Solidarisk natur? – Om själviska gener och människans biologiska grundval

Påståenden om människans natur är ett av samhälls­ideologins mest kraftfulla retoriska verktyg – alltid stödjande sig på förment vetenskapliga sanningar. I sin senaste bok spårar Göran Greider hur greppet använts politiskt genom historien och väljer att själv göra bruk av det i en plädering för solidaritet. Biologen Erik Svensson utvärderar Greiders ansats.

Valåret 2014 kom en liten essäbok ut på Ordfronts förlag av den produktive och välkände vänsterdebattören Göran Greider. Titeln provocerar: Den solidariska genen. Det är inte svårt att förstå att titeln är en kritisk blinkning mot den populärvetenskapliga författare Richard Dawkins evolutionsbiologiska bestseller från 1976 Den själviska genen¹ som än idag är kontroversiell i vissa kretsar och ofta väcker heta känslor. Greider driver tesen att människan till stora delar är en solidarisk, egalitär och generös varelse; egenskaper som modern evolutionsbiologisk och antropologisk forskning ger visst empiriskt stöd för som delvis grundade i vår biologiska natur.²

Greider tar med oss på en lång idéhistorisk resa, som börjar med den brittiske filosofen Thomas Hobbes på 1600-talet och dennes pessimistiska bild av det underliggande naturtillstånd av ”allas krig mot alla”, som döljs av samhällskontraktet och där civilisationen ständigt hotas av människans inneboende själviskhet och ondska. Vi får sedan möte de brittiska evolutionsbiologerna Charles Darwin och Thomas Henry Huxley på 1800-talet, filosofen Herbert Spencer, psykoanalysens fader Sigmund Freud, resenären Bruce Chatwin och naturforskaren och biologen Konrad Lorenz. I modern tid möter vi förutom nämnde Richard Dawkins till exempel primatforskaren Frans de Waal, som forskar på evolutionen av moral hos våra närmaste släktingar och andra djur. Greider blandar friskt korta idéhistoriska essäer, allmänna funderingar över det politiska tillståndet i Sverige, med fina naturbetraktelser som vävs samman av bokens genomgående röda tråd som är evolutionsbiologins relation till de politiska diskussionerna och synen på människan.

Pessimistisk biologi

Han visar att det historiskt har funnits ett starkt pessimistiskt och i vissa fall djupt konservativt drag bland samhällsdebattörer som grundat sin människosyn på biologin och naturen. Detta pessimistiska drag spårar Greider idéhistoriskt tillbaka ända till Hobbes, men han tycker sig även se det hos Huxley (”Darwins bulldog”), Lorenz och i mer modern tid även hos Dawkins.    Gemensamt för många av dessa tänkare är uppfattningen att naturen huvudsakligen är en arena för konflikter, och i vissa fall våldsamma sådana.

Detta brutala naturtillstånd kan man (oavsett om denna natursyn är sann eller ej) förhålla sig negativ eller positiv till. Ultraliberalen Spencer tog denna natursyn som utgångspunkt för sin ökända doktrin om socialdarwinism. Spencer hyllade konkurrensen och utslagningen av de svaga sågs som en renande process i utvecklingen mot ett allt bättre samhälle. Det är ingen tillfällighet att Spencer också var den som myntade uttrycket ”survival of the fittest”, en olycklig term som dessvärre Darwin själv anammade i senare upplagor av sitt banbrytande verk Om arternas uppkomst. En diametralt motsatt slutsats, men delvis grundad i samma natursyn som Spencer, är istället den som Richard Dawkins företräder: från naturen kan vi inte förvänta oss någonting gott alls, och vi måste därför vara beredda att bygga samhället på någon form av moral som ligger bortom ”nature red in teeth and claw”. Dawkins uppfattning omfattas idag av många, kanske de allra flesta, samhällsdebattörer som vill undvika att göra det så kallade ”naturalistiska misstaget” – det vill säga att dra slutsatsen att såsom tillvaron är, så bör den också vara.

Eugenik

Greiders bok har väckt debatt, med både positiva och negativa recensioner. Biologen och författaren Fredrik Sjöberg, knappast en vänsterdebattör, utan snarare något värdekonservativ, välkomnar Greiders omfamnande av biologin.³ Sjöberg påpekar att stora delar av vänstern (från socialliberaler och vänsterut) har haft en alltför negativ syn på tankar om människans natur och evolutionsbiologin. Misstänksamheten från vänsterns sida mot evolutionsbiologiska teorier om människans natur har dock befogade historiska rötter, vilket ju kan illustreras med Spencers socialdarwinism – socialliberalismens onda kusin i den liberala idétraditionen.

