenska enheterna kommer här att ingå i den andra linjen, det vill säga de förstärkningsförband som ska kunna sättas in efter 30 dagars strider.
På den inslagna linjen av allt intimare samarbete med Nato undertecknade regeringen Reinfeldt i augusti 2014 det så kallade värdlandsstödavtalet. Avtalet ger Nato möjlighet att placera ut trupper och upprätta högkvarter och militärbaser i Sverige såväl i freds- som krigstid. Avtalet måste dock godkännas av riksdagen, där det troligtvis kommer upp till omröstning hösten 2015. Förutom de borgerliga partierna har även socialdemokraterna deklarerat att man ställer sig positiva till detta avtal.
Anders Karlsson
Pingback: Ska vi vara ”glada över det”? | PEPPRAT RÖDGRÖNT