Drygt ett halvsekel efter socialdarwinismen uppkom nästa fasansfulla ideologiska högerprojekt som använde sig av (kvasi)vetenskapliga argument och hänvisade till Darwin: eugeniken (rashygienen) som utvecklades till sin mest extrema form i Nazityskland. Till skillnad från social­darwinismen, som ju politiskt var en extrem liberalism där marknadskrafterna skulle få utvecklas så fritt som möjligt utan statens inblandning, så förespråkade många eugeniker snarare en stark stat, ofta (men inte nödvändigtvis) en fascistisk eller nazistisk sådan. Denna starka stat skulle genom eugeniken säkra ”rasens” och därmed ”nationens” genetiska renhet. Greider påpekar i detta sammanhang att österrikaren Konrad Lorenz inte bara entusiastiskt omfamnade nazismen utan kanske aldrig helt övergav sin nazistiska övertygelse under resten av sin levnad. Alla seriösa och historiskt medvetna biologer bör givetvis känna till dessa och andra politiskt katastrofala historiska ställningstaganden bland vissa ledande biologer. Dessa nödvändiga insikter förminskar givetvis inte Lorenz vetenskapliga insatser som grundare av etologin – läran om studiet av djurens beteenden – för vilket han välförtjänt 1973 belönades med Nobelpriset i Fysiologi eller Medicin, tillsammans med Niko Tinbergen och Karl von Frisch.

Greider kunde även ha nämnt att den geniale brittiske populationsgenetikern Ronald Fisher även han var starkt höger­orienterad och en varm förespråkare för eugenik, liksom på hemmaplan den världsledande sven­­ske, och tyskvänlige, genetikern Herman Nilsson-Ehle, som hade klara nazistiska böjelser. Inte minst dagens forskande biologer bör alltid hålla i minnet att vetenskaplig genialitet och politiskt omdöme inte behöver gå hand i hand, och ofta inte gjort det.

Altruism

Det är dock ett misstag att tro att evolutionsbiologiska argument inte utnyttjas av högerkrafter även i modern tid. Greider exemplifierar detta med makarna Jan och Birgitta Tullbergs högerpolitiska pamflett från 1994: Naturlig etik – en uppgörelse med altruismen.⁴ Zoologiprofessorn Birgitta Tullberg och ekonomen Jan Tullberg drev där tesen att altruism var något ”onaturligt” och att vi istället borde bejaka människans själviska natur, som var grundad i vår biologi. Altruismen utmålades som en kulturell fernissa som påtvingats människan genom kristendomen och social­ismens negativa inverkan. Makarna Tullberg drog sig inte ens för att visa viss förståelse för Franco-sidans reaktionära uppror mot den demokratiskt inrättade republiken i spanska inbördeskriget. Häpnadsväckande nog publicerades denna grova högerpolitiska pamflett med ekonomiskt stöd från Naturvetenskapliga Forskningsrådet (NFR), vilket visar att politisk utnyttjande av (skenbara) biologiska argument inte upphörde efter andra världskriget, utan förekommer än i våra dagar (om någon nu tvivlat på detta).

Förklaringen till att makarna Tullbergs bok kunde publiceras i Sverige med stöd från NFR var med största sannolikhet ett lobbyarbete av två borgerligt sinnade professorer, även de med högersympatier: Staffan Ulfstrand (professor emeritus i Zooekologi på Uppsala Universitet) och Torbjörn Fagerström (professor emeritus i Teoretisk ekologi vid Lunds Universitet). Tullberg, Ulfstrand och Fagerström bidrog alla till att etablera Richard Dawkins tankar i svensk evolutionsbiologi, framförallt inom den snabbt växande beteendeekologin. Dessvärre bidrog de därmed till att ”dawkinismen” i Sverige fick en olycklig politisk inramning från första början. Som i få andra länder har den Den själviska genen här närmast fått en okritisk kultstatus i vissa kretsar. Den dogmatism som Dawkins 1976 gav uttryck för i sitt avvisande av selektion på högre nivåer upprepades som ett eko av Torbjörn Fagerström 1988 i en artikel i Forskning och Framsteg med titeln Fyra missuppfattningar om evolutionsteorin, där det kategoriskt fastslogs att selektionen aldrig kunde verka på högre nivåer än individerna eller generna.⁵ Ytterligare en svensk populärvetenskaplig författare med tydlig högeragenda var Svante Folin som 1983 gav ut boken Den påklädda apan.⁶ Folin argumenterade där för ”fernisseteorin” som varit förhärskande i den evolutionära psykologin. Endast en tunn fernissa av kultur tros skydda människan från att utvecklas till en renodlad egoist, där samhället oundvikligen kollapsar när hennes sanna själviska underliggande natur släpps fri. Hobbes 1600-tals dystopi igen alltså – denna gång i en svensk populärvetenskap på 1980-talet.

Metaforer

Jag skulle dock vilja problematisera begreppet Den själviska genen, och den delvis missriktade kritik som jag menar att Greider och många andra riktat mot Dawkins. Dawkins var redan från början noggrann med att betona att ”självisk” var en metafor. Gener har inga känslor eller beteendedispostitioner, de bara är. Inom psykologin och i det vardagsmässiga språkbruket människor emellan så syftar ordet självisk däremot oftast på intentioner. Dawkins använde dock ordet i en helt annan bemärkelse: självisk syftade på effekterna av generna, inte några intentioner. Själviska gener, i Dawkins bemärkelse, är alltså bara gener som förmerar sin egen spridning, även om det sker på bekostnad av andra gener. Kritik kom dock senare att riktas mot Dawkins från vänsterkretsar, för att han med sin terminologi och val av metaforen ”självisk” skulle ha legitimerat nyliberala ekonomiska teorier, en kritik Greider delvis upprepar i sin bok. Legitimeringen av ”fri” konkurrens på marknaden, utan statlig inblandning, som recept att bygga ett gott samhälle är dock aldrig något som Dawkins själv förespråkat. Dawkins, som själv befinner sig något till vänster om mitten, har bemött kritiken i bland annat en TV-intervju⁷ där han sa sig blivit totalt överraskad över att libertarianer på högerkanten utnyttjat hans bok för politiska syften. Dawkins själv har alltid betonat att ”självisk” aldrig varit avsett som någonting annat än en deskriptiv metafor för hur det naturliga urvalet fungerar, inte ett recept på hur samhället bör organiseras.

I hans nyutkomna och mycket läsvärda självbiografi framgår det intressant nog att hans egen förläggare 1976 faktiskt avrådde honom från att använda termen ”självisk” och istället föreslog den alternativa boktiteln Den odödliga genen.⁸ En annan alternativ titel hade varit Den altruistiska organismen, vilket kanske hade varit mer passande, eftersom Dawkins bok snarast handlar om hur samarbete mellan individer kan utvecklas genom naturligt urval på gennivå. Sett i backspegeln, och givet de välkända vetenskapsfilosofiska problemen med metaforer och de missförstånd som ordet ”självisk” uppenbarligen gett upphov till, så förefaller någon av dessa alternativa titlar ha varit bättre – vilket Dawkins senare faktiskt medgett.⁹

Gener kan alltså varken vara själviska eller solidariska – i den mening som vi normalt lägger i orden i mänskliga sammanhang. Gener har givetvis inga intentioner, de bara är. Därför är såväl Dawkins slagkraftiga metafor från 1976 som Greiders boktitel 2014 båda missvisande. Greider har ju inte skrivit en bok som handlar om gener, utan om snarare om människor och solidaritet. Greiders retoriska grepp – att travestera Dawkins provokativa boktitel – blir därför något vilseledande, men hans val av titel säger något intressant om vilket enormt genomslag Dawkins bok fick i den politiska debatten – oavsett om detta genomslag var välförtjänt, oförtjänt eller rentav orättvist.

Om nu metaforen självisk inte varit så lyckad – annat än genom den uppmärksamhet som termen väckte långt utanför den evolutionsbiologiska diskussionerna – så uppstår frågan om evolutionsbiologin kan klara sig utan denna metafor och istället kan förlita sig till andra begrepp? Mitt eget högst personliga svar på den frågan är ”Ja”. Jag baserar detta på det faktum att allt färre unga evolutionsbiologer idag verkar ha läst Dawkins, och ändå förmår att bedriva slagkraftig forskning. Dawkins bok var viktig på sin tid för att göra upp med den naiva gruppselektionism som dominerade på 1960- och 1970-talen. En tid då djur i TV-program och populärvetenskaplig litteratur ofta utmålades som agerande för ”artens bästa”, utan kritiska reflektioner kring de evolutionära konflikterna mellan selektion på olika nivåer mellan artens, gruppens, individernas och genernas långsiktiga evolutionära ”intressen” (för att använda en annan, något antropocentrisk, metafor).

Centralt i Dawkins resonemang var att selektion på gennivå och selektion på gruppnivå ofta befinner sig i konflikt. Selektion på gruppnivå kan gynna altruistiska beteenden som arbetar för gruppens långsiktiga bästa, medan på gen- eller individnivå så gynnas alltid själviskhet, som inte nödvändigtvis sammanfaller med artens eller gruppens gemensammas bästa. Som ett resultat av denna konflikt mellan selektionsnivåer uppstår problemet med så kallade ”free riders” eller ”fuskare”. I Dawkins strikt genselektionistiska värld så ”vinner” alltid selektionen på lägre nivåer, eftersom grupper av altruister riskerar att invaderas av själviska gener eller individer, antingen genom mutationer eller genom immigration från andra grupper. Dawkins trodde sig en gång för alla ha dödförklarat gruppselektion som process, en tämligen extrem ståndpunkt som inte ens hans stora förebild Ronald Fisher omfattade. Idag är dock Dawkins strikta genselektion inte längre allenarådande inom frontforskningen i evolutionär biologi.¹⁰

I sin bok visar Greider också att det finns, och länge har funnits, många goda darwinister och biologer som ifrågasatt Huxleys, Spencers och Dawkins ensidigt pessimistiska syn på människans natur. Dessa alternativa historiska röster inkluderar den legendariske geografen, biologen och ryske anarkisten Pjotr Kropotkin som utvecklade idéerna om ”inbördes hjälp”. Kropotkin var något av en föregångare till senare forskning om hur så kallad reciprok altruism kunde utvecklas.¹¹ I mer modern tid så har evolutionsbiologin blivit avsevärt rikare och mer nyanserad som forskningsdisciplin sedan Dawkins bok kom ut. Det ultrareduktionistiska genselektionsperspektivet som så länge dominerat i bland annar Sverige genom Fagerströms, Tullbergs och Ulfstrands alltför stora inflytande har numera ersatts av en mer sofistikerad och nyanserad evolutionsbiologi som även omfattar flernivåselektion, genetiska begränsningar och historiska faktorer.

Sammanfattningsvis så är Greiders bok inte problemfri, och det är lätt att hitta invändningar. Det är inte en vetenskaplig bok, och knappast heller en populärvetenskaplig sådan, men därmed följer inte att den bör ses som ovetenskaplig. Jag håller långt ifrån alltid med Greider, i synnerhet inte när hans optimism om de senaste evolutionsbiologiska forskningen nästan ger intrycket att socialismen är ett mer ”naturligt” tillstånd än andra samhällssystem, eftersom Homo sapiens (åtminstone delvis) är medfött solidarisk. De ryggmärgsreflexmässiga negativa reaktioner jag har sett mot Greiders bok i vissa sekulära kretsar i Sverige där Dawkins fortfarande okritiskt hyllas som en slags husgud har dock övertygat mig om att den behövs. Om inte annat för att nyansera bilden av vad evolutionsbiologin säger (och inte säger) om människans natur.

NOTER

1. Dawkins, R. (1976). The Selfish Gene. Oxford University Press.
2. Gavrilets, S. (2012). On the evolutionary origin of the egalitarian syndrome. Proc. Natl. Acad. Sci. USA 109: 14069-14074.

Fehr,E., Bernhard,H., & Rockenbach,B. (2008). Egalitarianism in young     children. Nature 454: 1079-1022.

Svensson, E. I. (2009). Understanding the egalitarian revolution in human social evolution. Trends Ecol. Evol. 24: 233-235.

Svensson, E. & Gustafsson, P. (2010). Homo socialismus? Om biologi, ideologi och möjliga felslut. Röda Rummet:

3. Sjöberg, F. (recension i Svenska Dagbladet, 2 april 2014): www.svd.se/kultur/litteratur/greider-upptacker-biologin_3422856.svd
4. Tullberg, J. & Tullberg, B. (1994). Naturlig etik – en uppgörelse med altruismen. Lykeion.
5. Fagerström, T. (1988). Fyra missuppfattningar om evolutionsteorin. Forskning &   Framsteg.
6. Folin, S. (1983) Den påklädda apan – en polemisk introduktion till sociobiologin. Nordstedt.
7. Intervju med Richard Dawkins: www.youtube.com/watch?v=D1kaIxKwYnU&feature=related
8. Dawkins, R. (2013). An appetite for wonder. The making of a scientist. Bantam Press.
9. Dawkins, R. (ibid): sidan 275.
10. Se referenser not 2
11. Dugatkin, L. A. (2011). The prince of evolution: Peter Kropotkins adventures in science and politics. CreateSpace Independent Publishing Platform.